Cyborgsoldater och militariserad maskulinitet

Feminism, teknologi och militär

Frånvaron av kroppar i en forskningsdiskurs som fötts ur ett intresse för krig, det vill säga för våld mot kroppar, får en att undra vad som har gjort denna frånvaro möjlig.1
(Vivienne Jabri)

I “Fact and Fantasy: The Body of Desire in the Age of Posthumanism” hävdar Renée C Hoogland att “det som rör kroppar helt enkelt är för väsentligt för att i vår teknologiska posthumanistiska tid överlåtas åt naturvetenskapens ’empiriskt’ inriktade forskare”2 och manar därför kulturvetare att ta sig an det tunga ämnet kroppslighet. Den senaste tidens utveckling tyder emellertid på att frågor som rör kroppar i stället allt oftare landar hos de “strategi-” och “säkerhets”-tänkande hjärnor som befolkar militära institutioner och regeringskanslier, något som kanske är ännu mer oroande och skrämmande. Mot bakgrund av kriget mot terror/terrorkriget kan man knappast starkt nog betona hur farlig denna förskjutning kan visa sig vara. Faran består i att kroppsfrågor behandlas av institutioner som huvudsakligen ägnar sig åt nationalstatens försvar och säkerhet i en allt mer biopolitisk maktarkitektur.

Många anser att denna utveckling är helt i sin ordning och att sådana frågor bör hanteras av den instans vi har gett fullmakt att agera i vårt namn och till vårt försvar – staten. Andra, i synnerhet den internationella politikens kritiska teoretiker, har uttryckt stark oro över de dödsbringande säkerhetsmetoder som tillämpas i det av USA anförda kriget mot terror/terrorkriget, vilket omfattar inte bara kriget mot Afghanistan och Irak, utan till stor del även de nya säkerhetsåtgärderna rörande invandring, asyl och den enskildes friheter och rättigheter – husrannsakningar, gripanden och möjligheten att utan tidsgräns internera människor, för att bara nämna några.

Feminister har i lika hög grad som militarister hoppats på att avancerad teknologi skulle kunna lösa några av dagens mest angelägna problem i samband med såväl explicit identitetspolitik som krig. Beträffande krigets problem framgår detta ingenstans så tydligt som inom USA:s militära organisation, där teknologi har lovsjungits som svaret på alla frågor om säkerhet och terrorism. Beträffande identitetspolitiken har feminister som Jean Bethke Elshtain, en av de flitigast citerade feministerna i internationell politik, sett ett samband mellan avancerad militärteknologi och rättfärdig krigföring, och ett flertal feminister har argumenterat för teknologins potential att överskrida genusbaserade maktordningar och understödja kvinnors medverkan i institutioner som den militära.3

Donna Haraway, en av de mest välkända feministiska förespråkarna för teknologins potential för gränsöverskridanden, har kritiskt mönstrat teknikens möjligheter att underminera kunskapens binära genusstrukturer. I sin fascination för cyborggestalten hävdar hon att gränssnittet människa/maskin kan utgöra ett hot mot själva grundvalen för de traditionella dualistiska västerländska diskurserna eftersom det genom detta gränssnitt blir så uppenbart att den enhetliga och exkluderande identiteten är socialt konstruerad. Hon menar att cyborgen gör distinktionerna mellan till exempel kropp/själ, jag/andra och man/kvinna diffusa och därigenom avslöjar hur mångfaldig, kontextberoende och kontingent den könade subjektiviteten är. Samtidigt erkänner Haraway att “[h]uvudproblemet med cyborger är naturligtvis att de utgör militarismens och den patriarkala kapitalismens […] oäktingar. Men oäktingar är många gånger synnerligen otrogna mot sitt ursprung. Deras fäder är när allt kommer omkring oväsentliga”.4

Ändå tycks problemet kvarstå, och i motsats till Haraways förhoppningar visar sig cyborggestalten vara tämligen trogen sitt ursprung. Även om cyborggestalten kan bidra till att avslöja genusrepresentationer som kontingenta och historiskt förankrade sociala konstruktioner, måste vi alltså också undersöka på vilka sätt denna gestalt fortfarande representerar ett begär efter maskulinistisk kontroll och herravälde.

