Migrationspolitikens rundgång

2013 var ännu ett hektiskt år för korrespondenter som skriver om migration. Trots att EU-medborgares rörlighet skapade rubriker mot slutet av året, förblev frågan om migranters död vid Europas yttre gränser en av de medialt mest uppmärksammade. Men ledde tillståndet av allmän chock, mediebevakningen och de politiska löftena om solidaritet som följde på dödsfallen till sjöss verkligen till en vilja att åstadkomma förändring – eller kommer räknandet av kroppar att nå lika höga siffror 2014?

Fence around the Spanish enclave of Melilla. Photo: Sara Prestianni. Source: Flickr

I oktober 2013 sjönk en båt med flera hundra migranter nära den italienska ön Lampedusa. Mer än 165 människor dog. Detta var förvisso inte den första och kommer inte heller att vara den sista sjunkande migrantbåten på europeiska farvatten, men själva om- fattningen och den extensiva mediebevakningen gav upphov till en förnyad kritik av EU:s förhållningssätt vad gäller gränsförvaltning och irreguljär migration.

När rapporterna om dödsfallen började komma in, inskärpte medierna att det rörde sig om en “meningslös tragedi”. Uttrycket implicerar otur snarare än kausalitet, vilket rimmar illa med de väldokumenterade vittnesmålen om lik som hopas vid Europas gränser.

För många tv-tittare och tidningsläsare innebar dödsfallen vid Lampedusa att de för en gångs skull fick en skymt av det mänskliga lidande som utspelar sig vid Europas gränser, men företeelsen i sig är inte ny. Det europeiska nätverket United for Intercultural Action har sedan 1993 dokumenterat mer än 17 000 dödsfall bland migranter, orsakade av Europas immigrationspolitik.

När ledare på EU-nivå och nationell nivå framförde sina kondoleanser till dem som förlorat sina nära vid Lampedusa, var de snara att åberopa det europeiska gränsövervakningssystemet Eurosur som en vattentät lösning. Enligt dem skulle detta nya system säkerställa ett vidare samarbete när det gäller att skydda migranter. Europaparlamentet – vars uppriktiga oro över bristande ansvarsskyldighet och transparens när det gäller gränskontrollbyrån Frontex hadefått dem att hålla inne 10 miljoner euro i 2013 års budget tills en tjänsteman med ansvar för grundläggande rättigheter installerats – krävde plötsligt mer pengartill den EU-byrå som redan får mest medel. EU- kommissionen lovade att Eurosur skulle underlätta för medlemsstaterna att identifiera och spåra farkoster till sjöss, och därmed skulle spanings- och räddningsoperationer förbättras.

Eurosur förväntas kosta 144 miljarder euro de närmaste sex åren, men kan systemet verkligen förhindra dödsfall? Många är skeptiska: Medelhavet är redan ett av världens mest patrullerade vatten och det förekommer systematisk rapportering om push-backs och om hur migranter har nekats hjälp av polis, gränsvakter och kustbevakning.

Att hjälpa papperslösa migranter, även vad gäller basala behov, är kriminaliserat i många medlemsstater.

Den italienske presidenten, Giorgio Napolitano, beklagade “slakten av oskyldiga”. Samtidigt ställ- des de som överlevt skeppsbrottet vid Lampedusa inför rätta, eftersom de tagit sig in i landet på ett olagligt sätt. Åtalen var i enlighet med Bossi-Fini-lagen från 2002, vilken lanserades av de respektive ledarna för det nationalistiska Lega Nord och det “postfascistiska” Alleanza Nazionale i Silvio Berlusconis andra regering. Många EU-länderhar lagar som kriminaliserar irreguljär immigration till, och irreguljär vistelse i, landet. Detta har lett till åtskilliga åtal mot papperslösa migranter och de som hjälper dem, bland annat i Frankrike. Men Lampedusa-fallet öppnade åter debatten om kriminaliseringen av migranter i Italien, och en namninsamling mot kriminalisering som tidningen La Repubblica stod för samlade mer än 100 000 underskrifter på fyra dagar.

Olyckligtvis följer debatten om migration på EU-nivå en cykel:

1. migranter dör;
2. ledare sörjer de döda, och fängslar och åtalar de överlevande;
3. politiker låtsas tro att en restriktiv och kontrollbaserad politik inte leder till död och lidande;
4. krav på en mer restriktiv och kontrollbaserad politik förs fram;
5. åter till punkt 1.

