Samhällsexperiment utan experimentalism

Våren 2009 intervjuas Ruben Östlund inför sin kommande film Play. Han tillfrågas om sin nya ”attityd” att i detalj offentliggöra filmens intrig innan premiären, och förklarar då att sättet att se på film har ändrats. Betraktaren undrar inte längre ”hur ska det gå?”, utan snarare ”hur går det till och hur ser det ut?”.1

När jag tittar tillbaka på de år som gått sedan Östlund formulerade denna teori om betraktande har den inte bara visat sig stämma, utan bör snarast generaliseras. Jag är nog inte ensam om att följa nutidshistoriens förlopp på samma sätt som Östlund menar att vi ser på film. Sedan 2008 har kris efter kris följt på varandra, och det verkar som om människor betraktar dessa som uttryck för hur det ser ut när den redan kända intrigen för det tjugoförsta århundradet spelas upp.

Ja, intrigen är redan framskriven av statsvetare och historiker. Tanken om historiens slut var fåfäng. De anglo-amerikanska och europeiska modellerna för liberal demokrati plus kapitalism kommer alltmer att utmanas av alternativa modeller. Det är också uppenbart att Europas inflytande, och USA:s roll som enda supermakt, oundvikligen kommer att urholkas. Det ingen vet är däremot hur det går till när dessa skeenden faktiskt iscensätts, alltså hur det ser ut när ett samtida imperium – det som legat till grund för vår levda erfarenhet – gradvis träder tillbaka.

Utspelandet av denna intrig är särskilt fängslande för oss som blev vuxna under nittiotalet. Vi tycks vara särskilt betingade av den bekväma tanken att inget står på spel i historiens förlopp, och av förvissningen att grundmurade politiska institutioner inte kan rivas upp över en natt. Det är åtminstone så jag försöker förstå min egen fascination – och även fasa – inför hur det går till när historien återuppstår.

Denna historiens återkomst handlar också om en känsla av förlust. Utropandet av slutet på historien förknippas med stympad förmåga att experimentera med alternativa framtider. Historiens återkomst har inte återupprättat denna förmåga, eftersom vår tids alternativa framtider artikuleras av antingen tech-oligarker eller auktoritära stater. Framtiden är tillbaka, men likväl utom räckhåll.

Dessa känslor av fascination, fasa och förlust är inte bara mina egna. De är så spridda att det är möjligt att tala om ett generellt kulturellt tillstånd, i vilket betraktare i Europa och Nordamerika följer den kända intrigen, men ändå inte kan tro sina ögon. Exempelvis märks detta tillstånd inom affärspressen. Det är talande att den korta listan för Financial Times pris för bästa affärsbok 2025 domineras av böcker som behandlar samma fråga2– varför är det Kina som bygger framtiden, och varför är ”väst” oförmöget att göra detsamma?

En av dessa böcker är Dan Wangs Breakneck: China’s Quest to Engineer the Future, som driver tesen att det juriststyrda USA ter sig alltmer dysfunktionellt jämfört med ett högfungerande Kina styrt av ingenjörer. Samma ingenjörsvurm märks i en annan av 2025 års bestsellers i samma genre. I The Technological Republic hävdar Alex Karp – grundare och vd för det omdebatterade försvarsföretaget Palantir – att USA:s ingenjörskunnande är illa förvaltat.3 I årtionden har Silicon Valley uteslutande byggt frivola appar och beroendeframkallande algoritmer, och därmed reducerat ingenjörskonst till någonting futtigt och tomt. Ingenjörer måste få lyfta blicken, menar Karp, och (precis som Palantir) bygga teknologi som främjar den västerländska civilisationen.

Välbeställda strata i Europa och Nordamerika tycker sig alltså genomleva en civilisatorisk inbromsning, och misstänker att avstannandet har något att göra med ingenjörskap. Denna föreställning förtjänar kritiska tolkningar, och sådana finns förvisso att läsa i andra texter.4 Samtidigt, vad händer om vi här i stället naivt accepterar dessa eliters oro? Kan det vara så att vi mist vår kollektiva kapacitet att bygga och testa alternativa framtider? Har vi helt enkelt blivit sämre på att utföra samhällsexperiment?5

Experimentalismens fall

Tesen om en civilisatorisk retardation hade nog varit svårare att svälja om den inte hörts förut. Böckerna på Financial Times kortlista upprepar en refräng som exempelvis cirkulerat inom konstvärldens diskussion om institutionskritik.6 Enligt den brittiske konstnären Liam Gillick har samtidskonsten fastnat i ett moment 22: konstinstitutioner bjuder gärna in konstnärer som bekänner sig till radikal experimentalism, men tillåter sällan faktiska experiment.7 Eller omvänt: de experiment som faktiskt utförs inom konstinstitutionens väggar bygger sällan på en radikal experimentalism.8 Präglas vår tids samhällsexperiment av samma låsning?

