Istället för politik: Skyll på offret!

The new politics of blaming the victim

Vem skyller på offret och varför? Alyson Cole skärskådar den amerikanska offerdiskursens paradoxer och finner att det hon kallar anti-viktimismen går hand i hand med den nyliberala logik som sanktionerar offerskapet. Det är inte bara vi som faller offer för offerretoriken, utan även politiken.

I en tecknad serie av den amerikanske konstnären Jules Feiffer muttrar en ung vit man sorgset för sig själv:

Afrikanamerikaner är offer. Den amerikanska ursprungsbefolkningen är offer. Bögar och lesbiska är offer. ALLA minoriteter är offer. Alla kvinnor är offer. Barn är offer. Äldre är offer. De funktionsnedsatta är offer… Jag tillhör ingen offergrupp. Vad ger mig rätten att känna mig så här eländig?

Denna karikatyr illustrerar koncist fyra rättesnören för det slags politik jag kallar “anti-viktimism”. För det första genomsyras det amerikanska samhället av anspråk på att uppnå offerstatus. För det andra kan praktiskt taget vem som helst påstå sig vara offer, förutom vita, friska, heterosexuella, vuxna men inte åldrade män. För det tredje avgör grupptillhörighet offerstatus. Och för det fjärde medför offerskapet särskilda privilegier. Skämtet går förstås ut på att de som inte kan etablera en tillhörighet till någon officiellt erkänd offergrupp inte har någon rätt att må dåligt. Bakom humorn ligger emellertid ett antagande om att de flesta offeranspråk i själva verket är lömska och att de egentligen är uttryck för ett allmänt eller personligt missnöje.

Offerprat och prat om offer är ett framträdande drag i samtida amerikansk politik. Oavsett om kravet är att tygla denna “viktimism” eller tvärtom, att upphöra med “skuldbeläggandet av offer” [victim-blaming], pratar amerikaner om “offer”. Men vi verkar inte veta vad vi pratar om. En del som stödjer offers rättigheter – exempelvis genom att vara för ett “offertillägg” i den amerikanska konstitutionen – använder vid andra tillfällen “offer” som ett uttryck för förakt. Feiffers parodi fångar denna ambivalens i förhållande till offer, vars bitterhet utvinns ur den luddiga gränsen mellan avundsjuka respektive hat gentemot offret.

På senare år har grundläggande politiska frågor om makt och orättvisor rests – och förvandlats – genom att formuleras i termer av viktimisering, genom “offeranspråk” [victim-claiming] och “skuldbeläggande av offer”. Själva ordet “offer” är inte explicit i kanoniserad politisk teori innan Marx, men det retoriska och politiska antagandet att samhället formas av över- och underordning är förstås centralt. Ur det stammar teorier om demokrati (att “folket” är underordnat kungar, imperier, och så vidare), populistiska former av demokrati och därpå följande arbetarrörelser, samt den “identitetspolitik” som på senare tid skapats av afrikanamerikaner och kvinnor, bland andra Andra. Hur de underordnade förstår och uttrycker sina villkor och definierar sin subjektivitet är en avgörande fråga i detta sammanhang och i postkolonial teori i vidare bemärkelse. Nu vill jag ställa frågan vad det får för politiska konsekvenser när frågor om ojämlikhet inte formuleras i termer av exploatering och förtryck utan istället i termer av viktimisering. Och, minst lika viktigt: vad betyder det när människor som missgynnas av makthierarkier känner sig tvingade att insistera på att inte vara offer?

Jag koncentrerar mig på denna avgörande vändning i den specifikt amerikanska kontext (i eran efter medborgarrättsrörelsen), där det förekommit attacker mot identitetspolitik från såväl den politiska högern som vänstern, liksom från kritiker som diagnosticerat en “klagokultur” vilken inbegriper både vänster och höger. Min fråga lyder: vad betyder det att det finns en utbredd, närmast hegemonisk, attack mot offeranspråk? Vad betyder det att dessa offerkritiker själva gör anspråk på att vara offer, offer för “offerpolitik”? För att bedöma vilken inverkan anti-viktimismen har på vårt sätt att tänka och agera i politiken, undersöker jag hur amerikaners tal om offer för närvarande är genomsyrat av retoriken kring offerskapet samt hur detta tal implicerar en grammatik som begränsar vad vi kan säga om oförrätter och orättvisa. Jag analyserar anti-viktimismen i dess otaliga skepnader – som en sensibilitet, en moralitet, en mentalitet, en ideologi, en retorisk form och, framförallt, som en diskurs. Jag visar att diskursen skapar koherens kring vad som förefaller vara motsägande positioner eller dikotoma idéer. Därför är fientlighet mot offer inte motsatsen till, utan snarare precis det fenomen som kallas “offerpolitik”. Som jag visar blir offerkritiker verkligen djupt indragna i diskursen, genom att de erbjuder nya grupper av offer – i själva verket ett slags dyrkan av autentiskt offerskap – trots att de varnar för att offren översvämmar samhället.

I den här texten börjar jag i en annan politisk vinkel, och vid en tidigare tidpunkt, när sociologen William Ryan 1970 introducerade uttrycket “skylla på offret” i den officiella jargongen. (“Blaming the victim” är nu ett allmänt utbrett uttryck på engelska, men det var Ryan som myntade det.) Inledningsvis vill jag göra en poäng av att det kommer att bli tydligt att politiska frågor som formuleras i termer av offerskap mer och mer kommer att koncentreras på hur man rätt fördelar skuld, ofta på bekostnad av seriösa försök att uppmärksamma de materiella konsekvenserna av viktimiseringen, eller gottgörandet av densamma. Den språkliga förbindelse som finns mellan offer och skuld är ett sammanhang där vi kan se hur anti-viktimismen som diskurs lägger under sig den skenbara motsättningen mellan offeranspråk och skuldbeläggande av offer.

