Den första människan

Anteckningar om Norden, litteraturen och kolonialismen

1 July 2009
Read in:

Det finns en text där den nordiska kulturen tycks både börja och sluta. Vad handlar den om? Låt oss granska första stycket i skapelseberättelsen, den nordiska textens Genesis:

Den långa, långa stigen över myrarna och in i skogen, vem hade trampat den? Människan, mannen, den förste som var här. Det fanns ingen stig före honom. Sedan följde ett och annat djur de svaga spåren över mo och myr och gjorde dem tydligare, och ännu senare började en och annan lapp vädra upp stigen och gå den, när han skulle från fjäll till fjäll och se till sin ren. Så kom stigen till över den stora allmänningen, som ingen ägde, över det herrelösa landet.

Mannen kommer gående norrut. På ryggen bär han en säck, den första säcken, som innehåller mat och några redskap. Mannen är stark och grov, han har rostrött skägg och små ärr i ansiktet och på händerna – har han fått dessa sårmärken under arbete eller strid? Han kommer kanske från avtjänat straff och vill gömma sig, han är kanske filosof och söker frid, men huru som helst kommer han nu här, en människa mitt i denna ofantliga ensamhet. Han går och går. Intet ljud av fåglar eller fyrfota djur höres omkring honom. Ibland talar han ett och annat ord med sig själv: Hå hå, ja ja! säger han.

I denna romantext möter vi den förste mannen som vandrar uppför den första stigen bärande på sina axlar den första säcken. Han ska omsider grundlägga den första gården, det första hemmet, som ska växa till det första samhället.

Och de första orden han yttrar? “Hå hå, ja ja!” Det är väl knappast ord i egentlig mening, snarare ett läte, ett människoläte – kanske ett nordiskt läte – som organismen släpper ut för att uttrycka såväl glädje som möda, såväl anspänning som avslappning, ett människoläte som kommer lika mycket ur kroppen som ur anden och som visar hur de två på detta tidiga stadium bildar en enhet, så att å ena sidan musklernas kontraktion och vila och å andra sidan tankens koncentration och distraktion bildar en organiskt arbetande enhet som tämjer vildmarken, bryter mark och bygger ett hem, en mänsklig glänta i naturens hägn, en koloni i fjälldalen.

Det första samhället heter Sellanrå och den första människan heter Isak. Skapelseberättelsen jag just citerat är de första raderna ur Knut Hamsuns stora nordiska roman Markens gröda. Att Isak är den ideala människan och Sellanrå det ideala samhället lämnar Hamsuns berättare inget tvivel om. På sista sidan återkommer han till saken: “Han är vildmarksbo av själ och hjärta och jordbrukare utan nåde, en återuppstånden från forntiden, som utpekar framtiden, en man från det första jordbruket, en fordomdags markbrytare, nio hundra år gammal och ändå nutidens man.”

Hå hå, ja ja, frestas man utbrista. Vi har vant oss av vid det slags idealiserade bilder av Norden som Hamsun presenterade i sin roman, och vi har vant oss vid misstänksamhet inför dem. För Tysklands nazister, men inte bara för dem, framstod Markens gröda som en sinnebild för det nordiska. För dem var det nordiska ett av väderstrecken i en andens geografi där Tyskland befann sig i världens centrum, eller åtminstone i Mitteleuropa, balanserande i jämvikt mellan söderns latinska sinnlighet, som fick sitt vackraste uttryck i Goethes Italienkult, västerns anglosaxiska rationalism, som fick sitt starkaste uttryck i Spenglers faustiska maskindyrkan, och österns asiatiska despotism, som gav upphov till tidens fruktan för de gula horderna.

I denna geografi tilldelades Norden sin särskilda plats. Men det var inte bara Tysklands nazister som trodde på denna modell. Samma föreställningshorisont präglar alltjämt den bild av Norden man möter i omvärlden. När nordbor speglar sig i denna omvärldens bild av Norden är det inte ovanligt att de anammar den som sin självbild. Det är en bild av Norden som en region av människor som med mentaliteten hos nio seklers markbrytande bönder bygger vidare på sina idealsamhällen och värjer dem mot såväl hypermodernitetens som det arkaiska barbariets avarter och överdrifter. Vi vet att det kostar mycket möda. Vi vet också att vi kan lita på våra krafter. Hå hå, ja ja, säger vi i kolonin Norden.