Hos den brittiske skribenten Mark Fisher finner vi en annan variant på samma refräng. Fisher skrev i början av 2010-talet om en parallell form av avstannande: under årtiondena efter Berlinmurens fall präglades såväl musik som politik av en gradvis avveckling av den ”experimentella kultur” som präglat 1900-talet.9 Efter millennieskiftet gjorde allt färre kulturutövare anspråk på att följa det modernistiska imperativet att bryta med det gamla, och medvetet skapa det nya. 2000-talets kultur fäster enligt Fisher inte längre blicken mot framtiden, utan har fastnat i ständiga bakåtreferenser.10

För att övertyga sin läsare föreslog Fisher ett tankeexperiment: ta ”vilken skiva som helst” från 2012 och tidsmaskinera den tillbaka till 1995. Få nittiotalslyssnare skulle tro att 2012-skivan verkligen kom från framtiden. De skulle snarare fråga sig varför så lite hade hänt under hela sjutton år av kulturell utveckling. Kanske skulle de sedan blicka bakåt, och jämföra den avstannande framtiden med den uppfinningsrikedom som präglade sextio-, sjuttio- och åttiotalens populärmusik. Fisher menade att samma tendenser märktes inom den politiska föreställningskraften. Efter murens fall blev ramarna för det (vänster-)politiskt möjliga allt snävare – inte minst jämfört med de djärvare experiment som låg bakom exempelvis skapandet av välfärdsstaten.11

Dessa idéer bör, i sin tur, placeras i kontexten av en bredare berättelse om vad som hände med det moderna projektet. Inom de designvetenskaper som studerar arkitektur och urbanism cirkulerar en vältraderad berättelse om modernismens uppgång och fall. I Designing Disorder (2020) diskuterar sociologen och urbanisten Richard Sennett sin första bok utgiven 1970 – en tidpunkt då arkitekter och planerare fortfarande trodde på modernistisk arkitektur. Sedan dess har ett ”tvivel kring det modernistiska projektet” spridit sig på bred front, eftersom det ”övergav sina förpliktelser gentemot experimenterandet”.12 Modernismen hade ju lovat att bryta mot det gamla genom att experimentera med det nya, och därmed onödiggöra politisk revolution.

Är modernismens misslyckande alltså ett misslyckande i experimentalism? Marshall Berman hävdar någonting liknande i All That is Solid Melts Into Air.13 Bermans ärende är att undersöka det dialektiska samspelet mellan modernisering av den urbana miljön, å ena sidan, och utvecklingen av modernistiska uttryck inom konst, litteratur och samhällstänkande, å den andra. Flertalet modernister – konstnärer, författare och tänkare – vävs in i denna berättelse. Bokens titel må vara inspirerad av Karl Marx och Friedrich Engels manifest, men bokens kärnbudskap härrör från Fjodor Dostojevskijs En underjordisk dagbok.14

Enligt Berman är Dostojevskij den profet som först artikulerar den moderna experimentalismens kommande öde.15 Den ryska författarens proto-existentialistiska kortroman är nämligen intrikat sammantänkt med moderna urbana landskap i Sankt Petersburg, samt moderna byggnader som Londons Crystal Palace. Just kristallpalatset spelar en särskild roll i den underjordiska dagboken, och standardläsningen av verket brukar uppehålla sig vid att Dostojevskij förknippar byggnaden med rationaliseringen och förvetenskapligandet av den mänskliga tillvaron. 

Berman vill dock framhäva en subtil men ändå avgörande nyans i Dostojevskijs tänkande. Det finns nämligen en besynnerlig diskrepans mellan det Crystal Palace som uppfördes i anslutning till Londons Great Exhibition, och det kristallpalats som beskrivs i En underjordisk dagbok. Berman hävdar att Dostojevskijs kritik inte är riktad mot verklighetens Crystal Palace, utan snarare mot det litterärt skildrade kristallpalats som lovordats av ryska utopiska socialister.16 De senare drömde om en framtida, vetenskapligt utformad civilisation i vilken den nya människan flyttar ut från den kaotiska moderna storstaden till ett exurbant, geometriskt ordnat landskap av standardiserade kristallpalats. 