Att mynta ett uttryck

I sin bok Blaming the Victim (1970) utmanar William Ryan en mängd studier och hjälpinsatser framvuxna under andra halvan av 1960-talet för att bistå fattiga i städerna, i syfte att begränsa brott och våld, och som svar på de utbrott av social oro som kulminerade med raskravallerna 1968. Den mest anmärkningsvärda boken bland Ryans måltavlor var den kontroversiella The Negro Family: The Case for National Action (1965). I denna rapport urskiljer författaren Daniel Patrick Moynihan ett samband mellan de förmodat sönderfallande svarta familjerna och fattigdomen i innerstäderna. Han föreslog i konsekvens därmed att botemedlet mot den grasserande fattigdomen var att omstrukturera och förstärka den svarta familjen.

Ryan visade hur sådana analyser grundades på otillräckliga data och dubiösa teorier. Han visade hur vitala faktorer ofta ignorerades, i synnerhet ekonomiska variabler. Icke desto mindre var Ryans huvudsakliga syfte att exponera och förklara den lockelse som låg i sådana förvanskningar och förbiseenden. Med välutvecklat retoriskt sinne anklagade Ryan Moynihan och andra sociala reformister för att skuldbelägga offren, och menade att de samverkade med förtrycket av de fattiga genom att de fann inneboende brister hos dem, samtidigt som de ignorerade de sociala och ekonomiska faktorerna som skapar och vidmakthåller fattigdom.

Ryan definierade “skylla på offret” som en ideologi, eller en ideologisk process. Med hjälp av Karl Mannheims ideologiteori och C Wright Mills kritik av “den sociala patologins ideologi” förstod Ryan skuldbeläggande av offret som framvuxet ur “systematiskt motiverade, men oavsedda, förvanskningar av verkligheten […] grundade i klassbaserade intressen för att bevara status quo”. Ryan menade att skuldbeläggande av offer är en typisk liberal ideologi som – till skillnad från exempelvis ren och skär rasism – snärjer dem som är mest benägna att sympatisera med och engagerade i att hjälpa de förfördelade. Att skylla på offret erbjuder en fiffig kompromiss: den liberala medelklassen kan låta det system som gynnar denna klass förbli intakt, men ändå fortsätta framstå som att de bryr sig om dem som de offrar.

De som skuldbelägger brukar identifiera en kulturell patologi som källan till ojämlikhet, och dennas avskaffande som det ultimata botemedlet. Ryan benämnde skämtsamt denna återkommande forskartaktik “konsten att upptäcka vildar”. I Ford Foundations rapport “Gray Areas Report” postulerades exempelvis att de eländiga förhållandena i slumområden inte skulle härledas till brist på kapital, utan till invånarnas karaktär, som ännu inte “anpassat” sig till livet i större urbana centrum.

Uttrycket “skylla på offret” genljuder av indignation. Det är retoriskt stark för att det uttrycker, enkelt och koncist (genom sammanförandet av två till synes motsatta termer), ett beteende som är avgjort felaktigt – som att skuldbelägga den skuldfria. Att tillskriva den skadade parten (snarare än bara åskådaren) skuld, förstärker allvaret i försyndelsen. Trots att det är ett vanligt förekommande uttryck är Ryans formulering ändå något förbryllande. Är “skylla på offret” en ideologi, som Ryan skriver, eller syftar det på en vardaglig aktivitet – att skuldbelägga – vilket de flesta av hans exempel tyder på?

Idiomets struktur förstärker dessa tvetydigheter: som att offret i uttrycket “skylla på offret” alltid uppträder i singularis och bestämd form, oavsett sammanhang. (På engelska används det fasta uttrycket “blaming the victim” när en grupp offer åsyftas även om det grammatiskt korrekta vore “blaming victims” i plural.) Det finns också en inkonsistens mellan Ryans marxistiska hållning och hans användande av termer som “offer” och “skuld”: termer där klassdistinktionen faller bort, och som insinuerar oskuld och skuld, och, när det gäller “offer”, är fyllda med religiösa undertoner.

Ryan förklarade inte sina ordval. Kanske tog han till ordet “offer” för att referera till de fattiga i städerna som i mindre grad än arbetarklassen definieras genom sin relation till produktionen. Det mest förvirrande med Ryans sätt att använda “skylla på offret” är icke desto mindre att han inte verkar använda det bokstavligt. Att skylla på offret medför märkligt nog inte skuldbeläggande av offret.

Låt mig förtydliga. För det första är det viktigt att minnas att till skillnad från det samtida pejorativa användandet av ordet “offer”, som kopplar samman offerskap med passivitet och hjälplöshet, så jämställde Ryan inte offers situation med brist på agens eller med inaktivitet eller beroende. Strukturell ekonomisk och politisk ojämlikhet snarare än någon bristfällig karaktär gör dem som Ryan intresserade sig för till “offer”.

