Hur en indisk författare upptäckte Europa

Vad innebär det egentligen att vara en ”europeisk författare”? I en essä om hindiförfattaren Nirmal Verma söker Vineet Gill ett europeiskt kulturarv som vem som helst kan göra anspråk på, vars själva fundament utgörs av en ständig omförhandling. Vägran att införliva sig i en bestämd tradition gjorde Nirmal Verma till en genuint europeisk författare menar Gill – samma vägran gjorde honom till en autentisk indisk sådan.

Efter brytningen som det andra världskriget ledde till, drev Storbritannien allt längre bort från Europa. Femtiotalet och sextiotalets engelska litteratur färgades av den så kallade ”Movement-gruppen” bestående av författare som Philip Larkin och Kingsley Amis vilka satte tonen för en hel generation med sin småengelskhet. På den tiden fanns det inget otrendigare än att fantisera om ett europeiskt liv om man var brittisk författare. Trots det uppfylldes den inflytelserike konstkritikern John Berger av just den drömmen när han lämnade England för gott 1962, för att bosätta sig först i Zürich och sedan i den franska byn Quincy, som förblev hans hem fram till hans död i januari 2017. Flytten till kontinenten berodde delvis på hans belackare hemma i England, som aldrig gick miste om ett tillfälle att angripa Bergers ihärdiga marxism. Men hans enkelresa var också ett sätt att uppfylla en långvarig konstnärlig ambition: Berger for till Europa eftersom han – med egna ord – ville ”bli en europeisk författare”.

Det är lätt hänt idag att man misstolkar Bergers dragning till kontinenten som gammalmodig eurocentrism och förbiser den radikala innebörden av det där lilla ordet ”bli”. Vad var det som Berger eftersträvade när han bestämde sig för att bli europeiserad? Vad innebar det överhuvudtaget att bli en europeisk författare? För handlade det helt enkelt inte om ens nationalitet, geopolitiska identitet, om ens rötter? Och i det avseendet kan man undra om inte Berger, i egenskap av britt, alltid hade varit en europeisk författare? Men det var inte det som var poängen. Berger fann sig attraherad av ett Europa som inte var så mycket en samling nationalstater som en idé – ett ideal – om ett gemensamt kulturarv som vem som helst kunde göra anspråk på. Den europeiska traditionen, som per definition var flerspråkig och mångkulturell, var dock inget lätt arv. Det var någonting som måste eftersträvas, något man blev tvungen att göra sig förtjänt av; och i viss mån krävdes det en kulturell öppenhet av ens fosterländska jag inför eller gentemot den utländske ”andre”. På så sätt begynte Berger att bli en europeisk författare – genom ett kontinuerligt intellektuellt engagemang i andra språk, andra historier.

Några år före Bergers utvandring, kom hindiförfattaren Nirmal Verma till Europa. Det var förstås ett mycket annorlunda Europa som Verma bosatte sig i: bakom järnridån i det sovjetkontrollerade Tjeckoslovakien, en helt annan värld än efterkrigstidens västeuropeiska ekonomiska mirakel. Men Prag höll på att öppnas upp under sextiotalet. Man påverkades av så långväga influenser som Hollywood (amerikanska filmer började dyka upp på biograferna) och staden blev till ett viktigt nav för författare, konstnärer och akademiker vars verk präglades av en typiskt europeisk nyfikenhet för ”det utländska”. Verma själv gagnades av den här nya kosmopolitismen. Han hade nämligen inbjudits till Prag för att delta i Orientaliska institutets stipendieprogram vari det ingick att översätta moderna tjeckiska romaner och noveller till hindi.

Photo via Nagy Gyula from Fortepan.hu

Verma var inte främmande för översättarkonsten. Hans skrivarkarriär hade inletts med en handfull indirekta översättningar till hindi av ryska klassiker via engelskan – exempelvis böcker av Tolstoj, Alexandr Kuprin och Alexandr Fadejev. Fascinationen för det ryska berodde delvis på det faktum att Verma gått med i kommunistpartiet under sina studentår i Delhi. (Han tog dock avstånd från ideologin efter den sovjetiska invasionen av Ungern 1956.) Men utöver politiken spelade också andra faktorer in. Hindilitteraturen hade blomstrat genom utbyten med allehanda språk ända sedan Premchand – som anses vara den moderna hindilitteraturens gudfader – upptäckte de engelska översättningarna av den indiske Nobelpristagaren Rabindranath Tagores noveller som ursprungligen var skrivna på bengali. (Själv skrev Premchand på två språk: hindi och urdu.) Så det var inget märkvärdigt med att en aspirerande hindiförfattare jonglerade flera språk, var en glupsk läsare av översättningar och antog en översättares attityd gentemot flerspråkighet. Redan i tonåren fattade Verma tycke för rysk litteratur efter att ha läst Maksim Gorkij och Tjechov med flera i översättning. Långt innan han flyttade till Prag hade han dessutom bekantat sig med verk av diverse tjeckiska författare, inklusive poeten Miroslav Holub.

