Tro mig, jag ljuger

3 October 2018
Read in:
Nyheternas historia är historien om spelet mellan sant och falskt. Valentin Groebner börjar i medeltiden och visar att maskeringarnas mästare, djävulen själv, aldrig varit långt borta. Även i dag talas det om demonisk inblandning, kanske för att undvika den obehagliga frågan: vad är priset för tillförlitlig information?

Plötsligt fanns den överallt, den där nyheten av okänt ursprung. Den där snaskiga informationen som man bara måste dela med vännerna, skicka vidare eller uppmärksamma andra på därför att den var så fängslande, smittsamt rolig och helt oemotståndlig. Innan Donald Trump valdes till USA:s 58:e överkucku var det väl oklart om någon verkligen trodde att alla de tweets, poster och länkar – med sin underhållande blandning av det redan bekanta och det förbluffande nya – som man tog emot och skickade vidare faktiskt hänvisade till verkliga händelser. Men såhär i efterhand framstår de som föraningar om den förvirring som vi nu kastats huvudstupa in i. Var dessa lustiga, bisarra nyheter i själva verket något annat, något mycket allvarligare; en inkörsport till en ny sorts desorientering, en hastigt försämrad överblick som gjorde att man inte längre behövde eller kunde skilja mellan sant och falskt? Var frekvens, acceleration, retweetsreposts, klick och ännu flera klick det enda som räknades?

Detta är i varje fall vad som behandlats i böcker, bloggar och tidningar på senare tid. Oxford English Dictionary valde post truth – det postfaktiska – till årets ord 2016, och George Orwells 1984 – ”Ignorance Is Strength!” – började klättra på topplistorna i USA. I en intervju i Süddeutsche Zeitung har den kanadensiske mediesociologen Philip Howard hävdat att sociala nätverk skadar demokratin. Detta på grund av att professionella aktörer programmerar bottar – automatiserade användarkonton – som producerar innehåll för en fragmenterad offentlighet och systematiskt upplöser distinktionen mellan nyhet och konspirationsteori.1 Howards påstående är bara ett av många exempel: snart fanns fake news överallt, till och med i ett litet land i Alperna. Under försommaren 2017 arrangerade den schweiziska stiftelsen för audiovisuell mediehistoria sin årliga konferens under rubriken Fake news? Inte i schweizisk press. Denna paroll, försedd med ett hotfullt frågetecken, hade kunnat vara en annonskampanj från schweiziska tidningsutgivare, för läste man vidare fick man veta att i schweizisk press analyseras aktuella frågor av redaktörer som kontrollerar källor och presenterar bakgrundsinformation. ”Så att du kan skilja lögner från fakta.” Än en gång hade schweizarna tur.

Det är just detta som är så betryggande med nyheter om falska nyheter: de försäkrar inte bara användarna om att de valt rätt kanal, webbplats eller tryckt publikation (det vill säga rätt forum för att få tillgång till sanningen), utan också att den gamla goda sanningsenligheten självklart fortfarande existerar. Liksom digitaliseringen retroaktivt har förvandlat alla äldre texter, bilder och filmer till ”analoga” medier, frammanar talet om fake news som ett nytt och oroväckande fenomen retroaktivt bilden av en tidigare intakt värld: en värld där nyheterna ännu var tillförlitliga, nyhetsrapportörerna höll sig till sanningen och distinktionen mellan verklighet och påhitt var knivskarp – ungefär som den överskådliga och ordnade verklighet som retrospektivt frammanas när det talas om ”analoga” företeelser.

Numera är detta naturligtvis en för alltid förlorad värld, men en gång i tiden fanns den ändå där. Man ska kanske inte underskatta den faktiska tröst som sådana melankoliska inventeringar erbjuder – och detta helt enkelt därför att många mediekonsumenter inte tycks ha mycket till alternativ just nu. Det är med andra ord vår fruktan för att fake news är ett tecken på att ”opinionsrobotarna anfaller” (Howards formulering) som ger upphov till illusionen av den trivsamma livsmiljön av igår. Då, när inte alla var på Twitter och Facebook, utan ägnade sig åt … ja, vad då egentligen?

