Kina ur Zhuang Zhous två synvinklar

Sommaren 1989 reste jag från Prag till Warszawa inbjuden av en grupp unga polska intellektuella som kallat in inofficiella “medborgarobservatörer” från de mer repressiva kommunistiska länderna för att bevittna Sovjetblockets första (någorlunda) fria val. Jag kände mig fortfarande kvävd i det strängt kontrollerade, “normaliserade” Tjeckoslovakien och grep chansen att få lite frisk luft. Ett av mina bestående minnen från resan är den upprördhet och det allmänna fördömande som följde på de blodiga kraftåtgärder som just vidtagits i Beijing. Överallt hängde affischer med kopior av framsidor från västerländska tidskrifter där Deng Xiaoping och Li Peng kallades “slaktarna i Beijing”. Man höll vakor, föreläsningar och debatter, tillverkade broschyrer och häften, t-shirts och rockmärken. Efter att ha överlevt arméns kraftåtgärder mot Solidarnosc 1981 kände polackerna ett naturligt medlidande med offren för dessa våldshandlingar som måste ha påmint dem om tiden för deras egna demokratiska triumfer.

Men det var inte bara kommunismens offer som fick omvärldens deltagande, även förövarna hade tydligen sina sympatisörer. När jag kom tillbaka var mitt första uppdrag på Comeniusuniversitetet i Bratislava att tolka för en officiell delegation från det kinesiska utbildningsministeriet. Gång på gång uttryckte de slovakiska regeringstjänstemännen sina sympatier för åtgärderna mot de upproriska studenterna i Beijing. Vissa bjöd på mer personliga kommentarer: “Vet ni, i slutändan kommer vi kanske att bli tvungna att göra samma sak här.” Därpå mönstrade de mig misstänksamt: “Jag hoppas att ni översätter korrekt, unge man.” Oavsett vems sida man ställde sig på under det här historiska året verkade alla vara ense om att Himmelska fridens torg utgjorde den mörka sidan av den tidvattenvåg som svepte undan kommunismen på flera ställen i världen.

Som vi alla vet gjorde de tjeckoslovakiska myndigheterna inte “samma sak” när förändringarnas tidvattenvåg slutligen nådde mitt hemland, även om jag är säker på att det fanns mer än en kamrat som reflexmässigt ville skicka ut trupperna. Spelet hade varit över ända sedan ryssarna gjorde klart att de inte skulle skicka Röda armén den här gången. Till skillnad från Kina kunde de sönderfallande östeuropeiska regimerna knappast handla på eget bevåg.

Samtidigt som världen gladdes över den fredliga demokratiseringen av Östeuropa, såg man misstroget på när den kinesiska regeringen utövade repressalier mot dem som vågade protestera under den kortlivade våren. De människor på regeringens svarta lista som lyckades fly utomlands togs emot som hjältar i Hong Kong och i väst. Kinesiska studenter och forskare vid utländska universitet bombarderade sitt hemland med regeringskritiska faxmeddelanden. Ett flertal politiska organisationer startades av kineser i europeisk och amerikansk exil i hopp om en nära förestående regimväxling. Representanter för den numera i stort sett bortglömda parisbaserade Federationen för ett demokratiskt Kina1 såsom Chen Yizi, före detta rådgivare till Zhao Ziyang, eller Liu Binyan, den kinesiska journalismens ålderman, hade öppna inbjudningar till politiska ledare i de västerländska huvudstäderna.

Det hade även Dalai Lama. Någon minns kanske att Hans Helighet fick Nobels fredspris 1989 efter att massprotester mot det kinesiska styret utbrutit i Lhasa tidigare samma år. Undertryckandet av dessa protester leddes av Hu Jianto, den dåvarande partisekreteraren i Tibet som sedan dess har stigit i graderna: det anses allmänt att det var genom sin järnhand i Lhasa som han vann partiäldstenas gunst efter Himmelska fridens torg.

Tjugo år senare har omvärldens syn på Kina förändrats till det oigenkännliga. Skuggan efter Himmelska fridens torg ligger fortfarande kvar, men världen har under tiden låtit sig tjusas av bilden av Kina som “den uppvaknande draken”, en blivande supermakt som omvandlar sig själv och allting omkring sig i en halsbrytande hastighet. Allt som har med Kina att göra tycks vara stort och snabbt – BNP-tillväxten, handelsöverskottet och utlandsreserverna, skyskraporna och antalet olympiska medaljer.

Borta är landets pariastatus från det sena 80-talet. Beijing beundras från alla håll för sin ekonomiska makt och sitt geopolitiska inflytande. Västerländska politiker skyr de få överlevande dissidenterna som pesten, men tävlar om att få träffa just de kamrater som en gång dömdes ut som slaktare. Vissa sluter “strategiska partnerskap” med Kina som sorgligt nog tenderar att spricka snabbare än man hinner säga “bojkotta Carrefour”. Alla i officiell ställning undviker plötsligt Dalai Lama medan president Hu Jiantao, som förklarade undantagstillstånd i Lhasa 1989, frotterar sig med världens politiska elit.