Under åren i Prag – från 1959 till 1968 – omvandlades denna ytliga bekantskap till något mer intimt. Efter en intensiv språkkurs lärde sig Verma tjeckiskans grunder någorlunda väl och satte genast igång med att översätta bland andra Karel Čapek, Bohumil Hrabal och Jan Otčenášek till hindi. Två av Milan Kunderas tidiga noveller ur samlingen Kärlekens löjen gavs ut i Vermas hindiöversättningar åratal innan de (eller deras författare) upptäcktes av det engelskspråkiga västerlandet. Vermas översättningar öppnade nya dörrar för hindiläsare i Indien och samtidigt spelade de en viktig roll i hans egen upptäckt, eller snarare återupptäckt, av Europa.

”Om vi inte lär oss översätta europeisk litteratur – utan att gå via engelskan – direkt till hindi, kommer vår förståelse av Europa att förbli extremt ytlig, grund och begränsad,” skrev Verma i essän Har Baarish Mein [ung. ”Varje gång det regnar”], om hur indierna såg på Europa. Englands spöke, hävdade han, hade fördunklat bilden av Europa för generationer av indier. Dessutom tjänade det engelska språkets globala dominans till att ytterligare isolera det kontinentala Europa från resten av världen. Den som ville känna äkta samhörighet med Europa måste därför distansera sig från all slags anglocentrisk arrogans, vare sig historisk, politisk eller kulturell. För ett autentiskt europeiskt kulturmöte behövde man återupptäcka Europa – men inte i form av den monolit som återfanns i historieböcker, utan det Europa där olika strömmar flödade samman och som Walter Benjamin vördade då han gav sig på att översätta Charles Baudelaire till tyska; och som också vördats av Baudelaire då han, hänförd av Wagners melodier, skrev i ett brev till kompositören: ”För mig kändes det som att musiken var min egen.”

Det anmärkningsvärda är att Vermas skriverier under hans europeiska sejour inte förmedlar någon hemlängtan eller känsla av att alls sakna livet i Indien. Han skriver ingen exillitteratur. Som författare i utlandet är han inte det minsta utvandrarnostalgisk utan visar ovanligt nog prov på en besynnerligt finurlig hemtamhet. Alla författare är till viss del utomstående i samhällena de bor i, men Vermas styrka var att han kunde skriva som en hemmahörande även i förmodat främmande miljöer. ”Hemma” var ingen fix idé för honom utan kopplades istället till kreativa möjligheter, till inspiration som kunde slå till var som helst.

Trots all sin kosmopolitism förblev Rabindranath Tagore – en av Vermas litterära förebilder – en hemlängtande författare under större delen av sitt liv. Även om han ständigt befann sig på resande fot, begränsades av någon anledning Tagores kreativitet till att utesluta hans erfarenheter utanför Indien, till och med utanför Bengalen. Endast i sina reseskildringar och essäer grubblade han över det utländska, medan när han diktade eller skrev skönlitterärt förhöll han sig till de trakter han var mest bekant med. ”Hans musa försmäktade i främmande länder,” skrev den bengaliske litteraturkritikern Buddhadeva Bose om Tagore. Vermas musa blev däremot uppeggad och stimulerad av det utländska och okända.

Hans debutroman Ve Din (översatt till engelska som Days of Longing, ung. ”Längtans dagar”) utspelar sig i Prag. Det är kanske den första indiska romanen, åtminstone den första på hindi, där handlingen helt och hållet är förlagd till en västerländsk stad. Ve Din som gavs ut 1964 kretsar kring ett internationellt persongalleri: fyra studenter (en indier, en burmes, en tysk och en tjeck) samt en gåtfull österrikisk besökare. Det är därmed ganska uppenbart att romanen är en hyllning till kulturell mångfald vilket därmed gör den till en ytterst europeisk roman. Det är också den typen av tvärkulturell roman som man kan förvänta sig att en översättare skulle skriva. Faktum är att berättelsens kärna är just översättning. Den indiske berättaren talar flytande tjeckiska och får ett deltidsuppdrag som tolk varpå han följer med en semestrande österrikisk kvinna runt Prag på en sightseeingtur (vilket givetvis har erotiska konsekvenser). Men det är inte bara berättaren som spelar rollen av tolk; det gör också författaren som möter oss, läsarna, inom den litterära hindisfären som ligger ytterst fjärran från handlingens ursprungsmiljö.