För det andra är det inte helt tydligt vad han menar med skuld. Moralfilosofer skiljer mellan å ena sidan tillskrivning av kausalitet och ansvar, och å andra sidan skuld. Skuldbeläggande framhåller de, sammanför en serie av omdömen och innehåller med nödvändighet en värdering av moralisk resning. Medan samhällsvetares användning av kulturella patologier (som “fattigdomskulturen”) skulle förefalla räcka för ett sådant omdöme, förklarar Ryan att identifikationen av skilda kulturella drag inte i sig själv konstituerar att “skylla på offret”. Enligt Ryan inträffar bara själva skuldbeläggandet när sådana idéer åberopas för att förklara vissa av de fattigas “misslyckande”: bristande utbildning, kriminalitet, sönderfallande familjer, bristande hygien och fattigdom som sådan. Med andra ord handlar det faktiska skuldbeläggandet som tycks impliceras av uttrycket att “skylla på offret” inte om ett moralisk fördömande, utan snarare om kausal tillskrivning.

Vidare dömer inte skuldbeläggare av offer offer, eller gör dem uttalat ansvariga för sina omständigheter. De sprider teorier om kulturella skillnader av precis motsatt skäl – för att omfördela omdömet när det gäller medansvaret både hos offren och de som skuldbelägger offren för att vidmakthålla social orättvisa.

Om skuldbeläggare av offer inte skuldbelägger, vad gör de då? På ett ställe i Ryans text syftar “skylla på offret” på en mer aggressiv handling än att bara fälla ett omdöme. Den som skuldbelägger offret kanske inte ser offret som ansvarigt, men han försöker dock att reformera henne och förväntar sig att offret anstränger sig för att förändra sig. Dessa försök att modifiera offrets beteende och attityder kan bli liktydigt med att straffa offret, både genom att vidmakthålla ojämlikhet – för enligt Ryan skulle inget förslag formulerat av de som skuldbelägger offer avsevärt förbättra offrets omständigheter – och genom att tvinga offret att förändra sitt sätt.

Ryans text innefattar en mer omfattande idé: skuldbeläggandet av offret förvandlar fattiga till offer. Den intellektuella processen eller ideologin är vad som gör dem till offer. Ur detta perspektiv blir fattiga offer på två skilda sätt. För det första gör skuldbeläggarna av offer de fattiga till syndabockar när de försöker förskjuta sitt eget ansvar. Och de gör sig själva skuldfria genom att utse “offer”, eftersom syndabock är ordets ursprungliga betydelse.

För det andra förskjuts det yttersta ansvaret än mer från offret – särskilt genom idén om “kulturell förlust” – till en begränsad mängd sociala och historiska faktorer. Skuldbeläggare av offer uppfattar offrets belägenhet som en oundviklig produkt av en lång tradition av kulturell dysfunktionalitet (som ett “offer för omständigheter”), som gått i arv i generationer. På detta sätt berövar skuldbeläggandet av offret de fattiga deras agens just genom att de inte anklagas; istället anklagas de oföränderliga omständigheterna. Beskriver Ryans teori egentligen snarare “skapandet av offer” (i foucauldiansk mening) än praktiken att “skylla på offret”?

Kanske är det emellertid så att försöket att justera uttrycket “skylla på offret” genom att hitta en bokstavlig mening (att ersätta “skylla på” med “straffa”, “skapa”, “tillskriva kausalt ansvar”) faktiskt missar poängen. För Ryan var skuldbeläggandet inte bara en felaktig tillskrivning: det är en produkt av en psykologisk strid. Han beskriver denna konflikt helt kort som en “undermedveten förlikning” av motsatta egenintressen och mänskliga “impulser”. “Skylla på offret”, förklarar han, är en del av en större ideologisk struktur som möjliggör och rättfärdigar ojämlikheter baserade på klass och som samtidigt är grundade i ett kollektivt omedvetet. Det finns antydningar i texten om att “skylla på offret” liknar ett psykologiskt komplex, i synnerhet som det inbegriper avvikelser, eller förskjutningar, som leder till oavsedda resultat. Därför kan “skylla på offret” vara den diagnostiska term som refererar till de omedvetna rötterna, begäret, eller komplexet, snarare än till dess otaliga effekter. Att fånga, förstå, och överföra dessa undertryckta motiv och känslor till vårt kollektiva medvetande (genom att kalla begäret vid dess rätta namn) är nödvändigt för att konflikten ska få en sund lösning.

Uttryckets förmåga att chockera snarare än dess förmåga att korrekt beskriva en specifik praktik är en del av dess potentiellt terapeutiska effekt. Faktum är att Ryan, på American Psychological Associations årsmöte i slutet på 1990-talet, passionerat bad psykologerna att acceptera sin uppgift att åstadkomma social förändring. Han föreslog (kanske med viss ironi) “ideologiterapi” som en aktivitet för dessa professionella att sträva efter. Kunde den förledande frasen “skylla på offret” vara ett första steg i ett sådant terapeutiskt projekt – var det en framtida ideologiterapi?

Ryans exempel på skuldbeläggandet av offret stödjer faktiskt min ovanliga tolkning. Teorier om skuldbeläggande av offret fokuserar oftast på fattiga afrikanamerikaner, och spårar det Moynihan kallade “patologihärvor” till ett “arv från slaveriet”. Moynihan, Coleman, Kerner och deras anhängare tillskriver slutligen skulden för det samtida endemiska lidandet hos afrikanamerikanerna till verkliga eller metaforiska amerikanska förfäder eller “fäder”. Som Ryan skriver, är den enda klass människor som skuldbeläggare klandrar (snarare än patologiserar) “våra sedan länge döda förfäder, de ondskefulla slavägarna”. En freudian skulle kanske föreslå att skuldbeläggandet av offret tillåter skuldbeläggaren att slå två flugor i en smäll – att symboliskt döda sina förfäder och samtidigt den egna skuldkänslan.