Huruvida denna bild av Norden är sann eller falsk är ibland föremål för inomnordisk debatt. Debatten är fruktlös. Frågan låter sig inte besvaras. Rättare sagt, den kan besvaras både jakande och nekande beroende på vilken grad av generalisering, eller för att tala klarspråk, ytlighet, man är beredd att acceptera i sin beskrivning av kulturella processer.

Men i stället för att besvara frågan kan vi anstränga oss för att göra den främmande. Vad ser vi då? Berättelsen om Norden som den skildras av Hamsun och idealiserats i nordisk och europeisk historia tycks vara en berättelse om ett slags bosättarkolonialism.

*

När vi talar om Norden och den nordiska kulturen talar vi inte om någon beständig substans. Vi talar inte ens om någon erfarenhet, utan om en identitet. Som alla identiteter består den nordiska av identifikationsprocesser. Den uppkommer hos människor som står under inflytande av symboler och diskurser som påverkar hur de delar in sin värld så att somt framstår som främmande, annat som eget. Resultatet av sådana processer är en självbild, en personlig eller kollektiv identitet. Idéhistorikern Hayden White talar om ostentativ självbestämning genom negation (ostentative self-definition by negation) och menar att detta är det vanligaste sättet att slå fast kulturella identiteter. Vi tar reda på vilka vi är, inte genom att verkligen ta reda på vilka vi är, utan genom att peka ut vilka vi inte är.

I dag är det regel att se den kollektiva identiteten som en konstruktion, upprättad inom ramen för vad Edward Said kallar en “imaginär geografi” där alla inblandade tycker sig tillhöra vad Benedict Anderson kallar en “föreställd” eller “imaginär gemenskap”. Syftet med mycket av dagens humanistiska forskning och kulturkritik är att visa hur en imaginär geografi eller en imaginär gemenskap får fasthet och gränser och till sist tar själva verklighetens plats, och hur detta sker genom identifikationsprocesser där somt sorteras bort för att den egna identiteten ska bli till, vare sig den nu är svensk, nordisk, europeisk eller global.

Men redan i denna uppräkning stöter vi på något intressant. I den kritiska genomlysningen av sådana kulturella identiteters uppkomst har den nordiska varit förhållandevis förskonad. Många identiteter är i dag under upprustning. Tag till exempel den svenska, danska eller europeiska, eller tag den stora drömmen om Östersjöregionens gemensamma kultur. Här finner vi identiteter som är föremål för starka konstruktions- eller rekonstruktionsprojekt. Icke så den nordiska, som tvärtom anses ointressant, tråkig och till intet förpliktigande. Man kritiserar inte sin identitet, man vränger den inte ut och in, man sliter inte sönder den, om man inte finner det angeläget att göra så. Och att göra så finner man angeläget först när man upplever sin identitet som kvävande och falsk, instängd eller utestängande, förljugen eller förtryckande. Att vi sällan uppfattar den nordiska identiteten på detta sätt – att vi finner oss mer obesvärat i den nordiska identiteten och att den nordiska identiteten besvärar oss mindre än vår nationella, etniska eller europeiska identitet – hindrar naturligtvis inte att vi angriper konstruktionen av den nordiska kulturen med samma kritiska sinne som vi angriper andra kulturella identiteter, men det förklarar varför en sådan kritisk genomlysning ännu inte kommit till stånd.

Nej, jag påstår inte att den nordiska identiteten är oskuldsfull. Det räcker att gå till 1930-talet eller läsa Sverigedemokraternas partiprogram för att inse hur lätt den kan missbrukas. Men så länge vi håller pratet om germanernas blonda ras och nordbons dygder på avstånd tycks den nordiska identiteten vara förhållandevis genomsläpplig och tillåtande. Den är inte påbjuden från något håll. Norden gör inte anspråk på oss, fordrar inte att vi ska åsidosätta vår universalitet som människor för att befästa vår partikularitet som nordbor. Till skillnad från andra kollektiva identiteter är den nordiska inte instängd och utestängande.

