Phobocity -- rädslans stad

“Om du lyssnar så kan du höra det”, skriver John McGregor i det inledande stycket i sin roman If Nobody Speaks of Remarkable Things. “Staden, den sjunger… så lyssna, och du kommer att höra mer.”1 Camus konstaterade en gång att vissa städer “öppnar sig mot himlen som en mun eller som ett sår”2. Vår stad inte bara sjunger, den skriker. Londons ljudbild har förändrats dramatiskt. Det har inte varit många stillsamma stunder i Londons soundtrack sedan bombningarna den 7 juli 2005, undantaget den obehagliga tystnad som fyllde tunnelbanevagnarna. Efter den andra vågen av bombattentat den 21 juli reste pendlarna tyst till sina jobb; de försökte att inte lägga märke till poliserna med maskingevär eller den etniskt inriktade “stop and search”-policy som gjorde människor till måltavlor på grund av att de såg “asiatiska” eller “arabiska” ut. Båda attackerna skedde på en torsdag och säkerhetsgraden höjdes varje torsdag därefter, vilket i sin tur åtföljdes av en överensstämmande atmosfär av rädsla och skräckfylld väntan. Sedan den sommaren har polissirenernas tjut kommit att bli vad Murray Shaffer skulle kalla en stadens grundton.3

Polisbilen som närmar sig från Old Kent Road ökar i ljudstyrka medan den tar sig genom trafiken nedför Lewisham Way.4 Det finns även andra ljud i Londons soundtrack – det slöa metalliska klagandet från ett jetflygplan som passerar ovanför bär några av de nittio miljoner passagerare som passerar genom Londons största flygplatser varje år. Ljudet från en motorcykel som accelererar, bilar i rörelse och gnisslet från deras bromsar när de tillfälligt måste stanna hörs där också; en fiskmås som passerar ovanför. Det är kanske en självklarhet men terrorismens mål är oftare teknologier för förflyttning än något annat – bussen, tunnelbanan och flygplanet. Fobiska rasister sprayar hatfull graffiti på busskurer eller murar längs vägarna i ett fåfängt försök att sinka skapandet av kontakter och den mänskliga trafiken.

Ljud är, när allt kommer omkring, förnimmelser av vibration: våra öron fångar upp vibrationerna i en rörelse. Att lyssna till det kosmopolitiska London är en annan sak än att titta på samma stad, delvis för att ras och rasism verkar inom ögats åtskiljande grammatik. Lyssnandet tillåter en närvaro i möten som kan gå förlorad i det visuella spelet om huden. Sätt dig på vilken Londonbuss som helst idag och du kan räkna med att språken du får höra är ryska, polska eller brasiliansk portugisiska, beroende på vilken tur du åker. Dessa språk är tecken på nya förflyttningar och invandringar som inte alltid är visuellt påtagliga. Det är ljudet från polissirenerna som dominerar och jag undrar varför polisen använder dem så rutinmässigt. I Los Angeles har lapd rensat upp i hela kvarter genom att sätta på alla polissirener samtidigt. Sirenerna bär på ett begär att kontrollera det utrymme som de fyller upp. Kanske har sirenerna alltid funnits där och det är bara det att vi lägger märke till dem först nu – men det tvivlar jag på. Värt att notera är att polisbilar i Storbritannien började ha sirener först 1965. “De två och de blå” (två toner och blåljus) är “ur-vägen-signaler”, de har kommit att signalera vad Martin Amis kallar en “outsäglig fruktan”.5

Det finns inget inneboende i själva sirenerna som skapar denna effekt, och den ständiga upprepningen av dem kan och har omvandlats till banal musik. En student som bor på New Cross Road berättade för mig att hennes lilla barn börjar dansa när hon hör polissirenerna. Den rädsla som väcks beror snarare på att ljudet av sirener är historiskt förbundet med akuta tillstånd och inbördes hot. Innan polisen hade sirener och bilar använde de skallror och visselpipor, och endast ett fåtal exklusiva polisbilar – så kallade Woleseys – hade något så lyxigt som ringklockor. Den skallra som visas här (se bilden) är särskilt intressant eftersom den användes under första världskriget för att förvarna Londonborna om hotet från tyska zeppelinarbombräder. Varningssignaler av detta slag kom på så vis att förknippas med en rädsla för attack utifrån, vare sig det gällde från en zeppelinare eller, som senare, från flygplan eller raketer. Från 1940-talet och framåt var varje polisstation i London utrustad med en siren. De tjöt under lufträder eller som varning för översvämning och var i bruk under kalla kriget inför en eventuell kärnvapenmissilsattack.