1.

Låt oss för en stund vända blicken bakåt. När, egentligen, var då nyheterna tillförlitliga? Förfalskade brev är till synes lika gamla som själva förmedlandet av nyheter. Redan antikens och senantikens brevskrivare använde sig av ganska raffinerade metoder för att försäkra sig om att ett brev var äkta och således en nyhet var sann – till exempel genom litterae formatae, som innebar att bokstäver i utställarens, mottagarens och kurirens namn på ett komplicerat sätt kodades i brevet och sedan upprepades i slutet av det. Budskap diskret dolda i texten för att bevisa äkthet var vanliga redan på 1000-talet, precis som osynlig skrift. Under medeltiden förmedlades dylika meddelanden av köpmän, pilgrimer eller ordensfolk. När spridningen av skriftliga handlingar kraftigt ökade under 1300-talet skapade städer och furstendömen egna kommunikationssystem. I Florens, Venedig och andra italienska städer inrättades också särskilda brevlådor, så kallade tamburi, som var avsedda enkom för anonyma angivelser – en möjlighet som ofta utnyttjades för att förtala andra medborgare, men även för att ange korrupta ämbetsmän. I en värld där endast skriftlig dokumentation var juridiskt giltig innebar handlingarna skriva och översända att verklighet skapades. Därför var dessa handlingar också liktydiga med reell politisk makt.

Informationsutbytets snabba tillväxt – välbevarade stadsarkiv norr om Alperna visar att det ökade över trettio gånger mellan 1430 och 1500 – ägde rum parallellt med att man började anlita officiella förmedlare av underrättelser, det vill säga diplomater. Dessa personer var samtidigt exploratores som diskret inhämtade underrättelser åt sina regeringar. (Vi skulle nog kalla dem spioner.) Än mer svårkontrollerade än dessa sändebud var kanalerna de använde sig av för att utbyta information. I bevarade skriftväxlingar från 1400-talet talas det ständigt om den opålitliga postgången, om förlorade och förfalskade uppgifter. I Nürnbergarkiven finns fortfarande den hemliga kod kvar som under slutet av 1400-talet användes när information skulle utväxlas mellan riksstaden och dess sändebud. På detta kodspråk kallades uppgiften att snabbt skaffa ny information jakthund, medan en lögn eller osanning kallades räv. Diplomaterna hade också ett särskilt ord för manipulerade meddelanden, vilkas enda syfte var att lura motståndarna, nämligen apa.2

Den allt intensivare utväxlingen av skriftliga meddelanden i slutet av 1400-talet och början 1500-talet omvandlade själva informationen till ett instrument som medvetet kunde användas till att vilseleda andra. Den blev ett vapen. ”Bubblor” kallade den venetianske krönikören och dagboksförfattaren Marino Sanudo sådana nyheter av oklart ursprung som han själv var besatt av att nedteckna, ofta flera dussin i veckan. I hans samtid användes också ett annat ord för att beteckna den mediala accelerationen – med ständigt fler och snabbare nyheter – nämligen praktick. Medeltidslatinets practica avsåg egentligen juridiska eller medicinska förfaranden, medan italienskans pratticare betydde ”förhandla” eller ”köpslå” och praticha betydde ”tillvägagångssätt” eller ”bruksanvisning”. På tyska började begreppet att användas som ett skällsord i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet. År 1507 beklagade sig staden Bern över franska diplomater som snabbt spred vilseledande upplysningar (in geschwindigkeit practicierent). I pamfletten Welsch Gattung, som trycktes i Strasbourg 1513, beskrevs practick som en italiensk (i synnerhet venetiansk) och fransk bedrägerikonst. (Pamfletten innehöll för övrigt också det nya ordet vivantz, som betecknade spekulativa penningaffärer.) Liksom korruption och sodomi ansågs denna konst komma söderifrån, där den ”praktiserades alla årets dagar”. Detta tarvliga utländska lurendrejeri påstods leda till att det inte längre gick att skilja mellan sant och falskt. I de propagandaskrifter som trycktes inför kejsarvalet 1519 varnades läsarna för att fransmännen ville manipulera valet genom sina geschwinde practicken, och reformatorer som Luther och Melanchthon varnade eftertryckligen i sina skrifter för katolikernas practicken och uppmanade läsarna att aldrig tro på deras manipulerade nyheter. ”Jag har tvingats förse detta brev med mitt sigill”, beklagade sig Erasmus av Rotterdam 1535, ”eftersom vissa människor har börjat imitera min handstil så skickligt att förfalskningarna knappast kan avslöjas.”