För det som tycks skilja den nordiska identiteten från andra kollektiva bilder är att den inte konstrueras i förhållande till en påhittad fiende. Europa har behövt orienten, turkarna, islam eller Amerika för att samla ihop sig. Dagens Danmark behöver muslimerna och de hotfulla svenskarna för att hitta sin själ. Svenskarna å sin sida kan bli svenska endast genom att driva invandraren ur leken. Och Östersjösamarbetet får som alla vet sin mening av den hotfulle ryssen.

Norden däremot har inte behov av att spegla sig i någon kulturell fiende. Men hur lyckas då Norden bestämma sig själv, om den saknar något att negera, någon att bestämma sig mot? För det kan väl inte vara så att Hayden Whites definition av den kulturella identitetens grundläggande mekanism gäller alla kollektiva identiteter utom den nordiska.

*

När utländska kritiker skriver om “den nordiska människan” tar de gärna fasta på naturen. I Norden har vi för länge sedan tröttnat på schablonerna. Köldens grepp, sjumilaskogarna, fjällen och lommens skri över mörka vatten i den vita sommarnatten. När någon påstår att nordisk konst och litteratur återspeglar en erfarenhet av livet vid gränsen till naturen är vi snabba att förneka det.

Men tänk om denna exotism döljer en kärna av sanning som kan lyftas fram till granskning? Tänk om man rent av kunde undersöka huruvida Nordens motbild, gentemot vilken den nordiska identiteten tar form och får betydelse, i själva verket alltid varit och alltjämt är just denna natur. Det är en av frågorna man ställer sig efter Kerstin Ekmans långa granskning av sitt eget och nordbons kluvna förhållande till träden, skogen, djuren och vildmarken. Den nordiska identiteten behöver i så fall ingen kulturell fiendebild för att vidmakthålla sig själv, därför att naturen som sådan alltid framstått som det objekt gentemot vilken den nordiska människan bygger sin subjektivitet, som Isak Sellanrå reser sin koloni i fjälldalen.

Följer man denna tanke märker man snart att den nordiska kulturens förhållande till kolonialismen kan granskas från två olika utgångspunkter. Den första är given. Man tar fasta på de nordiska staternas plats i det kapitalistiska och imperialistiska världssystem som växer fram omkring år 1500 och som var fullt utvecklat i 1900-talets början. Man undersöker de nordiska staternas kolonialvälden, vilket i praktiken innebär att man begränsar sig till det svenska respektive danska kolonialväldet, av det enkla skälet att Norge och Finland under en stor del av denna tid lydde under dansk eller svensk överhöghet. Man jämför de nordiska staternas kolonialpolitik och handelsmönster med de övriga europeiska kolonialväldena, söker efter likheter och skillnader och kan på så vis skaffa sig en uppfattning av hur nordisk kultur och samhällsliv präglats av sin delaktighet i det imperialistiska världssystemet. Kolonialismen har utan tvivel lagt grunden för rasismen och diskrimineringen i de nordiska staterna. Men de nordiska staternas position i det imperialistiska västerlandets periferi har också gjort att kolonialismens arv fått delvis andra innebörder och konsekvenser i Norden än i till exempel Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Detta har i sin tur gjort att nordiska författare, konstnärer, intellektuella och forskare länge betraktat både kolonialismen som system och de koloniserade folkens verklighet med andra ögon än, säg, en typisk brittisk imperialist. Exakt vad den nordiska blicken sett återstår att undersöka. Det är först på senare tid som vi börjat intressera oss för saken.

Och när vi nu börjat intressera oss för detta ska vi kanske fundera på om det inte också finns ett helt annat sätt att nalkas frågan om den nordiska kulturen och kolonialismen. Är det värt att vänta ett ögonblick med att införliva Norden i postkolonialismens grundparadigm? Naturligtvis ska vi utforska hur nordiska politiker, handelsmän, generaler, forskare och författare haft sina händer med i styckningen av Afrika, Asien och Amerika, i slavhandeln, sockerinkomsterna och alla andra civilisatoriska insatser som den vita människan genomfört i fjärran länder. Men innan vi undersöker dessa samband och inordnar Norden i den västerländska imperialismens världskultur, kan det vara värt att tränga djupare i den nordiska kulturens ursprungliga berättelse. I vad mån röjer denna berättelse som sådan en kolonial mentalitet?

