Protestens historiska geografi - ett samtal om politisk kamp i USA 1968-2018

9 May 2018
Read in:
Vilka är de viktigaste efterdyningarna av revolterna 1968? Vilka var motreaktionerna? Vilka drömmar väcktes, vilka slogs i kras? Håkan Thörn ställer de frågorna, med starkt fokus på utvecklingen i USA, till tre forskare som alla på olika sätt har berört detta i sitt arbete. Samtalet öppnar också för mer personliga tolkningar och erfarenheter, och för diskussioner om högst nutida fenomen och kontroverser om vad som egentligen gick fel, och när.

Ord&Bild/Håkan Thörn: Ett inte obetydligt antal intellektuella har hävdat att vänstern, med Latinamerika som eventuellt undantag, har befunnit sig i konstant kris sedan 1968. Delvis har detta sagts bero på att varje försök till en bred mobilisering har framstått som futtig jämfört med det sena 60-talets massmobilisering, då delar av arbetarklassen vid vissa tidpunkter anslöt sig till medelklassens studenter i massprotester på gatorna i de avancerade kapitalistiska länderna. I denna diskussion kommer vi att fokusera på 68-rörelsen i USA och dess samtida arv. Specifikt för USA jämfört med andra avancerade kapitalistiska länder var förstås det sätt på vilket klass och ras var sammantvinnade och den roll som Black Powerrörelsen spelade. Vi såg inte heller en mobilisering av arbetarklassen i samma utsträckning som i till exempel Frankrike eller Italien.

Jag skulle vilja börja med att fråga vad ”68” betyder för er idag på ett personligt, politiskt och akademiskt plan?

Margit Mayer: 1960-talet är oerhört fascinerande av flera anledningar. Ur den sociala rörelseforskningens perspektiv inte minst, därför att en rad kraftfulla rörelser följde på och överlappade varandra och därmed ömsesidigt förstärkte varandra. Från medborgarrättsrörelsen, till Vietnamrörelsen, studentrörelsen och yttrandefrihetsrörelsen (free speech movement), miljörörelsen och kvinnornas (medborgarrättsliga) rörelser, samt vändningen till Black Power och olika så kallade minoritetsrörelser. Alla hade sina egna radikala fraktioner och sina egna identitetsfokus. Kvinnorörelsen etablerade medvetandehöjandet och skilde mellan socialistiska, liberala och radikala feminister, de urbana rörelserna innebar såväl grannskapsarbete som kravaller, och förgrenade sig också till rörelser mot fattigdom. Alla vävdes samman med parallella rörelser av motkultur. I över ett decennium pågick alltså breda samhälleliga och internationellt sammanlänkade, upprepade och överlappande, cykler och vågor – inklusive bakslag och motrörelser. Alla dessa rörelser hade betydande genomslag – och då inte bara nationellt -–i medierna, i den offentliga debatten och i det politiska och juridiska systemet. Deras synlighet (världen SÅG verkligen på!) saknar motstycke, och de har lämnat många avtryck. Dels i termer av att luckra upp och befria livsstilar och genusrelationer, men också i termer av att skapa medvetande om kopplingarna mellan imperiella livsstilar i den ”första världen” och kolonialt förtryck och rovdrift i det globala syd. Medan den nya vänstern absolut spelade en viktig roll inom denna våg av rörelser representerar 60-talet alltså någonting mycket större än vänstern. Det var en möjlighet för vänstern att länka samman rörelser av alienerade och förtryckta grupper i en antikapitalistisk kamp med syfte att kullkasta en regim som utgörs av den rika, kapitalistiska, sexistiska, rasistiska, utsugande och förtryckande eliten. Men det var en möjlighet som den inte riktigt lyckades ta till vara.

Source: Wiki Commons

Ur mitt eget personliga perspektiv var det en formativ erfarenhet, liksom för många andra som växte upp under 60-talet och det tidiga 70-talet. Som sextonårig utbytesstudent vid en high school 1965/66 var USA för mig en flykt från en inskränkt tysk familj och den ”blytunga” tid som kännetecknade efterkrigstidens Tyskland,1 och USA som landet med “obegränsade möjligheter” gjorde mig upprymd. På samma gång gjorde mycket av vad jag erfor mig förvirrad och perplex. Till exempel var mina vita värdföräldrars reaktion, när en flicka som jag lärt känna i skolan följde med mig hem, att skälla ut mig eftersom hon var svart och hon fick aldrig följa med mig hem igen. Detta var bara den första av många svårigheter och motsättningar som jag skulle möta och som jag ända sedan dess tvingats förhålla mig till. Att skriva in mig vid universitet blev en första möjlighet att börja utforska dessa motsättningar och de svarta soldaterna som stationerats i staden gav empiriskt underlag: jag blev del av en grupp studenter som krävde ett seminarium om Black Power och vi tog med dessa militärer till en föreläsning där vi visade filmer om Svarta Panterpartiets kamp och diskuterade rasism, polisvåld och utvecklingen från Martin Luther King via Stokely Carmichael till Huey P. Newton och Eldrige Cleaver – som ett sätt att upplysa våra studiekamrater, men också för att stödja de svarta militärernas organiseringsförsök på basen. Vi drogs också in i nätverk som agerade till stöd för de som försökte desertera till Sverige, till den i Frankfurt baserade solidaritetskommittén för Svarta pantrarna och till spridandet av tidningen Voice of the Lumpen till amerikanska soldater i Västtyskland. Eftersom lärarna i American studies inte hade någon expertis på fältet lät de oss planera seminariet själva, men behöll rätten att betygsätta den examination de fick oss att delta i när seminariet avslutades.

Men det var inte bara den svarta erfarenheten i 60-talets USA som formade min politisering. Jag slukade också allt jag kunde komma över om kvinnorörelsen och genom upprepade besök och studievistelser i Chicago under 1970-talet, liksom på öst- och västkusten, kom jag att närvara vid den första socialistiska feministkonferensen, ansluta mig till en radikal kvinnogrupp i Chicago och senare också översätta texter från den ”nya amerikanske kvinnorörelsen” (publicerade 1977). Och jag höll koll på allt som hände i vänstern. Det var en utmaning att vid denna tid, som en marxist i vardande, hitta sin egen plats.