Trots det kommer vi nära den miljön i romanen. Snarare än att nyttja ett fjärmande, journalistiskt avståndsperspektiv skapar den, liksom alla stora litterära verk, illusionen av intimitet. Prags kaféer, gator, spårvagnar, lyktstolpar, skyltfönster och hur dagsljuset skiftar under dagens lopp skildras innerligt, varje detalj påminner oss om att detta verkligen är en kärlekshistoria: en författares kärlek till en stad. Vid ett tillfälle under den guidade rundturen yttrar berättaren att han känner ”den sortens nyfikenhet som man ibland förnimmer när man betraktar sin stad genom någon annans ögon”. Det finns ingen ironi i ett sådant påstående (även om det är svårt att inte notera det postkoloniala rollbytet – att en indier i Europa betraktar en österrikiska som utomstående, som ”någon annan”). Det bekräftar helt enkelt berättarens status som en tvättäkta pragbo och förmedlar en idé om hur fullkomligt författaren har accepterat staden som sitt andra hem.

Innan staden nästintill totalt försvann bortom järnridån, var Prag en internationell stad av rang, en rival till Paris och Wien som tidvis till och med tycktes äga en starkare lyster. Stadens tjeckiska namn Praha är besläktat med ordet, prah, vilket på tjeckiska betyder tröskel och lokalbefolkningen hävdar stolt denna fonetiska koppling när de vill betona Prags historiska roll som porten till Europa. Detta var en stad som var stolt över sitt kontinentala arv och sin europeiska identitet. Om man hörde hemma i Prag, kunde man med största säkerhet anta att man skulle känna sig hemma var som helst i Europa. Det var åtminstone fallet med Verma som ofta klev igenom den porten ut i det större europeiska landskapet och reste runt så fort han fick tid och råd.

Hans reseskildring Cheedon Par Chandani (ung. ”Månsken på tallar”) skrevs ett par år innan romandebuten och räknas som ett pionjärverk inom den då ännu väldigt unga resegenren på hindi. Boken beskriver bland annat Vermas långa färd från Prag till Reykjavik via Berlin, Paris och Edinburgh. Det var en ”storslagen nöjestripp” av samma slag som Mark Twain tyckte om att skildra även om Vermas inkännande natur som resenär skiljer sig enormt från Twains misantropiska (och komiska) parodier. Istället drevs Verma av sympati för folk han mötte liksom vemod inför efterkrigstidens ödeläggelse. I till exempel Berlin slogs han av åsynen av obebodda hus som en gång varit judiska hem. På andra håll i staden fann han sönderbombade byggnader, helt tomma inuti, men med fasaderna intakta likt antika ruiner.

Det här var glimtar av ett Europa som fortfarande höll på att återhämta sig efter andra världskrigets trauman. Ett Europa som ännu inte var återuppbyggt. Och det skulle dröja innan kontinenten slog mynt av sin nya identitet som ”den första världen”. Vermas reseskildringar tar oss tillbaka till den besynnerliga mellanperioden i modern europeisk historia då flera äldre ting var på väg att raderas ur bilden medan det nya fortfarande lät vänta på sig. År 1961, när Verma anlände till Berlin för första gången, skulle staden inom kort – bara några månader senare – komma att bli en symbol för det delade Europa, när Berlinmuren restes i augusti samma år. Då han besökte Paris vid ungefär samma tid fann han stadens bohemiska själ alltjämt vid liv på Montmartres kaféer och kabaréer. Och på Island, som vid mitten av femtiotalet fick sin första nobelpristagare någonsin, stötte han på en kultur som inte kändes så avlägsen från resten av kontinenten som den ter sig idag.

Under besöket i Reykjavik tillbringade Verma en dag med Halldór Laxness, som gavs Nobelpriset i litteratur 1955. De samtalade om böcker och resor; om litteratur och samhälle; om Laxness vistelse i Indien och en middag han blev inbjuden till i Bombay där värdparet trodde att han var Aldous Huxley. Allt detta och mer därtill dokumenteras i Laxness-kapitlet i Cheedon Par Chandani. Fast utöver det rent anekdotiska slås man av intervjuns litterära spännvidd – allt från de isländska sagorna till Tagores poesi påminner oss om att både Verma och Laxness anslöt sig till den typen av kulturell internationalism som nu blivit passé.