Låt oss alltså vrida perspektivet. Låt oss utgå ifrån att kolonialismen har en plats i Nordens hjärta och att denna ursprungliga koloniala erfarenhet i sin tur präglar Nordens deltagande i det stora spelet på världshaven. (På ett liknande sätt går Saree Makdisi till väga, när han undersöker hur romantikens diktare i England i sitt vurmande för Yorkshires sjöar idylliserar en ursprungssituation ur vilken man kan veckla ut den brittiska imperialismens mest storslagna härskaranspråk.) För vad innebär det att den nordiska identiteten skapas i relation till björken, myrarna, fjällen, syrenen, vargen, sädesfälten, röda torp i skogens gläntor och mödosamt anlagda gärdesgårdar av sten? Det innebär att den nordiska identiteten uppstår som resultatet av erövringen av naturen. Det är därför som Hamsuns Isak i Markens gröda så lätt kan ses som urtypen för den nordiska människan.

För att förstå relationen mellan Norden och kolonialismen ska vi alltså börja där hemma, i den nordiska kulturens mytomspunna natursyn. Redan i denna natursyn göms en kolonial kärna. Hamsun åter igen:

Människan, mannen, den förste som var här. Det fanns ingen stig före honom. Sedan följde ett och annat djur de svaga spåren över mo och myr och gjorde dem tydligare, och ännu senare började en och annan lapp vädra upp stigen och gå den, när han skulle från fjäll till fjäll och se till sin ren. Så kom stigen till över den stora allmänningen, som ingen ägde, över det herrelösa landet.

Mannen som kommer är landets herre. Han sägs vara den första människan på stigen. Före honom har det visserligen gått “ett eller annat djur” över markerna och även “en eller annan lapp”. Om Isak ska framstå som den förste, Herren som tar landet i besittning, kan lappen knappast räknas som människans like. Hos Hamsun klyvs världen i två hälfter: kultur och natur, samhälle och vildmark. “Människa” och “lapp” hamnar på var sin sida av gränsen.

“Det civiliserade skapar sig självt genom att ta spjärn mot det vilda; utan det vilda skulle den civiliserade inte kunna veta att hon är civiliserad”, skriver Patricia Lorenzoni i sin storslagna undersökning av den västerländska vetenskapens konstruktion av “vilden” i världens förmoderna periferi. Detta är den koloniala kärnan också i den nordiska berättelsen: en intern kolonisering som förpassar vissa människor ur historien. “Lappen” är en del av vildmarken. Han representerar ett naturfolk. Han är en vilde. Så måste det bli, för att den nordiska berättelsen ska ta sin början och den nordiska identiteten ta form och forma folket som med gemensamma krafter tämjer vildmarken, bryter mark och bygger ett hem, en mänsklig glänta i naturens hägn.

I hur många nordiska texter och bilder stöter vi inte på denna urcell: bilden av den agrara människogemenskapen som i dialektisk ämnesomsättning med naturen instiftar samhället och kulturen med alla dess tillhörande gränsdragningar mellan det egna och det andra, det bildade och det vilda, det hemtama och det främmande, det blonda och det mörka. Så snart man postulerar att denna scen är kolonial – det vill säga att den bygger på erövring, besittningstagande, bosättning, kartläggning, indelning, gränsdragning och kulturell förvandling – ligger vägen öppen för en nyläsning av nordisk konst, litteratur och idéhistoria.

Nordens idéhistoria framstår då som en serie mutationer av den ursprungliga koloniala cellen eller som en rad olika utvecklingslinjer som alla tar sin början där. Från Hamsun och framåt framträder den nordiska berättelsen mot bakgrund av fält och skogar. I det fjärran förflutna skymtar en lantlig bosättning dit berättaren förlägger alltings symboliska början. Berättelsen avlägsnar sig sedan snabbt bort från sitt vilda ursprung och söker sig längs modernitetens olika vägar ut i världen och mot samtiden. Men även om Nordens berättelser utspelas i miljöer som är samtida och urbana, vilket numera är regel, hämtar de ofta sina metaforer, symboler och bilder från den första cellen.

*

Under en vistelse i USA ingick det i mina uppgifter att undervisa om 1900-talets nordiska kulturhistoria. I stället för att förmedla fakta bestämde jag mig för att försöka förmedla en erfarenhet som den kommit till uttryck i nordisk konst, film och litteratur. Finns en nordisk erfarenhet? Finns i så fall en nordisk identitet? Genom vilka berättelser och erfarenheter har den formats?

