“Tidskrifterna väger upp nedmonteringen av dagspressen”

Sven-Eric Liedman om sju decenniers läsande av Ord&Bild

27 July 2018
Read in:
Tidskriften Ord&Bild firade sitt 125-årsjubileum den 4 november 2017 med en heldag av seminarier om kulturtidskriftens roll i offentligheten. Öppningstalare var Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idéhistoria vid Göteborgs universitet, och återkommande skribent i Ord&Bild sedan 1960-talet.

Det är roligt att se denna series pastorum, som det kallas i kyrkorna – alltså ”serie av herdar”. Här är det redaktörerna, series redactorum. Man slås av hur stor och viktig del av Sveriges kulturliv som har passerat på de här redaktionsstolarna.

Jag kommer att anlägga en subjektiv vinkel på detta föredrag: mitt eget läsande av Ord&Bild under en väldig massa år.

Jag började läsa Ord&Bild på 1950-talet, på stadsbiblioteket i Kristianstad. Om man var litteraturintresserad på den tiden fanns ett flaggskepp och det var Bonniers litterära magasin. Om någon hade sagt då att om några årtionden kommer tidskriften att läggas ner, inte bara en gång utan två gånger, så hade man trott att det var en galning som sa detta. Det var oerhört fint att skriva i BLM. Jag lyckades publicera en ganska besynnerlig essä om Lars Ahlin där 1962. Det var innan jag hade fyllt 23 år så det är ganska länge sedan som ni förstår. Det var någonting man skulle fira stort. Jag kommer ihåg att jag bjöd min dåvarande flickvän på krogen. Då kunde man äta en stor middag med efterrätt, snaps, öl och konjak till kaffet för två personer för omkring 20 kronor.

Ord&Bild 1938

På 50-talet fanns det fortfarande en tidskrift för landsbygdskultur, Perspektiv. Ragnar Oldberg hette redaktören. Jag bodde själv på landsbygden tills jag kom till Lund och det talades oerhört mycket på den tiden om tråkigheten på landsbygden. Det var 50-talets stora slagord och Ragnar Oldberg var alldeles rasande på detta. Han menade att det egentliga Sverige fanns på landsbygden. Det kan man kanske hålla med om.

Det fanns en finländsk tidskrift som man läste som hette Horisont, en väldigt fin och livlig tidskrift. Ord&Bild läste man naturligtvis också men på 50-talet kom man in i ett finrum när man läste Ord&Bild. Redaktörer var först Lennart Josephson som var estetiker och dessutom gav ut en novellsamling som jag kommer ihåg att jag läste, och sedan kom Björn Julén, poet, litteraturvetare och litteraturrecensent. Det var något lite fint över tidskriften, man uppfattade det nog som typiskt 50-tal. Några år senare var det plötsligt som om dörrarna öppnades ut till världen. Det var när de bägge Larsarna kom. Lars Bäckström kom först men det var framför allt Lars Bjurman vill jag påstå som satte sin prägel på tidskriften under många år. Om jag förstår saken rätt så var han redaktör längst av alla bortsett från gamle Karl Wåhlin.

Lars Bjurman var en oerhört bildad och mångintresserad person och en utmärkt översättare med kontakter runt om i Europa och delar av världen. Jag träffade båda redaktörerna personligen, Bjurman något mer än Bäckström. Bäckström kommer jag ihåg för han talade mest om nyenkel poesi. På den tiden var jag en sån där aristokratmodernist som Göran Palm döpte det till, så jag tyckte illa om nyenkel poesi. Jag kommer ihåg att Lars Bäckström och jag tjafsade i radio nån gång om nyenkel poesi. Men Bjurman var den som hade kontakterna och en oerhörd energi. Han gick in för redaktörskapet och det var mycket som man för första gången såg där. Man kan säga att Ord&Bild ofta var några år före sin tid.