Det är denna utopi som Dostojevskij har i åtanke när han skriver att kristallpalatset representerar krossandet av ”viljandet”.17 I den byggnaden kommer allt ”att finnas uträknat och uppräknat”, och detta utgör i själva verket slutet på ”alla oberäkneliga handlingar och äventyr”.18 Uppförandet av kristallpalatset representerar slutet på framskridandets äventyr, och därmed slutet på historien.

Samtidigt, menar Berman, var Londons Crystal Palace ett uttryck för det äventyrliga ideal som Dostojevskij själv försvarar i sin dagbok. Byggnaden skapades av ingenjörer, inte klassiskt skolade arkitekter. Den byggdes som en öppen spekulation, med intentionen att helt enkelt testa om det alls gick att uppföra en byggnad av enbart glas och gjutjärn. Det var, kort sagt, ett experiment som tilläts vara experimentellt. För Berman är det just denna anda som Dostojevskij framhåller när han beskriver vad det är att vara människa i en modern värld:

Människan är ett djur, visserligen ett skapande djur, dömt att i sin medvetenhet sträva mot ett mål, praktisera ingenjörskonst, det vill säga oupphörligt och i evighet bygga sig en väg vart det än må bära.19

”Vart det än må bära” är den kursiverade nyckelsentensen – för Dostojevskij, såväl som för Berman. Ingenjörskonsten är djupt mänsklig, och kan gestalta samma äventyrslystnad och oberäknelighet som vi finner hos människan. Samtidigt kan den också fångas in av den scientism och standardisering som de utopiska socialisterna företrädde. Ingenjörskonsten blir då ett verktyg för skapandet av en ny människa. Ingenjörskapet besitter alltså en förmåga att öppna framtider, men kan även mobiliseras för nedstängandet av desamma. Dostojevskij, som för övrigt själv var utbildad ingenjör, ser alltså moderniseringen som ett mänskligt äventyr, men varnar samtidigt för risken att samma modernisering utvecklas till en bekymmerslös, själsdödande rutin.

Det är denna föreställning som Berman använder som bärande tankefigur i sin berättelse om vad som hände med det moderna projektet. 1900-talet blev just en berättelse om hur äventyret ersattes av rutinen. I slutändan var det de scientistiska socialisternas version av kristallpalatset som vann kampen om moderniteten. I Sovjetunionen infördes en rutinmodernisering av levnadsmiljön, och i väst degenererade glas-och-gjutjärns-experimentet till en ”överpopulation”20 av standardiserade glaslådor i form av gallerior eller kontorsbyggnader. Det är på detta sätt som den modernistiska arkitekturen kom att överge sina ”förpliktelser till experimenterandet”.

Experimentalismen i välfärdsstaten

Mark Fisher är inte ensam om att blicka tillbaka på den experimentalism som producerade välfärdsstaten. Inom den svenska debatten har ”den svenska modellen” beskrivits som ”det svenska experimentet”, eftersom dess sociala ingenjörer vågade testa välfärdslösningar som påtagligt skiljde sig från övriga länders.21 Det mest omskrivna samtida experimentet med den skandinaviska välfärdsstaten på senare år är dock Finlands experiment med basinkomst. 

2015 lanserade Juha Sipiläs regering det ambitiösa initiativet ”Experimental Finland”. Målet var att främja en experimentell kultur inom den finska statsapparaten. Denna riktning hade tidigare stakats ut i rapporterna Place to Experiment! Finland on the road to an experimentation society (2013) och Design for Government: Human-centric governance (2015). Utifrån dessa beslutade Sipilä (som också råkar vara utbildad civilingenjör) att sjösätta en samling experimentella projekt. 

Flaggskeppet i detta initiativ var det finska experimentet med basinkomst, som genomfördes under en tvåårsperiod mellan januari 2017 och december 2018. Experimentet innebar att 2000 slumpmässigt utvalda arbetssökande erbjöds en månatlig basinkomst på 560 euro. Detta belopp motsvarar den vanliga arbetslöshetsersättningen, men inkomsten var ovillkorad, krävde inte någon behovsprövning, och reducerades inte vid förvärvsinkomst. Eftersom projektet organiserades som en randomiserad kontrollerad studie (RCT), jämfördes de 2000 ”behandlade” individerna med en ”obehandlad” kontrollgrupp bestående av 178 000 vanliga arbetssökande, som fick traditionell arbetslöshetsersättning. 