Krig och avancerad teknologi ställer oss inför en rad oerhört viktiga frågor om till exempel legitimitet och urskillning, men denna text drivs huvudsakligen av en feministisk nyfikenhet på könad subjektivitet och de representationspraktiker som inom det militära är verksamma i gränssnittet mellan människa och maskin, samt deras etiska och politiska implikationer. Texten spårar hur cyborgsoldaten har konstituerats genom teknovetenskapliga och maskulinistiska maktdiskurser inom det militära i USA. Med tanke på att det feminister i grunden frågar efter är makt, är det ytterst väsentligt att se kritiskt på konstituerandet av cyborgen och hur den påverkar vårt sätt att uppfatta kroppen.

Den oro som driver min text handlar alltså om att ju mer det kroppsliga ses som en fråga för militära och statsstyrande institutioner, desto mer försvinner kropparna ur denna diskussion. För att lotsa sig fram bland de etiska möjligheterna och konsekvenserna av att skriva in maskulin subjektivitet i militär teknologi behöver man förstå vilka processer som har gjort cyborgen till ett legitimt politiskt subjekt på bekostnad av den levande, skrattande, älskande kroppen. Det gäller därför att ta reda på varför det är så viktigt att hålla köttsliga kroppar borta från det moderna teknokrigets konfigurationer.

Vad är en cyborg?

En cyborg är […] en hybrid av maskin och organism, en den samhälleliga verklighetens varelse såväl som en fiktiv varelse.5
(Donna Haraway)

Avancerad teknologi är i dag en oundgänglig del av det amerikanska militärväsendet och formar, präglar och (re)producerar de militära teknovetenskapliga diskurserna. Därmed har man blivit tvungen att (om)skapa amerikanska soldater så att de passar in och fungerar i denna skenbart nya teknologiska tidsålder – nya tider tycks kräva nya soldater för “jobbet” att försvara nationen. Omvänt har de militära diskurserna gett upphov till något som vi annars bara har stött på i science fictionromaner, Hollywoodproduktioner och Star Trek-avsnitt: cyborgsoldaten. Varken gammal eller ny, varken världslig eller inte-av-denna-världen, varken helt människa eller helt maskin representerar cyborgsoldaten den “förening av ideal, metaller, kemikalier och människor som gör vapen av datorer och datorer av vapen och soldater”.6

Att människor görs till maskiner är dock inget nytt fenomen. På 1700-talet var människokroppen redan på väg att bli teknikens främsta inskriptionsyta, säger Michel Foucault i Övervakning och straff:

Människokroppen ingår i ett maktmaskineri, som undersöker, bryter sönder den och sätter ihop den på nytt. En “politisk anatomi” som i samma mån är en “maktmekanism” håller på att uppstå. Den redogör för hur man skall kunna få grepp om andras kroppar, inte bara för att få dem att göra det man önskar utan för att få dem att gå tillväga som man vill, med den teknik, den snabbhet och den effektivitet man har bestämt.7

Detta maktmaskineri markerade en djupgående förskjutning från den gamla tidens tvångsmakt till en ny form av makt som produktiv kraft: en makt som inte var negativ utan snarast positiv i sin konstitutiva styrka. Denna disciplinerande makt verkade inte längre som en simpel yttre kraft på kroppen, utan togs upp av kroppen för att frambringa ett bestämt subjekt – till exempel mönsterfången i fängelset eller den vansinniga, abnorma och avvikande patienten på hospitalet. Som Foucault ingående beskrivit, har militären varit föregångare i denna konstitutionsprocess och genom sina disciplineringsmetoder lyckats få fram det önskade subjektet – soldaten. Då den mänskliga kroppen betraktades som en maskin blev drillövningar, exercisinstruktörer och kaserner de metoder, gestalter och byggnadsformer med vars hjälp det mekaniska kunde införas i det biologiska för att åstadkomma en tränad och fungerande “mordmaskin”.

I vår samtid är kroppen fortfarande den amerikanska militärens viktigaste fält för teknologisk ympning, och det är på “människokroppen, krigets basvaluta, dessa modifikationer utförs, oavsett om det som ska modifieras är ‘våtvaran’ (psyke och hormoner), ‘mjukvaran’ (vanor, färdigheter, rutiner) eller ‘hårdvaran’ (den fysiska kroppen)”.8 Detta fångar dock, enligt min mening, inte riktigt hur det tjugoförsta århundradets cyborgsoldat rekonfigureras; beskrivningen måste modifieras något. Även om människor historiskt sett har kunnat disciplineras till att bli fininställda stridsmaskiner tycks de nu inte längre möta den avancerade teknologins krav. I stället är det i dagens teknovetenskapliga diskurser underförstått (mycket tydligt i RMA, Revolution in Military Affairs) att människors utveckling nu har stött på en mur som det inte tycks gå att ta sig förbi.9 Det välbekanta mottot för USA:s armé, “be all that you can be”, verkar inte vara gott nog, och hur mycket teknologi man än inför i det biologiska måste människor ändå sköta köttets “triviala” uppgifter.