Sirenerna blir oavsiktligen till ljudliga vägvisare. Regelbundna transporter av högriskfångar passerar genom New Cross från Her Majesty’s Prison vid Belmarsh, genom Thamesmead på väg till hovrätten i centrala London vid Temple Bar. Belmarsh, som öppnade 1991, hyser över niohundra grova brottslingar, bland annat sådana som är anhållna enligt antiterroristlagen. Fängelset har därför kommit att kallas Londons Guantánamo Bay. Emellanåt är det svårt för polisbilskortegen och deras högriskeskort att ta sig fram genom södra London. De gör regelbundna försök att köra runt det enkelriktade systemet i New Cross, i fel riktning. Det öronbedövande trafikkaos som följer på detta skapar ett skådespel av panik, larm och krisberedskap. Dessa scener i urbant tumult skulle lätt kunna undvikas. Fängelsearkitekterna som lät bygga Belmarsh konstruerade en tingsrätt mitt emot fängelset. Tanken med denna lösning var att de dömande och de bestraffande institutionerna i systemet skulle vara på samma plats och att fångarna bara skulle behöva röra sig ett par hundra meter från dom till inspärrning. Många domare är dock motvilliga att ta sig den korta sträckan till sydöstra London och föredrar att fångarna förs till dem, vilket kostar tusentals pund. Ett undantag gjordes nyligen då männen, som stod åklagade för de misslyckade självmordsbombningarna den 21 juli, framträdde. Den här gången kom domaren till Belmarsh där de fyra svarande åtalades för “konspiration till mord och bombdåd”. The Times beskrev scenen vid Belmarshs tingsrätt den 8 augusti 2005 som “den hårdaste polisbevakningen någonsin […] Till och med plastmuggar söktes igenom efter skadligt innehåll.”6 I december det året framträdde de åtalade i Old Baileys rättssal via videolänk från cellerna i Belmarsh.7 Ljudet från sirenerna framhäver och avslöjar också Londons fängelsepräglade geografi och hur medverkan i kriget mot terrorismen är praxis och del av den lokala verkligheten.

Polissirenen åtföljs allt oftare av ljudet från polishelikoptrarna som hänger uppe i skyn och fäktar i luften medan bilkortegen ormar sig fram genom gatorna nedanför. “Jag som bor på en tvärgata till New Cross Road är van vid ljudet av polissirener”, skriver Jane som arbetar som administratör på Goldsmiths College. “Helikoptrarna är svårare att vänja sig vid; på kvällarna överröstar oväsendet ljudet från teven och när strålkastarljuset närmar sig inger det en besynnerlig känsla av skuld, en rädsla att det till slut kommer att lysa upp hela huset! När Abu Hamza8 skickades tillbaka till Belmarshfängelset var mediabevakningen oupphörlig men en dag insåg jag att jag kunde följa hans resa utan att titta på nyhetssändningarna. Jag behövde bara lyssna efter kakofonin utanför som polisbilarna åstadkom när de eskorterade fängelsets transportfordon i vilken han fördes från Woolwich till Old Bailey, uppför New Cross Road, med en lågt flygande helikopter som följde konvojens färd.”9

Soundtracket till kriget mot terrorismen kastar en våt filt över hela staden. Sirenerna skapar en känsla av överhängande hot och varningarna ökar i samma takt.10 Ljudet från polisbilen och helikoptern är både en orsak till och ett resultat av den rädsla som lagt sig över London i efterdyningarna av julibombningarna. Och en av de skador som åsamkats som resultat av detta är att ett klimat av misskännande har vuxit fram. Polisens beskjutning av den unge brasilianaren Jean Charles de Menezes i Stockwells tunnelbanestation är ett exempel på ett dödligt misskännande. Den 22 juli – dagen efter den andra vågen av bombattentat – upptäckte polismännen en “självmordsbombare” och sköt honom. Han var bara en ung man som sprang sin väg från poliser som bar automatvapen. Ett provisoriskt minnesmärke har rests utanför Stockwells station, en plats för människorna i området där man kan sätta upp nyheter och information som rör skotten och där man även kan lägga blommor till minne av honom.