När jag tvingades tänka igenom dessa frågor tillsammans med en grupp tjugoåringar som alla var högt begåvade men saknade kunskap om Norden tyckte jag mig skymta den nordiska kulturens stamcell. Därifrån kunde man härledda en nordisk linje och en nordisk text.

När jag förberedde kursen märkte jag att den nordiska litteratur som är översatt till engelska är högst begränsad. Vad som fanns tillgängligt på förlagen inskränkte sig i praktiken till ett tjugotal disparata titlar. Därför kom vi att läsa följande: Hamsuns Growth of the Soil, följt av Kjartan Fløgstads Dollar Road, Moa Martinsons Women and Appletrees, Karin Boyes Kallocain, Harry Martinsons Aniara, Jan Myrdals Confessions of a Disloyal European, P-O Enquists The March of the Musicians och Monika Fagerholms Wonderful Women by the Sea. Insprängt i kursen var också en handfull filmer, noveller och dikter, samt kompletteringsläsning om historia, samhälle och politik.

Ur detta olikartade material hade jag att frilägga en nordisk text och en nordisk identitet som mina tjugoåriga studenter kunde begripa. Desto större blev min förvåning när jag märkte hur de olika texterna nästan som av sig själva flöt samman till en större berättelse, ett imaginärt Norden som fick mig att inse hur enastående det nordiska nittonhundratalet är.

Vi började alltså med Hamsuns Growth of the Soil och Fløgstads debutroman Dollar Road, som på norska och svenska heter Dalen Portland. Det var lätt att se hur de bägge böckerna placerar sig på var sin sida om en historisk epok. Hamsun står i början av den stora rationaliseringen. Fløgstad tecknar dess slut. Hamsuns Isak presenteras som den första människan, men också som den sista, ja, som den eviga människan. Hamsuns samhälle är också det första samhället, en kolonial urcell, som författaren till varje pris önskar föreviga. Isak bygger sin gård, bryter sin mark, inrättar en värld av lantlig harmoni. In i denna värld tränger så alla moderniseringens krafter – telegrafen, gruvprospekterarna, brottsligheten, handeln och penningen – som i verklighetens Norge införde en urban industrikapitalism och utplånade Isaks organiskt rotade värden.

Alla som läst Hamsuns roman vet att den utan att förlora i trovärdighet faktiskt lyckas avvärja moderniseringsprocessen. Utopin Sellanrå framstår mirakulöst nog som en möjlig livsform mitt i eller i trots av den tekniska civilisationens städer och farbriker. Det var givetvis därför som nazisterna och konservativt folk älskade Markens gröda. Hamsun upphäver moderniteten och tvingar in dess drivkrafter på en alternativ bana som återför människan till en harmoni med alltet.

När vi sedan slår upp Fløgstads Dalen Portland märker vi genast att den romanen är skriven som en medveten kontrapunkt till Markens gröda. Även här möter vi någon som tar sig upp i dalen, men inte för att bryta ny mark. En yngling rusar med andan i halsen från gård till gård och kallar ned bönderna till stålverket nere i staden som söker ny arbetskraft. Den moderniseringsprocess som Hamsun lyckades avvärja bryter in med full kraft hos Fløgstad. När pojken springer upp i dalen noterar berättaren att markerna snart ska växa igen. Alla namn som Isak och hans likar gett åt sina gårdar, inägor, bäckar, berg och skogar ska snart vara glömda. Bondesamhället avlöses av industrisamhället, markens gröda av bauxiten. Vägen in i det moderna samhället tycks utstakad och Isaks koloniala urcell – bonden som bryter mark och jagar bort vildarna med sin påk – avlöses av de multinationella metallkoncernernas imperialism.

Men inte heller Fløgstad är beredd att följa vägen. Även hans roman föreslår en alternativ stig till framtiden. Detta alternativ innebär i Fløgstads fall inte att det agrara samhället görs permanent, utan att hans hjälte griper tillbaka på en annan kolonial arketyp: han blir sjöfarare, hjälte och med tiden även ett slags senkommen upptäckare av Amerika. Kort sagt, romanhjälten seglar ut på en odyssé som är så programmatiskt fantastisk att det bara kan bero på att Fløgstad velat maximera kontrasten mellan å ena sidan socialstaten Norge, moderniseringens livlösa resultat, och å andra sidan de äventyrliga möjligheter som människorna fick offra för att vinna materiellt framsteg. Fløgstad löser ut alla oförverkligade möjligheter som slumrar i den moderna historiens text.

