"Wien har fallit!"

Anvisningar till bruket av en europeisk offentlighet

13 September 2016
Read in:

Med 19,6 % av rösterna bidrog det österrikiska Frihetspartiet (FPÖ) i allra högsta grad till högervridningen i europaparlamentsvalet 2014. Även om resultatet inte riktigt infriade den egna partiledningens högt ställda förväntningar ökade FPÖ med 7 procentenheter jämfört med valet 2009 och säkrade ytterligare två platser i parlamentet. Det var bara Marine Le Pens Front National (25 %) och Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti (26,6 %) som lockade fler röster på den yttersta högerkanten.

Europavalet är bara ett i en räcka av framgångsval för FPÖ sedan Heinz-Christian Strache tog över som partiledare 2005, efter en konflikt med Jörg Haider som lämnade partiet och istället grundade BZÖ, Alliansen för Österrikes framtid. Den allra senaste framgången var när Norbert Hofer, FPÖ:s kandidat, nästan valdes till Österrikes president den 22 maj i år. Han lämnade de etablerade regeringspartiernas kandidater långt bakom sig och även om Hofer till slut – mycket knappt – förlorade mot den oberoende miljöpartisten Alexander Van der Bellen tolkades presidentvalet allmänt som en språngbräda till förbundskanslerposten i valet 2018.

De flesta, om inte alla, av de valkampanjer som har hjälpt Strache att göra FPÖ till den starkaste kraften i österrikisk politik har på ett eller annat sätt handlat om Turkiet och turkiska invandrare. I valrörelsen inför det senaste europaparlamentsvalet löd en av FPÖ:s karakteristiska, rimmade slogans “Turkei nicht dabei”. Håll Turkiet utanför EU, alltså. Lite lamt kan man tycka, men det hela startade långt tidigare – och med större retorisk finess.

KanakAttack! Den tredje belägringen av Wien?

Den sjunde mars 2005 öppnade den tyske författaren och konstnären Feridun Zaimoglu sin installation KanakAttack. Die dritte Türkenbelagerung på symbolladdade Kunsthalle i Wien, numera en viktig del av stadens nya museikvarter men tidigare det habsburgska imperiets kejserliga stallar. Zaimoglu, som har turkiska rötter, hade klätt konsthallens fasad i 420 blodröda, turkiska flaggor.

En liknande installation i Zaimoglus hemstad Kiel hade något år tidigare inte väckt särskilt stor uppmärksamhet. Wien visade sig vara någonting helt annat! Det dröjde inte länge förrän stadens invånare började engagera sig för eller mot Zaimoglus “provokation” – mest mot. Tyska Berliner Zeitung rapporterade att wienarna, som beskrevs som “svårt traumatiserade efter händelserna 1683”, nu befann sig i ett chocktillstånd. FPÖ gick ut och krävde konsthallschefens avgång och att installationen skulle rivas. Strache själv frågade retoriskt vad turkarna skulle ha sagt om Hagia Sofia i Istanbul hade draperats i österrikiska flaggor. Tidningsartiklar ackompanjerades av photoshoppade fotografier som visade Stefansdomen, Wiens katolska domkyrka, där korset högst upp på kyrktornet ersatts av en halvmåne. Och så lanserades en ny slogan: “Wien darf nicht Istanbul werden”. Wien får inte bli Istanbul.

Några år tidigare hade FPÖ – på den tiden fortfarande under ledning av Jörg Haider – använt en liknande paroll: “Wien darf nicht Chicago werden!” Den gången handlade det om en klassisk lag-och-ordnings-kampanj där klichén om Chicago användes i avskräckande syfte: ett slags dekadent Gotham City, präglat av organiserad brottslighet och gängstrider och ökänt för sin mordstatistik. Men den här gången var det annorlunda. Allvarligare. “Wien darf nicht Istanbul werden!” Alla visste vad det handlade om och vad som stod på spel. Det var som om det var år 1683 igen och hög tid att visa vem som var “ein echter Wiener”, en äkta wienare.