Rädsla för fienden mitt ibland oss

Den sorts misskännande som jag försöker beskriva syns i passagerarnas blickar som nervöst iakttar en ung asiatisk man som kämpar med att få med sig en tung väska på bussen. En affischkampanj på London Transport uppmanade Londonborna: “Låt inte din väska bli en misstänkt”. Men det var inte deras väskor som utmärkte de misstänkta, utan deras hudfärg och skägg. Beskjutningen av Mohammed Abdul Kahar på felaktiga grunder är ett annat exempel. Mohammed Abdul Kahar, 23, och Abul Koyair, 20, arresterades under en räd mot deras hem i Forest Gate i östra London den 2 juni 2006, där tvåhundra-femtio poliser var involverade. Efter att han släppts skrev Mohammed Abdul Kahar om de sätt på vilka han och hans familj hade blivit terroriserade: “Det känns som om det enda brott jag har begått, i deras ögon, är att vara en asiat med långt skägg.”11 De släpptes utan åtal men de fick aldrig veta varför deras hus utsatts för en sådan våldsam räd. De hade blivit anmälda på grund av att de hade låtit skägget växa, rakat sina huvuden och börjat gå till den lokala moskén mer frekvent.

Vi ser alla på varandra på annorlunda vis och detta bekräftas av vardagsberättelser från en mängd människor som rör sig genom en kosmopolitisk storstad i skuggan av 7 juli. Londons transportpolis stoppade 6 747 människor mellan juli och augusti 2005 enligt antiterroristlagarna. Den etniska karaktäriseringen av dem som stoppades är slående: 2 390 stoppade var asiater (35 procent av det totala antalet) och 2 168 var vita (32 procent av det totala antalet). I London utgör asiater 12 procent av invånarna medan vita utgör 63 procent.12 Asiater löpte fem gånger större risk att bli stoppade. Rädslans stad skapar en misskännandets politik. Det har förts många resonemang och debatter kring begreppet erkännande i diskussioner om mångkultur, främst med fokus på Charles Taylors tankar.13 Sirenerna hjälper oss inte att höra varandra eller att tala emot denna rädsla – de gör snarare våra röster ohörbara.

Tiggy fastnade på en tunnelbanevagn precis utanför Stockwells station samma dag som Jean Charles de Menezes blev skjuten. “Jag försökte att ta mig fram genom staden och plötsligt stannade tunnelbanevagnen. Min första tanke var: ‘Skit också, jag kommer att bli sen’.”14 Tiggy bodde under många år i Sydafrika där hon var involverad i den antirasistiska politiken. “Vi fick veta att en självmordsbombare befann sig på tåget framför – min första reaktion var: ‘Jag hoppas de dödar honom först’.” Polisen sköt faktiskt först. Efter att de omringat den unge brasilianaren sköt de honom sju gånger i huvudet. “Visst är det fruktansvärt”, funderade Tiggy senare. “Man börjar se på världen med polisens ögon.” En av de funktioner som sirenerna fyller i vår tid är att upprätthålla den ständiga känslan av krig och krisberedskap, och att förstärka rädslan. Phobocity, rädslans stad, skapas inte enbart av bombarna – den skapas snarare av politiker och journalister som oroas av tanken på dessa och som spelar på människors rädsla.

