Fråga vad ditt land är berett att göra för deras

Efter det finska riksdagsvalet gick smekmånaden rejält snett för vinnaren. I ett märkligt efterspel till valet föll landets första kvinnliga statsminister, Anneli Jäätteenmäki på ett Irakgate efter 63 dagar vid makten. Hennes misstag var att hon i sin valkampanj använde konfidentiell information om vad hennes politiska opponent Paavo Lipponen hade diskuterat med George W. Bush. Mer än nånting annat, väcker det frågan om hur USA:s nya roll samlar tyngd som ett tillhygge i inrikespolitiken i länderna i Europa, skriver Jan-Erik Andelin.

Bara fyra dagar efter det finska riksdagsvalet den 16 mars flög den första amerikanska Tomahawk-missilen in i Baghdad, i en precisionsattack som världsmedia skulle kalla “liten”. Kriget mot Irak hade börjat.

I Helsingfors hade det landsbygdsorienterade centerpartiet, under sin nya partiledare Anneli Jäätteenmäki firat sin återkomst till makten. Efter åtta år i opposition tog partiet 55 av riksdagens 200 platser, medan de regerande socialdemokraterna också de gick framåt med 53 mandat, ledda av långvarige statsminister Paavo Lipponen.

Valrörelsen 2003 hade varit relativt kort och dåsig. Regeringskoalitionerna sedan år 1995 hade varit breda av aldrig tidigare skådat slag och omspänt allting mellan radikalvänster och konservativa. Det hade slipat ner kanterna på de flesta politiska stridsfrågor, och många väljare befann sig närmast i ett stadium av . Den finska ekonomin med Nokia och dess många IT-spinnoffs hade blomstrat under nästan ett årtionde, och det bidrog också till att all häftig debatt om sociala frågor hade lyst med sin frånvaro. En ekonomisk nedgång på kommande hade i alla fall skrämt mången att vid valurnorna se till att det gick som för moderaterna i Sverige – det finska konservativa samlingspartiet förlorade stort.

När valrörelsen startade i början av året, pågick en modest debatt om det neutrala Finland, som så många “nyeuropeiska” länder kring Östersjön, skulle gå med i Nato. I spåren efter USA:s krig i Afghanistan och med ett nytt krig i Irak bak knuten, hade folkets stöd för ett medlemskap i Nato sjunkit drastiskt, ända ner till 11-14 procent i galluparna. Däremot fanns det en stark allmän uppfattning om att den finska politiska eliten var i färd med att tyst “natoisera” Finland, det vill säga föra landet mot ett oundvikligt Nato-medlemskap. Det skapade också spänningar bland de finska sossarna, som under 30 år hade vuxit sig till det obestridligt starkaste partiet i finsk politik. Den finska utrikespolitiken var i praktiken helt i händerna på folk med band till socialdemokraterna; statsministern, utrikesministern, EU-kommissionären och tre presidenter i rad hade alla varit sossar. Den regimen var, och är, i alla fall långt ifrån enhällig. Vid sossekongressen år 2002 hade statsminister Paavo Lipponen utmanats som partiledare av sin egen utrikesminister, den vänsterradikale Erkki Tuomioja. Ett smärre gläfs mellan de två sossepolitikerna pågår ständigt.

Att skjuta sig in i den här massiva sossebastionen var inte bara modigt, utan också politiskt nödvändigt för Anneli Jäätteenmäki. Ett liknande kort hade centern spelat ut förut. I presidentvalet år 2000 hade centerkandidaten Esko Aho utmanat den ledande (s)-trojkan ifråga om EU-bojkotten mot Österrike år 1999, som sossarna stadigt stödde. Det draget var i alla fall inte tillräckligt och Aho förlorade knappt mot den dåvarande utrikesministern Tarja Halonen, som blev landets första kvinnliga president, idag populärare än snart sagt någon av Finlands presidenter genom historien.
I den amerikanska uppladdningen för kriget i Irak, hade statsminister Lipponen mött George W. Bush i Vita huset i december 2002. Det rapporterades att de hade talat om hur Finland kunde delta i återuppbyggnadsarbete och den humanitära hjälp som Irak skulle behöva efter det krig som inte ännu hade utkämpats. Också senare, när bara tre veckor återstod till dagen D för kriget i Irak, hade Bushadministrationen inbjudit diplomater från Finland och ett 30-tal andra länder till en “Coalition Briefing”. Samtidigt hade Lipponen, en statsmanna-wannabe i den europeiska maktens korridorer, talat för en fredlig lösning på Irakkrisen under FN:s ledning.