Ett tydligt tecken på denna utveckling är att soldater allt oftare framställs som problem (mycket ömtåliga och ibland bråkiga) i behov av lösningar. Att ett växande antal soldater lever med posttraumatisk stress, vilket militären arbetar hårt för att dölja och förneka, beskrivs som en del av problemet, och teknologin framstår som den perfekta lösningen – datorer verkar inte bli “sönderstressade”.10 Det som kanske har allra störst betydelse för cyborgbegären är kanske att mänskliga soldater verkligen möter döden på slagfältet; att soldater dör är inte längre acceptabelt i allmänhetens ögon.

Tilldelad rollen som opålitlig och oregerlig får den mänskliga kroppen i teknologins tidsålder allt mindre utrymme i de militära representationspraktikerna, och den ovannämnda triaden beskrivs nu mer träffande på följande vis: hårdvara står för en lång rad avancerade högteknologiska vapen, mjukvara för informations- och kommunikationsteknologier och våtvara för den kroppsliga mänskliga soldaten och, betecknande nog, för triadens svagaste länk.11 Det som utgjorde cyborgen i dess äldre uttrycksformer, vilka har utforskats och beskrivits av Foucault, fångar inte längre helt de förskjutningar som drivs fram av att avancerad teknologi blivit en militär fetisch. Annorlunda uttryckt: vad vi i och med konstitutionen av cyborgsoldaten just nu bevittnar – och själva deltar i – är en radikal omformulering av subjektiviteten. Dagens militära teknovetenskapliga diskurser har i grunden förändrat den diskursiva maktproduktionens subjekt. Soldatens köttsliga kropp är inte längre den som kommer in på planen när man bedriver politik med andra medel, i det här fallet krig med andra medel. I och med att militär teknologi diskursivt har fått högre rang än mänskliga soldater, är det nu maskiner som är textens subjekt.

Som ett svar på mänskliga soldaters misslyckanden har det tjugoförsta århundradets militära teknovetenskapliga diskurser konstituerat en ny soldat där den mänskliga kroppens skörhet förjagas genom att teknologin, inte den manliga kroppen, blir det subjekt som diskursivt kan transcendera kroppsligheten. Högteknologiska vapensystem, de allra senaste datorsystemen och informationsteknologierna, artificiell intelligens, utbildning med komplicerade simulerade övningar i en virtuell verklighet, digitaliserade slagfält och så vidare präglar den aktuella debatten kring RMA och är integrerade i USA:s nu gällande militära krigsdoktrin. Command, control, communications, computers, intelligence, information and interoperability (C3I ) – sannerligen ett gott stycke från det kalla krigets C3I – är ledorden i dagens teknovetenskapliga militära diskurser.12

Avancerad militärteknologi har nu konstituerats som överlägsen den mänskliga manskroppen i nästan varje avseende. Den avancerade teknologin är överlägsen på att samla information och hemliga uppgifter, överlägsen på fjärravkänning, de tekniska systemen är starkare, snabbare, rörligare och har mycket större uthållighet. Den uppenbara effekten har varit att biokropparnas emotionella och biologiska begränsningar har kringgåtts med hjälp av gränssnittet. Med hjälp av gränssnittet förs det biologiska nu in i det maskinella, och därmed kan de teknovetenskapliga diskurserna välja fritt vad som tillförs maskinen och vad som lämnas utanför. Så kommer till exempel det tjugoförsta århundradets markbaserade cyborgsoldat att vara utrustad med teknik som i stort sett ersätter hans “sinnen” med tekniska proteser som kopierar de biologiska sinnena men kringgår människans biologiska begränsningar: dålig syn, hörsel och urskillningsförmåga. “På hjälmen kommer han att ha mikrofoner och hörlurar för kommunikation, nattglasögon och värmebildsensorer för mörkerseende och framför ögonen på honom sitter en smart display som visar var på marken han befinner sig och hela tiden ger honom färsk information.”13 I USA utvecklar Defense and Advanced Research Projects Agency (DARPA) dessutom en emotionell “reglerteknik”: “Genom att direkt koppla in sig på sinnen och fjärrövervaka en soldats uppträdande skulle känslor som rädsla, skam och utmattning kunna avlägsnas. Vad som förr uppnåddes genom att soldaterna försågs med amfetamin skulle nu kunna utföras på avstånd och med större precision.”14 Med en sådan utveckling skulle militärens “ögon” och “öron” inte längre vara känsliga för människors misstag och känslor; datorer är inte utlämnade åt några kroppsfunktioner, även om de inte kan fungera utan människor. Den programmerare som “bemannar” datorn kan lätt och utan störningar i arbetet bytas ut: “Datorn föreslår vilket mål han ska anfalla och håller till och med uppsikt över himlen när han är borta från skärmen.”15

