Den riktige ryske mannen

14 September 2016
Read in:
Vad säger Vladimir Putins karriär som tedrickande supermacho om Rysslands utveckling efter kommunismens fall? Familjemannen och fredsivraren Michail Chodorkovskij representerar ett annat manlighetsideal. Är det också ett politiskt alternativ?

Sommaren 2014 twittrade Rysslands biträdande premiärminister Dmitrij Rogozin två bilder; den ena föreställde Rysslands president Vladimir Putin klappande en leopard, den andra USA:s president Barack Obama med en vit pudel i famnen. Texten, skriven på engelska, löd: “We have different values and allies”. Rogozins hånande av den förment bristande manligheten hos Putins geopolitiska rival säger en hel del om förhållandet mellan kön och politik i dagens Ryssland. Sedan annekteringen av Krim och kriget i Ukraina har väst konfronterats med en aggressiv rysk maktpolitik och Putins offentligt iscensatta macho-image har kommit att symbolisera ett nytt mäktigt Ryssland på väg tillbaka in i världspolitikens strålkastarljus. Den massmediala bilden av Putin som alfahanne passar väl in i den kategori som Raewyn Connell kallat “hegemonisk manlighet”. För många vanliga män förblir denna hegemoniska manlighet ett ouppnåbart ideal, som karakteriseras av mod, tuffhet, känslokyla, aggressivitet, äventyrslystnad – och framgång. För Putin är allt det där möjligt; i Ryssland har varenda kotte koll på presidentens alla äventyrliga hobbyer: judo, hockey, ridning, sportdykning, flyga stridsplan, köra Harley Davidson, rädda vilda djur … Och han är naturligtvis framgångsrik, åtminstone enligt sina egna kriterier. Efter att ha tämjt oligarkerna och återställt lugnet i Tjetjenien lyckades han inte bara överleva massdemonstrationerna vintern 2011 utan nådde till och med sina högsta popularitetssiffror hittills efter annekteringen av Krim 2014.

Är Putin en härskare av traditionellt ryskt snitt, en efterföljare till Ivan den förskräcklige, Peter den store och Josef Stalin? Vad säger Putins karriär som den ryska politikens supermacho om landets utveckling efter kommunismens sammanbrott? Och finns det en annan sorts rysk manlighet som skulle kunna visa vägen till ett politiskt alternativ till Putin?

I slutet av Sovjet-eran började journalister och sociologer beklaga sig över vad de uppfattade som en “manlighetens kris”. Sovjetiska män var infantila, oförmögna att ta hand om sina familjer och sökte tröst i alkoholen. Konservativa kritiker menade att problemet låg i den ideologiskt påbjudna sovjetiska kvinnofrigörelsen, som hade ställt de traditionella könsrollerna på huvudet. Under perestrojkan förklarades “bristen på manlighet” istället av att kommunismen hade avskaffat privategendomen och utrotat varje form av oberoende jordbruksverksamhet och andra självständiga företag. Med ett slags omvänd marxistisk logik skulle marknadsreformer och privatiseringar nu lösa problemet genom att ge männen ekonomiska möjligheter att återta makten över sina liv och stärka sin ställning. Men 1990-talets otyglade kapitalism snarare förvärrade den ryska manlighetskrisen än löste den. Jeltsin-regeringens nyliberala chockterapi ledde till arbetslöshet, osäkerhet och normupplösning, i vars spår männens förväntade livslängd sjönk drastiskt. I Ryssland är skillnaden i medellivslängd mellan män och kvinnor störst i världen, vilket har att göra med alkoholism, en i allmänhet ohälsosam livsstil och ett utpräglat självdestruktivt beteende hos de ryska männen.