Såhär såg vissa samtida kommentatorer på medietransformationen vid den nya tidens början – en förändring som innebar allt mer och snabbare skriftlig kommunikation, allt fler och bättre uppdaterade ströskrifter från tryckerierna. Redan 1527 försökte Martin Luther lära de troende att hantera informationsöverflödet på ett lämpligt sätt. Det finns tre sorters nyheter, förklarade han. Den första kategorin är nyheter från skyddsänglarna och den andra är nyheter från Gud själv, men tyvärr blandas de ofta ihop med den tredje sortens nyheter. Dessa nyheter kommer från förställningens och efterhärmningens mästare, Satan. Därför ”rörs allting samman och man kan inte urskilja någonting”. Hur skiljer man då mellan nyheter från Gud och dem från Satan? Enkelt, menar Luther. Djävulen litar nämligen inte på sina egna tecken eftersom Gud ständigt omintetgör hans planer. Därför kommunicerar och utställer Djävulen sina löften ”med så svävande ord att han får rätt oavsett om det som sagts inträffar eller ej”. Det är på hans tvetydiga tal man känner honom.

Med andra ord är nyheter i bokstavlig mening en fråga om tro – och det gällde inte bara på 1500-talet. 1989 skrev litteraturvetaren John Carey att nyheter liknar förmoderna religiösa ritualer i så måtto att de erbjuder sina konsumenter en tillfällig distraktion från vardagsrutinerna. De ger läsarna illusionen av att stå inför händelser som tycks mycket större, mer autentiska och relevanta än de som inträffar i deras egna liv. På ett sätt som påminner om 1500-talets religiösa läroskrifter och predikningar förser nyheterna den läsande publiken med ett konstant flöde av dramatiska berättelser, vilka utspelar sig bortom den omedelbara vardags- och medvetandehorisonten.3 Och liksom den förmoderna religiositetens skräckbilder fungerar dessa nyheter som allra mest lugnande just när innehållet i rapporteringen är riktigt skrämmande. Hotet gör nämligen allt det välkända i den egna vardagen desto tryggare, och kan rentav användas till att skänka den egna gruppen status som hotat offer.

2.

Drygt tvåhundra år senare, i början av 1800-talet, ledde nya trycktekniker och billigare papper till ytterligare en medierevolution, den som banade väg för tidningarna. Men inte heller på den tiden var alla så förtjusta i den raskt ökande mängden tillgänglig information. ”De kritiska blad som dagligen utkommer på femtio olika orter”, anmärker Johann Wolfgang von Goethe i en sträng kommentar från 1824, ger på sin höjd upphov till ”ett slags massornas halvkultur”; för förståndiga människor är de ”en elakartad dimma, ett gift som regnar över oss”. Goethe kallade de nya medierna ”velociferiska” [av velociped och Lucifer, Ö a] eftersom deras djävulska hastighet gjorde det omöjligt att längre skilja mellan sant och falskt.4 Detta hindrade dock inte tidningarnas framgångsrika utveckling. Nittio år senare, vid första världskrigets utbrott, utkom bara i Tyska riket över 10 700 tidningar, med en samlad upplaga av omkring fem miljarder exemplar om året. Upplagorna i England, Frankrike och USA var ännu större. Kan verkligen allting som stod i den tidens tidningar ha varit sant och tillförlitligt?