Ännu mer slående är att attityden bland vanliga människor i Kina genomgått en betydande förändring under de senaste tjugo åren. Visserligen har den lokala korruptionen lett till ett stort missnöje som kokar både under och över ytan, och tiotusentals spontana protester registreras varje år. Samtidigt är dock ett förvånande stort antal till synes vanliga medborgare beredda att träda fram med sitt stöd för centralregeringen, särskilt när Kinas nationella stolthet och anseende upplevs stå på spel. Kinesiska studenter i utlandet faxar inte längre subversiva meddelanden hem, snarare spanar de på internet efter “antikinesiska element” och “förrädare”.

Det är tydligt att en markant förändring har skett i Kina under de senaste tjugo åren. Kommunistregimen vägrade inte bara att följa det besläktade Sovjetblocket ner i historiens soptunna, utan åstadkom dessutom en storartad comeback. Det Kina som 1989 tycktes vara så likt Östeuropa förpuppade sig en tid för att sedan kläckas i form av en märklig ny hybrid, som ibland kallats för den kinesiska modellen. Befriad från pariastämpeln stoltserar Kina med sin egen “mjuka makt” både hemma och utomlands. Men exakt när och hur skedde denna förändring? Och än viktigare, kan den bli bestående?

Chimerica

I efterhand tycks globaliseringen vara den omständighet som ensam gjort mest för att rädda Kinas till namnet kommunistiska regim och sätta landet i centrum för hela världens uppmärksamhet. Som helhet är Kina en av vinnarna, om inte den enda vinnaren, i den övergripande process som pågått under de senaste två decennierna. Samtidigt finns det tiotals miljoner individuella förlorare som föder monstret genom sitt hårda arbete, utan att få någonting tillbaka. Som land har Kina dragit enorm nytta av globaliseringen genom att använda sig av sin stora strukturella tillgång, den synbart oändliga reserven av billig arbetskraft som är strängt kontrollerad i ett auktoritärt system där varken fria fackföreningar eller någon liknande form av inblandning är tillåtna. Kinesisk arbetskraft är liksom oljan i Mellanöstern en källa till ofantlig rikedom för dem som kontrollerar den. Olja och arbetskraft driver världsekonomins maskinerier, men till skillnad från oljan, som följer efter maskinerna, drar arbetskraften dem till sig. Därmed har en stor del av världens produktionsbas långsamt förflyttats till Kinas östkust, där skaror av fattiga människor från de underutvecklade provinserna i inlandet fyller behovet av billig arbetskraft.

Kinas steg över till globalisering togs inte över en natt. I själva verket var det resultatet av en utdragen kamp mellan Deng Xiaopings pragmatism och den mer renläriga kommunism som företräddes av hans vapenbröder. Att öppna upp Kina för västvärldens nedbrytande inflytande föll inte revolutionärerna på läppen. Deng tillhörde en generation som bokstavligen erövrade Kina från hästryggen och som brydde sig mer om politisk makt än om ekonomi. Han må ha förtjänat att kallas slaktare, men man var ändå tvungen att beundra Dengs vision och hans beslutsamhet att tvinga ner den i halsen på de andra partiäldstena.

De “odödliga” äldste (överlevare av Den långa marschen) som faktiskt brydde sig om ekonomin var tvungna att befatta sig med den svåra frågan om exploatering. Att anställa billig arbetskraft i exportorienterad produktion var ett klassiskt exempel på den exploatering av arbetets mervärde som Marx beskriver. Folkrepubliken Kinas tidigare president Liu Shaoqi, Dengs mentor och i Maos ögon en “kapitalistfarare”, hade under kulturrevolutionen på bred front anklagats för att ha sagt att “exploatering har sina fördelar” (Boxue you li). Det är oklart om Liu verkligen sagt detta, men Deng skrev verkligen under på den uppfattningen och lyckades även inskärpa den hos andra – och ruckade samtidigt på en av den renläriga kommunismens grundsatser.

Det tog honom ett tag att nå framgång. Den närmaste tiden efter Himmelska fridens torg fick tvångsåtgärdernas mörkaste krafter härska oemotsagda. 1980-talets ekonomiska experiment övergavs till stor del, liksom de återkommande häftiga debatterna om politisk reform. Under tre långa år var det gamla gardet upptaget med att rensa upp bland de liberaler som fanns kvar och att förfölja dem som deltagit i protesterna 1989. Följden blev som man kunde vänta sig en ekonomisk depression. Kinas internationella anseende hade nått lågvattenmärket och förtroendet för kommunistpartiet bland medborgarna hade rasat. Liksom vid slutet av kulturrevolutionen på det sena 1970-talet hade Kina nått en återvändsgränd. Det behövdes ett nytt initiativ för att komma ur dödläget.

Genombrottet kom 1992 under Dengs hyllade “inspektionsresa söderut”, en händelse som hade större anknytning till traditioner från kejsardömet än till partiets vanliga strömfåra. På samma sätt som Mao satte igång kulturrevolutionen 1966 med hjälp av några få personliga åtbörder, behövde Deng 1992 bara hylla de överlevande ekonomiska experimenten i Guangdongprovinsen med slagfärdigheter som “långsam tillväxt är ingen socialism”. De administrativa hindren för fri företagsamhet och utländska investeringar började snabbt falla och Kina var snart tillbaka på spåret rakt mot ohämmad kapitalism. Efter traumat på Himmelska fridens torg kom ett nytt reformprogram med ett entydigare budskap än 1980-talets: Gör gärna affärer av hjärtans lust, men håll dig borta från politiken. Bli rik om du kan, men några fler Himmelska fridens torg vill vi inte veta av.