Även de andra böckerna lät sig utan svårighet inordnas i den större nordiska berättelsen om sökandet efter alternativa stigar genom det moderna projektet, från Karin Boyes bild av framtidens totalitära imperier och Harry Martinsons kolonisering av världsrymden till Jan Myrdals kritik av västvärldens realimperialism. I denna stora text återkommer den koloniala erövringen genomgående som ett av flera tänkbara moderniseringsföretag. Men i samma nordiska text återkommer även en rad symboler som har till uppgift att gestalta det förträngdas återkomst. Allt det vilda och naturliga som utplånats av framsteget återvänder som odjur och omen till det moderna samhället. Det börjar när Isaks Inger dränker sin förstfödda i bäcken utanför Sellanrå, därför att barnet är harmynt och därför enligt Ingers uppfattning dömd till olycka. Det löper ända fram till Monika Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten där den ena av de unga som inte passar in möter drunkningsdöden. I den nordiska texten finns en undertext som knyter såväl modernitetens utopier som dess offer till en sfär nära kvinnan och mörka vatten. Vi stöter på den i Moa Martinsons berömda skildring “Mor badar”, första avdelningen i Kvinnor och äppelträd, där kvinnorna som samlas för sig själva i badstugan framstår som ett oerhört hot mot de bofasta böndernas ordning. Vi stöter på samma sfär hos Jan Myrdal, där hela konflikten kristalliseras i väninnans självmord, hos P-O Enquist, där arbetarrörelsens förrädare dränker sig i isvaken, hos Harry Martinson, där kvinnogestalter som Isagel och självaste miman är de enda som vet att styra den moderna civilisationen rätt, hos Fløgstad, där brodern drunknar i hamnen, och naturligtvis även i Boyes Kallocain. På kursen såg vi även Ingmar Bergmans Persona som ju även den handlar om ett par kvinnor vid vatten som brottas med den moderna civilisationens trauman.

Vem kan säga varför denna undertext av mörka vatten, kvinnogestalter, självmord, barnadråp och drunkningsolyckor driver under den nordiska textens samhällsskildringar? En sak tycks klar. I Norden har den berättande texten under hela nittonhundratalet försett det moderna projektet med en förmåga till självreflexivitet. Moderniteten har återgivits i konjunktiv: det kunde också gestalta sig så här, det kunde göras bättre, det kunde göras sämre, det kunde göras annorlunda. Så sett har den nordiska nittonhundratalstexten fungerat som den nordiska modellens samvete och korrektiv. Ibland har den bokstavligen gripit in i historien och ändrat välfärdsprojektets riktning, Ivar Lo-Johansson i Sverige är ett exempel.

Att den nordiska texten legat så tätt invid den historiska processen beror kanske på att den i högre grad än litteraturen i andra länder upprätthållits av författare som känt moderniseringen inifrån. Den har tecknats ned av författare, från Knut Hamsun till Monika Fagerholm, som grovt taget kommit ur samma klass som drivit fram den nordiska modellen. Resultatet är en internationellt sett unik litteratur som belyst modernitetens översidor och undersidor, avigsidor och rätsidor, så att folkets hårda konfrontation med det moderna kunnat få röst och gestalt. Även detta är ett spår som kunde klargöras av postkolonial teoribildning. En av dess grundsatser, ja själva navet i kritiken av Västerlandets koloniala modernisering, är att det finns flera vägar genom det moderna. Ju längre bort i periferin vi befinner oss, desto mer kan dessa vägar förmodas avvika från normen och desto närmare för de mot den koloniala scen som utgör modernitetens begynnelse.

*

Berättelser skapar gemenskap hos sina läsare och lyssnare. Ju längre berättelsernas ämnen avlägsnar sig från den värld som är gemenskapens egen, desto bättre blir deras förmåga att ställa åhöraren inför det främmande, ända till den grad att de förmedlar närkontakt med De andra. I berättelserna från fjärran regioner stöter vi därför sällan på människor som vi själva, trots att sannolikheten att göra det borde vara lika stor där som här. Dem vi möter där borta är idel monster, främlingar och fiender som bara har en gemensam nämnare: de är negationen av vår egen livsform.