Med bara tre veckor kvar till riksdagsvalet, attackerade Jäätteenmäki Lipponen i Irakfrågan. Hon ifrågasatte om det överhuvudtaget kunde vara möjligt att Finland var överens om Irak med både USA och Tyskland. Hon påpekade också att statsministern och utrikesministern var för sig gav motstridig information om var Finland egentligen stod i förhållande till kriget. Men så råkade Jäätteenmäki in i en händelsekedja som blev ödesdiger för henne. I en TV-debatt den 6 mars anklagade hon Lipponen för att otillbörligt ha gett för stora löften till USA, vilket band Finland till den USA-ledda koalitionen mot Irak. Till stöd för sina påståenden uppges Jäätteenmäki efter debatten ha visat hemligstämplade papper för journalisterna i studiolobbyn. Liknande papper dök också upp i två kvällstidningar fem dagar senare. De innehöll ett par fjäskade fraser av Lipponen under besöket hos Bush, men inte så mycket mer. Därefter låg viktigare saker i luften. Världen höll andan inför attacken mot Saddam Hussein och hans påstått fruktansvärda vapen. Och Anneli Jäätteenmäki gick och vann valet.

Utländska kommentatorer och analytiker var mindre entusiastiska över centerns valseger. Den skulle återinföra en relativt gammalmodig regering med sossarna, den så kallade rödmyllan, som hade varit den förhärskande regeringskoalitionen i Finland sedan år 1945. Jäätteenmäki etablerade effektivt en trepartibas för den nya regeringen, med det svenska språkminoritetspartiet SFP som komplement till center-sossekärnan. Så snart regeringsprogrammet stod klart, drog den avgående statsministern och partiledaren Lipponen sig från förhandlingsbordet och åkte på skidsemester till Lappland med sin familj. Till regeringsförhandlingarna återvände han i praktiken inte, och i den nya regeringen var han inte med. Anneli Jäätteenmäki, en 48-årig jordbrukardotter och jurist från Lappo (Lapua) i Österbotten blev landets första kvinnliga statsminister.

Ceremonin, där Jäätteenmäki presenterade sin nya regering för den allt mera mormorsaktiga president Tarja Halonen blev en sprallig sak. De två ledande kvinnorna i landets politik trallade systerligt arm i arm genom salarna i presidentslottet, med en mängd uppsluppet fnitter och skratt under kristallkronorna, när det formella var överstökat.

Snart var det dags för Anneli Jäätteenmäkis första utlandsresor. En av dem gick till Sankt Petersburgs 300-årsjubileum, där hon informellt mötte George W. Bush i den forna ryska huvudstadens glans och prakt. Efteråt beskrev Jäätteenmäkis man, en ledande tv-journalist, i en nästan absurd tidningskolumn hur Amerikas president – världens mäktigaste man – hade utdelat komplimanger till hans fru. Inget imagebygge eller small talk-citat av Stora W hade emellertid någon betydelse i den finska debatten längre. Berg- och dalbanetåget hade redan börjat rulla. I Helsingfors utredde polisen hur hemligstämplade handlingar hade hamnat hos statsministern och pressen redan före marsvalet 2003. Snart kunde man påvisa att Jäätteenmäki hade konfidentiellt material hos sig, och när hon återvände från Ryssland, förhördes hon av polisen. Till mångas stora förvåning fanns läckan i presidentens slott och hos en av Halonens rådgivare.