I denna bemärkelse står gränssnittet människa/maskin för teknologins företräde framför biologin och förlägger därmed makt och kunskap till cyborgen. Detta samband mellan kunskap och maskulinitet kommer till uttryck i teknovetenskapens epistemologiska ställningstaganden för rationalitet, objektivitet och abstrakt avkroppsligande, och genom hierarkiska dualismer mellan maskulinitet och femininitet hålls “de vetande” klart åtskilda från “vetandets föremål”. Den amerikanska militärens forskning inom artificiell intelligens, AI, inriktas explicit på att utveckla “en osituerad, okroppslig intelligens genom forskning på ren AI och ‘nedladdning’ av en människas medvetande i en artificiell hjärna”.16 Försöken att bli herre över kunskapen innebär dock samtidigt att utrymmet för diskussioner om det diskursiva och exklusiva konstituerandet av kunskapen sakta krymper. Cyborgsoldaten betecknar i själva verket begäret efter att uppnå maximal, om inte total, kontroll genom att lämna människokroppens o-fullkomlighet bakom sig. Som Sara Cohen Shabot påpekar står “en sådan gestalt inte för något mindre än det mer-än-mänskligas allmakt. Det är en kropp som övervinner den gamla föråldrade organiska kroppens svagheter och problem.”17

Det abstrakta avkroppsligandet har “virtuellt” lyft ut cyborgsoldaterna ur de mycket materiella realiteter som skrivs in i gränssnittet. Så blev Gulfkriget

den ultimata voyeurismen: från vapnets siktpunkt såg man hur målet träffades. Ett omänskligt perspektiv […] Seendet skars av från kännandet; det synliga skildes från förnimmelsen av smärta och död. Genom det långa objektivet förblev fienden en ansiktslös främling medan hans/hennes kroppsliga existens blev overkliggjord […] På något perverst vis framstod kriget så som det verkligen var.18

Distinktionerna mellan simulering och verklighet, utbildning och strid, har luckrats upp till den grad att det praktiskt taget inte märks någon skillnad, trots att en avgörande skillnad borde vara att i den verkliga världens krig blir människor dödade.19 Ett talande exempel är en amerikansk överstes beskrivning av stridsutbildningscentret i Hohenfels, Tyskland: “Så fort en enhet går in i Boxen är praktiskt taget allt vi gör verkligt, bortsett från att de skjuter laserkulor och att en kille inte ramlar omkull med skottsår utan läser hur svårt skadad han är på ett kort som han har i fickan. I Boxen simuleras inget.”20 Att verklighet och simulering smälter samman i diskursen får dödliga följder för de kroppar som cyborgsoldaterna angriper i verkliga krig. När soldater fostras till att uppfatta simuleringen som verklighet och verkligheten som simulerad, “skapas ‘ett slags isolering’ mot krigets våld som tillåter att kriget förs utan någon som helst återhållsamhet […] på stort avstånd från de blodiga resultaten av deras beslut”.21 Därmed både rationaliseras och mystifieras kroppens försvinnande ur kriget, liksom förnekandet av “den kroppsliga människans förnimmande fysiskhet”.22