Politiskt representerar 1960-talet en historisk rörelse för frigörelse då den gav uttryck för en fundamental kritik av den fordistiska kapitalismen och ett löfte om befrielse från dess orättvisor. Då denna efterkrigsmodell av kapitalismen inbegrep en enorm ekonomisk tillväxt och stora delar av den första världens arbetarklass fick del i tillväxten sågs den som grundad på utestängning och förtryck av ”minoriteter” och av kvinnor, på exploateringen och förstörelsen av naturen och på rovdriften på kolonier och tredje världens länder. Skarpa och vältaliga röster spred denna berättelse, från inflytelserika intellektuella som Herbert Marcuse och Jean Paul Sartre till ledargestalter som Rudi Dutschke och Daniel Cohn-Bendit i Europa och Tom Hayden och Todd Gitlin i USA. Gränserna för den fordistiska modellens tillväxt, som var både interna (strejkvågor, ungdomsuppror och olika 60-talsrörelser) och externa (oljekrisen och naturresurserna) blev alltmer uppenbara under det tidiga 1970-talet och sedan dess har de politiska och ekonomiska eliterna varit upptagna med att försöka upprätta nya och hållbara tillväxtscykler. Som vi nu vet var fordismens ”gyllene år” någonting unikt. Men under dess kris, till vilken 60-talets rörelser bidrog på ett betydande vis, ifrågasattes inte bara det kapitalistiska (re)produktionssättets iögonfallande orättvisor och förtryck för första gången, vilka har blivit allt skarpare och mer förödande under den globaliserade nedskärningsnyliberalismen. De visade sig också vara skapade av människor och därmed möjliga att göra något åt.

Don Mitchell: Jag var sex år gammal i maj 1968. Men trots att jag levde en mer eller mindre skyddad tillvaro i min vita övre medelklassförort var jag medveten om att världen runt omkring var i våldsam rörelse. Martin Luther King hade mördats månaden före och Robert Kennedy skulle mördas månaden därpå. Studenter strejkade i hela Bay Area och den nationella insatsstyrkan hade tagit kontroll över University of California i Berkeley där min pappa var professor i ingenjörsvetenskap. Strejkvakter framför snabbköpen uppmanade människor att inte köpa vindruvor. Antikrigsprotester fyllde gatorna. Inom några få månader skulle hundratals studenter i Mexico City slaktas (även om jag var långt mer intresserad av de olympiska spel som slakten av dem beredde vägen för).

Samtidigt jäste motreaktionen i form av Richard Nixon (som senare under 1968 skulle väljas till president) och Ronald Reagan (som två år tidigare – och en månad före Svarta pantrarnas grundande – hade valts till Kaliforniens guvernör). Och de var inte ensamma. Alabamas rasistiske guvernör George Wallace gjorde starkt ifrån sig i presidentvalet 1968 och en majoritet av befolkningen motsatte sig ännu inte Vietnamkriget om man får tro opinionsundersökningarna. ”Lag och ordning” var lika mycket på agendan som revolutionen, och även om president Nixon ibland tvingades till ett par ganska progressiva ställningstaganden (hans förslag på nationell minimilön och utvidgad finansiering för offentligt bostadsbyggande) lade hans administration också grunden för den nyliberala revolution som skulle ta sin början under det tidiga 1970-talet (och som inleddes med att USA 1971 övergav guldmyntfoten).

Sammanfattningsvis, och som Margit påpekar, var 1968 alltså en punkt vid vilken världen ändrade riktning – och på det viset revolutionär – och den värld jag växte upp i bestämdes av den. Nederlaget för studenter och arbetare i Paris, krossandet av våren i Prag, slakten på mexikanska studenter, upptrappningen av Vietnamkriget och den växande militariseringen av världens befrielserörelser – tillsammans gav allt detta form åt den värld jag växte upp i: en värld av häftig inflation och den följande attacken på arbetarklassens makt, sida vid sida med höjda bensinpriser, en uttömd revolutionär anda, en utbredd motvilja i den politiska mitten mot vänsterns militans som ibland blev terroristisk. För många ledde detta till ett återvändande till nationalism, reaktionär fundamentalistisk religiositet (för vilken Kalifornien var spjutspetsen) eller till det privata självförverkligandets politik. Samtidigt var det en värld av anmärkningsvärd kulturell nytändning, som hade drivits fram av kvinno- och gayrörelserna, vilka både formades och sporrades av 1968 års resningar och den era som de betecknade, liksom av tredje världens befrielserörelser, jordbrukararbetarnas fortsatta kamp och, så småningom, av kamp mot den återupptagna amerikanska imperialismen och äventyrspolitiken i Latinamerika som Ronald Reagan – i stor utsträckning en produkt av “1968” – förde med sig när han 1980 valdes till president.

Om dessa händelser formade den värld jag växte upp i formade de också mig. På ett personligt plan har jag länge drivits av viljan att förstå den brytpunkt som 1968 var, och särskilt av dess djupa historiska rötter (i militanta arbetarrörelser, syndikalism, queera kamper, kvinnokamper) och dess ännu oavslutade följder (i form av landskapet, miljöprotester och inom den politiska ekonomin). Som forskare och politiska varelser lever vi inte alls i spillrorna efter 1960-talets skeppsbrott (vilket vissa, särskilt till höger, hävdar), utan vi lever snarare mitt i en värld som möjliggjordes av de sätt på vilka alla möjliga slags radikala (i ordets alla betydelser) strömningar då löpte samman. Var och en av dessa strömningar kom någonstans ifrån: från precisa konfigurationer av tid och rum i våra livs historiska geografier. Om vi vill förstå varför och hur de ger form åt det samtida livet och den samtida politiska praktiken, så måste vi försöka förstå den historiska geografin.

Jordan T. Camp: Händelserna 1968 utgjorde en brytpunkt från vilken det inte fanns någon väg tillbaka. Detta revolutionära ögonblick markerade en kris för hegemonin. Även om mycket skrivits om betydelsen av händelserna i Paris, Prag och Mexico City kom denna kris till uttryck i amerikanska städer som Detroit och Memphis i form av de folkliga mobiliseringarna mot rasism, krig och fattigdom. På ett personligt och politiskt plan var en av de mest meningsfulla exemplen på dessa klasskamper den Poor People’s Campaign som lanserades av Martin Luther King och organisatörer i grupper såsom the National Welfare Rights Organization. Kampanjen krävde en omfördelning av resurser från det amerikanska imperialistiska kriget i Vietnam till avskaffandet av fattigdomen, enligt ”den långa medborgarrättsrörelsens” tradition. Gnistan till kampanjen kom från aktiviteten hos de massor som sattes i rörelse under Watts (1965) och Detroit (1967), och målet var en marsch för fattiga människor under sommaren 1968 som skulle gå från Marks, Mississippi – den region med djupast fattigdom i landet – till Washington, D.C., för att kräva en omfördelning av landets rikedomar. Genom att mobilisera en mångkulturell allians mellan afroamerikaner, den amerikanska ursprungsbefolkningen, chicanos, puertoricaner och fattiga vita, gav sig de som organiserade kampanjen ut i en klasskampsterräng som utforskats av en allians av frihetliga och radikala arbetarrörelser, med rötter i det radikala 1930-talet.