Kina hade nu fri väg att kasta sig huvudstupa in i den globalisering som hade stormat utanför dörren sedan kalla krigets slut. Men för att bli insläppt var Kina tvunget att möta med omvärlden. I början av 1990-talet betraktades Kina fortfarande som en pariaregim som sköt sina egna medborgare. Medan det var en enkel match att övertyga den internationella affärsvärlden om att de nya möjligheterna vägde upp “problemen” i det förflutna, hindrades Kina fortfarande av nästan oöverstigliga politiska hinder från att på allvar beblanda sig med omvärlden igen.

Bland Kinas utrikesrelationer spelar förhållandet till USA en så dominerande roll att det i mångt och mycket speglar Kinas status i världen i stort. Detta gäller särskilt ekonomin. För att kunna dra full nytta av globaliseringen behövde Kina fri tillgång till USA:s marknader och till dess teknologi och investeringar. Vid mitten av 1990-talet kompletterade de båda ekonomierna varandra synnerligen väl: Kina hade den billiga, disciplinerade arbetskraften och USA hade i stort sett allt annat. Det här insåg affärsvärlden, men många politiker var fortfarande chockade efter 1989 och insisterade på att föra in icke-affärsrelaterade faktorer såsom mänskliga rättigheter och demokrati i ekvationen. En fullständig integration av de två ekonomierna, och av Kinas ekonomi med världsekonomin i stort, skulle inte vara möjlig utan någon form av politisk kompromiss.

En sådan kompromiss växte gradvis fram ur de utdragna kontroverserna kring Kinas medlemskap i Världshandelsorganisationen (WTO) och ur debatterna kring WTO:s princip “mest gynnad nation” (MOST FAVOURED NATION). Under hela 1990-talet tilldelades Kina årligen status som mest gynnad nation, en alltför regelbunden ritual som i USA frammanade intensiva diskussioner kring Kinas bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. I grund och botten belyser debatterna kring MFN-principen den skillnad som råder mellan Amerikas affärslivselit och dess politiska elit när det gäller förhållningssättet till Kina. Det var en kamp som politikerna inte kunde vinna, då det var alldeles för mycket som stod på spel för att affärsvärlden skulle ge upp. Amerikanska affärsintressen var så djupt involverade i Kina att det var praktiskt taget omöjligt att sätta sig emot MFN. De ekonomiska och politiska sidoeffekterna av en ytterligare politisk inblandning hade blivit så allvarliga att det hade varit affärsvärldens motsvarighet till atombomben.

Hela debatten speglas i de våndor Bill Clinton hade under sin första presidentperiod (1993­97) och den slutgiltiga helomvändning de resulterade i. När Clinton tillträdde sin tjänst hade han nyligen anklagat sin motståndare, den sittande presidenten George Bush den äldre, för att ha “daltat med diktatorerna i Beijing”. Under något år eller två försökte Clinton att utnyttja det han trodde var Amerikas handelsinflytande för att tvinga Beijing att ändra sitt beteende. Genom en verkställande order 1993 såg han rentav till att hanteringen av de mänskliga rättigheterna skulle betinga ett lands MFN-status. Under året därpå försämrades Kinas respekt för de mänskliga rättigheterna om möjligt ännu mer. Clinton var genomskådad och hade inget annat val än att ändå förnya Kinas MFN-status 1994. Kapitulationen var fullständig när Clinton gjorde en regelrätt helomvändning och upphävde kopplingen mellan MFN och de mänskliga rättigheterna. För den kinesiska ledningen var den symboliska läxan tydlig: de behövde bara hävda sin ställning tillräckligt länge för att amerikanerna skulle förlora självkontrollen, vilket aldrig tog särskilt lång tid. Konsekvenserna för de framtida relationerna mellan USA och Kina var enorma och illavarslande.

Upphävandet av MFN:s hänsyn till de mänskliga rättigheterna 1994 följdes av tyngre politiska närmanden under Clintons andra period. 1997 var Jiang Zemin på besök i USA och året därpå återgäldade Clinton besökte. MFN gjordes permanent år 2000 och i slutet av 2001 blev Kina medlem i WTO. De politiska skillnaderna mellan USA och Kina finns förstås kvar och har till och med vuxit. Men vid de tillfällen då den latenta spänningen flammar upp till mindre kriser påverkas inte längre ländernas ekonomiska relationer. När politikernas motstånd försvann accelererade processen av intensifierat ekonomiskt samröre tills man slutligen nådde den symbios som Moritz Schularich och Niall Ferguson har döpt till “Chimerica”:

Det inslag i världsekonomin som varit mest relevant under det senaste decenniet är relationen mellan Kina och Amerika. Om man tänker på denna relation som en samlad ekonomi med namnet Chimerica, står den för runt 13 procent av världens landyta, en fjärdedel av dess befolkning, ungefär en tredjedel av dess totala bruttonationalprodukt och lite över hälften av den ekonomiska tillväxten under de senaste sex åren.2

Relationen är symbiotisk men ojämn. Kina (“östra Chimerica”) sköter tillverkningen, ofta i produktionsanläggningar som flyttats dit kompletta från väst, medan amerikanerna har en omättlig aptit efter billiga produkter tillverkade av låglönearbetare i Kina. På så vis har ett gigantiskt importöverskott skapats. I och med att all produktion flyttats österut har USA mycket lite att erbjuda i utbyte, bortsett från “intellektuella varor” som teknologi och underhållning – men varför skulle kineserna betala för något de helt enkelt kan kopiera? De pengar Kina tjänat på sina fabriksvaror lånas sedan ut till USA, inte så mycket av generositet som för att amerikanerna ska kunna konsumera ännu fler kinesiska varor och hålla bollen i rullning samtidigt som skuldberget växer.

De senaste tio årens nya ekonomiska världsordning bidrog till en aldrig tidigare skådad global högkonjunktur. Allt från elektronik till textilier var billigt, inflationen låg och det var lätt att få kredit. Båda sidor drog nytta av situationen: USA och i förlängningen stora delar av världen fick sina konsumtionsparadis medan Kina kunde öka tillgångarna och sysselsätta legioner av arbetare. Därmed fann man en ny grund till acceptans för enpartistyret både på hemmaplan och i resten av världen. Kinas ekonomiska integration med omvärlden hjälpte landet att bli av med det politiska stigmat från 1989.

Men utlåningen kunde inte fortsätta för evigt. Ferguson uttrycker det på följande vis:

Ju mer Kina var redo att låna ut till USA, desto mer var amerikanerna redo att låna. Den kinesisk-amerikanska relationen var med andra ord upphov till den stora ökningen av banklån, obligationer och nya derivatkontrakt som den globala finansvärlden upplevt sedan år 2000. Den låg bakom den explosionsartade ökningen av hedgefonder och gjorde det möjligt för privatkapitalbolag att låna pengar från alla håll och kanter för att finansiera företagsuppköp. “Det asiatiska besparingsöverflödet”, som Ben Bernanke, ordförande för den amerikanska centralbanken, kallat företeelsen, var dessutom den bakomliggande orsaken till att USA:s lånemarknad år 2006 var så överfylld med pengar att man kunde få ett lån på hundra procent utan att ha varken inkomst, jobb eller tillgångar.3

Omvärldens besparingar hade med andra ord hjälpt till att skapa en fastighetsbubbla i USA. Som nästan alltid när det gäller tillgångsbubblor medförde de lättförtjänta pengarna även slapphänta utlåningsprinciper och regelrätta bedrägerier. Så småningom övergick euforin i trångmål och därefter i panik. Det började i subprime-marknaden där uteblivna betalningar var som vanligast, men det stod snart klart att USA:s hela fastighetsmarknad var drabbad.4

Chimerica kom i slutändan att framstå som en chimär. Den intressanta frågan är vad Kina och USA kommer att göra nu. Båda länderna är låsta i en relation som tidigare tjänat deras syften, men som nu har blivit till en börda. Det finns ingen enkel lösning på problemet för någon av dem. Kina har blivit USA:s största fordringsägare, men för att den kinesiska ekonomin ska kunna hållas på fötter och sysselsättningen garanteras för de otåliga arbetarna är landet fortfarande beroende av att amerikanerna köper kinesiska varor. Detta skulle innebära ännu mera lån till den redan konkursmässiga partnern. Det är tydligt att en förändring är nödvändig. De kinesiska ledarna har redan uttryckt sin oro över de tillgångar som finns sparade i amerikanska statsobligationer. Zhou Xiaochuan, chef för Kinesiska folkets bank, har till och med efterlyst en ny reservvaluta som ersättning för den turbulenta amerikanska dollarn.5

Med en reserv på uppskattningsvis två biljoner dollar tycks Kina vara i ett bra läge för att få till stånd en förändring av spelreglerna. Landet kan använda pengarna till att stimulera inrikeskonsumtionen och därmed stänga ute de amerikanska konsumenterna. Problemet är att Kinas enpartiregim kan visa sig vara ännu sämre lämpad att handskas med lättförtjänta pengar än USA, som trots girigheten hos både privatpersoner och företag fortfarande kan skryta med en väl genomtänkt maktfördelning. Hur ska man lyckas lägga två biljoner dollar på bordet i ett system som är notoriskt korrupt och saknar insyn? I mars 2009 sägs en högt uppsatt partikader ha varnat för att korruptionen skulle kunna stjälpa det flera miljarder tunga ekonomiska stimulanspaket som nyligen lagts fram.6

Den patriotiska enigheten (och dess motståndare)

Oavsett om man väljer att kalla Kinas ekonomiska integration med omvärlden för Chimerica eller rätt och slätt för globalisering, har den satt djupa spår i landets inrikespolitik. Den hjälpte kommunistpartiet att återfå sin legitimitet efter nederlaget 1989 och bidrog till en mer genomgripande omvandling av det kinesiska samhället. Nya klasser och grupper uppstod, och med dem nya grogrunder för konflikter. Framför allt fick det kinesiska samhället ett nytt mål, bäst uttryckt genom ordstävet “att bli rik är ärofullt”, som myntades redan på 1980-talet. Ett annat ordstäv från den tiden, “vissa måste bli rika först”, fångar de ekonomiska reformernas baksida, men efter att i flera decennier ha levt på existensminimum i jämlikhetens namn var man i Kina redo att gå med på ett stort mått av ojämlikhet i utbyte mot en chans att jobba sig upp.