Ett samtida exempel illustrerar Ryans poäng ytterligare. I förslaget att erbjuda statliga ursäkter för slaveriet, kan vi se hur diskussioner om flydda tiders orättvisor kan hjälpa oss att undvika att tala om dagens ojämlikheter. Idén till en sådan gest kom från den amerikanska kongressen. 1977 rekommenderade kongressledamoten Tony Hall, demokrat från Ohio, att den amerikanska regeringen skulle utfärda en formell ursäkt för slaveriet. Inte förvånande – givet hans expertis i ångerbranschen – reagerade den senare presidenten Bill Clinton positivt på idén. Tveksam till huruvida kongressen verkligen skulle tillstyrka en offentlig åtgärd (mycket debatt följde angående motiv och efterverkningar, särskilt oroade man sig för gottgörelseprocesser, vilket därmed sinkade lagstiftningen), beslöt Clinton att agera oberoende av kongressen och erbjöd att själv uttrycka sin ånger under sitt statsbesök i Afrika. Att Clinton bad om ursäkt för slaveriet samma år [1998] som hans administration länsade välfärdssystemet förefaller (om vi följer Ryans argument) som ett fulländat exempel på skuldbeläggande av offret.

Att skylla på våldtäktsoffret

I mitten av 1970-talet plockade feminister upp uttrycket “skylla på offret” som en slogan för sitt arbete för våldtagna kvinnor. Trogna Ryans ansats identifierade de patriarkatet som ett genomgripande system och som en ideologi, som underlättar både viktimisering och dess rättfärdigande – både att skapa och att skuldbelägga offer. Susan Griffin menade exempelvis att patriarkatet vilar på antagandet att kvinnor vill bli våldtagna och faktiskt provocerar fram det. Offer är därmed omstöpta till förförare och deras förövare [victimizers] till oskyldiga – maktlöst underkastade naturliga biologiska drifter. Genom att se myterna om våldtäkt som uttryck för den ideologi som skuldbeläggandet av offer utgör, kunde feminister klargöra precis hur brottets allvar, liksom brottslingens ansvar, tenderade att förminskas. Precis som Ryans skuldbeläggare av offer säkrade sina privilegier genom att förneka sin delaktighet, kunde män nonchalera sitt ansvar för våldtäkt, inledningsvis genom att projicera sina begär på kvinnor, och senare genom att vägra erkänna hur (som Susan Brownmiller beskrev det) “våldtäktens masspsykologi” tjänar mäns klassintressen genom att bevara manlig dominans.

En annan tillämpning av uttrycket “skylla på våldtäktsoffret” användes för att karakterisera hela den erfarenhet som våldtäktsoffer utsattes för efter brottet – i möten med polis, läkare, socialarbetare, åklagare, och särskilt i rättssalen. Dessa prövningar kallades en “andra våldtäkt”, och de var lika våldsamma och förödmjukande som den första. Liksom i Ryans text syftade ibland “skylla på offret” på beteenden och praktiker som straffade våldtäktsoffret. Offrets lidande i domstolen, där offer ofta anklagades för att vara ansvariga för sin egen viktimisering, utgjorde slående exempel på skuldbeläggande av offret.

I den feministiska tillämpningen fick dock uttrycket “skylla på offret” nya innebörder. För det första försökte feminister etablera våldtagna kvinnors status som “offer”. Tidigare hade amerikanska lagar definierat våldtäkt som ett brott begånget av män mot andra män. Om kvinnans kropp var platsen för brottet, så antogs män vara offer för våldtäkten – det våldtagna offrets make, far, bror, eller omvänt, en falskeligen anklagad man. Faktum är att våldtagna kvinnor inte omtalades i termer av “offer” förrän i slutet av 1970-talet. Ordet som användes av myndigheter och i rättssalar var “prosecutrix” [ungefär “kvinnlig kärande”]. Så medan Ryans beslut att använda ordet förblir oklart, var beteckningen “offer” i uttrycket “skylla på våldtäktsoffret” väsentlig för åtalet.

Våldtäktsoffrets juridiska status som “offer” ifråga-sätts fortsättningsvis i hög grad. 2004 ansökte exempelvis den berömda amerikanska basketspelaren Kobe Bryants advokater, i samband med att han anklagades för våldtäkt, om att domstolen skulle kalla den som anklagade honom för “det klagande vittnet”. Colorados domstol valde en annan beteckning men höll med om att ordet “offer” skulle vara skadligt.

Kampanjen för våldtäktsoffer markerade ett nytt förhållningssätt till brottsoffer. Dess mest grundläggande princip var att åtal mot brottslingar inte uttömmer samhällets förpliktelser gentemot individen. Att tillstå offrens sårbarhet ledde till att en mängd program och tjänster uppfanns för att hjälpa offren att komma över sina men, vilka i ökande grad även uppfattades omfatta psykologisk skada. Föreställningar om offrets ömtåliga känslomässiga tillstånd och därmed behov av hjälp lade nya dimensioner till idén om att “skylla på offret”. När tonvikten läggs på hur offret lider av ett känslomässigt trauma, blir det offrets uppfattningar som styr vad som räknas som “skuldbeläggande”. För våldtäktsoffer är, i än högre grad än för Ryans offer, “skylla på offret” inte bara meningslöst och fel: det är också regelrätt skadligt. Våldtäktsoffers tendens att skuldbelägga sig själva, oavsett deras faktiska orsaksmässiga medverkan, förstärker skadan som åsamkas av att “skylla på våldtäktsoffret”.