Det var i denna specifika historiska och geografiska kontext som kampanjen fick sin upproriska innebörd. Som veteran från freds-, frihets- och arbetarkamp hade King kommit till slutsatsen att omkullkastandet av Jim Crow-lagarna och deras följder skulle kräva en direkt konfrontation med imperialismen. King underströk hur det imperialistiska kriget stärkte reaktionen och hans kritik utmanade det ”sunda förnuft” som hade rättfärdigat den förlikning på antikommunismens grund som underbyggde utvidgandet av ”the welfare-warfare state” under tiden efter andra världskriget. Samtidigt gav han uttryck för ett alternativt “gott förnuft” som kunde användas för att organisera en bred folklig allians mot rasism, militarism och fattigdom.

King skulle inte leva länge nog för att se frukterna av Poor People’s Campaign. Han mördades i Memphis, Tennessee, den 4 april 1968. Hans död ledde till att fattiga och arbetare satte eld på och plundrade delar av 130 städer i protest. Som svar mobiliserade staten militären för att krossa upproren. Den revanschistiska responsen på upploppen demonstrerade styrkan hos statens säkerhetsapparat – men som Margit Mayer antyder gav de också upphov till motstånd och kritik från rörelser för svartas frihet, liksom från arbetare, socialistiska feminister och studenter.

Femtioårsjubileet av 1968 erbjuder en chans att på nytt värdera hur det revanschistiska svaret på de dramatiska händelserna gav upphov till ett nytt historiskt läge. Liksom Don Mitchell vill jag understryka att politiker från alla läger förordade lag och ordning som lösningar på krisen. Antalet människor i fängelse har exploderat från 200 000 under slutet av 1960-talet till 2.3 miljoner under 2000-talet. Jag menar, i linje med Ruth Wilsons Gilmores analys, att denna apparat för statligt våld är en del av ett permanent krig som staten för. USA investerar när allt kommer omkring mer skattepengar på militära utgifter än något annat land i det globala kapitalistiska systemet. Motreaktionens språk har skänkt legitimitet åt ett utvidgat bruk av polisiär övervakning och fängelser som en del av det Neil Smith har kallat för globaliseringens ”slutspel”, där personal, teknologi och taktiker också rör sig in i både städer och landsbygd i Nordamerika. Därmed har gränserna mellan övervakning, fängelser och permanent krig upphävts, och militariseringens fortsatta expansion har lett till en fundamental förvandling av den nyliberala kapitalismens politiska ekonomi.

I ljuset av denna pågående kris, liksom Trumpadministrationens pågående hot om kärnvapenkrig med Nordkorea, är det värdefullt att återigen ta Dr Kings analys under 1968 års händelser i beaktande. Hans radikala vision tas nu trots allt återigen upp av folkliga radikala krafter. Femtio år efter att Dr King lanserade the Poor People’s Campaign har Dr William J. Barber och Dr Liz Theoharis försökt att slutföra det projektet, som då stoppades av mordet på King. De bygger nu en bred allians mot rasism, krigsekonomi, fattigdom och miljöförstöring. De kommer att engagera sig i direkt aktion för att sätta ljuset på de materiella villkor som ödelägger livet för de fattiga och utsatta. Deras fokus på en omfördelning av resurserna från militarism och krig, mot ett upphävande av fattigdomen, erbjuder en gemensam grund för motståndskrafterna att organisera sig i det nuvarande läget.

Ord&Bild/Håkan Thörn: I en diskussion om vad för slags arv ”68” har lämnat efter sig är det kanske viktigt att säga lite mer kring den högst omstridda frågan om vad som hände med den revolutionära 68-rörelse vilken åtminstone i USA nådde sin kulmen under våren 1970 när fyra miljoner studenter gick i strejk som ett svar på att soldater sköt och dödade fyra studenter vid Kent State University. Efter det verkade det som om rörelsen ebbade ut, åtminstone om vi bedömer dess styrka genom dess förmåga att vid upprepade tillfällen ta över gatorna i städer över hela USA genom såväl återkommande massprotester som upplopp. Det verkar finnas åtminstone tre olika berättelser om vad som hände med rörelsen. Den ena handlar om hur rörelsen dog på grund av inneboende slitningar och sekterism. Jag antar att den tidigare SDS-ledaren Todd Gitlin har varit den mest framträdande förfäktaren av denna version av vad som hände (se The Sixties, 1987). En annan berättelse kan representeras av Herbert Marcuse som i mitten av 1970-talet sa att ”rörelsen dog inte, den blev mördad”. Precis som ni, Jordan och Don, gjort i detta samtal, så refererade han till motreaktionen, den hårdföra repression som drabbade rörelsen (det faktum att demonstranter sköts ned av insatsstyrkan i Berkeley och Kent State, att 29 medlemmar av Svarta pantrarna dödades av polisen under två år, FBI:s – COINTELPRO (Counter-Intelligence Program) – med dess sofistikerade strategier för att underminera både den nya vänstern och Svarta pantrarna etc). Detta scenario skulle också inbegripa den större bild som du refererar till, Don, när du hävdar att ”motreaktionen jäste” – den nyliberala revolutionen (Milton Friedman publicerade 1968 den extremt inflytelserika artikeln “The Role of Monetary Policy” i American Economic Review och han blev Nixons rådgivare senare samma år); eller vad du, Jordan, kallar för det revanschistiska svaret med dess dramatiskt utvidgade statliga säkerhetsapparat. Ur detta perspektiv kunde det kanske argumenteras för att 68 inte så mycket var ett år för den nya vänstern, utan ett år för en skärpt konflikt och en ökad mobilisering på båda sidor, mellan den nya vänstern och de framväxande nyliberala och konservativa krafterna som senare gick ur konflikten som vinnare. Det finns emellertid en tredje berättelse om vad som hände med rörelsen: den dog inte, utan förändrade sig från att ha varit en rörelse av massprotester på gatorna till en multitud av ”nya sociala rörelser”. Detta perspektiv belyser verkligen på vilket sätt, som Margit formulerade det, ”sextiotalet representerade någonting mycket större än vänstern”. Kan jag be er alla tre att elaborera lite kring vad som hände med rörelsen? I vilken utsträckning är dessa berättelser riktiga? Vilka är de viktiga lärdomarna som samtida rörelser kan dra från dem?

Don Mitchell: Uppenbarligen har alla tre förklaringarna till varför de revolutionära och progressiva rörelserna dog, mördades, avmattades eller förändrades sina förtjänster. Sekterismen fortsatte verkligen att föröka sig under 1970-talet och formade eller hindrade sådana potentiellt progressiva och förändrande rörelser som Farmworkers Movement i Kalifornien, där Cesar Chavez var så inställd på att utesluta vänstermänniskor när han byggde upp sin personlighetskult att deras framgångar på fälten oftare var pyrrhussegrar än varaktiga segrar, något som historiker som Matt Garcia, jorurnalister som Miriam Pawel och arbetaraktivister som Bruce Neuburger och Frank Bardecke har visat i en imponerande mängd av omvärderande forskning under de senaste åren. Sådan sekterism – jag tänker särskilt på försöken från mer konservativa delar av rörelsen och institutioner att göra sig av med de militanta uttrycken – fortsatte att forma vänsterns relativa impotens när Reagan och Thatcher kom till makten (som till exempel med det fortsatta kriget mot Militant som brittiska Labour-partiets etablissemang förde under 1980-talet, vilket vi idag kan höra ekona av i den samtida Labour-högerns outtröttliga fientlighet mot Momentum).