De nya reformerna förde med sig en större personlig frihet än någonsin. I decennier hade kinesernas privata angelägenheter kontrollerats av regimen genom så kallade “arbetsavdelningar” (gongzu danwei). När statsapparaten nu urholkades började arbetsavdelningarna och flera andra av partistatens tentakler att förlora sina grepp. Detta gällde till exempel de gatukommitéer som tidigare varit allestädes närvarande, men även själva particellerna förlorade makt. Vanliga människor var nu i stort sett fria att leva sina liv som de ville, förutsatt att de inte var dumdristiga nog att ge sig in i politiken, som fortfarande var en domän vigt åt partiet. I kombination med möjligheten att tjäna pengar genom privat företagande öppnade denna personliga frihet en ny värld av möjligheter som för många måste ha tett sig oändligt mycket mer lockande än politiskt engagemang.

De vinster den ekonomiska liberaliseringen gett upphov till har distribuerats selektivt. I enpartisystemet kontrolleras karriärmöjligheter fortfarande av partipamparna, och framgång i affärer beror i hög grad på vilka politiska kontakter man har. Detta har som väntat lett till omfattande korruption och därmed till ett konstant missnöje bland befolkningen. Än viktigare är att hela den kinesisk-amerikanska modellen är beroende av att billig arbetskraft strömmar från provinser i inlandet till de stora städerna längs Kinas östkust, där navet för exportproduktionen finns. Fram till alldeles nyligen hindrades migrerande arbetare av det så kallade hukou-systemet för folkbokföring, som gjorde det mer eller mindre olagligt för dem att uppehålla sig i dessa städer. Följden blev att migranter inom landet ofta utsattes för den sorts exploatering som vanligtvis associeras med internationell migration. Situationen kan jämföras med den bland papperslösa mexikanska arbetare i södra USA. Det som främst skiljer dessa grupper åt är deras storlek. Enligt officiell kinesisk statistik arbetade dagligen omkring 130 miljoner arbetsmigranter i städerna innan Chimerica drabbades av krisen. Därefter tvingades runt tjugo miljoner arbetare tillbaka till byarna.

Om arbetsmigranterna är förlorarna i det nya systemet står den urbana medelklassen som dess vinnare. De har tillgång till sociala förmåner såsom (mestadels) gratis utbildning och sjukvård, något som ofta saknas på landsbygden, och de drar nytta av de investeringar i infrastrukturen som har förvandlat vissa storstäder till metropoler i världsklass. I den nya globaliserade ekonomin befinner de sig på mitten av skalan eller högre, medan de outbildade, papperslösa migranterna inte har något annat val än att slita vid fabrikernas löpande band. Redan 1978, när Kina för första gången introducerade marknadsreformer, var lönerna i städerna 2,6 gånger högre än nettoinkomsten på landsbygden. År 2006 hade det förhållandet ökat till 3,3. Justin Yifu Lin, chefsekonom på Världsbanken, betecknar detta som de största inkomstklyftorna i världen.7 Mätt med Gini-koefficienten tog Kina ett kliv från 40,7 år 1993 till 47,3 år 2004, “en nivå som är mer typisk för Latinamerika” (ju högre värde desto ojämnare inkomstfördelning). Lin ser den gapande klyftan mellan rika och fattiga som en direkt följd av den kinesiska ekonomiska modellen.8

I absoluta tal uppskattas Kinas medelklass till någonstans mellan 25 och 150 miljoner människor beroende på vilken metod och vilka kriterier som används. Underklassens storlek är mindre omstridd: enligt Världsbanken levde år 2004 i Kina 204 miljoner människor på mindre än 1,25 amerikanska dollar om dagen.9 Om vi lägger till de 130 miljoner arbetsmigranter som befinner sig över fattigdomsgränsen men påtagligt under medelklassens nivå, blir detta en ansenlig grogrund för socialt missnöje. Flertalet av dessa förlorare lever på landsbygden, eller mellan landsbygden och städerna. Vinnarna från den nya medelklassen bor nästan alla i städerna.