Ord&Bild 1/1968

Ord&Bild 4/1968

Ord&Bild 6/1968

Jag kommer ihåg att jag slogs av att jag plötsligt fick läsa helt andra saker om Östeuropa än man fick annars i svenska publikationer. Lars Bjurman kände till den tidiga intellektuella oppositionen, inte bara mot stalinismen utan allt det som kom efter; det som hände i Polen till exempel. Inte bara Kolakowski och Schaff och deras diskussioner om Marx utan också de stora poeterna som han introducerade, Zbigniew Herbert och andra. Och han hade ett perspektiv på vad som hände ute i världen. Detta är ju tiden med den så kallade avkoloniseringen. Man vet att kolonialismen överlevde men fick andra former. Det var en stor tid. När man läser efteråt vad som publicerades i Ord&Bild är det intressant. Något som jag själv skam till sägandes aldrig upptäckte, men som jag ser nu, var att Lars Bäckström, alltså den andre Lars, översatte [en stor del av, red:s anm.] Valerie Solanas SCUM-manifest [nr 2 1969]. Jag tycker att det är märkligt att detta gjordes, faktiskt. Det var det lysande 1960-talet. Så småningom bröt hela vågen in med allt vi förknippar med 60-talet. Först var det en revolution och en stor förändring för allt inom litteratur, konst och musik. Sedan kom allt detta politiska som vi nu förknippar med 1968 men som började några år tidigare.

In på 1970-talet fortsatte den här vågen, med stor energi, och det blev snart de många redaktörernas tid. Temanummer var någonting som blev en specialitet för Ord&Bild. Det fanns andra tidskrifter ute i världen som höll på med det men jag tror att Ord&Bild var lite vägröjande i Sverige. Det jag kommer väldigt väl ihåg är ett nummer som handlade om sjukvården i Sverige [nr 6 1975]. Sjukvården var ganska lite omskriven då; det numret gjorde väldigt stort avtryck. Jag skrev i det själv ur ett mer medicinhistoriskt perspektiv med någon sorts radikal tendens. Det lustiga är att jag ännu så sent som härom året, alltså många decennier senare, träffade läkare på allmänläkarnas stora årliga konferens, som hade läst den där texten i sin ungdom. De var ju som jag gråhåriga men de förknippade mig med den artikeln i Ord&Bild. Åtskilliga temanummer har gjort avtryck; mest av alla tror jag det som Rune Romhed gjorde på 00-talet om skolan [nr 3-4 2006]. Det trycktes och trycktes om. År efter år kom det ut.

Men jag ska inte skynda i förväg. 1970- och 1980-talen var som sagt de många redaktörernas tid. Det var 19 stycken sammanlagt att jämföra med Karl Wåhlins 45 år som redaktör i början. Ofta var det en fyra, fem åt gången som satt där i ett, två, tre år. Samtidigt, när man ser de här namnen som man sedan har sett i en oändlig massa andra sammanhang – det var ett väldigt meriterat gäng. Jag gissar att de där redaktörerna på 50-talet som jag nämnde kände att de jobbade i motvind. Det var ju folkhemsbygget, det var den framväxande enhetsskolan, det var statsmakternas väldiga satsning på naturvetenskap och framför allt på samhällsvetenskaper. Vem skulle satsa på litteratur och konst i ett sånt samhälle? Däremot hade de bägge Larsarna på 60-talet vinden i ryggen eller möjligen var de något före vinden och vinden den fortsatte ju under större delen av 70-talet.

På 80-talet bryter något nytt in, man brukar kalla det nyliberalismen men det är egentligen mycket mer. Nyliberalism; ni vet en sådan där ekonomskola, i Chicago. Urfadern var väl Friedrich Hayek och sedan var det Milton Friedman och Gary S. Becker och alla möjliga konstiga figurer som fått priset till Alfred Nobels minne i ekonomi. Den franske ekonomen Thomas Piketty har nog mest utförligt tagit upp det han kallar en revolution; den konservativa angloamerikanska revolutionen. Jag tror att det är en väldigt bra beteckning. Revolution – då tänker vi på franska revolutionen och 1848 års revolution och kanske ryska revolutionerna 1905 och 1917, men samtidigt talar vi om den industriella revolutionen. Den förste som använde ordet veterligen var en fransk revolutionär som hette Blanqui och den andre var Friedrich Engels. En revolution innebär enorma förändringar.