Men sekterismens delvis självorsakade sår utgör knappast hela bilden. Efter revolterna under 1967-1968 som Jordan nämnde, och mitt under FBI:s och andra statliga organs samt storkapitalets motoffensiv, gick en del radikaler under jorden. Andra gav sig istället ut på fältet för att fortsätta sitt organiserande, för att söka tända den radikala eller till och med revolutionära gnistan i arbetarklassens breda lager. Åter andra flyttade in i akademin eller olika byråkratier och gav tillsammans upphov till institutionella såväl som kulturella förändringar – vilka i det långa loppet kan ses som revolutionära i den meningen att de ställde ordningen på huvudet. Betydelsen av denna ”långa marsch genom institutionerna” som den har kallats ska inte underskattas även om, vilket är fallet med alla revolutioner, denna kullkastning inte har slutförts och under varje steg på vägen har mötts av mottendenser. Det finns viss sanning i högerns klagosång över att universiteten har blivit vänsternästen, och det är någonting vi borde vara glada över, trots att vi vet att våra framsteg har varit små och underkastade snabba uppluckringar, ibland överflyglats och alltför ofta sålts ut – vilket till exempel var fallet med framgången för det skrämmande brittiska nyliberala systemet för forskningens ”redovisningsskyldighet” – vilket har gjort mer för att förstöra den intellektuella självständigheten än alla Viktor Orbans, Recip Tayyip Erdogans, Ronald Reagans och Augusto Pinochets tillsammans och som nu sätter den globala standarden för att mäta ”värdet” av intellektuellt forskande; det uppfanns, implementerades och bevakades trots allt av självutnämnda vänstermänniskor.

Utöver, eller kanske parallellt med, uppsvinget för de nya sociala rörelser som Margit och Håkan talar om är denna marsch in i och genom fabrikerna, fälten, universiteten och institutionerna en annan sak som “hände” rörelsen 1968 (eller, som Håkan säger, i USA 1970). Och alla tre av dessa – sekterismen, de nya sociala rörelsernas uppsving och den långa marschen genom institutionerna – formades på ett avgörande sätt av statens och kapitalets repressiva makt genom vilka de sjösatte sin kontrarevolution. Och min uppfattning – om vi vill dra lärdomar för samtida kamper – är att alla fyra av dessa reaktioner, eller någonting i linje med dem, är oundvikliga. Rörelser är kamper. Det betyder att militanta och aktivister som fångas upp av dem alltid kommer att stöta på problem: Vilken väg är bäst att gå? Hur ska vi bemöta den makten? Vad gör vi med dem mitt ibland oss som försöker att undergräva oss? Hur ska vi undvika, besvara eller smita från ett repressivt våld? Vilken väg kan vi gå när vägen framåt är stängd? Och när vi vinner någonting, hur håller vi fast vid det, hur institutionaliserar vi det och gör det hållbart? Att veta hur de som tidigare stötte på liknande problem gjorde kan hjälpa oss att utvärdera våra egna val och handlingar i det innevarande, inte genom att fortsätta föra gamla kamper, utan genom att tänka hårt och kritiskt – men också med full empati – om var (i backspegeln) man slog in på fel väg eller var en god och riktig väg öppnades. I och med att jag forskar om kamper inom jordbruksarbete i Kalifornien är det inte svårt för mig att säga att United Farm Workers demonisering av papperslösa arbetare när de försökte organisera tungt exploaterade och förtryckta ”inhemska” (medborgare och migranter med tillstånd) arbetare var fel väg att gå och bidrog starkt till rörelsens försvagning under 1970-talet (vilket också var fallet med bland annat jordbruksföretagens motoffensiv och Chavez alltmer kultliknande beteende). Men det är långt viktigare om man vill förstå dagens migrantarbetarkamper (som är globala) att fundera kring varför utvecklingen tog den vändningen. På samma sätt är det avgörande att vi ägnar uppmärksamhet åt den revolutionära 68-rörelsens utveckling i dess mångdimensionella komplexitet, inte för att undvika dess tidigare misstag, utan för att vara bättre förberedda när vi möter samtidens utmaningar, en samtid som för mig förefaller vara på gränsen till ännu en explosion.

Jordan Camp: Medan standardberättelsen om de sociala rörelserna under sent 1960-tal avbildar de urbana resningarna, antikrigs- och medborgarrättsaktivismen, fängelseupproren och Black Powerresningarna som tecken på ”rörelsens” kollaps har jag i mitt eget arbete identifierat frihetskamper som bara var i sin linda under det sena 1960-talet och det tidiga 1970-talet. I den meningen bidrar jag till en omperiodisering av frihetskamper och förstår händelserna 1968 som ett slags vändpunkt snarare än som upplösningen av en sedan länge uppbyggd intrig.

Berättelsen om den alltför tidiga upplösningen av periodens frihetskamper har kommit att bli ett stående inslag i gängse analyser av de sociala rörelserna. De former för sociala protester som genomförts av de fattiga och exploaterade mot statligt våld och vardaglig, rutinmässig övervakning och utövande av polismakt, passar helt enkelt inte dessa modeller. Detta teoretiska problem beror på en rigid distinktion mellan aktiviteter, vilka förstås som legitim politisk protest, samt former av självorganisering och motstånd, som bedöms brista i organisation. Mycket står på spel i denna debatt eftersom fattiga, rasifierade och grupper inom arbetarklassen under hela perioden har organiserat sig i formen av upproriska motståndgemenskaper. Mellan 1967 och 1973 engagerade sig till exempel arbetare i Detroit i den mest intensiva strejkcykeln sedan 1946. I organisationer som the League of Revolutionary Black Workers och Black Panther Party tog en urban arbetarklass ledd av rörelseintellektuella itu med ras- och klasskonflikter. Samtidigt bröt fängelserevolter ut över hela USA och kulminerade 1971 i det dramatiska upproret i Atticafängelset i staten New York. Många aktivister inom arbetar- och frihetsrörelserna började lägga tonvikt vid mångkulturella klasskamper och vände sig till texter av antirasistiska och socialistiska intellektuella som W. E. B. De Bois, Angela Y. Davis, Martin Luther King och andra för att teoretisera och handskas med sambanden mellan rasism, kapitalism och imperialism. Sammantaget gjorde dessa kamper ett djupare intryck på den politiska kulturen än vad som ofta erkänns.