Förnekandet och undertryckandet av kroppsligheten är tecken på inskriptionen av militärteknologin som den teknovetenskapliga maskulinitetens subjekt, medan människokropparna, såväl soldater som civila, skrivs in som objekt för makt och kunskap. Att militärteknologin ges högre rang än den mänskliga soldaten har gjort maskinerna till textens subjekt. Teknologin har blivit den yta på vilken makten har ristats in – makten att genom våldsamma inskriptioner och herravälde skriva världen.23 Överföringen av subjektiviteten till militärteknologin har inympat handlingsförmåga och makt i denna teknologi genom att maskinen diskursivt inskrivs med en hegemonisk teknomilitariserad maskulinitet. Cyborgens språk är våldets språk, ett språk som har makt att generera mening och kunskap om de kroppar den inverkar på. Den andre – könad, rasifierad och sexualiserad – konstitueras som mindre mänsklig, som föremål, som annorlunda, som ett “kodproblem” i behov av teknovetenskapliga lösningar, som en farlig kropp. Cyborgens språk gör det nödvändigt att förneka den egna kroppen så att den kan inverka på den andres kropp. Därför måste gränssnittet maskin/människa naturaliseras genom teknovetenskapliga diskursiva praktiker som kan legitimera härskarpraktiker, och därmed ge gränssnittet etisk halt.

Samtidigt innebär konstituerandet och producerandet av cyborgsoldater att det ständigt närvarande sambandet mellan teknovetenskapliga och maskulinistiska diskurser artikuleras på ett nytt sätt. De kännetecken som traditionellt har inskrivits på manliga kroppar i de teknovetenskapliga diskurserna har fått nya uttryck och kartlagts i termer av militära teknologier. Cyborgsoldaten har alltså försvagat vissa distinktioner, särskilt dem mellan maskin och människa där teknologi förkroppsligar maskulinitet, men samtidigt har distinktionerna mellan cyborgsoldaten och den traditionella soldaten diskursivt formaliserats längs maskulinitets- och femininitetslinjerna. Resultatet är att militära teknologier har blivit teknomaskuliniserade, medan mänskliga soldater utan teknologi har blivit femininiserade och rekonstruerats som skyddsbehövande.

I denna form har den teknomilitariserade maskuliniteten kommit att symbolisera den amerikanska mönstersoldat som representeras av gränssnittet maskin/människa, där teknologi konstituerar soldater och militariserad maskulinitet konstituerar teknologi. Gränssnittet maskin/människa är visserligen på många vis något alldeles bokstavligt inom den amerikanska militären, där vardagen kännetecknas av en ständig interaktion med avancerad teknologi, från vapen till datorer, övervakning, rekognoscering och leveranssystem, från simulerade övningar till verklig strid, men det är också en viktig metafor eftersom det uppenbarligen inte bara finns manliga soldater i gränssnittet mot teknologin. Det innebär att den manliga subjektiviteten diskursivt lösgörs från den fysiska manliga kroppen och att manlig subjektivitet skrivs in på/i militära teknologier. Annorlunda uttryckt är det alltså inte säkert att maskuliniteten sammanfaller med den biologiskt manliga kroppen. “Det handlar inte om att soldaten påverkas av de vapen som används; numera blir han eller hon (re)konstruerad och (om)programmerad för att helt och hållet passa in i vapensystemen.”24 Detta leder framför allt till att avancerad teknologi nu är subjekt i diskursiva konstruktioner och därmed är en av de viktigaste markörerna för en amerikansk identitet.

Att en maskulin subjektivitet skrivits in i teknologin märks tydligt i de militära teknovetenskapliga diskurserna: falliskt formade missiler, precisionsstyrda missiler som utan svårighet finner målet och bombningar som ger intryck av att en “orgasmisk ejakulation” befruktar sitt mål med död och förstörelse i stället för liv. Detta är bara några av de mest uppenbara diskursiva inskriptionerna av maskulin subjektivitet på/i militär teknologi. Mindre uppenbar, men av yttersta vikt, är överföringen av maskulin intelligens (kunskap) på/i militära teknologier, i synnerhet militära teknologier som inte är öppet könade genom sin storlek, form och allmänna utseende, utan könade genom vad de kan uträtta, till exempel dator- och informationsteknik. “I de flesta drömmar om absolut information är den rena intelligensen ett underförstått ideal. Denna märkliga version av rationalitet är maskulin, matematisk, känslolös och instrumentalistisk.”25 Maskulin subjektivitet har historiskt sett stått för andens herravälde över kroppen, rationalitetens över irrationaliteten och intellektets över känslorna, och den har varit inskriven på den vita, heterosexuella manliga kroppen. Men den mänskliga manskroppen har visat sig vara en svår belastning i försöken att uppnå, om inte absolut, så åtminstone överlägsen intelligens.