Känsloladdade referenser till de båda turkiska belägringarna av Wien – 1529 och 1683 – är ingenting nytt i den wienska och österrikiska politiken; det finns en lång rad exempel på hur dessa närmast mytologiska händelser har hämtats upp ur historiens djup för att tjäna som projektionsytor för samtida rädslor och politiska program. 1895, på årsdagen för Slaget om Wien 1683, inledde den blivande borgmästaren Karl Lueger sin valrörelse med ett brandtal: “Idag firar vi Wiens befrielse från turkarna – och låt oss hoppas att vi kommer att kunna värja oss mot ett än större hot än det från turkarna, nämligen judehotet”. (Inte för inte betraktade Adolf Hitler, som bodde i Wien några år i början av 1900-talet, Lueger som en stark inspirationskälla.) Mer än hundra år senare – 2002, nästan 500 år efter den första turkiska belägringen av Wien – banade Kurt Krenn, biskop i S:t Pölten, väg för FPÖ:s valkampanj, som följde några år senare, genom att lansera begreppet “den tredje turkiska belägringen”. Till Oberösterreichischen Rundschau sa Krenn: “Vi har redan haft två turkiska belägringar och nu upplever vi den tredje. Den här ser bara lite annorlunda ut.” Och, tillade Krenn, den här gången är den så mycket “farligare”, eftersom den kommer inifrån.

Det var dessa “goda och onda andar” som Feridun Zaimoglu väckte till liv på sin projektionsduk, de där flaggorna på konsthallens fasad. Och resonansen var stark – så stark att ingen spin doctor i världen skulle ha kunnat ignorera den. Med en valkampanj byggd kring formeln “Wien darf nicht Istanbul werden” fick FPÖ 14,8 % av rösterna i det viktiga delstatsvalet i Wien hösten 2005. Det var mindre än vad partiet fått fyra år tidigare, men med tanke på den extremt svåra situation som FPÖ befann sig i efter splittringen, då Haider startat ett nytt parti, står det klart att den känsloladdade valrörelsen räddade Strache från långt större förluster och lade grunden till kommande framgångar.

Den 12 september 1683 stod det avgörande slaget om Wien på Kahlenbergs sluttningar. Staden hade då belägrats i över två månader av den turkiska armén., oljemålning av Franz Geffels (1625-1694). Wien Museum. Source:Wikimedia

Wienervals i Luxemburg – och Istanbul

Samma höst, 2005, nådde debatten om huruvida EU skulle inleda förhandlingar om medlemskap med Turkiet sin kulmen – inte bara i Österrike, utan i hela Europa. Strax innan det avgörande EU-toppmötet skulle gå av stapeln i Luxemburg i början av oktober var läget följande: 24 av de 25 staterna var för. Österrike var emot. Utrikesminister Ursula Plassnik befann sig under hårt tryck från alla håll. Hon insisterade på att texten som reglerade förhandlingarna uttryckligen skulle innehålla ett alternativ till fullt medlemskap för Turkiet. Sent på kvällen den 3 oktober, efter att ha försäkrat sig om att katolskt präglade Kroatien skulle få en gräddfil till EU-medlemskap, gav Plassnik upp och hennes utrikesministerkollega Abdullah Gül kunde äntligen gå ombord på planet i Ankara för vidare transport till festligheterna i Luxemburg. Det blev ett sent party.

Nästa dag skrev Turkiets största dagstidning Hürriyet under rubriken “Viyani Valsi”, Wienervals: “Två gånger i historien har vi stått inför Wiens portar och tvingats vända om. Den här gången kommer vi till Europa på fredens och samarbetets väg.” I en kompletterande analys undrade Hürriyet om det envisa wienska motståndet bäst kunde beskrivas som ett klassiskt “småstatssyndrom” eller om det istället handlade om helt vanlig, ordinär xenofobi – eller om det verkligen är så att österrikarna lider av ett obehandlingsbart trauma som hänger kvar ett halvt årtusende efter turkarnas belägringar av Wien.