Ord&Bild 2–3/1980

Den angloamerikanska revolutionen, det var inga barrikader som de kämpade på men det var en genomgripande förändring som gör att det är oerhört mycket från 70-talet som man knappast kan känna igen i en senare tid. Den här revolutionen innebar att man fick en avreglerad internationell ekonomi, det fördes en extremt fackföreningsfientlig politik, i synnerhet i Storbritannien och USA, det fanns en föreställning att individen är allt och samhället är ingenting. Den stora vägröjaren för den här förändringen, Margaret Thatcher i Storbritannien, förklarade att det inte finns något samhälle, det finns bara individer.

Det är också en föreställningsvärld där allt sådant som filosofi, historia, konst och musik inte är mer värt än de pengar de lyckas dra in, det vill säga i de flesta fall ingenting. Den här ideologiska förändringen är, tror jag att jag lugnt kan säga, den tredje i mitt långa liv. Först var det efter andra världskriget, det var då allt som nazismen och fascismen hade raserat skulle byggas upp igen. Själva ideologierna skulle försvinna för alltid från jordens yta. Samhällena skulle byggas upp på ett nytt och förnuftigare sätt än tidigare. Sedan kom 60-talet. Det var en kanske inte så genomgripande men ändå väldigt stor förändring. Vi symboliserar den med året 1968, men den pågår egentligen mellan de första åren på 60-talet och ett gott stycke in på 70-talet. Den tredje är alltså den konservativa angloamerikanska revolutionen. Det är klart att tidskriften Ord&Bild arbetade i motvind då men motvinden kan ju ibland vara stimulerande. I jubileumsnumret [nr 3-4 2017]nämns Anu Mai Kölls långa essä om universitetsmarxismen, vart den tog vägen [nr 5 1980]. Det var 1980. Jag tror inte man märkte det så mycket på universitetet riktigt ännu, det kom så småningom men hon registrerade det närmast seismografiskt. Det var kanske lättare att göra det i Stockholm än i Göteborg, jag vet inte. I en lång intervju diskuterade Arne Ruth den nya konservatismen, om den verkligen var ny eller om det var en gammal i kapprock [nr 2-3 1980], och en essä av Jürgen Habermas om konservatismen översattes [nr 2-3 1981]. Överhuvudtaget kom ett antal stora namn väldigt tidigt in i Ord&Bild; Edward Said, Marshall Berman och många andra.

Ord&Bild 2–3/1981

Någon gång i slutet av 80-talet flyttar Ord&Bild till Göteborg från Stockholm. Jag vet inte exakt vilket år men det är under Mikael Löfgrens redaktörstid och under Gunnar D Hanssons ordförandetid. Det måste man komma ihåg att det är ganska märkligt att Göteborg numera har tre av de absolut tyngsta tidskrifterna i Sverige, kanske de tre tyngsta; Ord&Bild, Glänta och Arche och det finns ytterligare ett antal tidskrifter därtill. Tidskrifterna väger på sitt sätt upp den under många år pågående nedmonteringen av dagstidningarna i Göteborg. Under många år så fanns det bara en enda tidning, den enda tidningen, som det just nu går en väldigt rolig pjäs om på Stadsteatern [Göteborgs-Posten, red:s anm.]. Den roligaste pjäs jag sett på Stadsteatern på mycket länge. Många tidningar har försvunnit och den som varit den dominerande i alla år jag bott i Göteborg har fallit och räddats upp av diverse statliga pengar. Men på tidskriftssidan är Göteborg Sveriges viktigaste stad kan man nog säga.