Googles Ngram Viewer lovar användarna att med hjälp av en (hemlig) algoritm kunna ange frekvensen för vilket begrepp som helst i digitaliserade engelskspråkiga texter från perioden 1800–2000. Den som matar in ”fake news” får fram en intressant kurva som efter några svängningar runt 1810 (tiden för Goethes bekymrade reflexioner?), 1850 och 1900 skjuter i höjden i samband med första världskriget. Sedan dalar den en kort period runt 1920, bara för att på nytt stiga dramatiskt i början av 1930-talet. Frekvensen för fake news är som absolut högst 1939 och sjunker sedan raskt igen. Mellan 1950 och 1960 användes begreppet ungefär lika ofta som i början av första världskriget. Efter 1990 uppvisar kurvan åter en lätt stigning, dock utan att någon gång nå högre än till en tredjedel av högstanivåerna vid andra världskrigets utbrott.

År 1938, strax innan Googles fake news-kurva nådde sin höjdpunkt, utkom Evelyn Waughs roman Press-stopp.5 I romanen skickar en stor brittisk dagstidning, på grund av en namnförväxling, iväg en något drömsk lyriker till det exotiska landet Ishmaelia som krigsreporter. På vägen dit får han höra talas om den berömde journalisten Wenlock Jakes. ”Får tusen dollar i veckan. När han visar sig på ett ställe kan man ge sig fasen på att så länge han är där kommer det att vara världens nyhetscentrum. En gång for Jakes ut för att referera från en revolution i en huvudstad på Balkan. Han försov sig på tåget, vaknade vid fel station, for raka vägen till ett hotell och kablade iväg en artikel på tusen ord om barrikader på gatorna, brinnande kyrkor, kulspruteeld som svarade på smattret från hans skrivmaskin medan han skrev, ett dött barn, liggande på rygg som en trasig docka på den tomma gatan nedanför hans fönster – ja, ni vet. Nå, de blev rätt förvånade hemma på tidningen när de fick ett sånt reportage från fel stad, men de litade på Jakes och slog upp det i fyra rikstäckande tidningar. Den dagen fick alla speciellt utsända i Europa order att skynda sig till den nya revolutionen. De kom i mängder. Allt verkade lugnt, men deras jobb hängde på att de inte sa det, medan Jakes skickade iväg tusen ord med blod och kanonmuller varje dag. Så de stämde in. Statspapper sjönk, ekonomisk panik, undantagstillstånd utfärdades, armén mobiliserade, hungersnöd, myteri och inom en vecka var verkligen en revolution på väg, precis som Jakes hade sagt. Där ser ni vilken makt pressen har.”

Nittonhundratalets krig var nyhetskrig. De som levde under masspressens blomstringstid under första och andra världskriget hade många goda skäl att fundera på fake news. När tyskarna 1917 började använda särskilda maskiner till att i industriell skala bereda hästkadaver på slagfältet, inspirerades engelska krigsreportrar att skriva artiklar om hur tyskarna framställde tvål och glycerin av stupade fiendesoldater. Först 1925 medgav den brittiska regeringen att det handlat om rent påhitt. Historien låter kanske bekant – men var har vi hört den förut? Redan när judar började mördas under den strängt hemlighållna Aktion Reinhardt i Polen våren 1942 ryktades det om att de som deporterats österut skulle ha mördats där, och att det sedan gjorts tvål på liken. I de första rapporterna om Förintelsen som nådde USA under hösten samma år påstods det att man skulle ha framställt tvål, lim och gödningsmedel av judiska barn. I en essä från 2005 om den moderna myten om tvål gjord på fett från judar skriver Joachim Neander att ”tvålmytens receptionshistoria bland annat bidrog till att man på den allierade sidan inte blev medveten om Förintelsen förrän det redan var för sent att ingripa” – för de allierades militär var tvålmotivet redan känt från första världskrigets krigspropaganda.