Men inte nog med det. Ju längre hemifrån våra berättelser sträcker sig, ju längre ut i systemet deras intriger löper iväg, desto närmare kommer vi den koloniala urcellen: kampen mot det vilda, fördrivandet av främlingen, indelningen av världen i blonda och mörka. Hamsuns Markens gröda utspelar sig vid världens yttersta rand. Efter Isaks framgångsrika kolonisering har det karga förvandlats till den nordiska kulturens trivsamma medelpunkt.

Därför är det knappast förvånande att den nordiska identitetens koloniala ursprung syns tydligast i Scoresbysund på Östgrönland. Ittoqqoorttoormiit som platsen kallas på grönländska, ligger så avlägset beläget i världssystemets periferi att ortens historia är ett med den koloniala erövringens historia. Scoresbysund är en kristall: fruset kolonialt våld. På den karga udden vid Scoresbyfjorden uppförde danska kolonister år 1924 en liten samling hus. Året därpå såg danska myndigheter till att ett tjugotal grönländska jägarfamiljer flyttade till platsen. De skulle få det bättre där, lovade danskarna. Men Danmarks egentliga motiv var krassare. För att styrka danska kronans anspråk på suveränitet över Östgrönland – på denna tid var territoriet klassat som ingenmansland – var Danmark tvingat att visa att man ville använda ödemarken. Man måste ta platsen i anspråk. Men hur? Inga danskar önskade flytta dit. Danmark förde då dit dryga sjuttiotalet grönlänningar, förespeglande att de skulle få det bättre i den nya kolonin. Blev det så? Orten har aldrig kunnat försörja sig själv, utan varit beroende av den årliga införseln av förnödenheter från Köpenhamn och Västgrönland.

I Pia Arkes bildkonst förvandlas denna periferi till den nordiska erfarenhetens urscen. Hon är född på platsen. Att berätta om sig själv är i hennes fall att berätta om Scoresbysund; och att berätta om Scoresbysund är att berätta om kolonialism. Pia Arke återvänder i Hamsuns Isaks spår och river vad han byggt, som om hon drömde om att göra det gjorda ogjort eller åtminstone omgjort. Hon tar undan den stora nordiska kolonialhistorien genom att blottlägga motiven och lidelserna hos de danska kolonister som ville vara Östgrönlands herrar och gynnare. De uppammade alla Västerlandets kolo¬niala verktyg för att skapa ett fångstsamhälle som skulle vara obefläckat av Västerlandet. De ville återge vildarna sin plats i naturen genom att skapa ett reservat där de förväntades leva vidare som vildar. Med modernitetens instrument ville de återvinna det primitiva.

När Pia Arke tagit undan den stora historien ser man alla de mindre historier som trängts undan av den. I hennes arbete anar man en nordisk historia som länge varit oberättad, därför att de människor som den djupast angick inte har tillåtits eller haft förmåga att berätta den. Det är en nordisk historia om tvång, våld, maktkamp, fagra löften och kulturkonflikter. Även detta är en historia som återvänder till urcellen: bosättningen av landet och indelningen av dem som bor där i vita och vildar. Det som är undertext hos Hamsun och flera av de andra författarskap jag diskuterat, blir hos Pia Arke huvudtexten. “Jag gör kolonihistorien till en del av min historia på det enda sätt jag vet att ta till, nämligen genom att ta den personligt”, skriver Pia Arke i Scoresbysundhistorier.

Följer vi den nordiska berättelsen bakåt och inåt, så skrev jag förut, märker vi att den ofta tar sig början i en kolonial urscen: den första människan hugger en glänta i vildmarken och instiftar samhället. Det är historien om Isak Sellanrå. Det är historien om Scoresbysund.

Det är också historien om Erik Röde, han som på 1000-talet grundade den första – den första? – kolonin på Grönland. Någon gång på 1400-talet upphörde kontakterna mellan den kristna kolonin och europeiska fastlandet. Sedan dess har det spekulerats om vad som hände med nordborna. Dog de ut? Av sjukdom? Av svält? Av köld? Gav de upp sin särart och assimilerade sig med den grönländska befolkningen? Flyttade de till någon enslig fjorddal som ingen känner till?