Feministers oro över de direkta psykologiska effekterna av att skuldbelägga våldtäktsoffer skiljer sig från Ryans analyser. Medan jag har föreslagit att Ryan erbjöd en psykologisk läsning av skuldbeläggarens sätt att tänka, har han inte övervägt hur att skylla på offret kan ha inverkat på offrets känslotillstånd. Förskjutningen från skuldbeläggaren av offrets psyke till offrets för med sig ett annat terapeutiskt tillvägagångssätt. I våldtäktsoffers fall, innebar det ett steg mot att skydda offer från kritiska fördömanden, också deras egna.

Offerframkallande

Idén att våldtäktsoffer är medskyldiga till att ha blivit offer var fundamental för viktimologins födelse. Medan ordet ofta används felaktigt i vardagliga diskussioner idag, som ett annat sätt att förlöjliga “offerpolitik”, är viktimologi en akademisk disciplin, som oftast ses som en del av kriminologin. I slutet av 1930-talet undersökte den fransk-israeliske advokaten Benjamin Mendelsohn sina våldtagna kvinnliga klienters vittnesbörd, och drog slutsatsen att ett nytt vetenskapligt fält behövdes för att blottlägga och samla ihop “helheten av de socio-bio-psykologiska drag som var gemensamma för alla offer”. Som det första steget i denna stora strävan klassificerade och kalibrerade Mendelsohn graden av offrens ansvar genom att skapa en skala från “helt oskyldigt” till “ovetande om skuld” och “falsk viktimisering”.

Fältet expanderade i andra världskrigets efterdyningar, i och med uppkomsten av nya brott – sådant som “brott mot mänskligheten” – och ett följdriktigt förnyat intresse för offer. Den tyska forskaren Hans von Hentig, ansedd som en annan av fältets grundare, skrev att “om det finns några som föds kriminella är det uppenbart att det också föds offer, självföraktande och självdestruktiva förmedlade genom den foglige outsidern”. Således föreslog han att viktimologerna skulle studera vad han kallar “offerframkallande”. Som det tillämpades i dessa tidiga projekt, förutsatte “offerframkallande” att den kriminella väljer sitt offer utifrån särskilda drag eller spår, vissa “ordnande faktorer”, utöver “fysiska eller sociala egenskaper”. Offret var i en mening alltid redan ett offer. von Hentig skriver att offret “uppfattas av förövaren som att det spelar rollen som offer, vilket gör det till en lämplig måltavla”.

Idén att offer och kriminella samspelar i brottet, eller att de, som Mendelsohn uttrycker det, utgör ett “brottspar”, präglade forskningen de följande decennierna. Paradigmet stärkte uppfattningen att viktimologer omsorgsfullt och ogenerat ägnade sig åt att skylla på offret, åtminstone i enlighet med den feministiska tolkningen av uttrycket. Och i mitten av 1970-talet fördömde bland annat feminister viktimologerna för att de riktade sin professionella blick mot offers skuld, och uppmuntrade ett radikalt fokusskifte. När viktimologin skalats av sina anspråk på vetenskaplig neutralitet började den istället användas för att försvara offren: vad en viktimolog kallar “offer-försvar”, och en annan provokativt karakteriserar som “positiv särbehandling av offer”.

Anti-viktimism

På 1990-talet blev att “skylla på offret” för många en föreskrift som varken behövde ursäktas eller låtsas vara vetenskaplig. Kampanjen mot “nation of victims“, “victims revolution“, “victim politics“, “victimists“, “victicrats“, “victimism” – och andra hånfulla uttryck konstruerade utifrån ordet “victim” – har belönats i dagspressen, tidskrifter, filmer, tv-dokumentärer och pratshower, liksom i dussintals böcker. Walter Benn Michaels bästsäljande stridsskrift The Trouble With Diversity (2006) är ett färskt exempel, som ägnar ett helt kapitel åt att formulera problemet som orsakats av vår uppmärksamhet mot de han retsamt kallar “våra favoritoffer”.

I den amerikanska traditionen av klagovisor, begråter nu skribenter som Dinesh D’Souza, Shelby Steele, Charles Sykes, Alan Dershowitz, Camille Paglia och Naomi Wolf Amerikas förmodade förfall och förvandling till en sorglig och självömkande nation av offer. Dessa populära författare kanske bara stuvar om vanliga konservativa ideal, som kampen mot välfärdsstaten eller mot positiv särbehandling. Hursomhelst tror jag att deras gemensamma besatthet vid offervokabulären och dess medföljande moraliska tankegångar är betydelsefull. De använder verkligen alla ordet “offer” pejorativt, tvärtemot tidigare användande av begreppet. “Offer” utnyttjas för att avfärda, förlöjliga, och fördöma, snarare än för att framkalla sympati, empati eller till och med medkänsla. Individer och grupper som gör anspråk på att vara offer framställs som kraftlösa, manipulativa, bortklemade, hjälplösa, hopplöst beroende, och ändå, på något sätt, som ett hot mot samhället.