Inför experimentet tvingades den ansvarige forskaren, sociologen Olli Kangas, hantera en del komplikationer. Sipiläs högerregering var nämligen inte intresserad av att beforska basinkomstens eventuella effekter på välbefinnande och hälsa – effekter som ofta lyfts fram av medborgarlönens förespråkare – utan ville uteslutande lägga fokus på basinkomstens effekter på sysselsättning. Hur påverkar ovanstående basinkomstbehandling försöksindividernas benägenhet att söka och få jobb?

Projektet försenades dessutom av att man ville säkra experimentets vetenskaplighet. För att uppnå högsta RCT-standard bestämde Kangas att deltagandet skulle vara obligatoriskt. De 2000 slumpvis utvalda individerna ”erbjöds” alltså inte basinkomst, utan tvingades vara med i experimentet. Den finska grundlagskommittén behövde därför finna ett sätt att kringgå artikel 7 i FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som förbjuder stater att utföra medicinska och vetenskapliga experiment utan de inblandade individernas fria samtycke. 

Till slut kom ändå experimentet igång och genomfördes på ett vetenskapligt klanderfritt vis. Dessvärre blev resultaten tvetydiga. Basinkomstens påverkan på sysselsättning förblev oklar. Experimentet kom inte heller att påverka påföljande policyarbete.22

I enlighet med Gillicks kritik av konstinstitutionen framstår detta som ett experiment utan experimentalism, i meningen att experimentet inte tilläts ligga till grund för alternativa framtider. Det faktum att effekter på välbefinnande och hälsa inte beaktades gjorde att relativt lite stod på spel. Experimentet kom i slutändan inte att handla om att testa basinkomst i syfte att eventuellt göra dess plats i välfärdssystemet permanent. Basinkomstexperimentet utvecklades till ett slags experiment i experimenterande. Den finska statsvetaren Mona Mannevuo hävdar precis detta: att experimentets huvudsakliga effekt berörde RCT-experimenterandet som sådant. I en intervju från The Guardian lyfter finska nationalekonomer fram att experimentet främst är ”ett genombrott för fältexperiment”.23

Detta sofistikerade kartläggande av medborgares beteendemönster har gjort att basinkomstexperimentet kan betraktas som en milstolpe i framväxten av så kallad ”neuroliberal” regerandekonst.24 Neuroliberalismen kan ses som en fortsättning på nyliberalismen, men har även sina specifika särdrag. Nyliberalismen syftar till att tvinga fram beteenden som ligger i linje med nationalekonomins rationella homo oeconomicus, medan neuroliberalismen bygger på att i stället acceptera och exploatera det faktum att mänskliga subjekt inte agerar helt rationellt.

Utifrån denna beteendevetenskapliga premiss sammanför neuroliberalismen perspektiv och praktiker från såväl beteendeekonomi, beteendevetenskap, och användarupplevelse-design. Inom neuroliberalismen handlar inte styrning längre om att forma det mänskliga subjektet, utan om att följsamt modulera dess beteenden.25 Enligt Mannevou är det just ”experimenterandets logik” som möjliggör denna styrning.26 Berättelsen om det experimentella Finland handlar alltså inte bara om experimentalismens förfall, utan även om behaviorismens triumf. 

Experimentalismen är en behaviorism

Behaviorismens triumf har också en plats i Marshall Bermans ramberättelse om hur moderniteten som äventyr förbyts mot moderniteten som rutin. Vid detta skifte påverkas det dialektiska samspelet mellan modernisering (av den urbana miljön) och modernism (inom konst, litteratur och samhällstänkande). Framförallt märks detta inom litteraturen och det politiska tänkandet. Berman lyfter fram femtiotalet som en brytningstid: tidigare hade modernistiska författare och tänkare skrivit in den moderna miljön i sina verk, men i till exempel Albert Camus Fallet (1956) är den knappt närvarande alls. I Hannah Arendts Människans villkor (1958) tas nästa steg, där den moderna miljön blir något att tänka mot, inte med. 