Rubriken i vänsterliberala Milliyet samma dag – “Wien har fallit!” – tyder på att det finns ett och annat spår av ett sådant trauma även i Istanbul. Det är svårt att tolka detta triumfatoriska utrop som någonting annat än ett uttryck för djup tillfredsställelse över att turkarna nu – äntligen – kompenseras för de historiska, förödmjukande nederlagen i Centraleuropa. Milliyet ställer helt enkelt saker och ting tillrätta.

Referensen är alltså densamma: 1683 och den andra turkiska belägringen av Wien. Det råder inget tvivel om att detta är en retoriskt mycket verksam referens – både i Turkiet och Österrike. Perspektiven är dock diametralt motsatta. De tolkningsmatriser där dessa referenser ges mening är så olika att det är snart sagt omöjligt att tänka sig dem som delar av ett och samma menings- och opinionsbildande system, av samma offentlighet. Ändå är det precis det vi måste göra.

Turkiet må idag vara längre ifrån EU-medlemskap än för tio år sedan, men det gör på intet vis skillnaderna mellan den turkiska och den österrikiska offentligheten mindre relevanta. När beslutet att öppna medlemsförhandlingar med Turkiet togs i Luxemburg 2005 hade landet redan varit associerad medlem i Europeiska ekonomiska gemenskapen, en föregångare till Europeiska unionen, i 42 år. Turkiet var ett av de första länderna som gick med i Europarådet och är en av grundarna till OSCE. Turkiets och Österrikes framtider är – oundvikligen – sammanflätade. Det gäller också alla andra europeiska länder. Men deras respektive offentligheter är det inte. Inte än.

Europeisk offentlighet: ett översättningsarbete

I en tid som präglas av till synes oöverbryggliga inomeuropeiska motsättningar, när ideologiska, religiösa och kulturella konflikter underblåses av politiska krafter som vill restaurera sedan länge förfallna gränsposteringar, är det svårt att föreställa sig en vidare europeisering av identiteter och perspektiv. Samtidigt står och faller tanken på en långsiktig, fördjupad och meningsfull europeisk gemenskap med möjligheten att utveckla just dessa karakteristika.

Identitet är visserligen något som konstrueras, men det vore ändå inte bara fåfängt utan till och med farligt att försöka föreskriva något slags hegemonisk, gemensam berättelse som ska passa överallt och göra rättvisa åt vad som i själva verket är ett lapptäcke av vitt skilda sociala, ekonomiska, politiska och historiska erfarenheter. Åtskilda och motsatta historiska berättelser utgör därför den kanske svåraste utmaningen för var och en som försöker bidra till bygget av en europeisk offentlighet.

EU-utvidgningen 2004 gjorde denna narrativa klyfta smärtsamt tydlig. I Västeuropa betraktas 1945 som både slutpunkt och starten på något nytt. Aldrig mer! Det var under det mottot det europeiska integrationsprojektet tog sin början med Kol- och stålgemenskapen. I Östeuropa var däremot 1945 varken slut- eller startpunkt; det var istället en förbindelse mellan två förtryckarregimer. 1945 markerade bara övergången från ett totalitärt system till ett annat, från nazism till sovjetkommunism. “Den europeiska solidaritetens framtid”, skriver historikern Timothy Snyder, “kräver ett omtänkande av det europeiska förflutna. Utan historisk kunskap om vad som hänt i öst kommer europeiska väljare att låta sig övertygas av förenklade argument som bygger på nationella fördomar. Europeiska politiker kommer då, vare sig de känner till fakta eller inte, att känna sig frestade att ta till just sådana argument för att kunna hävda sig på den inhemska, nationella politiska arenan.”

Men istället för en stor europeisk berättelse – a grand narrative – som dikteras från ovan är det bara genom att utveckla en gemensam offentlighet som denna narrativa klyfta kan överbryggas. Det som Jan-Werner Müller har beskrivit som den “oglamorösa” uppgiften för europeiska intellektuella – att vara en aning mer nyfikna och “se värdet i att översätta och förmedla” – är i själva verket de krisande och tilltufsade mediernas nya uppdrag; ett nytt demokratiskt raison d’Être för en medieoffentlighet på fallrepet.