Även om begreppet offer fick sin form i debatter om inrikespolitik så tillämpade Bush det efter den 11 september för att karaktärisera terrorism. När han talade på National Endowment for Democracy hösten 2007 deklarerade han att “[b]esegrandet av det militära nätverket är svårt, för det närs, som en parasit, på andras lidande och frustration. Radikala krafter exploaterar lokala konflikter för att bygga en offerkultur där man alltid kan skylla på någon annan, och våld alltid är lösningen.” Med andra ord vidmakthåller Amerikas förra president att Mellanösterns blame game skapade de yttersta offren som under offermanteln nu spelar ut sitt offerskap och gör oss till offer för det.

Anti-viktimismens företrädare utvecklar en successiv attacklinje. De insisterar för det första på att de flesta som gör anspråk på att vara offer är bedragare. De är inte diskriminerade eller berövade enligt något vettigt mått. För det andra exploaterar de som är förbigångna på något sätt sitt offerskap för att uppnå fördelar som är oproportionerliga i relation till deras faktiska omständigheter. Att göra viktimisering centralt för en grupps eller individs identitet, underminerar för det tredje inte bara sanningsenligheten och rimligheten i offrets krav, utan också offrets karaktär, och är dessutom skadlig för samhället. Offer hängs faktiskt inte ut av anti-viktimismens företrädare för att de betecknar sig själva som “offer”, utan för att de tenderar att skylla på andra (ofta samhället som helhet).

Det som anti-viktimismens företrädare särskilt intresserar sig för är de psykologiska dimensionerna av vad de kallar “offerpolitik”. De ser det som ett sinnestillstånd, ett mentalt lidande på gränsen till neuros. Denna patologis gränser kan inbegripa offergrupper eller hela samhället, eftersom samhällets påstådda iver att erkänna offer också kan förklaras som ett kollektivt psykologiskt lyte. Ibland liknar deras diagnoser utspädda versioner av nietzscheansk kritik av slavmoral, särskilt hans diskussioner av ressentiment i Till moralens genealogi.

Glöm inte att Nietzsche ser på ressentiment som en osund reaktion, ett mentalt tillstånd där individerna är oförmögna att agera utifrån positiva värden, och istället begränsar sig till “föreställd hämnd” och andra dylika negativa kompensationer. De som lider upptäcker eller uppfinner externa orsaker till sitt lidande, en “skyldig agent” att anklaga. Nietzsche skriver: “Alla lidande […] njuter av vara misstänksamma och grubbla över orättvisor och förmenta övergrepp, de bökar igenom inälvorna till sitt förflutna och sin nutid efter dunkla tvivelaktiga historier, vilket ger dem en möjlighet att frossa i plågsam misstänksamhet […] ‘Jag lider: och det är någons skuld’ – så tänker varje sjukligt får.”

I samma anda identifierar till exempel Steele vad han kallar för race-holding, som en mental fälla som hindrar afrikanamerikaner från att göra framsteg, och istället bara erbjuder möjligheter att klaga eller hämnas. Race-holding är ett beroende av en offerroll som inte längre existerar. Steele utvecklar tanken: “rasfetischisten gnäller […] urskillningslöst, inte för att han söker råda bot på – utan för att han söker – offerstatus, en status som ursäktar honom från det han fruktar.”

Mycket av anti-viktimismens litteratur är skriven som om den reagerade mot arvet efter uttrycket “skylla på offret”. Charles Sykes beskyller uttryckligen Ryan för att ha utvecklat doktrinen att offer inte ska hållas ansvariga för sitt uppförande eller för sina val. Han menar att Ryan skapade ett skydd i halvskugga som tillät offer att begå små försyndelser, inklusive verkliga brott, utan att straffas. Sykes förklarar att “[f]ör Ryan betydde att vara offer […] att aldrig behöva be om ursäkt eller att ta konsekvenserna av sina missdåd […] det fanns alltid någon annan att skylla på”. Enligt Sykes uppmuntrade Ryans arbete till en dramatisk förändring i mottagligheten från att sympatisera med offer till att skydda offer från alla sorters kritiska omdömen, moraliska eller andra.

Anti-viktimismens företrädare positionerade sig i stark opposition till Ryan, men det är ganska anmärkningsvärt i vilken utsträckning som deras respektive analyser delar grundläggande formuleringar och taktik. Som du förmodligen märkt är offret här en spegelbild av Ryans skuldbeläggare. Där skuldbeläggaren rentvår sig själv från ansvar genom att engagera sig för en radikal förändring för att få slut på ojämlikhet, undantar detta offer sig självt från ansvar för sin egen olycka. Skuldbeläggare av offer och denna typ av offer förefaller lida av samma psykologiska problem – en förvriden verklighetsuppfattning som förlägger ansvaret på andra.

Som ett botemedel mot inhemska utbrott av viktimism strävar kritiker efter att invertera imperativet mot att skylla på offret. När Camille Paglia skriver om date rape deklarerar hon i sin omsorgsfullt utvecklade och överdrivna stil: “Att skylla på offret är helt i sin ordning om offret uppfört sig illa.” Till skillnad från de skuldbeläggare Ryan skrev om, anklagar anti-viktimismens företrädare faktiskt offer, eftersom de framför omdömen om moralisk resning eller, som i citatet ovan, offrets uppförandekod. Dessa kritiker vill ge individer upprättelse snarare än att döma i frågan om huruvida de utsatts för orättvisa. Så anti-viktimismens företrädare använder precis som Ryan ordet “offer” som ett verktyg för att egga, med ett terapeutiskt syfte i åtanke.