De massiva upproren i fängelser, på fabrikerna, gatorna och fälten, ledde tillsammans med den ökade inflationen, arbetslösheten och de fallande profitkvoterna till en hegemonisk kris för kapitalet och staten. Som ett svar begagnade sig statens företrädare av auktoritära lösningar. Medan de flesta av nyliberalismens historiker spårar dess ursprung till Chile 1973 har mindre uppmärksamhet riktats mot förhållandet mellan den nyliberala vändningen och motreaktionerna mot arbetarnas, feminismens och socialisternas kamper i Nordamerika. Anmärkningsvärda fall av rasistiskt statligt våld mot rörelsen förekom under hela perioden, som när soldater från nationalgardet i maj 1970 dödade fyra studenter vid Kent State University, Ohio. Men det vore försumligt att inte notera att poliser också dödade två studenter och skadade ytterligare tolv, under samma månad, vid Jackson State University i Mississippi, som historiskt främst varit för svarta studenter. Dessa återkommande repressiva svar på händelserna låg i linje med statens försök att krossa medborgarrättsrörelsens uppror och växande motstånd mot det amerikanska kriget i Vietnam.

Dessa fall av rasism och statlig repression var symptomatiska för vad Herbert Marcuse beskrev som ett slags ”förebyggande kontrarevolution” mot de svartas frihetskamp liksom mot studenternas och socialisternas rörelser under denna tid. Angela Davis plockade upp och utvidgade Marcuses analys för att hävda att även de mest repressiva kontrarevolutionära taktikerna var oförmögna att oskadliggöra dessa klasskamper, vilka var ”organiskt bundna” till internationalistiska kamper jorden över. Enligt Davis analys var de kamper som fördes från Attica i New York till Soledad-fängelset i Kalifornien del av globala revolutionära rörelser. Det var inom ramen för detta sammanhang som den nyliberala vändningen ägde rum.

Men berättelsen slutar inte där. Jag tror att samtida rörelser kan dra betydande lärdomar från den marxistiska samhällsteori som producerades som ett svar på det sena 1960-talets och det tidiga 1970-talets legitimitetskris. Denna radikala tanketradition erbjuder nyckelbegrepp och kategorier såsom kris, konjunktur och motsättningar, vilka behövs för att utmana den rasistiska och revanschistiska agenda för lag och ordning som har legitimerat skapandet av den nyliberala staten ända sedan dess blodiga införande. Trots allt representerar upproren mot polisvåldet 2014 och 2015 i Ferguson och Baltimore kanske den mest betydande legitimitetskrisen för den polisiära maktutövningen sedan det sena 1960-talets urbana uppror, något som Don har påpekat i sitt bidrag i antologin Policing the Planet: Why the Policing Crisis Led to Black Lives Matter (Verso, 2016, redigerad av Don, Christina Heatherton och mig själv). Denna kris återspeglar en situation inom vilken den styrande klassen i USA inte längre erbjuder ett ledarskap som står i samklang med intressena för kapitalistklassen i sin helhet. Å andra sidan pekar krisen på de oavslutade uppdrag som frihetskamperna har, att konfrontera den nyliberala staten. Sociala rörelser kan ta tillfället i akt att upprätta breda mothegemoniska allianser för att bekämpa mer av nedskärningar och auktoritär politik. Ett sådant tillfälle präglas av oförutsägbarhet men det erbjuder också en möjlighet för de svarta, ursprungsbefolkningen, vänstern, queers och fattiga människors rörelser att organisera sig.

Margit Mayer: Don har rätt när han påpekar att alla tre ”berättelser” har sina förtjänster. Var och en av dem pekar på väsentliga delar av elefanten – om elefanten förstås som ett enormt, heterogent och oerhört komplext fenomen (vilket tydliggjordes redan i svaren på den första frågan), och som självt har ändrat form genom olika cykler och stadier under närmare 20 års tid. Gitlin adresserar främst frågan om vilken roll och vilket bidrag som den (nya) vänstern hade i ”rörelsens” nedgång eller upplösning. De som sätter fokus på den revanschistiska/repressiva staten och på det tilltagande bakslaget och kontrarevolten som faktorer i rörelsens tillbakagång kastar ett större nät (eller finner en större del av elefanten under sina mikroskop). Den tredje berättelsen är en respons på en helt annan fråga: den undersöker inte orsakerna till rörelsens tillbakagång. Den iakttar endast en process (faktiskt iakttagbar runtom i västvärlden) av partiell uppluckring i och med att vissa delar av rörelserna mattades av medan andra ändrade form och/eller fokus samtidigt som många av de mål och krav som framfördes så starkt på gatorna under 1960-talet fortsatte att föras inom institutioner, fabriker, skolor, kyrkor, stadshus, regeringar etc. – och tillbaka ut på gator och torg världen över och in i de globaliserande nätverken i försök att fortsätta arbetet med att bygga mindre auktoritära, mindre rasistiska och mer rättvisa, fria och mer hållbara samhällen.

En aspekt som vi hittills har bortsett från i vårt samtal, men som är relevant om vi vill låta 60-talets erfarenheter ha bäring på samtida utmaningar, är den historiska kontext som strukturerar och ger form åt varje rörelses förändringspotential. Detta är avgörande för att utvärdera framgången eller misslyckandet för varje rörelse, särskilt för 60-talets rörelser, vilka frammanade så många impulser till modernisering, innovationer och liberalisering i efterkrigstidens kapitalistiska samhällen.

I alla västländer har aspekter av 60-talets emancipatoriska krav införlivats: sexuell frigörelse, kulturell pluralism och demokratiseringsansträngningar har inom många sfärer förändrat de samhälleliga och politiska förhållandena i friare, mer deltagande och öppna riktningar. Men det visade sig snart att den nyliberala revolutionen – från industrin 4.0 och delningsekonomin till välfärdsreformerna – på ett missbrukande sätt övertog de revolutionära kraven på autonomi, självförverkligande, frihet och kreativitet. Inom ramen för de inkräktande, paternalistiska och byråkratiska (välfärds)staterna hade insisterandet på individuell frihet och självaktivering en revolutionär udd, men det framväxande nyliberala projektet gav dessa krav en annan valör i och med att det införlivade dem i en tävlingsinriktad entreprenörialism och i en nedrustning av socialpolitiken. Lösgjorda från kontexten av kollektiva/gemensamma solidariteter (som utmanade både de byråkratiska och de marknadsmässiga rationaliteterna) utnyttjades autonomi, självorganisering och deltagande som sociala teknologier för att underblåsa gigekonomin och prekariseringen inte bara av fattiga utan i allt större utsträckning av de 90 procenten.