Upptäckare från Europa hyste på 1800-talet en dröm om att finna Erik Rödes ättlingar. Åtskilliga forskningsexpeditioner for ut för att återfinna dem. Starkast var drömmen hos Adolf Erik Nordenskiöld, den berömde polarforskaren och upptäcktsresenären. År 1883 – på den tiden då såväl imperialismen som den nordiska naturromantiken stod på sin höjd – utforskar Nordenskiöld Grönlands ostkust. Han söker de gamla nordbornas Österbygd. Han låter ankra vid kusten och beger sig av på släde mot Grönlands inre. Han hävdar att inlandsisen bara är en yttre barriär. Där bakom döljer sig gröna skogar.

Ja, Nordenskiöld tror så och framlägger vetenskapliga indicier för att stödja teorin. Om teorin stämmer vore det väl inte omöjligt, utan tänkbart, ja kanske rent av sannolikt, att man i dessa gröna lundar ska träffa på de gamla nordborna, spekulerar Nordenskiöld när han far på släde över inlandsisen. Nordenskiöld färdas ut över vidderna, allt närmare Nordens ursprung, och detta ursprung handlar om koloniseringen av naturen.

I likhet med Hamsun såg Nordenskiöld den nordiske bosättaren som den första människan: “vildmarksbo av själ och hjärta och jordbrukare utan nåde, en återuppstånden från forntiden, som utpekar framtiden, en man från det första jordbruket, en fordomdags markbrytare, nio hundra år gammal och ändå nutidens man.”

Vill man bestämma förhållandet mellan Norden och kolonialismen kan man ta fasta på denna myt om den första människan. I den mån man kan tala om den nordiska kulturens moderna projekt så handlar det i hög grad om att återvända till denna urscen. Varför tillbaka dit? Antingen därför att man önskar arbeta vidare sida vid sida med Isak och Erik Röde när de bryter ny mark. Eller också för att berätta om alla som redan var där, men som sedan jagades bort och glömdes, när den första människan kom vandrande över det herrelösa landet med sin yxa.
(april 2007, mars 2008)

Litteratur i urval

Arke, Pia. Scoresbysundhistorier: Fotografier, kolonisering og kortlaeggning. Köpenhamn: Borgen, 2003.
Boye, Karin. Kallocain ]Kallocain]. Övers. Gustav Lannestock. Madison: University of Wisconsin Press, 2002.
Ekman, Kerstin. Herrarna i skogen. Stockholm, Albert Bonniers förlag, 2007.
Enquist, Per-Olov. The March of the Musicians ]Musikanternas uttåg]. Övers. Joan Tate. London: Quartet Books, 1993.
Fagerholm, Monika. Wonderful Women by the Sea ]Underbara kvinnor vid vatten]. New York: The New Press, 1998.
Fløgstad, Kjartan. Dollar Road ]Dalen Portland]. Övers. Nadia Christensen. Baton Rouge: Louisiana State University Press, 1989.
Hamsun, Knut. Growth of the Soil ]Markens gröde]. Övers. William Worster. New York: Vintage, 1972.
Hamsun, Knut. Markens gröda. Övers. Hugo Hultenberg. Stockholm: Vårt hems förlag, 1929.
Lorenzoni, Patricia. Att färdas under dödens tecken: Frazer, imperiet och den försvinnande vilden. Göteborg: Glänta produktion, 2008.
Makdisi, Saree. Romantic Imperialism: Universal Empire and the Culture of Modernity. Cambridge: Cambridge University Press, 1998.
Martinson, Harry. Aniara: A Review of Man in Time and Space ]Aniara: En revy om människan i tid och rum]. Övers. Stephen Klass and Leif Sjöberg. Ashland, Or.: Story Line Press, 1998.
Martinson, Moa. Women and Appletres ]Kvinnor och äppelträd]. Övers. Margaret Lacy. New York: The Feminist Press at the City University of New York, 1985.
Myrdal, Jan. Confessions of a Disloyal European ]Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell]. Chicago: Lake View Press, 1990.
Nordenskiöld, A. E. Den andra dicksonska expeditionen till Grönland, dess inre isöken och dess ostkust. Stockholm: Beijers förlag, 1885.

Published 1 July 2009

Original in Swedish
First published in Ord&Bild 2/2008

Contributed by Ord&Bild
© Stefan Jonsson / Ord&Bild / Eurozine

PDF / PRINT

recommended articles