Suresh Grover, medborgarrättsaktivist sedan länge, påstod att vänstern hade gjort sig skyldig till att betrakta livet i “ghettona utifrån en sorts politisk förortsmentalitet”15. Akademiska debatter om mångkultur har på liknande vis begränsats på grund av en bristande vilja att ställa frågor som går på djupet med hur de maktlösa blir styrda. Vissa i de här områdena är rädda för att offentligt tala emot dem som för fram en absolutistisk religiös politik. I dagens klimat har New Labour skapat ett utrymme för en trosbaserad politik att kunna blomstra. Chetan Bhatt har påpekat att regeringen då den ställts inför vår tids komplexitet har återgått till den gamla koloniala strategin där man styr genom en “gemenskap av andliga ledare”. Lockelsen med en benhård övertygelse fångas i Hanif Kureshis film My Son the Fanatic (1997). Filmen är en saga om en invandrare vars engagemang i och förtjusning över Storbritannien – till och med då han ställs inför rasism – sätts i kontrast till hans sons förkastande av samma land. Sonen söker vederlägga sedvänjorna i den värld han är född och uppvuxen i; han bejakar intoleranta former av politisk islam och säger uppläxande till sin far att “när allt kommer omkring, våra kulturer […] de kan inte blandas”. Fadern protesterar och säger att allt “redan är en sammanblandning”. Sonen säger sammanbitet: “Vissa av oss vill ha något mer än bara ett gytter.” Bejakandet av renhet tillsammans med en idealisering av det förgångna är en väg ut ur det moderna livets gytter. Kureshis budskap är att vi lever i en tid där människor lider, inte av tvivel utan av visshet, en falsk visshet som kompenserar för världsliga farhågor och smärtor. Detta är relevant inte bara för figurerna i Kureshis saga utan också för den politiska klassen i Vita huset och på Downing Street.

De vardagliga, anspråkslösa sätt på vilka människor lever med den kosmopolitiska livsstilens gytter behöver försvaras mot dem som överdriver dess brister. Som jag antydde tidigare kan man finna detta värdefulla gytters goda kvaliteter i var och varannan sjukhusväntsal. Det var dit som offren för bombningarna den 7 juli fördes för beskydd och vård. Sjukvårdare från hela världen tog hand om sjuka patienter. Det enormt triviala i våra etniska eller kulturella skillnader blev uppenbart då läkarna och sköterskorna koncentrerade sig på att bota och att rädda liv. Detta är platser fyllda av hopp där mångkultur är något vardagligt, välbekant och självklart. Detta betyder inte att det helt enkelt handlar om att försäkra att allt är okej, att bomber inte detonerar dagligen. Det handlar inte bara om att hylla det faktum att den övergripande upplevelsen är att människor lever i det mångkulturella livets gytter och röra mest hela tiden. Där finns svåra saker att möta och Suresh Grover gör rätt i att uppmana oss alla att sluta tala – både politiskt och akademiskt – utifrån den falska bekvämligheten i en politisk förortsmentalitet. Detta innebär att vi behöver finna ett politiskt språk som står emot rasismen och terrorismen med samma engagemang och vaksamhet.

Kanske är en medvetenhet om det sköra och värdefulla i livet självt den bestående tillgång som dessa fruktansvärda händelser lämnar efter sig. Vilken Londonbo som helst skulle ha kunnat vara bland de drabbade, explosionen gjorde ingen urskiljning och ingen är immun. När Shahara Islam möttes av kaoset i tunnelbanan den där julimorgonen bestämde hon sig för att ge upp försöket att ta sig till jobbet. Hon hoppade på buss nummer 30 på väg till butikerna i Londons West End. På bussen fanns den nittonårige Hasib Hussein, den yngste av de fyra självmordsbombarna. Hasib, född i Leeds av pakistanska föräldrar, hade försökt att åka med den norra linjen vid Kings Cross men den var stängd. Klockan 09:47 detonerade han sin bomb, taket på bussen slets av och Shahara Islam och tolv andra människor dödades. Hon växte upp i Whitechapel i östra London och var den äldsta av tre syskon. Hennes far Shamsul flyttade till huvudstaden på 60-talet och är förman på Transport for London. Shaharas bangladeshiska familj fick gå längre tid i ovisshet i väntan på dödsbeskedet än de andra offrens nära anhöriga. Vissa tror att detta berodde på att polisen misstänkte att det var hon som var bombaren. Genom den kriminaltekniska analysen uteslöts hon dock snart. Hon var bara en ung muslimsk kvinna som valde att göra något fullt naturligt för en East End-tjej: när hon såg sin chans att skolka från jobbet gav hon sig ut på en shoppingrunda. “Hon var en Eastend-tjej, en Londonbo och hon var brittisk, men framför allt var hon en sann muslim och en stolt sådan”, skrev hennes familj i ett uttalande som sändes ut efter bombningarna.16 Självmordsbombarna dödade sig själva och även människor som liknade dem själva, och de slog inte till mot någon avlägsen fiende utan mot sin egen kulturella och historiska spegelbild. Det ordinära i det mångkulturella bör förstås bredvid bombarnas uppenbara likgiltighet inför det arv de själva bar på.