Det är visserligen sant att vi/samtida rörelser kan lära från de som “mötte liknande problem i det förflutna” (som Don formulerar det), allt från taktiker eller handlingsrepertoarer som visade sig mer effektiva än andra, från strategier som var användbara för att bygga allianser eller för att utnyttja motsättningar bland motståndarna. Men de flesta lärdomar låter sig inte på ett enkelt sätt överföras från en historisk kontext till en annan, och detta helt enkelt för att utsikten för eventuella segrar, såväl som riskerna för att kapas eller på annat sätt undermineras, alltid är historiskt kontingenta. Och därmed måste svaren på varje fråga som Don radar upp, liksom applicerandet av det “radikala tänkandets tradition” som producerades under 60- och 70-talen (som Jordan föreslår), se annorlunda ut i olika historiska situationer. Jag har redan pekat på 60-talets historiska situation när den fordistiska tillväxtens fördelar i det kalla krigets ”systemkapprustning” med det kommunistiska blocket spriddes bland de västerländska samhällena och frambringade rörelser hos de ännu-inte-inkluderade för att kräva inkluderande och ”lika” (medborgerliga eller andra) rättigheter att delta i detta mirakel. Denna våg av förväntningar (stärkta av kalla krigets löfte) utgjorde stöd och en kraftfull klangbotten för (den nya vänsterns) radikala förtrupper. Dessutom uppstod möjligheten att politisera sådana krav och peka på den imperialistiska, rasistiska, sexistiska och ekologiskt ohållbara grunden för denna tillväxtmodell. Västländernas rikedom främjade våghalsiga utopiska krav. Unga människor i de västerländska demokratierna förkunnade: “Under gatstenen ligger stranden!”

Sammanflödet av olika emancipatoriska rörelser och den energi de frambringade var unik och utgjorde ett sannskyldigt hot gentemot eliterna – vilket möttes av frenetisk och ofta omåttlig repression från staten, något som i sin tur politiserade och radikaliserade, men senare också fragmenterade – och ”mördade” delar av – rörelsen.

50 år senare har nyliberaliseringen av kapitalismen förändrat världen och vi har nu gått in i en ny fas av den nyliberala kontrarevolutionen – världen över. Ojämlikheten har blivit mer synlig än någonsin, inte bara mellan nord och syd, väst och öst, utan också inom länder, där skillnaden mellan den övre procenten och de resterande 99 procenten fortsätter att vidgas. Istället för “systemkapplöpning” har vi TINA (”There is no alternative!”). Överallt är högerpopulismen på frammarsch – ofta som en omedelbar protest mot nyliberala nedskärningar och approprieringar; fler och fler auktoritära högerextrema regeringar lovar att skydda sina nationella medborgare från den globala finansialiserade kapitalismens ödeläggelser. Och USA är inte längre ”den fria världens” ledare, till och med IMF varnar för att den amerikanska regeringen inte längre handlar i den globala västkapitalismens intressen.

Ja, det faktum att fler och fler sociala grupper kastas framför tåget har inte bara frambesvärjt högerextrema och xenofobiska protester, utan också flera och växande progressiva rörelser och det finns till och med transnationella allianser: Climate justice och No nukes, antirasistiska rörelser och Black Lives Matter, HBTQ och #MeToo, Rätten till staden och anti-vräkningskampanjer, No-borders och Sanctuary cities, Global rättvisa och Anti-sweatshops, rörelser för beskattande av finansiella transaktioner och de för basinkomst, listan kan göras lång – och inom alla dessa respektive rörelser har band knutits och gemensamma eller parallella aktioner och kampanjer har till och med organiserats globalt (även om de sällan överlappar mellan dessa olika rörelser). Det har förekommit massiva demonstrationer, även inom länder som nyligen blivit auktoritära, som Polen och Turkiet, och det har förekommit upplopp från Aten till London, från Paris till Stockholm – men alla utan någon påtaglig verkan.

Istället fortsätter de traditionella politiska partierna att röra sig åt höger och samhällen blir mer och mer fragmenterade och segmenterade och olika grupper drar sig tillbaka till sina respektive ”trygga” fysiska och digitala rum och fördjupar på så vis polariseringen inom samhället. Dagens vänster har ingen strategi för hur den ska besvara detta.

Vänsterns ”långa marsch genom institutionerna” har sannerligen inte kullkastat dessa, istället har de blivit platser för intensiva strider där till och med sådana ”vinster” som mainstreaming av kön eller miljömedvetenhet utsätts för en typ av attacker som föreföll omöjliga att föreställa sig bara för några år sedan.2 Universiteten har för länge sedan slutat att vara ”vänsternästen” i och med att nyliberaler på ett dramatiskt vis har omstrukturerat dem – och detta inte bara i Storbritannien – under de senaste två decennierna,3 vilket fullständigt har förändrat kunskapsproduktionen. Vilket tyvärr inte är slutet eftersom vi nu kan bevittna attacker till och med på rationaliteten, sanningen och objektiviteten som sådana: det är inte bara Trump som attackerar vetenskapen, medierna och det offentliga politiska talets demokratiska processer. Även somliga vänsterrörelser är befläckade av irrationella trossatser – och dialoger och brobyggande mellan “vänsterns” olika fraktioner har blivit allt svårare. Dessa tider är minst sagt utmanande för en marxistisk vänster. Ja, vi må stå vid randen till en ny explosion, men om den äger rum kommer den att vara väldigt annorlunda än 68 – och detta inte bara för att säkerhetsstaten nu är militariserad och förberedd på sätt som gör att 60-talets statliga våld, hur horribelt det än var, framstår som beskedligt.

Om vänstern ska spela någon konstruktiv och betydelsefull roll under en sådan ”explosion” måste den säkerligen (med Jordans ord) “bygga breda mothegemoniska allianser” (och det kommer vara krävande nog!), men därtill måste den besitta en analys, en strategi och en vision om hur vi ska ta oss från den samtida mångdimensionella krissituationen till en levbar “alternativ” värld, om än inte till “stranden” under gatstenen.

Håkan Thörn: Alla tre av er har på olika sätt varit inne på hur arvet efter 68 fortfarande är synligt i USA idag. På grund av de förvrängda mediala representationer av det politiska livet i USA som vi tenderar att få på denna sida av Atlanten tror jag att många européer är omedvetna om det faktum att det fortfarande existerar en betydande vänster i USA. Det är därför många av oss var tämligen förvånade över den Gallupundersökning från 2016 som visade att 55 procent av USA:s befolkning mellan 18 och 29 år tycker att socialismen är en god idé (och det var verkligen inte bara en ”Sanders-effekt”, eftersom siffrorna inte var dramatiskt högre än vad de var jämfört med till exempel 2011). Vad dessa siffror än betyder så säger de oss åtminstone att färre ungdomar i USA är rädda för ordet ”socialism” än i vissa länder i Europa, där den nyliberala hegemonin verkligen är stark i dessa dagar. Jag tror inte heller att det är särskilt välkänt i Europa att denna nordamerikanska vänster är inbäddad i ett bredare fält av sociala rörelsers aktivism som riktar sig mot social ojämlikhet, rasism, sexism och inbegriper en antikapitalistisk diskurs. Klimatmarschen i New York 2014 var en manifestation av detta. Den var inte bara den historiskt största miljödemonstrationen i något land (400 000 människor) utan gav också uttryck för en allians mellan miljörättviserörelsen, som huvudsakligen drivits av fattiga svarta människor, och mer etablerade miljörörelser och till och med fackföreningar. Liknande allianser föreföll vara involverade i protesterna mot Trumps installation tidigt 2017 (den största demonstrationen i samband med en installation sedan Nixons valseger 1968), där feminister slöt upp sida vid sida med Black Lives Matter och fackföreningar. Skulle ni kunna elaborera lite kring detta, i vilken utsträckning som de nuvarande mobiliseringarna är en fortsättning på och/eller skiljer sig från 1960-talets protestvågor?