Om det ändå vore så att de 165 dödsfallen (män, kvinnor och barn) som inträffade den 3 oktober kunde kallas en “tragedi”. Om ändå de fall där migranter på väg till Europa utsatts för våldtäkter och tortyr i Libyen och senare dött kunde kallas “olyckliga”, snarare än att vara det förväntade utfallet av en “utflyttning” av Europas gränser genom återtagandeavtal med tredjeland, en politik som försöker lägga ansvaret på migranterna och till varje pris hindra dem att nå europeiskt territorium.

Om det ändå vore så att övergreppen mot flera överlevare från den nämnda båten, övergrepp som skett i ett italienskt flyktingläger och som dokumenterats i gryniga bilder från en mobiltelefon, var en “olyckshändelse” och inte en symptomatisk följd av den ofta påbjudna, ibland obegränsadeoch systematiskt inhumana policyn att spärra in män, kvinnor och barn bara för att de är migranter. Snarare än att vara tillfälliga, exemplifierar dessa fall EU:s allt sämre underbyggda, elitistiska inställning när det gäller att hantera en företeelse som allmänheten räds, medierna missförstår och politikerna stigmatiserar.

Behovet av rättvisa migrationsvägar

Irreguljära migranter görs ofta ansvariga för Europas ekonomiska problem. Länder som Grekland, Italien och Spanien har sett en ökning både vad gäller rasistiska brott och det populistiska sätt att tala som gör migranter till syndabockar och som kräver inskränkningar i deras rättigheter. Men de flesta papperslösa migranter i Europa kommer inte hit på irreguljära vägar. I stället uppstår problem när de ska förnya sitt uppehållstillstånd eller anpassa sig till allt snävare regler för en sådan förnyelse. I många fall blir migranter irreguljära genom att de utnyttjas av sin arbetsgivare eller genom att de förlorar sin status eftersom de är beroende av ett visum som är kopplat till en make eller maka.

Forskningsinitiativet “Clandestino”, som finansierats av EU, visar att irreguljär status till stor del är ett resultat av exploatering, felaktig information och dröjsmål i administrativa processer. Att ta sig över en gräns på ett irreguljärt sätt är i själva verket den ovanligaste vägen till irreguljär status. “Clandestino” uppskattar att det finns mellan 1,9 och 3,8 miljoner irreguljära migranter inom EU, och deras forskning utmanar på ett tydligt sätt den vedertagna berättelse som förs fram i medierna och av politiker.

Det som behövs är bättre och mer rättvisa vägar in i EU för medborgare i tredjeland, likväl som möjligheter att få arbeta i viktiga branscher i den europeiska ekonomin. Detta förutsätter en ny inställning.

Efter Stockholm

För de flesta av oss är reflektion och formulerandet av föresatser något vi gör löpande. EU däremot beslutar om sina målsättningar och syften för flera år i taget. I Tammerforsprogrammet, Haagprogrammet och nu senast Stockholmsprogrammet presenterar man prioriteringar och åtgärder inom ramen för EU:s regelverk för rättsliga och inrikes frågor för en period om fem år.

Dessa har hela tiden rört sig bort från målet att alla som uppehåller sig inom EU ska vara åtminstone nästan jämlika, en idé stabilt förankrad i de mänskliga rättigheterna. I stället har man rört sig mot tanken att endast medborgare har rättigheter – och att man måste närma sig migrationen med ett förhållningssätt som bygger på “säkerhet” för att skydda EU-medborgarnas grundläggande rättigheter. Detta motsägs av faktiska omständigheter som tyder på att prioriteringen av säkerhetsaspekten och diskrimineringen av migranter inte har styrkt friheten, säkerheten eller välmåendet för EU-medborgare. Det har inte heller begränsat den irreguljära migrationen.

Eftersom Stockholmsprogrammet (2010-2014) i år går mot sitt slut, genomför EU-kommissionen en utvärdering av sitt förhållningssätt innan man går över till ett nytt regelverk för migration och asyl. Om detta ska innebära någon förbättring måste man fastslå att migration inte är en kriminell aktivitet och att varje politik som betraktar den som sådan är ineffektiv, olämplig och farlig.

Politiska yttranden som vittnar om chock måste ge plats för insikten att om man utsätter migranter för våld, exploatering, trafficking och död – och sliter isär familjer genom att spärra in, deportera och begränsa rätten till återförening – så handlar man på tvärs mot EU:s fundamentala principer och mål, likaväl som mot medlemsstaternas skyldighet att skydda alla människor som står under deras jurisdiktion. Detta oberoende av administrativ status. Medierapporter om “tragedier” måste bytas ut mot en väl underbyggd, analytisk och förutsättningslös rapportering om migration.