Dylika insikter, och sin exceptionella fördjupning i europeisk kultur, hade Verma gått miste om ifall han hade valt att lämna Prag efter att den tvååriga stipendieperioden löpt ut, såsom han ursprungligen hade planerat. Att han sedan blev kvar i nio år vittnar om hans enorma kärlek till staden och de varaktiga vänskapsrelationer han inledde där. När han blev tvungen att flytta till England 1968 (för att följa med sin fru) tog han motvilligt farväl av Prag, som kort därpå skulle bli Europas mardrömshuvudstad. Förvisso kom ju ”68” att åsyfta ett centralt år i modern europeisk historia med ett hoppfullt anslag. Det sovjetstyrda Tjeckoslovakiens liberaliseringsexperiment fick det att verka som om socialismen trots allt hade ett mänskligt ansikte. Till och med en som Verma, som efter 1956 blivit en skarpt kritisk antikommunist, kände upphetsning över Pragvåren. I ett brev till sin bror, publicerad i samlingen Priye Ram (”Käre Ram”) skrev han vid samma tid: ”Det här är en fullständigt ny sorts revolution i Östeuropa, där all censur försvunnit över en natt.” Men från vår till sjudande sommar förvärrades det politiska klimatet. De sovjetiska myndigheterna invaderade Prag – för att ge liberalerna en läxa. Och innan Verma hunnit få ordning på sitt nya liv i England fylldes Vaclavplatsen med stridsvagnar.

En av Vermas kraftfullaste essäer handlar om det stigande mörkret i Prag under dagarna som ledde fram till sovjetinvasionen. Prague – Ek Swapn (ung. ”Prag – en dröm”) är en skildring av författarens sista dagar i ”rubrikernas, farornas och ryktenas stad”. Det märktes en allmän oro i luften, panik rentav. Optimismen överlevde blott som villfarelser. ”Men Ungern var annorlunda,” säger en äldre dam till Verma när han nämner det fasansfulla exemplet som sattes 1956 i och med sovjetinvasionen av det kommunistiska Ungern. Eftersom det skett där, kunde det ju lika väl hända här, menar Verma. Han lider av föraningar om en annalkande katastrof. Därför tycks honom alla gatuprotester och köer för att underteckna upprop fullständigt meningslösa, men också av just den anledningen så tragiskt tappra. Några år efter att det värsta hade passerat – eller åtminstone verkade så ur omvärldens synvinkel – gjorde Verma ett kort återbesök i Prag under förevändning av att delta i ett seminarium. Mötena med gamla vänner som desperat ville lämna landet gjorde honom nedstämd. Än mer deprimerande var rapporterna om kamrater och bekanta som kastats i fängelse eller fått sina liv förstörda. Framstående akademiker han känt jobbade numera som fönsterputsare och taxichaufförer.

”Medan jag strosar genom Prags tysta gränder funderar jag över hur jag har tillbringat de bästa och mest avgörande åren av mitt liv i detta land,” skrev Verma på 1970-talet. På mer än ett sätt gjorde Prag-erfarenheterna honom till den författaren han kom att bli och möjligen också personen han var. Alltså var hans europeisering grundligare än vad han någonsin kunde ha föreställt sig vid utresan till västerlandet. Målet som John Berger föresatte sig 1962 tycks Verma ha uppnått efter att ha tillbringat nästan ett decennium i Europa och när han så slutligen var redo att återvända till Indien hade Verma blivit en europeisk författare.