Inom den traditionella sociologin anses den urbana medelklassen vara den viktigaste påskyndaren av demokratisering i övergångssamhällen. I Kina tycks detta inte vara fallet. Ett flertal sociologer, bland dem även kineser, understryker det faktum att den kinesiska medelklassen uppvisar flera särskiljande karakteristika, bland annat ett relativt stöd för enpartistyret. Forskare som undersökt demokratiska övergångar, till exempel Daron Acemoglu och James A Robinson, är nu överens om att de dominerande grupperna i samhällen med stora ekonomiska skillnader ofta uppvisar ett motstånd mot demokratisering, eftersom en sådan skulle kunna äventyra de sociala och ekonomiska privilegier de åtnjuter i ett odemokratiskt system.10

Till dessa dominerande grupper hör även den urbana medelklassen, som i Kina till stora delar tycks ha inlemmats i det system de så behändigt profiterar på. De har blivit regeringens allierade när det gäller att skapa den patriotiska enighet som berättigar enpartistyret och som utgör den ideologiska grunden till stödet för det auktoritära systemet. Enligt den nya medelklassens nationalistiska världsbild, som har ersatt den traditionella kommunistiska ideologin, skyddar kommunistpartiets obestridda styre Kina mot fientligt inställda västerlänningar som på alla sätt försöker att hålla landet tillbaka och förhindra dess ekonomiska och geopolitiska herravälde. Kritiken mot Kinas behandling av de mänskliga rättigheterna är bara ett av flera ondskefulla knep för att hindra Kinas framryckning. Det samma gäller främjandet av en demokratiskt utveckling, som bara skulle hota Kinas enhet och göra landet till ett lätt byte för den västerländska “hegemonin”.

Det är oklart hur många människor som egentligen skriver under på denna förenklade världssyn. Den allmänna opinionen är starkt manipulerad av censur och en aktiv kontroll av dagordningen, något myndigheterna har valt att kalla “opinionsguidning” (yulun daoxiang). I den skenbart mindre styrda debatt som pågår på internet tenderar många att stödja denna “patriotiska enighet”, men man måste komma ihåg att allt som skrivs på internet i Kina inte är vad det ser ut att vara. Partistaten betalar så kallade “internetkommentatorer” för att styra internetdiskussionerna i önskad riktning. I folkmun kallas dessa kommentatorer för “femtio cent-partiet” eller Wu mao dang, på grund av den lön de sägs ta emot. Eftersom både den stora brandväggen, internetpolisen och internetbolagen filtrerar bort politiskt inkorrekta meddelanden finns i stort sett bara Wu mao dang kvar, vilket tenderar att ge en förvriden bild av den verkliga opinionen.

Trots detta är det uppenbart att många människor accepterar bilden av kommunistpartiet som Kinas försvarare mot landets fiender, och många är redo att stödja regeringen genom allmänna demonstrationer mot “antikinesiska element”. Dessa demonstrationer blir ibland våldsamma, som under fackelloppet före de olympiska spelen. De otäckaste scenerna utspelades inte i väst, utan när facklan passerade genom Seoul, där uppemot tio tusen kinesiska migranter, inklusive ett stort antal utbytesstudenter, trakasserade de lokala koreanska demonstranterna.11

De mest synliga och högröstade av dessa självutnämnda “patrioter” är de så kallade “arga ungdomarna” i Fenqing, en grupp bestående av urbana medelklassungdomar, vanligtvis under tjugo år. Fenqing är mycket upprörda över västs ringaktning av Kina, och de ger utlopp åt sin vrede på internet eller genom direkta aktioner såsom bojkott av Carrefour och andra mer eller mindre godtyckligt utvalda västerländska företag. Äldre kinesiska kommentatorer som författarna Yu Hua och Ma Jian har jämfört Fenqings arumentation med rödgardisternas fanatism i början av kulturrevolutionen.12

Tonåringarna i Fenquing minns varken Himmelska fridens torg eller 1980-talets livliga debatter. De är präglade av utvecklingen i städerna efter 1992 och av opinionguidningens manipulation. Dessutom tillhör de den första generationen av ensambarn födda under enbarnspolitiken på 1980-talet. Dessa bortskämda “små kejsare” sägs generellt vara mycket självsäkra och målmedvetna, en kinesisk kommentator har rentav kallat dem “självcentrerade, trångsynta och oförmögna att ta kritik.”13 Deras begränsade erfarenheter från ett liv präglat av konsumtion och privilegier i storstädernas högkonjunktur stämmer väl överens med den offentliga bilden av ett Kina som växer under partiets visa ledarskap, trots västerländska försök att hålla landet tillbaka.

Deras föräldrar och farföräldrar minns förstås partiet på ett annat sätt. När det gäller kinesernas syn på sitt land och på omvärlden tycks en generationsklyfta ha bildats. Det finns även en tydlig skiljelinje mellan städerna och landsbygden, som i stort speglar skillnaden mellan förlorarna och vinnarna i den kinesiska utvecklingsmodellen. Kinas landsbygd hamnar ofta utanför internationell medias radar; mestadels är det åsikterna hos befolkningen i storstäderna som rapporteras. Det finns mycket som tyder på att den ideologiska konformiteten är mindre på landsbygden. Ett slående fenomen är till exempel den stora men osynliga ökningen av inofficiella kristna kyrkor, en rörelse vissa kinesiska forskare och The Economist kallar för “den snabbast växande icke-statliga organisationen i Kina”.14 Och det är inte bara kristendomen som växer, ett flertal andra religioner ökar även de i popularitet bland den desillusionerade befolkningen. Bland dem återfinns Vajrayanabuddhismen, något som förvånar med tanke på fientligheten gentemot Dalai Lama både hos allmänheten och från officiellt håll.