Don Mitchell: Margit har uttömmande pekat på de utmaningar som rörelser till vänster står inför – i USA och över världen. Hon har absolut rätt i att vi lever under förändrade historiska villkor och att skapandet av solidaritet och rörelser under dessa förhållanden är en enorm uppgift. Vi måste alla känna oss upplyfta när de inträffar – till exempel i fallen med föreningen mellan Black Lives Matter och Climate Justice som du nämner. Arbetet med att bygga koalitioner, stärka rörelser och överskrida enskilda intressen och frågor samt, kanske framför allt, att konsolidera framgångar, är enormt svårt.

Ändå tror jag att den största utmaning vi står inför är ideologisk. Som Margit säger, före 1989 fanns det ett alternativ, hur problematiskt det än var. Även om det verkligen förhåller sig så att det finns ett stort antal unga människor i (och bortom) USA som ser positivt på “socialism” förblir idag innehållet, och särskilt den analytiska kritiken, hos varje socialistiskt alternativ grumligt. Den återkomst för klassanalysen som förfäktades av Occupy-rörelsen, men även av den globala anti-gentrifierings- och anti-vräkningsrörelserna, är behjärtansvärd, men mycket arbete återstår för att bättre teoretisera klasskampen på ett sätt som inte bara passar det innevarande tillfället – det slags kapitalism vi nu befinner oss i – utan särskilt verkligheterna hos själva fenomenet klass. Om ras är den modalitet genom vilken klass levs, som Stuart Hall en gång hävdade, så är inte bara motsatsen fallet (klass är den modalitet genom vilken ras levs), utan detsamma måste sägas gälla för kön, sexualitet, fysiska och psykiska egenskaper (och deras sociala konstruktion), och mycket mer därtill. Samtidigt måste man komma ihåg att klass är annorlunda än dessa andra identitetsaspekter genom att hela poängen med klassanalysen är att lista ut hur man ska avskaffa klass, vilket självklart inte är syftet med att ta ras eller kön (hur socialt skapade de än är) på allvar.

Men för att gå tillbaka till din fråga, förutom alla de faktorer som Margit nämner (och som Jordan också antytt) för att beskriva hur nuet skiljer sig från 68, så ligger den kanske största skillnaden i detta: att vi, delvis på grund av 1989 och därmed vår förlust av tron på alternativet, befinner oss på randen till att skapa sammanlänkade, globala analyser av den samhälleliga totaliteten som förstår skapandet av skillnader – från identitet till ojämn utveckling – som inte bara hjärtat i den imperialistiska kapitalismens historiska projekt, utan som precis det som kommer att rädda oss från den utvecklingen, om vi lär oss att se och analysera samt försöker förändra de gemensamma omständigheter som skapar skillnader.

Om behovet av en genomarbetad och förnyad analys av den samtida kapitalismen, vilken fokuserar på klass som realitet och dess modaliteter, är den första förutsättningen för framgång (eller åtminstone för en rörelse framåt) när explosionen väl kommer, så är den andra att de som kämpar, vilken position de än har, ifrågasätter sina avståndstaganden och istället förstår behovet av att lära sig även av de som kommer från en ”privilegierad” position. Fastmer kommer det krävas av oss att vi – i solidaritet – fortsätter att utveckla en total kritik av strukturerna hos kapitalet och makten. Skillnaderna mellan mobiliseringarna då och idag är att då var de militanta tvungna att erbjuda rimligt sammanhängande teoretiska och ideologiska grunder för att förstå vad som hände – från den gamla marxismen hos Marx själv till Marcuses och Debords teorier om alienation – vilket drev på organiseringen och revolten (inklusive feministiska och andra revolter mot förförståelserna och praktikerna hos motstånden själva). Idag måste vi återupptäcka och återuppbygga dem under förändrade omständigheter. Vi är mer nu än de var då i behov av att bli mycket bättre på att specificera exakt vad detta som vi kallar ”socialism” möjligtvis kan vara. För mig känns det just nu mindre som 1968 än som kanske det tidiga 1917.

Margit Mayer: Jag är inte säker på i vilken utsträckning den amerikanska vänstern är ”inbäddad” i det större fält av sociala rörelsers aktivism kring social ojämlikhet, rasism, sexism, miljöförstörelse, Trumpism och, ja, till och med den kapitalism som du refererar till Håkan; men detta aktivistfält är otvivelaktigt pulserande och levande, även om detta bara delvis uppfattas i Europa (och i USA för den delen). Men din fråga handlar inte om skillnaderna inom den amerikanska vänstern och dess förhållande till pågående och bredare proteströrelser, utan snarare om kontinuiteterna, eller avsaknaden av sådana, mellan 60-talet och de samtida mobiliseringarna.

I mitt senaste svar underströk jag diskontinuiteterna med anledning av det faktum att vi 2018 befinner oss i en helt förändrad kontext: det faktum att den globala kapitalismen genom sin inneboende drivkraft att öka tillväxttakten har vänt sig till finansialiseringen samt till rovdrift för att utvinna mervärde har inneburit att den intensifierat ojämlikheterna världen över och ökat farten i ett race to the bottom. I och med att privatisering, avreglering och prekarisering har omstrukturerat samhällen världen över, så ställs progressiva rörelser inför andra utmaningar och möjlighetsbetingelser än de som var förhärskande under 1960-talet. Som ett resultat av detta har vi sett fler kopplingar och likheter utvecklas mellan dessa rörelser.

På samma gång är de sociala rörelserna fortfarande formade av nationella och geografiskt specifika arv. De nyliberala imperativen har inte utjämnat sådana skillnader, utan har snarare spelat ut dem på sätt som har skärpt det ömsesidiga beroendet mellan världens olika regioner, vilka förblir beroende av varandra i den konkurrensdrivna arbetsdelningen. Samtidigt som nyliberalismen överallt stärker marknaden, kommersialiserar kulturer och försöker att entreprenörialisera människor i deras beteenden och begär, så har den också anpassat sig till och omformat redan existerande politiska kulturer på många lokalt särpräglade sätt, vilket kan förklara de unika kontinuiteterna i till exempel de amerikanska sociala rörelserna från 1960-talet till idag.