Tony Blair och den brittiska regeringen har använt sig av terroristhoten för att öka den positiva inställningen till att begränsa rättigheterna för de anhållna och att utöka polisens makt. Den 28 februari berättade premiärministern för lyssnarna till bbc:s radioprogram Women’s Hour att “det finns hundratals av dem [terrorister] här i landet, vilka vi tror är med och planerar eller försöker att begå terroristhandlingar”. Som svar på trycket från tabloidpressen lanserade Blair sommaren 2005 sin hastigt utarbetade “tolvstegsplan” för att tackla terrorismen. Det var en plan som bland annat innehöll det på förhand utdömda tillägget till antiterroristlagen från år 2000 med förslaget att ge polisen makt att hålla kvar misstänkta i häktet i upp till nittio dagar utan åtal. Detta röstades ned i underhuset den 9 november 2005. Före den officiella redovisningen av Londonbombningarna i maj 2006 citerade en tidning en säker källa som sade att antalet misstänkta för inblandning i “terrornätverk” hade ökat tredubbelt till sjuhundra och sedan, under upptakten inför årsdagen den 7 juli uppskattades siffran till minst tolvhundra.17 De siffror som presenterades av inrikesdepartementet visade att fram till den 30 september 2005 hade 895 människor arresterats enligt terroristlagarna från år 2000. Endast 23 av de arresterade fälldes för terroristdåd.18 Mitt ibland dessa uppblåsta siffror finns det faktiska antalet människor som har fått ett övervakningsbeslut, vilket är mindre än tjugo stycken.19 Rädslan för fienden mitt ibland oss har kommit att bli ett av de viktigaste vapnen i statsmannakonsten; man blidkar tabloidpressens populism, samlar på sig politiskt stöd och tar till vara folkopinionen. Denna strategi är lika gammal som politikeryrket självt. Niccolò Machiavelli skrev för över fyra hundra år sedan att “[e]n furste bör göra sig fruktad på så sätt, att om han inte förvärvar folkets kärlek han dock undviker att bli hatad”.20 Huruvida vår tids prinsar skymfas är en omtvistad fråga, men det kostar på att vinna samtycke genom rädsla: man släpper lös och förstärker rasismen genom att fördärva förutsättningarna för mångkulturella möten. Som Benjamin Barber påpekade: “[…] det är inte terrorismen utan rädslan som är fienden och i slutändan kommer inte rädsla att besegras av rädsla.”21

Patriotism i fragment

I sitt installationstal 1933 gjorde Franklin D Roosevelt det berömda uttalandet att “Det enda vi behöver frukta är fruktan själv”. Han skulle kunna ha riktat sig till vår tid då han satte fingret på denna sorts nervösa bävan: “Outsäglig, oresonlig, obefogad terror som paralyserar de krafter som behövs för att vända reträtt till frammarsch.”22 Med anledning av den stora ekonomiska depressionen tröstade han sina landsmän med att sådana “vanliga svårigheter” rörde “endast materiella ting”.23 Detta ger en skarp kontrast till dagens politiska ledares retorik; de missar inget tillfälle att överdriva terroristhotet och att använda det som ett rättfärdigande av kriget mot detsamma. Detta krig får mycket mer än enbart materiella följder; det tycks vara bestående och metafysiskt. Det är mindre en kamp mot livets villkor och mer en fråga om individualitet, återupprättad nationell identitet, och ett upprätthållande av gränsen mellan “oss” och “dem” i ett oåterkalleligen sammanknutet världssamhälle.