Tagores belackare använde ofta uttrycket ”europeisk” som ett avfärdande när de diskuterade hans verk. (Den brittiske historikern E.J. Thompson kallade honom föraktfullt för ”en europeisk författare på bengali”.) I hindivärlden anammade Vermas kritiker samma strategi och beskyllde honom för att vara en europeisk hindiförfattare. Till och med beundrarna ställde sig tvekande till vad de upplevde som Vermas eurocentriska tendens som borde balanseras av en portion Indiendyrkan. Allra högst uppfattades han vid mitten av sjuttiotalet, då han likt den förlorade sonen välkomnades åter, som någon som gått vilse på hemvägen. Den här idén om hur Vermas kreativa tankevärld ”återkom” till Indien är delvis korrekt. Under den resterande hälften av sin författarbana inledde han så att säga en medveten och samvetsgrann utforskning av indiskheten – främst genom sin upptagenhet med hinduisk filosofi (vilket vissa författarkolleger uppfattade som ett komplett svek mot alla sekulära grundprinciper) och komparativa kulturanalyser där Indien alltid var hans referenspunkt. Han skrev nu essäer som Bharatiya Sanskriti Aur Rashtra vilken, som titeln antyder, handlar om indisk kultur och nationsbygge, Bharatiya Lekhak Ka Swapn Aur Zimmedari – det vill säga om den indiska författarens drömmar och ansvar – samt Mere Liye Bharatiya Hone Ka Arth om vad det innebar för honom själv att vara en indier. Verma utvecklade också vid den här tiden en mer Indiencentrerad syn på Europa. I europeiskt tänkande tyckte han sig märka spår av vad han ansåg vara en indisk sensibilitet. (Ytterligare en betydelsefull postkolonial vändning även om den inte var politiskt influerad.) ”Goethe var den siste europeiske tänkaren som stod nära den indiska traditionens världsomspännande karaktär där människor och natur, istället för att betraktas som två separata väsen i motsatsförhållande till varandra, tillhör ett och samma medvetandemässiga klosterkommunitet”, skrev Verma i essän Ek Bharatiya Buddhijeevi Ki Bhumika (ung. ”Den indiske intellektuelles roll”).

Inte olikt de europeiska orientalister som drog österut på jakt efter andlig självinsikt stöpte Verma om sig till en indisk occidentalist som lärde sig att betrakta jaget i förhållande till – och genom – västerlandet. I en föreläsning på det tyska Heidelberguniversitetet år 1988, betitlad Bharat Aur Europe: Pratishruti Ke Kshetra Ki Khoj (ung. ”Indien och Europa: En studie av världsdelarnas genklang”), citerade Verma den namnkunnige indiske filosofen och Heideggerforskaren Jarava Lal Mehta om hur resan som leder oss genom ”det främmande och det underliga” är det enda sättet för att återupptäcka sig själv. ”Det kan säkert bli en väldigt lång resväg”, sade Verma, ”längs med vilken vi behöver korsa den europeiska kulturens bergiga landskap för att så småningom nå vår ämnade slutdestination”. I det avseendet hade Europa utgjort ett språngbräde för den indiske författaren i vardande, för man måste självfallet ta hänsyn till Europas historia och litterära arv om man vill bli en indisk författare.

Att anpassa sig till någon specifik tradition var inte alls angeläget för John Berger. Faktum är att han tillhörde sin generations mest högljudda kritiker av det europeiska samhället – av     klassamhällets fördomar, som förstärktes av borgerliga konstformer. Ändå drogs han till något dynamiskt, något livfullt i den europeiska traditionen: kanske dess tendens, liksom Berger en gång skrev i något annat sammanhang, att gång på gång ”bryta med eller omskapa sitt eget arv”. Hursomhelst är en av de stora lärdomarna som Berger förmedlar, genom sina texter och sin konstfilosofi, att konstnärliga traditioner kan omformas radikalt – antingen inifrån och ut av konstnärer som bryter mot konventionella tankesätt eller från utsidan, av oss kulturkonsumenter, beroende på vilka olika synsätt vi väljer att anamma.

Bergers dröm om att bli europeisk författare var utan tvivel en bieffekt av hans livslånga strävan efter att göra sig fri från traditionens bojor. Att vara en europeisk författare betydde för honom att man tog del i ett kontinuerligt skapande och omskapande av sina egna traditioner. Det handlade om att göra uppror mot den klassiska tvångsmässiga författarbesattheten av att hitta hem och slå ner bopålar. Jag känner igen samma slags rastlöshet när det gäller hemvistfrågor inom indisk litteratur – den ingår i medeltida bhakti-rörelsers ikonoklastiska gudshängivenhet liksom i Bombayskolans engelskspråkiga sjuttiotalspoeters ogenerade kosmopolitism. Och den finns absolut där i stora delar av Vermas arbete. Vissa beskyllde honom för att vara en låtsaseuropé medan andra hyllade honom som en pånyttfödd indier, men sanningen är att Vermas författarskap inte följer någon bestämd tradition och således är den både autentiskt indisk och genuint europeisk på en och samma gång.

Published 22 April 2020
Original in English
Translated by Zac O'Yeah
First published by Ord&Bild 1–2/2020 (Swedish version); Eurozine (English version)

Contributed by Ord&Bild © Vineet Gill / Ord&Bild / Eurozine

PDF/PRINT
Photo via Barbjerik Ference from Fortepan.hu

Read in: EN / SV

Published in

Discussion