Den ideologiska polariseringen i Kina är svår att urskilja genom dimridåerna från den officiella censuren och opinionsstyrningen. Konformiteten förstärks och motståndet döljs. Det är tydligt att regeringen har lyckats vinna stöd hos de något fanatiska och därför oberäkneliga grupper som profiterat på “Chimericamodellen”, framför allt hos Fenqing. Det motsatta, liberala lägret är svårare att bedöma på grund av censuren, men det har aldrig försvunnit helt och hållet. Om inte annat hålls det vid liv genom attacker från dess fiender, som ser till att bevaka sina liberala motståndares relativa styrka.

China Digital Times publicerade nyligen ett antal utdrag ur internetdiskussioner i ett reportage som försökte definiera skillnaden mellan “höger” och “vänster” i den kinesiska cyberrymden. I en kinesisk kontext används begreppen vänster och höger på ett annat sätt än man vanligen gör i väst. “Vänster” betecknar de konservativa som stödjer enpartistyret, medan “höger” står för liberaler som är emot det och åberopar universella värden som demokrati och mänskliga rättigheter. Detta låter förmodligen bekant för människor som har levt i det forna Sovjetblocket. På vänsterforumet Tiexue beskriver en deltagare dikotomin i Kinas cyberrymd på följande sätt:

Vänsterfalangen är huvudsakligen en nationalistisk falang. /Š/ Högerfalangen är en i grunden individualistisk falang. Alla högeranhängare menar att individuella intressen går före nationella intressen.15

En mer talande beskrivning av de inrotade lägren ges i det senaste kinesiska nationalistiska manifestet, den nya storsäljaren Kina är missnöjt (2009). I praktiken är detta en fortsättning på Fenqings upprop Kina kan säga nej (1996), som i sin tur var en fortsättning på deras första bok, Kina genom ett tredje öga, från 1994. Böckerna från 2004 och 1996 är kollektiva alster, med minst en upphovsman (Song Qing) som medförfattare till båda. Kina kan säga nej publicerades medan MFN-debatterna pågick och speglar bland annat ilskan över de påstådda försöken att hålla Kina tillbaka genom att låta de mänskliga rättigheterna vara ett kriterium för landets handelsstatus. Titeln Kina är missnöjt anspelar på förra årets protester inför de olympiska spelen och västvärldens påstådda partiska reaktion på det tibetanska upproret i mars. Intressant nog beklagar man sig också över den “defaitistiska andan” i Kina efter skandalen med den melaminförgiftade mjölken år 2008 och försvarar det patriotiska Fenqing mot attacker från “den så kallade eliten som har inflytande i samhället”.16 Trots bokens i huvudsak konformistiska budskap verkar författarna tro att de utkämpar en heroisk kamp mot en dominant, elitistisk diskurs som är utpräglat antipatriotisk. Denna “elitistiska”, “högervridna” åsikt kommer visserligen inte förbi censuren i officiell media och på internet, men dess “patriotiska”, “vänstervridna” motståndare är smärtsamt medvetna om att den lurar mellan raderna som en tystad men inflytelserik underström.

Det i mitt tycke mest välartikulerade uttrycket för denna liberala underström, eller motström, formulerades i “Charta 08”, som publicerades (även om publicera inte är rätta ordet) av ett antal kinesiska medborgargrupper i december 2008. Den kinesiska chartan hänvisar direkt till tjeckoslovakiska “Charta 77”, som för oss åter till Östeuropa. Charta 77 antas allmänt ha bidragit till de slutliga demokratiska förändringarna i Tjeckoslovakien och i hela Östeuropa 1989. Livliga debatter har pågått på kinesiska internetsidor kring vikten och potentialen hos Charta 08, samt kring likheter och skillnader mellan å ena sidan Tjeckoslovakien och Östeuropa före 1989 och å andra sidan det nutida Kina.17 Argument för och emot har lagts fram, vissa av dem mer välinformerade och andra mindre. Allt jag har att tillägga är ett citat från den klassiske kinesiske filosofen Zhuang Zhou; “Om man betraktar saker och ting ur skillnadens synvinkel, ter de sig olika: ur likhetens synvinkel ter de sig likadana.”

Betraktat ur skillnadens synvinkel befinner sig Kina ljusår från Östeuropa före 1989. Landet har lyckats undkomma kommunismens omvända dominoeffekt genom att omdefiniera sig självt, omfamna marknaden och positionera sig som en av de viktigaste spelarna i den globaliserade ekonomin. Det har lyckats manipulera den allmänna opinionen på hemmaplan och vinna stöd hos de grupper som profiterat på Kinas inträde i globaliseringen. Betänker man att människor idag kan resa, spara pengar och ha en livsstil som i mångt och mycket liknar den västerländska ter sig en stor del av dagens kinesiska samhälle bra mycket friare än Östeuropa var under kommunismen. Kinas ekonomiska och politiska uppgång gav upphov till ett nytt självförtroende och ledde till globala ambitioner milsvida från föreställningsvärlden hos östeuropéer både då och nu.