Dagen före den första årsdagen av Londonattentaten släpptes en video av Shehzad Tanweer – Aldgate East-bombaren – och den sändes på den arabiska tevekanalen al-Jazeera. Den innehöll allt det som kännetecknade inspelningen med Mohammed Sidique Khan; den kombinerade ett mästrande tilltal och ett fördömande av kriget i Irak i en alltför välbekant ton.24 Det gav en omedelbar påminnelse om händelserna föregående år. En orolig tystnad lade sig på många tåg och tunnelbanevagnar. Michael Keith, professor i sociologi och lokal politiker, sade i en kommentar:

En dag före årsdagen av bomben åkte jag till Aldgate East-stationen, så som jag gör flera gånger i veckan. Jag reste under rusningstid men det var märkbart mindre hektiskt på stationen än det brukade vara så dags. Denna kliché skapade en påtaglig spänning. Hur? För det mesta när man står och väntar på tunnelbanan signalerar trottoarbaletten på stationen Londons “hektiskhet” men också stadens informella prägel; människor rör sig kvickt framåt, de rör sig snabbt från ena sidan till den andra, de bejakar det delade utrymmet och sina åtskilda destinationer. Men den här gången var det som om människorna hade förlorat sin koreografi, de trippade försiktigt fram över plattformen, artigt koncentrerade på vem de stod bredvid, vem de väjde åt sidan för, de svek sitt sjätte sinne för det dagliga pendlandets jäkt. Men det som avslöjade mest var när vi klev på vagnen. De flesta människorna på stationen var inte vita, de var till övervägande del bangladeshier men även afrikaner, kineser och den i East End vanliga etniska blandningen. Men de flesta bar västerländska kläder. Och på vagnen satt en man med skägg för sig själv, klädd i traditionell islamsk stil. Vi såg på varandra medan alla andra i den fulla vagnen medvetet undvek att sitta på den lediga stolen bredvid honom. En fras som någon sagt till mig envisades med att dyka upp – självmordsbombare rakar sig innan sin sista timme för att göra sig redo för att dö. Den ofarligaste mannen på tunnelbanan är den som bär skägg.25

En politik som bygger på misskännande och rädsla skadar livets koreografi. Den underminerar inte bara vår förmåga att leva sida vid sida och dela det offentliga rum som bussen eller tunnelbanevagnen erbjuder, den försämrar vår förmåga att upptäcka risk och fara. Misskännandets politik legitimerar rasismen; i den oro som skapas uppmärksammas inte att det finns två sidor av denna fixering vid hudfärg och ingen är fullständigt fri från oron.

Upprätthållandet av dessa gränser får såväl komiska som tragiska effekter – stunder av närmast total absurditet uppstår. Antiterroristpoliser kom och förde av en man från ett plan som skulle flyga till London från Dunham för att han hade lyssnat på the Clashs punkhymn från 1979, “London Calling”. Händelsen blev flitigt omskriven i populärpressen.26 Under taxiresan från Hartlepool i nordöstra England till Teeside flygstation lyssnade den tjugofemårige Harraj “Rab” Mann på sin mp3-spelare genom en bärbar stereo. Den var fullmatad med rockklassiker från den brittiska musikens gudavärld, bland annat Procol Harum, Led Zeppelin, Ocean Colour Scene, the Beatles och the Clash. Det var Clashs låttext som väckte misstankar hos polisen: “London calling to the faraway towns. Now war is declared – and battle comes down. London calling to the underworld. Come out of the cupboards, you boys and girls.” Stridsropet tolkades inte som en uppmaning till ett kulturellt ungdomsuppror utan som något misstänkt typiskt för jihad.

Historien förtjänar en närmare titt. Harraj dokumenterade sina erfarenheter i en blogg och det är på den vägen som jag kom i kontakt med honom.27 Över telefon talade han om för mig att han föredrog att bli kallad “Rab” och att Harraj var hans “söndags-namn”. “Man måste skratta åt det, men det är mina vänner – vilka till största delen är vita – som har varit argast. Jag vet att incidenter som denna uppstår regelbundet runt-om i London, för mina släktingar berättar om det. I Hartlepool glömmer jag helt och fullt att jag är asiat. Jag har ett par stycken asiatiska eller färgade vänner men det finns inte många asiatiska människor på Durham flygplats. När jag går ut och dricker är det alltid jag som blir stoppad. Jag bara skrattar åt det men jag inser att det egentligen inte är roligt.”28 I motsats till pressens rapporteringar kom det senare fram att han inte hade blivit polisanmäld av taxichauffören som hört hans uppviglande musik. När han kom till flygplatsen hamnade han i en liten dispyt med flygplatsens säkerhetspersonal, vilka hade varit fientliga och oförskämda mot honom. Det var dessa “leksakspoliser” som underrättade antiterroristpolisen som i sin tur frågade ut taxichauffören om vad som hade hänt under taxifärden.29

Anledningen till att Rab var på väg till London den dagen var att han skulle träffa några familjemedlemmar som bor i Southall och Illford. En av hans avsikter med resan till London var att ta reda på mer om sikhismen – hans fars religion – och sin egen bakgrund: “Tro behövs men religion är ett tveeggat svärd. När politik och religion kombineras går allt åt pipan. Jag är agnostiker.”30 Rab har studerat sociologi på högskoleförberedande nivå och han har sin egen teori om hur saker och ting har förändrats sedan Londonbombningarna.