Kampanjen för att skämma ut offer har varit så framgångsrik att till och med de vars offerposition skulle erkännas även med de strängaste kriterier gör stora lingvistiska ansträngningar för att undvika beteckningen. Betänk exempelvis fallet med Nicole Barrett. En förvirrad främling slog henne i skallen med en trekilos gatsten mitt på dagen, på centrala Manhattan. Barretts huvud har för närvarande fyra stora ärr, ett kraterliknande hål, samt två metallplattor som hålls på plats med skruvar. Hon lider av allvarlig kort- och långtidsminnesförlust, kronisk depression och många “sinnesstörningar”. Icke desto mindre berättar hon stolt i New York Times att hon “inte är ett offer” för hon “vill inte älta det förflutna”.

Även om det är ovanligt att hitta självutnämnda offer i dessa dagar, finns det legioner av “överlevare”. Professionella offeradvokater uppmuntrar trenden att avsäga sig offerskap. En studie publicerad i National Law Journal kom exempelvis fram till att socialarbetare rekommenderar att man ändrar namn på inrättningar för offer – sådant som kvinnojourer – till överlevarinrättningar. Denna nya klassificering är enligt sina förespråkare “mindre passiv, negativ och lamslående”.

För att driva ironin längre deltar anti-viktimismens förespråkare i det fenomen som de själva vill stävja. Medan författarna beklagar de ökade offeranspråken, introducerar de själva nya grupper av offer – grupper som ofta är offer för offer. Offer kan göras till offer för den egna gruppen, sådana som vägrar att medverka i kollektivets förmodat rigida och repressiva regler. Symptomatiskt nog räknar många av författarna sig själva till de faktiska eller potentiella offren för det utbredda offerskapet. På detta sätt adopterar antiofferlitteraturen samma manikeiska syn på världen som de tillskriver offren: att se samhället som djupt och oåterkalleligt uppdelat mellan offer och förövare. Men i kritikernas beskrivning är rollerna ofta omvända: offret avslöjas som förövare och den påstådda förövaren är det verkliga offret.

Offers rättigheter

Andra grupper av verkliga offer inkluderar offer för positiv särbehandling, skattebetalare (offer för välfärdsstaten), och brottsoffer. Men i offerrättsrörelsen sammanfaller anti-viktimismens företrädares ärenden med de som kritiserar skuldbeläggandet av offer. Trots att de politiska rötterna till denna rörelse oftast ses som en integrerad del av de konservativas “krig mot kriminalitet”, är det viktigt att poängtera att de i själva verket är en legering. I synnerhet feministers ansträngningar för offer för sexuella övergrepp var banbrytande för att höja allmänhetens medvetande om behovet att skapa stödprogram för offer, och att förbättra lagar och polisrutiner för att omfatta offrens behov.

Offerrättsrörelsen stöder bland annat att offer ska spela en större roll när brottslingar åtalas. Rörelsens största trumfkort i denna kontext är idag offrets redogörelse för brottets verkan: ett Victim Impact Statement. Dessa redogörelser står för en formell kontext i brottsmål – efter att den svarande har förklarats skyldig och innan domen faller – för offer eller deras familjer (vilka definieras av rörelsen och domstolen som “sekundära offer”) att i detalj beskriva den smärta och det lidande de utstått.

Victim Impact Statements rättfärdigas delvis genom en terapeutisk logik. Offrets offentliga vittnesbörd om sin smärta och sitt lidande, liksom hennes möjlighet att anklaga sin förövare, avser att stärka henne psykologiskt, för att hjälpa henne att komma över sitt trauma. Det terapeutiskt stödjande i offrets offentliga vittnesbörd är också kärnan i de ickejuridiska verksamheter, som offerpaneler (understödda av grupper som “mödrar mot rattfylleri”) och “ta natten tillbaka”-träffar (där offer för sexuella övergrepp uppmuntras att vittna om sina erfarenheter). Utbredningen av sådana forum liksom att Victim Impact Statements beretts plats i brottsmål låter oss förstå att en transformering av kampen för offer har skett under de sista trettio åren – från att skydda offer från skuldbeläggande, till terapi med offer som anklagar.

Beteckningen “offerrättsrörelsen” efterliknar medborgarrättsrörelsens modell från 1960-talet, även om det är oklart om denna speciella rörelse avses utgöra ett tillägg till, eller ersätta sina föregångare – en rättighetsrörelse som tar ut alla andra rättighetsrörelser. Trots allt är oppositionell politik obestridligen ett primärt mål för anti-viktimismens förespråkare. Som vi har sett fungerar anti-viktimismen, i kontrast till den progressiva politikens kollektivism, som en individualiserande, atomiserande diskurs som kallar, eller som Althusser kanske hade sagt “interpellerar”, sina subjekt genom att ifrågasätta deras personliga oskuld, moraliska resning, och karaktärsstyrka: samtidigt som deras gemensamma villkor och historia ignoreras. När det skrämda subjektet vänder om och svarar “jag är inte ett offer jag är… något annat” är hon fångad i diskursen.

Anledningen till att “offer” fungerar som en så stark förolämpning idag är att anti-viktimismen har förändrat diskussionen om sociala åtaganden, gottgörelser och läkande eller återställande procedurer, till en kritik av den påstådda benägenheten hos självutnämnda offer att hänge sig åt tvivelaktigt beteende. Anti-viktimismens företrädare sammanflätar vanemässigt grupper och individer, och reducerar vanligen de förra till senare. I viss utsträckning gäller detta också språket som präglar uttrycket “skylla på offret”, genom att denna kraftfulla slogan använder ett ordspråksaktigt ensamt offer för att beskriva fundamentala sociala ojämlikheter.