Medborgarrättsrörelsen formulerade svarta människors kamp som i första hand en kamp för lika rättigheter – vilket också var fallet med de efterföljande rörelserna för andra tidigare diskriminerade grupper. Med bildandet av Black Panther Party 1966 sprängdes denna ram för ”inkludering i den amerikanska drömmen” för första gången och 2014 års Movement for Black Lives, numera en koalition av mer än 50 grupper inklusive Black Lives Matter, överskrider återigen denna inramning. Rörelsen bygger på en tradition av organisering och direkt aktion såsom den har utvecklats sedan 1960-talet och nu senast med Occupy, men den går också bortom Occupy i och med att den har både (svarta) ledare och specifika krav.

Liksom under 1960-talet är förhållandet mellan “vänstern” och gräsrotsrörelserna spänningsfyllt. ”Ras är den modalitet genom vilken klass levs” och vice versa är användbara riktmärken. Men jag ser också att ”vänstern” är inbegripen i bittra strider kring hur man bör tolka, och vilka strategiska slutsatser som kan dras utifrån, det faktum att (huvudsakligen men inte enbart) vita (tidigare industri-) arbetarklasser idag har vänt sig i stora skaror till högerextrema och xenofobiska partier och rörelser. Spänningarna mellan ”identitet” och ”klass”, vilka kommer till uttryck på liknande om än specifika sätt i Europa och USA, är långt ifrån upplösta. Vänstern är splittrad över denna fråga, och de marxistiska intellektuellas uppgift i en sådan situation förefaller mig vara att erbjuda en sansad utvärdering av de innevarande predikamenten, eftersom varken en blåögd ”analys” eller förmaningar (vem ska solidarisera sig med vem) kommer att hjälpa. Det verkar som om vårt samtal om detta bara befinner sig i sin linda.

Jordan T. Camp: Liksom vid resningarna, revolterna och upproren som exploderade under 1968 var omständigheterna som satte massorna i rörelse i Ferguson, Baltimore och Standing Rock en följd av fattiga och exploaterades människors materiella villkor, och av hur konsekvenserna av dessa villkor ackumulerats under flera decennier. Dessa sociala rörelsers intellektuella öser idag ur frihetskampernas kollektiva minne för att legitimera dagens demokratiska och socialistiska rörelser. På så vis återknyter de till en historiematerialistisk analys som ansågs vara omöjlig inom ramen för det kalla krigets diskurs. Genom att kämpa mot auktoritär politik och åtstramningar representerar den nutida mobiliseringen oavslutade strider mot rasism, patriarkat, imperialism, fattigdom och klimatförändringar. Dessa kamper har ett revolutionärt demokratiskt angreppssätt som utmärker frontlinjen hos dagens nordamerikanska socialism.

Vid denna avgörande punkt i historien tror jag att Don och Margit gör helt rätt i att påminna oss om att ta Halls och hans Birminghamkollegors klassiska gemensamma arbete inom marxistiska kulturstudier på allvar. Policing the Crisis (1978) uppmuntrade till en analys av de sätt på vilka ras var den modalitet genom vilken klass levdes. Detta är särskilt viktigt när vi tar i beaktande att ras har varit det område på vilket klassmotsättningar har ”genomarbetats”. Under den värsta ekonomiska nedgången sedan 1930-talets stora depression [dvs 1970-talet, reds. anm] pekade de på de sätt på vilka vändningen mot auktoritärt styre hade sitt ursprung i en kris för kapitalets och statens hegemoni. Policing the Crisis skapade teorier kring hur samtycke till den disciplinära lösningen på krisen kunde åstadkommas ”genom ras”. Den visade hur talet om ras, kriminalitet och lag och ordning kunde erbjuda ett perspektiv som kunde tolka hela situationen.

Men Hall och hans kollegor visade också hur krisens lösningar inte var givna på förhand, utan snarare var resultatet av en politisk och ideologisk klasskamp. Den avgörande etiska och politiska utmaningen i dagens situation är att bemöta den kontrarevolutionära tradition som utgör själva kärnan i det nyliberala projektet. Som jag hävdar i min första bok, Incarcerating the Crisis: Freedom Struggles and the Rise of the Neoliberal State (2016), lades grunden till den auktoritära, nyliberala statens uppgång i det kalla krigets motreaktion mot de svarta frihetsrörelserna, mot de radikala arbetarrörelserna och mot de feministiska, kommunistiska och socialistiska rörelserna. Snarare än att bana väg för medborgerliga rättigheter ledde det antikommunistiska korståg som internerade W. E. B. Du Bois, fängslade och förvisade Claudia Jones och kommuniststämplade Martin Luther King Jr, till ett förkastande av en materialistisk analys av rasismen, i utbyte mot eftergifter till antikommunistiska, liberala organisationer i de ”medborgerliga rättigheternas” namn. Denna uppgörelse, som styrdes av en antikommunistisk logik, underminerade den politiska och ekonomiska analysen av Jim Crow-kapitalismen och den amerikanska imperialismen, och skapade ett vakuum inom vilket den nyliberala logiken för en fängelse- och krigsförarstat skulle komma att blomstra.

Den politiska uppgift vi nu står inför är att bygga en folklig politisk allians för social trygghet och mot rasism, militarism, patriarkat och fattigdom. Och faktiskt – aktivister, konstnärer och författare med koppling till sociala rörelser hävdar att tiden vi lever i nu bär på en möjlighet att skapa demokratiska framsteg. I den meningen utgör Poor People’s Campaigns revolutionära demokratiska plattform en gemensam grund för att skapa en mothegemonisk allians. Den återerövrar ett kollektivt minne av frihetskamp – gemensamma förnimmelser av rörelsernas historia som väcker fantasier om politiska kamper i nuet – och artikulerar möjliga framtider. Den erbjuder ett alternativt arkiv för den långa medborgarrättsrörelsens minnen, förhoppningar och sociala visioner. Berättelsen om detta uppror och den omfattande spridningen av dess visioner antyder att uppkomsten av en nyliberal stat inte var oundviklig och att alternativa utfall har varit och fortsätter att vara möjliga.

  1. Den blytunga tiden är en referens till Margarethe von Trottas film Die bleierne Zeit (1981).
  2. Se till exempel Jordan Petersons kritik av ”politisk korrekthet”, vilken nu för tiden omnämns i positiva ordalag i tysk mainstreammedia.
  3. Se den jämförande studien av Lawrence Berg et al.: https://www.academia.edu/19714927/Producing_Anxiety_in_the_Neoliberal_University

Published 9 May 2018

Original in English
Translation by Johannes Björk
First published in Ord&Bild

Contributed by Ord&Bild
© Jordan T. Camp, Margit Mayer, Don Mitchell, Håkan Thörn / Ord&Bild / Eurozine

PDF / PRINT

recommended articles