Med Göteborgsredaktörerna börjar en ny tradition. Det är inte de 19 redaktörernas tid utan först har vi länge en svit av redaktörer, Mikael Löfgren, Johan Öberg och David Karlsson som jag ser alla sitter här. Carl Henrik Fredriksson är väl inte här, nej, men Annika Ruth Persson är här och Cecilia Verdinelli och Martin Engberg. Det är den sviten som pågår i ganska många år, men för inte så många år sedan har vi en ny giv med två redaktörer. Först var det Patricia Lorenzoni och Ann Ighe och nu är det alltså Ann Ighe och Marit Kapla. Jag tycker det är skojigt detta att man kan se hur redaktörsskiftena ser olika ut vid olika tider men det finns en göteborgstradition som är etablerad. Det lustiga är när man är så gammal som jag så kan man häpna över det, det är faktiskt 30 år sedan tidskriften flyttade till Göteborg. På ett sätt är det en väldigt lång tid men för mig … jag tycker det är nyss och att det var nyligen det firades 100-årsjubileum, alltså för 25 år sedan. Det var ett fascinerande jubileum. Den då mycket ålderstigne men kristallklare Per Nyström höll ett stort anförande. Jag kommer ihåg att han var amputerad så han satt i rullstol men det var ett helt briljant anförande som handlade om fattigdomen i Sverige under andra världskriget.

Ord&Bild 5/1994

Det är alltid svårt att karakterisera det som ligger nära i tiden. Jag kan karaktärisera 50-och 60-talen bättre än jag kan göra med tiden från slutet av 80-talet till idag.

Det som är fint med Ord&Bild är det att man hela tiden lyckas hålla en balans mellan konst, i den vidaste meningen, med litteratur, musik och film och så vidare, och samhälle. Tidskriften är en tidsspegel och mer än så, det är en tidskrift som åtminstone under många år har rådbråkat sin samtid. Gått i närkamp med den, ibland varit före den och ofta varit den kritiska rösten. Men den andra sidan är lika nödvändig, litteraturen och bilderna som redan namnet talar om. Jag har egentligen här talat alldeles för lite om det, kanske därför att förändringarna där är subtilare samtidsmarkörer än de artiklar som direkt hugger tag i det som är här och nu eller nyss och snart. Konstens böljegång eller vad man ska kalla det är säkert lika dramatisk men det skvätter inte lika mycket om den. Nog har de estetiska förändringarna varit tydliga i tidskriften. Från Juléns 50-tal via Bäckströms egen nyenkelhet, konkretismen, 70-talets engagerade konst, postmodernismen som också satte sin prägel, fram till nutidens komplexa uttryck. Allt ifrån dokumentarismen som Martin Engberg gjorde ett fint specialnummer om [nr 5 2010] fram till en konst som är så fri att den närmar sig utplåning. I Ord&Bilds jubileumsnummer finns ett exempel på vad konst nu kan vara, det är Hanna Nordenhöks poetiska avhandlingskapitel med titeln “Delta. Utlertopografi”. Ett fascinerande etnografiskt poem. Det är ett möte mellan den tyska författaren och poeten Anja Utler och Hanna Nordenhök själv, men det är också en avhandling vid konstnärliga fakulteten som vi får se växa fram. På ett sätt tror jag det är typiskt för någonting i poesin i dag. Vi kan ju tänka på Gunnar D Hanssons senaste diktsamling och inte bara den senaste, där finns också detta gränsöverskridande. Det att plötsligt kommer det in någonting som får illusionen att rämna. Jag läser också Göran Sonnevis senaste diktsamling och den rymmer också detta.

Nu upplever vi en ny ideologisk vändning som kan sammanfattas i några obehagliga namn: Trump, Putin, Erdogan, Duterte och Jimmie Åkesson. Den fritt framrusande ekonomin har inte på något sätt bromsats, den skenar ännu värre med förmögenheter som samlas på allt färre händer. Men det missnöje, ja den ångest och vrede som utvecklingen väckt, vänds inte mot ett omöjligt och människofientligt kapitalistiskt system utan mot dem som arbetar med ord och andra uttryck. Politiker, journalister, författare eller alla de som tror att de förstår, som det heter. Vi lever i vredens tidsålder men också struntpratets. Så mycket större anledning att vårda orden och bilderna.

Tack.

Ord&Bild 3–4/2017

Published 27 July 2018

Original in Swedish
First published in Ord&Bild online (http://www.tidskriftenordobild.se)

Contributed by Ord&Bild
© Sven-Eric Liedman / Ord&Bild / Eurozine

PDF / PRINT

recommended articles