Med detta i åtanke kan cyborgen läsas som i grunden posthuman och få representera en djupgående omformulering av det politiska; konstituerandet av cyborgsoldaten kan, med andra ord, läsas som en radikal omformulering av den mänskliga subjektiviteten.26 Denna posthumana subjektivitet representeras i cyborgen av att mänskliga slutledningar och mänskligt tänkande överförs från mänskliga subjekt till maskiner. Att teknologin ges förmågan att dra slutsatser och tänka, utan att störas av skuldkänslor eller kroppsliga begränsningar som trötthet, visar att den köttsliga kroppen nu inte längre anses kapabel att frambringa och projicera några önskvärda representationer av den amerikanska identiteten.

Betecknande nog har konstituerandet av soldaten som cyborg även ändrat vem som konstitueras som soldat. Beteckningen soldat har traditionellt varit förbehållen de stridande, det vill säga de män som faktiskt deltog i fysiska strider. Fusionen mellan teknologi och maskulinitet har nära nog suddat ut denna traditionella distinktion, eftersom även civila nu kan betraktas som soldater, närmare bestämt cyborgsoldater.27 Militär personal som med största sannolikhet aldrig kommer att befinna sig i fysisk strid och som bokstavligen sitter framför datorskärmar har nu genom gränssnittet konstituerats som soldater. Eller som den amerikanske översten Ehrhard uttrycker saken: “Nu är det mjukvaruingenjören som dödar.”28 Cyborgsoldater behöver kanske per definition aldrig kasta en mänsklig blick på sin fiende – blicken tillhör vapensiktet, datorskärmen eller ett globalt målsökande satellitsystem. I en kontinuerlig utveckling mot diskursiv avpersonalisering och avhumanisering representerar cyborgsoldaten det abstrakta avkroppsligandets yttersta punkt genom att den disciplin som förr krävdes för att hålla krigets verklighet ifrån sig (om det alls var möjligt) inte längre behövs. En stridspilots inre bild från “bombens utsiktspunkt” under NATO:s humanitära ingripande i Kosovo fångar detta på ett skrämmande vis: “Att man dödar människor tänker man inte på […] Från luften betyder den mänskliga faktorn inte samma sak som för en kille i armén. När man är stridspilot ser man inga ögon. Man ser föremål – en byggnad, en lastbil, en bro, en damm. Det är så tekniskt alltihop. Jag hade inte en tanke på några serber […] jag sköt bara på radarpulser.”29

Vilka etiska och politiska konsekvenser får då det maskulina begäret att transcendera den organiska kroppen genom att konstruera det fulländade teknologiska subjektet? Claudia Springer menar att

den maskulina subjektiviteten har fått nya uttryck genom att inte längre identifieras så starkt med den manliga kroppen, vilket tyder på att det finns en grundläggande maskulinitet som överskrider den kroppsliga närvaron [Š] Vad denna rekonfiguration av maskuliniteten visar är att patriarkatet hellre gör sig av med mänskligt liv än med [maskulin] överordning.30

Kort sagt, det är livet som står på spel när ett abstrakt avkroppsligande i det närmaste har utplånat de synnerligen materiella realiteter som skrivs in i gränssnittet. Resultatet är, som tidigare sagts, att kroppens försvinnande ur kriget rationaliseras.

Det nära sambandet mellan maskin och maskulinitet inom den amerikanska militären har fåtts att framstå som en naturlig process varigenom klyvningen mellan kropp och själ fördjupas och förstärks och “i grunden gör etiska överväganden okroppsliga”.31 Därigenom blir frågor om ansvar gentemot den andre – cyborgens konstituerande utsida – i stort sett förbisedda och förnekade. Som Chris Gray säger: “Teknologin blir inte enbart en sköld för människor utan verkar i många fall vara på väg att ‘bokstavligen ersätta mänskligt ansvarstagande’.”32 Eller med Arun Kundnanis ord: “Det som har försvunnit är varje form av mänsklig återhållsamhet gentemot de underkuvade.”33 I själva verket står cyborgen för den yttersta maskulina fantasin: cyborgen koloniserar det enda som återstår av feminin makt – makten att ge liv – och teknologin görs till en fetisch för just denna förmåga. Konstituerad genom den omnipotenta maskulina härskarblicken ser cyborgen ut att kunna leva för evigt. Frågan som hänger kvar är vad cyborgen närmare bestämt ger liv åt. Står cyborgen för någon politik, och i så fall viken?