Men så har vi likhetens synvinkel. Politiskt förblir Kina en enpartidiktatur snarlik den i det dåtida Östeuropa. Regimen har jobbat på att förstärka sin legitimitet, men den förblir lövtunn. Bara det faktum att Östeuropas dissidentrörelse inspirerat till en skrivelse som Charta 08 och att denna i sin tur samlat tusentals underskrifter och framkallat livliga diskussioner på internet och annorstädes, tyder på att det fortfarande finns ett antal fundament som Kina inte lyckats lämna bakom sig trots den förvandling landet genomgått sedan 1992.

Sprickor på toppen, klyftor längst ner

Och läget kan förvärras. Den globala ekonomiska krisen hotar den kinesisk-amerikanska ekonomiska modellen som hjälpte den kinesiska kommunismen att överleva steget in i den postkommunistiska eran. För att citera en färsk sammanfattning:

I grund och botten berodde den kinesiska ekonomins känslighet för 2008 års ekonomiska kris på att den var så beroende av investeringar och exportefterfrågan. Investeringarna hade utgjort så mycket som åtta procent av BNP år 2007, samtidigt som Kinas hushållskonsumtion 2007 låg på rekordlåga 35 procent av BNP (jämfört med 70 procent av BNP i USA). Denna obalanserade ekonomiska struktur ligger till grund för Kinas känslighet för nedgångar. Exportberoendet gör uppenbarligen Kina beroende av konsumenter i USA och Europa, vars köpkraft nu sjunker stadigt.18

Kina kommer på gott och ont att behöva justera sin nuvarande ekonomiska modell. Att rätta till några av de existerande obalanserna skulle kunna vara nyttigt, men därmed skulle också status quo rubbas. De privilegierade skulle få mindre och maktbalansen och den politiska lojaliteten skulle kunna skifta. Kommer Kina att kunna genomgå en förändring och omdefiniera sig självt ännu en gång utan att politisk omstörtning måste till? Nyligen gav två prominenta kinaexperter likartade svar på den frågan: Beijing kommer att klara sig ur krisen, men ledningens sammanhållning kommer att bli hårt prövad. Minxin Pei argumenterade i Foreign Affairs för att regimen kan överleva även en stark ekonomisk nedgång på grund av dess väldiga säkerhetsapparat och repressiva makt. Sociala spänningar till följd av krisen skulle dock kunna locka opportunister inom regeringen att försöka vinna mer makt genom att kritisera missförhållanden och vinna allmänhetens stöd:

Det ökade sociala missnöjet är kanske inte tillräckligt för att tvinga ifrån partiet makten, men det skulle kunna vara tillräckligt för att fresta några av medlemmarna i eliten att utnyttja situationen till sin egen politiska fördel. Sådana politiska entreprenörer skulle kunna använda sig av populistiska argument för att försvaga sina rivaler och därmed skapa splittring inom partiets till ytan enade främre led.19

I Foreign Policy kommer Cheng Li fram till att partiledningen redan är splittrad i “populister” (tuanpai, eller gruppen av partipampar kring Hu Jintao) och “elitister” (inflytelserika affärsledare med koppling till före detta presidenten Jiang Zemin). Samtidigt argumenterar Cheng för att dessa två grupper trots sina skillnader bildar ett “rivalernas lag” med det gemensamma intresset att skydda regimen. Deras oenighet skulle till och med kunna förbättra systemets förmåga till anpassning, särskilt som deras tävlan inte längre är något nollsummespel utan snarare en övning i konsensusbyggande. Trots detta ser även han grunder för en framtida konflikt:

Kinas nya elitpolitiska spel kan komma att misslyckas. Vad skulle till exempel hända om det ekonomiska läget fortsätter att försämras? Motsättningarna högst upp i partiet skulle kunna växa bortom all kontroll och kanske till och med leda till ett dödläge i regelrätta tvister. Meningsskiljaktigheterna i flera frågor – som hur man ska distribuera om tillgångarna, inrätta ett offentligt sjukvårdssystem, reformera den offentliga sektorn, uppnå energisäkerhet, bibehålla den politiska ordningen och hantera etniska spänningar – skapar redan så stora tvister att ledarskapet kan komma att få det allt svårare att skapa den sorts samförstånd som krävs för ett effektivt styre.20

Detta är förstås ren spekulation, men i sina grundläggande drag påminner den nuvarande situationen starkt om den i Östeuropa och Kina 1989. Den gemensamma nämnaren är en enpartiregim med tillräckligt mycket repressiv makt för att kunna kväsa potentiella oroligheter, men bara förutsatt att ledarskapet står enat. Himmelska fridens torg skulle inte ha inträffat utan splittringen mellan Zhao Ziyang och partiäldstena, och Berlinmuren skulle inte ha fallit om inte Gorbatjov hade skakat om den sovjetiska regimen. Efter tjugo turbulenta år förblir fundamenten desamma. I ett enpartisystem kan en liten spricka på toppen öppna upp klyftor längst ner. Bakom den självsäkra fasaden hemsöks regimen sedan 1989 av ett spöke den hade hoppats kunna göra sig av med för att gå vidare.