Hösten 1942 kunde ingen på andra sidan Atlanten föreställa sig att berättelsen om tvål som tillverkats av människokroppar var ett förvrängt eko av en ännu värre och rentav industriell förintelse, ett försök att ge uttryck åt obeskrivligt våld genom ett redan känt berättarmotiv. Efter krigsslutet fick myten om tvål gjord på döda människor ännu större spridning. ”Man gör tvål på kropparna”, säger speakerrösten i Alain Resnais film Natt och dimma (Nuit et brouillard) från 1955, som handlar om Förintelselägren. ”Av huden …”, sedan spricker rösten. Den tyska tvålen Einheitsseife (”standardtvål”) – försedd med stämpeln RIF från Reichsstelle für Industrielle Fette – som fram till 1945 tillverkades av den tyska militärförvaltningen som ett led i krigsransoneringen kom att få ett uppmärksammat liv efter detta på museer och minnesplatser för Förintelsen. Ända fram till 2000-talets första år visades den upp i utställningsmontrar för förfärade besökare som ett exempel på ”tvål tillverkad av fett från judar”.

3.

The Daily Beast, som sensationstidningen i Evelyn Waughs roman heter, existerar sedan 2008 i verkligheten som en amerikansk nyhetsplattform på nätet. Det verkar onekligen som om nyheternas historia också alltid har åtföljts av oron för att man inte längre ska kunna skilja mellan sant och falskt i tider av allt snabbare informationsspridning. Och här måste en särskild reverens göras för förställningens, förvridningens och simulationens mästare, nämligen Djävulen själv – som ända sedan Luther och Goethe (samt Evelyn Waugh) pålitligt och med jämna mellanrum dykt upp i samtalet om medier och sanningen. En medeltidshistoriker skulle kunna misstänka att åkallan av djävulska krafter rentav letat sig in i dagens diskussion om mediers tekniska möjligheter. I varje fall var konstkritikern Klaus Honnef helt säker på att gränserna mellan fiktion och verklighet slutgiltigt suddats ut då han skrev sin text i katalogen till utställningen Blow Up i Stuttgart 1987.6 Där hävdar Honnef att det samtida bildflödet, särskilt reklamens, utmärks just av att det manipulerar, lurar och överväldigar tittaren.

Redan i början av 1800-talet hade nyheten i egenskap av det nya tidningsmediets handelsvara fått en framgångsrik dubbelgångare i form av reklamen – inte bara som betald annons, utan också i form av reklam förklädd till nyhet. Ett kolorerat satiriskt träsnitt från 1844 av den parisiske karikatyrtecknaren Grandville framställer giftermålet mellan Masspressen och Smygreklamen som ett oanständigt men lönsamt äktenskap. Masspressen är karikerad som en canard – anka – ett uttryck för falska nyheter som använts långt in på 1900-talet. I bakgrunden skymtar ett av de äldsta (alltjämt använda) hjälpmedlen för spridning av det då nya mediet reklam i det offentliga rummet: reklampelaren. På den tiden var reklampelarna försedda enbart med tryckta annonser utan några bilder – dessa framträdde först fyrtio år senare i och med de nya reproduktionsteknikerna.

Reklamen utgör mediernas omedvetna: deras mjuka, bleka buk, den obscena undersidan som skvallrar om deras beroendeställning. ”Fake news? Inte i schweizisk press” – så lydde parollen i inledningen till den här artikeln. Men denna rubrik, som ville låta påskina en nyhet, var då den slogs upp i Neue Zürcher Zeitung och Zürichtidningen Tages-Anzeiger i april 2017 också en annons, placerad mellan betald reklam för kultur- och kabaréprogram och de finstilta radannonser som gudbevars inte förmedlar något annat än sanningen: ”Heta möten med läckra latinobrudar, Lilly 18, Kim 25” eller ”Privat & exklusivt, schweizisk lady skämmer bort varje intresserad gentleman”.

Det här kan vi tro på, för reklamen säger alltid sanningen. Kanske inte om produkten den försöker sälja, men däremot om informationskanalen där den förekommer. Det var reklamintäkterna som under 1800-talet gjorde de nya medierna så billiga att de kunde spridas i massupplagor – en historisk utveckling som för 2000-talets internetanvändare framstår som påfallande bekant. Slutsatsen av vår tillbakablick blir alltså ganska uppenbar: Tillförlitlig information har ett pris. Om informationen är väldigt billig eller gratis har någon annan redan betalat för den i det tysta. Att prata om de djävulska krafter som manipulerar, simulerar och luras – krafter som påstås vara en inneboende del av själva medierna – är kanske (helt enkelt) ett sätt att slippa prata om pengar.