Gränssnittets smärta

Våra maskiner är oroande livliga, och vi själva skrämmande tröga.34
(Donna Haraway)

På frågan om huruvida cyborgen står för en överskridande politisk subjektivitet i en allt mer biopolitisk maktarkitektur är svaret: nej, det kan den inte. Konstituerandet av cyborgsoldaten har inte bara diskursivt slätat ut skillnader, mångfald, kontextualitet och kontingens utan också formulerat en ny och ännu våldsammare maskulin krigsestetik. Det långsiktiga problemet är emellertid att vi inte ens kan se det; våldet har gjorts osynligt i gränssnittet. Vi bevittnar inga komplexa verkligheter och erfarenheter; det enda vi blir vittnen till är en virtuell verklighet, oftast mycket svagt förbunden med genomlevda köttsliga verkligheter. Såg vi, till exempel, någonsin det irakiska folkets komplexa och mångdimensionella verkligheter under Gulfkrigen? Såg vi genom den amerikanska militärteknologins maskulina blick över huvud taget något som tydde på liv, på att det fanns andra kroppar?

Genom cyborgsoldatens tillkomst har visserligen några distinktioner mist sin skärpa, men det gäller bara några ytterst speciella distinktioner – främst den mellan maskulinitet och maskin – och inte mellan maskulin/feminin, jag/andra och kropp/själ. Av ännu större betydelse är det att distinktionerna mellan maskulinitet och femininitet, kropp och själ, jag själv och andra, genom cyborgens tillkomst har återupprättats och befästs. Cyborgsoldaten har inte suddat ut de hierarkiska tudelningar som genomsyrar den högsta amerikanska makten, utan snarare gjort dem skarpare. Trots att cyborgen har setts som en möjlighet att upplösa genus och andra skillnader vill jag hävda att cyborgen i själva verket spelar ut, bearbetar och skriver om genus på nya betydelsedigra och farliga sätt. Eftersom cyborggestalten lämnar genus intakt som en ännu djupare rotad maktordning, har den ingen större potential för överskridanden.

Vi kan läsa cyborgbegären som oro över en hotad maskulinitet och se försöken att konstruera en osårbar subjektsposition genom att göra sig av med den köttsliga kroppen som tecken på en djup kris för de amerikanska självbilderna. Men dessa desperata, ängsliga, räddhågade och våldsamma försök att göra det omöjliga möjligt – få herraväldet över ett amerikanskt jag – har haft en oerhört våldsam verkan på de kroppar som amerikanska självbilder har artikulerats och inristats på.35 Genom att cyborgsoldaten står för ett begär efter total kontroll urvattnar och avlägsnar den all den stökighet och omåttlighet som gör den förkroppsligade erfarenheten potentiellt subversiv. Denna text är ett försök att föra fram erfarenhet och kroppslighet som ett hot mot den gestalt som håller på att ersätta den köttsliga kroppen som politikens subjekt. Vivienne Jabri har hävdat att “[n]är krig blir skådespel blockeras erfarenheten och dess materialitet i kroppen av diskurser som bara ser till estetiken i det tekniska utförandet. Varje diskurs som lyfter fram erfarenheten och dess kroppslighet kommer att utgöra ett ögonblicks motstånd.”36 Denna text uppmanar alltså till ett förnyat engagemang för den köttsliga kroppen – en uppmaning att se kroppen som platsen för “det oreducerbara förkroppsligandet i all dess komplexitet”.37

Jabri, Vivienne (2006) "Shock and Awe: Power and the Resistance of Art", Millennium: Journal of International Studies 34(3): 819-839; s 825.

Hoogland, Renée C (2002) "Fact and Fantasy: The Body of Desire in the Age of Posthumanism", Journal of Gender Studies 11(3): 213-231; s 214.

Se Elshtain, Jean Bethke (2003) Just War Against Terror: The Burden of American Power in a Violent World. New York: Basic Books.

Haraway, Donna (2008 [1991]) Apor, cyborger och kvinnor, övers Måns Winberg, Eslöv: Symposion, s 189.

Ibid, s 186.

Gray, Chris Hables (1997) Postmodern War: The New Politics of Conflict, New York: The Guilford Press, s 8.