Medan Ryan tog ordet “offer” i bruk för att beteckna de fattiga, och därmed försköt uppmärksamheten från den produktiva klassen till dem utanför den (trasproletariatet i Marx terminologi) är han emellertid fortfarande fäst vid den gamla marxistiska lösningen. För Ryan är offerstatus en klasstatus. I en intervju nyligen avslöjade han faktiskt sin oro för och sitt missnöje med att många tillämpningar av hans anklagelse appliceras på individuella offer, inklusive våldtäktsoffer. Han hade kanske, bekände han, valt orden illa, och myntat “en olycklig formulering”.

Oavsett om det är i form av anti-viktimismen eller i uttrycket “skylla på offret”, verkar offeridiomet också vara den diskursiva väg där terapi blir politik. Först användes det för att bedöma individer, sedan koloniserade terapeutiskt tänkande offentliga debatter i frågor om socialpolitik. I denna radikala nyliberala omkastning av “det personliga är politiskt” förringas politiska krav, genom att organiseras som personliga förhållningssätt eller känslor – individuella brister eller fel – och därigenom avlegitimeras kollektiva, politiska lösningar. Således blir det extremt svårt att inrikta sig på institutionella former av hierarkier eller privilegier, systematisk dominans eller genomgripande social orättvisor som ger fördelar åt somliga genom att underordna andra. Trots allt skulle ingen behöva vara “offer” eftersom var och en av oss skulle kunna vara självbestämmande om vi bara har den rätta karaktären – och det kan vi.

Anti-viktimismen lägger en mycket rigid juridisk modell av offerskap över alla sorters offer. Genom att göra det undertrycks majoriteten av alla offeranspråk, och begränsar radikalt omfattningen av de som rätteligen kunde söka offerstatus, och begränsar gottgörelse till statliga vedergällningsaktioner. När anklagelser om social orättvisa stöps om i relation till de föreställningar om skuldfrihet och skuld som utgår från rättssalen, måste medlemmar i marginaliserade grupper tillhandahålla motsvarande juridiska bevis för att visa att de faktiskt är missgynnade.

Retorisk revolt

Vid slutet av vår ganska raska översikt över formuleringens, “skylla på offret”, besynnerliga utveckling kan vi göra flera iakttagelser. För det första har vårt nuvarande bruk av uttrycket mindre att tacka dess författare för än dess uttolkning och användning av feministiska offerförkämpar. För det andra återspeglar deras bruk av Ryans fras en ny uppfattning av effekterna av offer, särskilt för brottsoffer. Offerskap förstås inte längre primärt, eller nödvändigtvis, i termer av orättvisa eller ens av lidande kroppar, utan i termer av psykologisk skada. För det tredje riktar sig anti-viktimismen mer mot feministiska varianter av “skylla på offret” än mot Ryans. De underminerar att offrets perspektiv privilegieras, särskilt kravet att skydda offer från att dömas. För det fjärde har anti-viktimismens företrädare också i sin tur försett offerskap med en ny innebörd genom att framställa det som skamligt. De förefaller glömma att, som den politiska teoretikern Judith Schklar anmärkte, “offerskap är något som händer oss, det är inte en egenskap”.

Som vi har sett strävar anti-viktimismens företrädare efter att med ena handen dra den heliga manteln av offren. Med den andra handen vill de dock placera offren på en än högre piedestal genom att befrämja vad jag kallar “dyrkan av det sanna offret”, där offrets status grundas i total hjälplöshet och absolut oskuld. Men anti-viktimismens Sedesamma Offer gnäller eller bråkar förstås inte: han kämpar stoiskt mot alla odds, utan att förvänta sig bistånd. Det goda offret är med andra ord offret som förtjänar vår omsorg och vårt bistånd – det är offret som vägrar att vara ett offer.

Referenser

Benn Michael, Walter, The trouble with diversity: How we learned to love identity and ignore inequality, Metropolitan Books, 2006
Brownmiller, Susan, Against our will: Men, women, and rape, Ballantine, 1993
Cole, Alyson, The cult of true victimhood: From the war on welfare to the war on terror, Stanford, 2007
Dershowitz, Alan, The abuse excuse: And other cop-outs, sob stories, and evasions of responsibility, Back Bay, 2000
D’Souza, Dinesh, Illiberal education: The politics of race and sex on campus, Free Press, 1998
Griffin, Susan, Rape: The power of consciousness, Harper, 1979
Paglia, Camille, Sex, art and American culture, Vintage, 1992
Ryan, William, Blaming the victim, Vintage, 1970
Shklar, Judith, The faces of injustice, Yale, 1992
Steele, Shelby, The content of our character: A new vision of race in America, Harper Perennial, 1991
Sykes, Charles, A nation of victims: The decay of the American character, St. Martin’s, 1993
Wolf, Naomi, Fire with fire: The new female power and how to use it, Ballantine, 1994

Published 9 February 2011
Original in English
Translated by Mikela Lundahl
First published by Glänta 3-4/2010 (Swedish version)

Contributed by Glänta © Alyson Cole / Glänta / Eurozine

PDF/PRINT

Read in: EN / SV

Published in

Discussion