4.

Men vad är det som är så farligt med att ljuga? ”Naturen”, skriver Immanuel Kant i sin Anthropologie in pragmatischer Hinsicht, har ”i människan förståndigt nog inplanterat böjelsen att gärna låta sig bli lurad”. Det ”goda och ärliga sättet”, skriver han torrt, är ändå bara ett yttre sken, och ”allt det som kallas anständighet är av samma slag” – nämligen simulation och förställning. Tvåhundra år senare, 1996, formulerade filosofen David Nyberg samma sak, men i något positivare ton: den medvetna manipulationen är ett väsentligt inslag i vår förmåga att organisera världen, lösa samordningssvårigheter med dem som är oeniga med oss och ett sätt att hantera osäkerhet och smärta. Den Zürichbaserade pedagogen Roland Reichenbach har nyligen hävdat att hela utbildningsväsendet bygger på ömsesidiga falska förespeglingar, en sorts systematisk oärlighet, och att detta ligger i både lärarnas och elevernas intresse.7

Underhållningsmedier är särskilt stolta över sina ”specialeffekter” – alltså sin förmåga att få användarna att tro på det fiktiva. Men detta gäller inte enbart litteratur, film och tv. År 1983 uppgav Ben Bagdikian i sin bok The Media Monopoly att västvärldens hela medieindustri kontrollerades av femtio koncerner; när den fjärde upplagan trycktes 1993 var de färre än tjugo. Numera kan man räkna dem på ena handens fingrar. Resultatet är slutna kretslopp och cross marketing, ett reducerat antal aktuella frågor och oändliga upprepningar av ämnen som publiken redan är förtrogen med, vilket i sin tur alltid ger såväl pålitliga höga tittarsiffror som nöjda annonsörer. Regissören Peter Watkins kallade fenomenet monoform i sin bok Media Crisis från 2003. Det som framstår som nyheter om just dessa ämnen måste ha förmågan att framkalla en redan bekant oro. Det är därför vi får alla dessa superskurkar, mordkomplotter och hotfulla framtidsprognoser, vilka varenda nyhetskanal använder sig av för att bekräfta sin egen omistlighet. Samtidigt är syftet med detta att jaga bort en helt annan, onämnbar ennui – nämligen tittarens leda vid sin egen vardag och sin egen kropp.

Mot denna leda hjälper förstås också att gå in på det egna Facebookkontot. Den smarta telefonen är en kommunikationsapparat som användarna ständigt bär på sig, och vars segertåg har fått medieindustrins gamla dröm att gå i uppfyllelse: avstängningsknappen har slutligen avskaffats, alla är ständigt och allestädes online. Hälften av tiden som tillbringas i digitala kanaler är bortkastad; det är bara det att man aldrig på förhand kan veta vilken hälft. Okej, det där är ett lätt förvrängt citat. Ursprungligen var det David Ogilvy som 1963 formulerade detta – om reklamen.

Men Internet är reklam – och förmodligen de senaste tjugo årens mest imponerande exempel på reklamens förmåga att tränga sig in i varje nytt offentligt rum och forma det. På nätet utlovas information helt gratis, bara vi har rätt apparat och väljer rätt plattform. Sålunda betraktade är sociala nätverk en feedbackloop av återkopplade begär. Löftet dessa nätverk ger dig – du kan vara uppkopplad med alla, men ändå alltid känna dig säker i den egna gruppen; du kan åstadkomma en yttre påverkan och kopieras i det oändliga, men ändå alltid befinna dig hemma – är ett löfte så lockande, fluffigt och polymorft att det bara inte kan avvisas. Även om det bygger på ett mått av lögn.

5.