Världen har blivit galen – det har den verkligen. Du vet, ta bara en sån sak som musiken, den är mixad, grumlad – och människor är också mixade. Jag menar, som mat, jag älskar italiensk mat, kinesisk mat och jag älskar indisk mat. Men det är bara det där med alla stereotyper, och att människor har förutfattade meningar. Jag möter nioåringar som kallar mig ‘paki’ med en sådan avsky. Jag vänder mig mot dem och säger: ‘är du irländare, walesare eller skotte?’ De ser förvirrade ut och då förklarar jag att ‘det finns en plats som heter Pakistan och en annan plats som heter Indien och mina föräldrar kommer från Indien. Jag föddes i Yorkshire och har levt i England längre än ni har funnits till.’ Ibland kan man se chocken i deras ansikten när jag talar med brittisk accent. Det gör mig ledsen.

Rab har inga planer på att driva vidare sitt ärende mot flygplatsens vakter, han föredrar att fokusera på framtiden och sina planer på att ta en examen i grafisk design och senare studera filosofi på doktorandnivå.

Rabs vardag är en berättelse om heterogen brittisk mångkultur, där kulturella och religiösa fragment och ideologier lever sida vid sida som en självklar del av livet, om än diskuterade och öppet ifrågasatta. Ironiskt nog skulle the Clashs “London Calling” kunna ha uppfattats som ett tecken på att Rab är integrerad, som en länk till den historia som är inpräntad i efterkrigstidens brittiska ungdomskulturer. Berättelsen om Rab är långt ifrån det enda exemplet på detta syndrom. Den 19 april 2004 meddelade polisen att de hade tillfångatagit ett terroristgäng som just förberedde sig för en självmordsattack på Manchester Uniteds Old Trafford Stadium. Polisen arresterade åtta män, en kvinna och en sextonårig pojke. Några anklagelser framfördes aldrig. Journalisten Peter Oborne intervjuade en av de misstänkta, en kurdisk asylsökande, som sade att sextonåringen under polisförhören hade meddelat att han var Manchester United-supporter. I polisens genomsökning av hans lägenhet fann man fotbollsattiraljer, bland annat en plansch på Old Trafford och rivna biljetter som den miss-tänkte hade sparat som souvenirer när han besökt platsen för att se sitt lag spela mot Arsenal föregående år. Oborne sammanfattar:

De kurder jag talade med hade kommit till Storbritannien för att fly undan grymheterna i Saddam Husseins regim. Förmodligen var kärleken till Manchester United deras mest betydelsefulla koppling till Storbritannien, vilket var anledningen till att de sparade på de där souvenirerna i sin lägenhet […] Men trots det så såg polisen antagligen Manchester United-souvenirerna som potentiella bevis för bombningsplaner.”31

Resultatet av det hela blev att de felaktigt anklagade stämplades som kriminella och förlorade sina hem, jobb och vänner.32 En Clash-låt eller ett Manchester United-program i “fel händer” är förklädd terrorism snarare än bevis på brittisk hängivenhet eller på mångkultur. Detta genljuder i Paul Gilroys iakttagelse att rasismens vrede nu “riktas mot det större hotet från det som bara är delvis annorlunda och det som till viss del är bekant”.33 På så vis manifesteras de övergrepp som kriget mot terrorismen har gjort till rutin.