Tyckare och opinionsbildare har i årtionden beklagat sig över frånvaron av en europeisk offentlighet och hela tiden satt sitt hopp till framväxten av nya, paneuropeiska medier. Förgäves. Jürgen Habermas, förmodligen den mest kända förespråkaren för teorin att offentligheten spelar en avgörande roll för varje politiskt systems demokratiska legitimitet, har varit en av dem. Fram till helt nyligen. I ett tal till socialdemokratiska politiker i Berlin 2014 hävdade Habermas att “för en supranationell demokrati, som också framgent är förankrad i nationalstaterna, behövs inget europeiskt folk, utan individer som har förstått att de är både och, både statsmedborgare och europeiska medborgare, i en och samma person. Och dessa medborgare kan mycket väl, om bara medierna lever upp till sitt ansvar, delta i en europeisk politisk menings- och viljebildningsprocess genom sina respektive nationella offentligheter.”

Detta betyder emellertid, avslutade Habermas, att medierna måste utföra ett “komplext översättningsarbete”, vilket bland annat skulle betyda att medier i olika länder – ömsesidigt – rapporterar om och allra helst bidrar till diskussioner som försiggår utanför det egna landets gränser. Ju mer de nationella offentligheterna öppnar sig för varandra och ju fler skillnader som därmed artikuleras, desto starkare kopplas dessa offentligheter samman till ett gemensamt helt.

Det är inte svårt att föreställa sig vad en sådan översättning, en sådan differentieringens praktik, skulle kunna åstadkomma. Hur skulle svaren på eurokrisen ha sett ut om tyskarna hade vetat lite mer om det grekiska inbördeskriget och om hur den statliga byråkratin i Grekland användes som ett medel att försona ett djupt splittrat samhälle? Hade de populistiska uppmaningarna till “de lata grekerna” att sälja sina öar som skallade från den tyska pressens förstasidor verkligen fallit i så god jord? Och, för att fortsätta tala med Jan-Werner Müller, vad hade hänt om grekerna vetat lite mer om den tyska ordoliberalismens historiska rötter och tyska politikers nedärvda rädsla för inflation? Hade bilderna av Angela Merkel med hitlermustasch och hakkors på armen spritts med samma löpeldshastighet på Atens gator?

Det handlar inte bara om att förmedla kunskap och rapportera om nyhetshändelser, utan om att göra erfarenheter – historiska såväl som samtida, individuella såväl som kollektiva – tillgängliga och begripliga. Om en gränsöverskridande offentlighet ska kunna realisera hela sin potential räcker det därför inte med att berätta om “främmande” sammanhang utan de som själva har gjort och representerar dessa erfarenheter måste tillåtas ta plats i de mediala rum som tidigare förbehållits inomnationella perspektiv.

Om den tredje statsmakten ska förbli en av demokratins grundpelare måste medierna på allvar ta sig an detta “komplexa översättningsarbete” och öppna upp för andra positioner, andra perspektiv. Politiken är inte längre begränsad till nationalstaten, men mediernas utgångspunkt – inklusive det värde- och värderingssystem på vilket de baserar sin bevakning – är fortfarande i det närmaste helt och hållet nationell. Ett sådant medielandskap kan aldrig utgöra grunden för ett enat samhälle.

Hur mycket gemensamt måste en gemenskap ha? frågade sig tidskrifterna i det europeiska nätverket Eurozine på en konferens för några år sedan. En hel del, verkar det som. Åtminstone en gemensam offentlighet – även om den bara består av en rad sammankopplade, nationella mediala rum. För utan den kommer européerna att bli ett lätt byte för de som vet hur man använder ekon från historien för att driva in nygamla kilar mellan samhällen. De finns i Wien och i Istanbul, i Paris och i Budapest – och de hävdar att de spelar framtidens melodi.

Published 13 September 2016

Original in English
First published in Glänta 1/2016 (Swedish version); IWMpost 113 (2014) (English version); Eurozine (English version)

Contributed by Glänta
© Carl Henrik Fredriksson / Glänta / Eurozine

PDF / PRINT

recommended articles