Oavsett hur många underbara kvaliteter de enskilda digitala kanalerna har, bildar de ett uppmärksamhetsrum som man delar med många andra. Där blir individen visserligen mer välinformerad, men detta förminskar inte den hypnotiska effekten av de framgångsrika avledande manövrarna på detta kollektiv av tittare-användare. Det påminner om professionella trollerinummer. När tricket utförs händer det avgörande inte i några hemliga bakre rum, utan fullt synligt, mitt framför allas ögon – det är bara vi som inte ser. Det handlar alltså inte om osynlighet (den skulle ju i sig ha förmedlat ett tydligt budskap, nämligen mörker, no signal, ”Du kan inget se”), utan snarare om förströelse, avkoppling och reklam. Obegränsat med reklam. Enligt en framgångsrik aktör i branschen hade minst 40 procent av de uppgifter som cirkulerade på bloggar och sociala nätverk 2012 inte lagts ut av privatpersoner, utan av företag som gjorde det i marknadsföringssyfte. Hans bok heter Trust me, I’m Lying: Confessions of a Media Manipulator.

Kanske är den stora upprördheten över Fake News i själva verket en riktigt god nyhet. Efter 1990-talets nätfantasier om att ömsesidig uppkoppling och oavbruten närvaro på nätet var den enda vägen till politisk frigörelse, självbestämmande och uppbyggande av sociala strukturer, påminner oss dagens panik inför simulationens hotande herravälde om att också den kollektiva medvetenheten har sina skuggsidor. Särskilt när den är gratis.

Därmed är vi slutligen tillbaka i det lilla landet i Alperna. Den 26 april 2017 valde ganska många av dess invånare att ändå inte tro på de schweiziska tidningsutgivarnas påstående: att nyheterna var i bästa tänkbara händer hos dem. Gratis ville de heller inte att det skulle vara. Tvärtom betalade de gärna. På tolv timmar hade en miljon schweizerfranc samlats in för att ett reklamfritt online-magasin skulle kunna startas, och då kände de frivilliga bidragsgivarna inte till mycket mer än namnet på publikationen. Ett namn som för övrigt också har sitt ursprung i det förflutna – var annars – och lyder: Republik.

Belöningen kom söndagen därpå när Neue Zürcher Zeitung, ivrigt sökande efter sanningen, valde att jämföra dem som bidragit till projektet med inga mindre än dem som stödjer Donald Trump. Där är han alltså igen, Djävulen, den store Manipulatören. Det är länge sedan behovet av honom var så stort som i dag.

Översatt från tyskan av Tommy Andersson.
Ursprungligen publicerad i den Wien-baserade tidskriften Wespennest, 173, 2017. Tryckt i detta nummer med tillstånd av författaren, Wespennest och eurozine.com, där den också publicerats i engelsk översättning. Tack också till Eurozine för stöd till översättningen.

  1. ”Angriff der Meinungsroboter” [”Opinionsrobotarna anfaller”], Süddeutsche Zeitung, 7 April 2017.
  2. Fritz Wagner, ”Nürnbergische Geheimschrift im 15. und am Beginn des 16. Jahrhunderts”, Archivalische Zeitschrift 9 (1884), s 15–62.
  3. John Carey (red), The Faber Book of Reportage, London 1989.
  4. Citerat efter Hanns Zischler och Sara Danius, Nase für Neuigkeiten, Wien 2008, s 84; Manfred Osten, ”Alles veloziferisch” oder Goethes Entdeckung der Langsamkeit, Frankfurt am Main 2003.
  5. Evelyn Waugh, Press-stopp, översättning och inledning av Christina Westin, Stockholm 1994, s 78 f.
  6. Württembergischer Kunstverein, (red), Blow Up, utställningskatalog, Stuttgart 1987, s 14 ff.
  7. Roland Reichenbach, ”Tausch und Täuschung” [”Utbyte och oärlighet”], Merkur 7/2017, s 61–68.

Published 3 October 2018

Original in German
Translation by Tommy Andersson
First published in Eurozine (English version), Wespennest 173 (2017) (German version), Glänta 2.18 (Swedish version)

Contributed by Glänta
© Valentin Groebner / Wespennest / Eurozine / Glänta / Tommy Andersson

PDF / PRINT

recommended articles