Sådana försvårande omständigheter väcker tvivel kring uppfattningen att en starkare känsla av nationell identitet skulle vara lösningen. Tariq Modood är hånfull mot de författare som beskriver det brittiska som ett “urholkat, meningslöst projekt vars tid är förbi”.34 Han menar att lösningen “måste vara en mångkultur som är förenad med, och i sanning andra sidan av samma mynt, som en förnyad och återupplivad brittiskhet”.35 Problemet är, har Paul Gilroy bitskt påpekat, att det brittiska förblir hemsökt av sitt imperialistiska förflutna, vilket det varken kommer att konfrontera eller släppa taget om. Ett återupplivande av det brittiska ger också, enligt Gilroys diagnos, nytt liv åt en imperialistisk psykopatologi i form av maniskt exalterad postkolonial melankoli.36 Som George Orwell påpekade: “Alla nationalister förföljs av tanken att det förflutna kan förändras.”37 Det förflutna kan inte förändras, det kan bara antingen konfronteras eller förnekas. Sålunda vill jag argumentera för något som skulle kunna kallas en patriotism i fragment.

Det hårt baktalade Millenium Dome visade bland annat en utställning med titeln “the Self-Portrait Zone”, sponsrad av Marks and Spencer. På en snurrande rund mur satt fyrahundra fotografier med bildtexter som människor bosatta i Storbritannien hade valt ut. Med undertiteln “Britain by the British” [Storbritannien enligt britterna] speglade utställningen en komplicerad dåtid och nutid i sådant som kan te sig banalt eller vardagligt. Bilder på trädgårdsskjul, burkar med Marmite-pålägg och Digestivekex blandades med foton på musikern Talvin Singh och minnestavlan över den mördade färgade tonåringen Stephen Lawrence vilken finns placerad i trottoaren på Well Hall Road i Eltham i sydöstra London. Debatten om mångkultur domineras av materiella metaforer. Kommentatorer framkallar ofta föreställningen om en “mosaik” med hårda, åtskilda kanter och det mångkulturella samhället liknas vid den bild som uppstår då dessa åtskilda bitar sammanförs. I det sammanhanget är kultur som kasinomarker som man kan handla, satsa och spela med. Ett alternativ är begreppet “smältdegel” som härstammar från en amerikansk raslogik, i vilken upphettade sammandrabbningar löser upp skillnader och skapar en sammansmältning. Vad alla dessa metaforer har gemensamt är en uppfattning att kulturen bär på inneboende fysiska egenskaper som antingen är fasta, liksom bitarna i en mosaik, eller har förändrats som resultat av något slags upphettning.38 Idén om ett fragment som vägrar att representera någon inneboende skillnad – såsom dessa fyrahundra fotografier – erbjuder möjligen en annan sorts metafor.

I ett ofta citerat stycke från essän “The Lion and the Unicorn” räknar George Orwell upp vad han uppfattar som de “karaktäristiska fragment”, de “otaliga små ting som samverkar” och skapar en känsla för en plats.39 Orwell försökte lika mycket som någon annan att förläna livets enkla njutningar – det må vara en “nice cup of tea” eller glädjen i engelsk kokkonst – seriösa kulturstudier.40 Det går inte att samla ihop dessa fragment till någon statisk sammanhängande nationell identitet. Snarare förblir det nationella splittrat hur mycket kungens alla hästar och kungens alla män än anstränger sig för att sätta ihop det igen. Vad som kvarstår är spillror som kan delas och kombineras, och som styr identifikationen utan att fordra en inneboende stabil identitet. Denna patriotism av fragment bryter med längtan efter stabila eller hela identiteter och lyfter fram att sådana storartade nationella identiteter för alltid är i spillror. Den samhörighet som uppstår är fri, föränderlig och öppen men ändå kraftfull, liksom de samlade fotografierna i Millennium Dome-utställningen. Den fragmentariska patriotismen bär på unika politiska krafter och styrkor där imperialistisk nostalgi kan genljuda parallellt med en framtidsorienterad inkluderande och sofistikerad mångfald. Jag tror att det är här som vi bör försöka att både beskriva och värdera det som Paul Gilroy och andra med honom kallar en jovialisk kultur i vilken “en viss grad av differentiering kan kombineras med ett stort mått av överlappning”.41

Detta är ett utdrag ur Les Backs kommande bok The Art of Listening som kommer att publiceras av det engelska förlaget Berg i juli 2007.

Denna artikel är baserad på ett bidrag till paneldiskussionen “Parallel lives. Cultural diversity and inequality in the urban space”, som ägde rum på det 19:e mötet för det europeiska tidskriftsnätverket Eurozine i London 27-30 oktober 2006.