Foucault, Michel (1993 [1974]) Övervakning och straff, övers C G Bjurman, Lund: Arkiv, s 162.

Gray (1997), s 195-96.

US Department of Defense (2005) Office of Force Transformation. A Network-Centric Operations Case Study: US/UK Coalition Combat Operations During Operations Iraqi Freedom, Washington DC, 2 mars; US Department of Defense (2003) Military Transformation: A Strategic Approach. Washington; Alberts, David S och Richard E Hayes (juni 2003) Power to the Edge: Command and Control in the Information Age, US Department of Defense Command and Control Research Program; Ullman, Harlan K och James P Wade (1996) Shock and Awe: Achieving Rapid Dominance, Washington DC: National Defense University Press.

Whitworth, Sandra (2008) "Militarized Masculinity and Post Traumatic Stress Disorder", i Jane L Parpart och Marysia Zalewski, red, Rethinking the Man Question: Sex, Gender and Violence in International Relations, New York: Zed Books, s 109-126.

Se Der Derian, James (2003) "War as Game", The Brown Journal of International Affairs 37-48, Kundnani, Arun (2004) "Wired for War: Military Technology and the Politics of Fear", Race & Class 46(1): 116-125, samt Harris, Jerry (2003) "Dreams of Global Hegemony and the Technology of War", Race & Class 45(2): 54-67.

Gray (1997), Harris (2003).

Waller, Douglas (1995) "Onward Cyborg Soldiers", Time Magazine, 21 augusti, s 38.

Kundnani (2004), s 123.

Waller (1995), s 38.

Gray (1997), s 72.

Shabot, Sara Cohen (2006) "Grotesque Bodies: A Response to Disembodied Cyborgs", Journal of Gender Studies 15(3): 223-235; s 226.

Robins, K och L Levidow (1995) "Socializing the Cyborg Self: The Gulf War and Beyond", i C H Gray, red, The Cyborg Handbook, New York, Routledge: 119-125; s 121.

Se Der Derian, James (2009) Virtuous War: Mapping the Military-Industrial-Media-Entertainment-Network, 2:a uppl, New York: Routledge, samt Der Derian (2003), Harris (2003) och Kundani (2004).

Der Derian, James (1997) "Virtual Security: Technical Oversight, Simulated Foresight, and Political Blindspots in the Infosphere", i J Marshall Beier och Steven Mataija, red, Cyberspace and Outerspace: Transitional Challenges for Multilateral Verification in the 21st Century, Toronto: York Centre for International and Security Studies: 105-130; s 121.

Gray (1997), s 200.

Gusterson, Hugh (1998) Nuclear Rites: A Weapons Laboratory at the End of the Cold War, Berkeley: University of California Press, s 124.

Haraway (2008), s 216. [Haraway (1991), s 175: "write the world".]

Gray (1997), s 195.

Ibid, s 195.

Se Springer, Claudia (1998) "The Pleasure of the Interface", i P D Hopkins, red, Sex/Machine: Reading in Culture, Gender, and Technology, Indiana: Indiana University Press: 484-500, Hoogland, Renée C (2002) "Fact and Fantasy: The Body of Desire in the Age of Posthumanism", Journal of Gender Studies 11(3): 213-231, och Shabot (2006).

Armitage, John (2003) "Militarized Bodies: An Introduction", Body & Society 9(4):1-12.

Beal, Clifford (2000) "Brave New World", Jane's Defense Weekly 9 februari: 22-26.

Wallace, Bruce (2000) "Canadian Aces Over Kosovo", Macleans, 27 mars: www.macleans.ca (25 april 2000).

Springer (1984), s 484.

Shildrick, Margit (1997) Leaky bodies and boundaries: Feminism, Postmodernism and (Bio)ethics, New York: Routledge, s 116.

Gray (1997), s 103.

Kundnani (2004), 125.

Haraway (2008), s 190.

Lingis, Alphonso (2006) "Ethics in the Globalized War", Eurozine, November 29: 1-10: www.eurozine.com (8 december 2008).

Jabri (2006), s 823.

Hoogland (2002), s 214.

Published 20 May 2010
Original in English
Translated by Annika Ruth Persson
First published by Glänta 1/2010 (Swedish version)

Contributed by Glänta © Cristina Masters / Glänta / Eurozine

PDF/PRINT

Read in: EN / SV

Published in

Discussion