Till skillnad från höga statsförvaltningar i många andra länder, är presidentslottet i Helsingfors en rätt så antikverad institution. Inhyst i 1800-talets skeppsmagnat J.H. Heidenstrauchs gamla residens, är slottet besatt med medhjälpare och en märklig uppsättning av militära adjutanter, som presidenterna ärver av varandra. Det blev också ett slags naturlig räddningsplanka för slottet. Man kunde argumentera att rådgivaren, Martti Manninen hette han, inte hade handlat utgående från slottets intresse, utan av lojalitet till centerpartiet som han länge hade varit en trogen medlem av.

I en hetsig debatt i riksdagen några dagar senare kunde Jäätteenmäki inte undkomma det faktum att hon hade ljugit om hur hon hade fått hemligstämplat material under vägen till makten. När sossarna som hennes regeringspartners krävde hennes avgång, fanns det inte längre nån utväg. Jäätteenmäki klev ombord på ett affärsjetplan och flög till presidentens sommarresidens i Gullranda norr om Åbo. I en kort ceremoni i residensets trädgård en ljus nordisk sommarkväll, överräckte hon sin avskedsansökan. Det togs några foton, med de två ledande kvinnliga politikerna, som plötsligt såg ut som i en teatertablå där de skulle föreställa en rektorstant som relegerade skolans mest framgångsrika elev. Presidenten och statsministern såg trötta och slitna ut, och de hade båda gråtit.

Två dagar senare installerades samma regering i sin helhet, med en ny statsminister som de flesta finnar knappt har hört någonting om. Matti Vanhanen är en EU-specialist och en skrivbordsmullvad, med ett av de vanligaste namnen man kan ha i de tusen sjöarnas land. Ursprungligen var det meningen att han skulle bli försvarsminister.
I Finland har man ägnat förvånansvärt lite debatt åt vad statsminister Paavo Lipponen egentligen kan ha avhandlat med George W. Bush veckorna före jul 2002. Varför var promemoriorna från sammanträdet hemligstämplade överhuvudtaget? Det frågar sig den vanliga finnen i insändarspalterna i de finska tidningarna. De ledande medierna och den politiska eliten har däremot sitt fokus på annat håll. De talar i överflöd om var Anneli Jäätteenmäki möjligen gjorde sitt formella fel bland alla de mer eller mindre konfidentiella dokument som dagligen läcker ut i Finlands huvudstad. Hon ljög, ja, och hon gjorde det för att komma åt makten. Men hon vågade också spela med relationen till Världens Mäktigaste Land. Hon vågade också sätta USA:s nya roll i världen i det fokus som de flesta europeiska politiker förr eller senare kommer att acceptera, om det så gäller global, regional debatt eller ren inrikespolitik.

Man har påpekat att två bemärkta jurister, som borde ha vetat bättre, syltade in sig i den finska Irakgate-skandalen. Anneli Jäätteenmäki har varit advokat och justitieminister, och den presidentrådgivare som var själva läckan, Martti Manninen, sägs ha varit en särskilt petnoga jurist. Den fanns också en tredje advokat inblandad, fru president Tarja Halonen själv. Hur långt hon kan ha tagit en kalkylerad risk och sett till att en syster i politiken fick information, som presidenten själv kunde ha önskat ge offentlighet åt, är en fråga som ingen idag ställer i Helsingfors. Polisutredningen i frågan, inklusive presidentslottets roll, har, ja, hemligstämplats.

I förvirringen över vad som har hänt, borde man fråga om det är fosterländskt att avslöja information – inte bara vad Amerika kan göra för ditt land, utan också om vad din regering kan göra för deras.

Published 30 June 2003
Original in Swedish

Contributed by Ny tid © Jan-Erik Andelin Eurozine

PDF/PRINT

Read in: EN / SV

Published in

Discussion