När Arendt skriver om teknologier är det inte längre i äventyrliga termer. Satelliten och stordatorn är först och främst hot mot det mänskliga. Hos Arendt finns det inte någon plats för Dostojevskijs tanke om ingenjörskonst som en djupt mänsklig experimentalism – hennes resonemang om skapandet av artefakter överskuggas istället av antipati gentemot Hobbes och hans mekanistiska syn på staten. Ytterst är det han, menar Arendt, som bör hållas ansvarig för att den moderna världen reducerat det politiska till ett slags ingenjörskap vars mål är att bygga statsapparater.

Arendt formaliserar denna hållning som en separation mellan skapandet av artefakter (work eller tillverkning) och föreställningskraft (action eller handling). Denna framstår idag som emblematisk för de kritiska samhällsteoretiker som distanserade sig från efterkrigstidens modernitet. Den politiska föreställningskraften separerades från det teknovetenskapliga omstöpandet av världen. Därmed skiljdes det politiskt-experimentella tänkandet från den teknologiska och organisatoriska kapaciteten att faktiskt utföra experiment. 

Arendt är dock lika profetisk som Dostojevskij. Människans villkor varnar för den förrädiska behaviorismen. Problemet med behavioristerna är inte främst att de har fel när de påstår att människan ytterst är ett formbart djur som saknar en mental kärna; problemet är att behavioristerna i framtiden kan få rätt. ”Det är fullt möjligt”, skriver hon, att den moderna eran slutar i den ”mest sterila passivitet som historien skådat”.27

Hon skriver i en tid av ”gigantiska” datorer, och kunde nog (med Hobbes Leviathan i åtanke) inte föreställa sig hur petite och kongenialt väldesignad denna teknologi skulle bli. Däremot skulle hon nog inte heller ha blivit förvånad över att de svarta speglarna i våra händer är programmerade att fungera som skinnerlådor.28 För så är det ju: digitaliseringen är till stor del en experimentalisering.

I den digitala världen deltar vi ständigt i så kallade A/B-experiment – techvärldens motsvarighet till randomiserade experiment med kontrollgrupper. Att vara online innebär att ständigt delas in i en A- eller B-grupp,29 utsättas för små variationer i användarupplevelsen, och därmed generera alltmer finkornig data om våra beteenden. Google sägs köra mer än 10 000 olika A/B-test per år. Microsoft och andra techjättar likaså. Sannolikt ökar dessa siffror ytterligare när experimenterandet gradvis automatiseras av AI.

Vi lever alltså i ett bakgrundsbrus av ständiga och oräkneliga pytteexperiment. Experiment i hur många millisekunder du tvekar med att skrolla bort ett av algoritmen väl utvalt filmklipp. Experiment i hur många promille av den behandlade A-gruppen som klickar vidare på en länk som flyttats tio pixlar åt vänster. Experiment i hur många iterationer en generativ AI-algoritm behöver för att skapa en bild som den bedömer vara tillräckligt realistisk.

Här framträder en paradox. Vi saknar uppenbarligen förmåga att utföra samhällsexperiment som verkligen sätter alternativa framtider på spel. Samtidigt samexisterar denna bristande förmåga med en explosion av andra former av experiment. Denna explosion av digitala sådana är även i sig paradoxal: å ena sidan består den av futtiga, obetydliga, efemära experiment, som till skillnad från exempelvis Crystal Palace inte lämnar avtryck i den byggda miljön. Å andra sidan möjliggörs denna explosion av en ny teknostruktur för beräkningskraft – ett framväxande exoskelett som omsluter jorden.

För att parafrasera Nina Björk: Det är bara att inse att vi har byggt ett samhälle av skitexperiment. Frågan är bara vad vi ska känna inför detta faktum. Resignation är ett alternativ. Vi som sörjer förlusten av den experimentalism som flytt skulle kunna skissa på en ”nedgångens politik” för vår tid. En sådan kan luta sig mot samtida försök att tänka bortom framsteget, och därmed radikalt omvärdera modernismens fundamentala värden, inte minst dess relation till teknik och vetenskap. 

Samtidigt finns det en risk att detta kulturella tillstånd leder till ett tankefel. Ja, intrigen som spelas upp är känd, och vi kommer fortsatt inte tro våra ögon när vi ser hur det går till när imperier faller och geopolitikens kartor ritas om. I slutändan är dock denna berättelse frikopplad från experimentalismen som idé och praktik. Även i stormakter på dekis går det att välja äventyret före rutinen, följa viljandet och bygga sig en väg vart det än må bära.