I ett samhälle där pengar plötsligt blev den slutgiltiga värdemätaren och ett ovedersägligt tecken på framgång fick också manligheten ett marknadsvärde som kunde mätas – i hårdvaluta snarare än i svaga och instabila rubler. I viss kontrast till västvärldens popkulturella mansikoner ersattes nu Sovjetmannen med en ny könsmodell som ofta beskrivs med det ryska ordet muzhyk. Den ursprungliga betydelsen av muzhyk är “bonde”, men som den ryska genusforskaren Olga Shaburova påpekat har det kommit att beteckna en “riktig rysk man” – denne man är oberoende, stark och arbetar hårt, men han är också omöjlig att dricka under bordet och dessutom misogyn, han har ett utpräglat förakt för svaghet men är trots det förmögen till djup vänskap, och naturligtvis är han en sann patriot.

På politikens område fick representanterna för den sena sovjetiska gerontokratin, de som stod för stagnation och supermaktens allt svagare ställning, ge plats åt den mycket yngre Michail Gorbatjov, som i sin tur sopades bort när Sovjetimperiet kollapsade. Boris Jeltsin, den första postsovjetiska presidenten, verkade passa väl in på beskrivningen av en muzhyk, en riktig rysk man. Hans tilltagande alkoholism och det faktum att han förlorade kontrollen över oligarkerna gjorde honom emellertid ganska snart till en symbol för politisk impotens och för den förnedring som många ryssar upplevde att deras land var utsatt för. Den postsovjetiska ryska manligheten var, liksom Ryssland självt, i desperat behov av modernisering. Den som dök upp för att tillfredsställa detta behov var Vladimir Putin.

Var och en som minns hur Putins politiska karriär tog sin början måste nog tillstå att denna lilla mus med sitt tunna, blonda hår knappast var vad man skulle kalla en attraktiv man. “Hur har en så grå byråkrat kunnat förvandlas till en internationell macho-ikon?” frågar Helena Goscilo i sin artikel “Putin’s Performance of Masculinity”. Naturligtvis är det så att i Ryssland, precis som i vilket annat modernt samhälle som helst, förknippas politisk makt med sex appeal. Men svaret på Goscilos fråga måste gå längre än så. Putins manlighet har iscensatts och förmedlats på ett extremt genomtänkt och målmedvetet sätt; på så vis har den blivit ett mer eller mindre dagligt, men därmed inte mindre spektakulärt, inslag i den ryska mediala offentligheten. Dessutom hänger Putins stigande popularitet samman just med den “manlighetens kris” som präglade det postsovjetiska ryska samhället: han var ett vandrande positivt motexempel – vältränad och friskt hälsosam – och representerade allt det som man sa att ryska män saknade. Detta element av manlig sexualitet hade aldrig tidigare varit del av någon rysk ledares offentliga image. Putins avhållsamhet vad gäller alkohol – något som ställde honom i skarp kontrast till den traditionella bilden av rysk manlighet, och till hans föregångare Boris Jeltsin – gjorde honom populär inte minst bland kvinnor, men också hos en yngre generation ryska män.

Till en början betraktades Putin i mångt och mycket som en “västerlänning”: han talade flytande tyska och hans diskussionsstil var rationell och återhållsam. Men det dröjde inte länge förrän hans “James Bond”-egenskaper ingick i den nya bilden av den ryske mannen. Ju mer auktoritär Putin har blivit som ledare, desto mer har hans goda kondition, virilitet och mentala skärpa kommit att symbolisera Rysslands återuppståndelse som nation. “Jag vill ha en sån som Putin / En sån som Putin, så stor och stark / En sån som Putin, som inte dricker / En sån som Putin, som inte slår mig / En sån som Putin, som inte sticker”, sjöng ett kvinnligt popband i början av 2000-talet. I populärkulturen har Putin blivit en sexsymbol, ett objekt för kvinnligt begär. Som politiker har han däremot hållit sig på säkert avstånd från kvinnor – till skillnad från Berlusconi, Putins gode machokumpan. Putins mystiska skilsmässa från sin hustru – som nästan aldrig setts med honom och som försvann helt ur offentligheten efter en sista, noggrant regisserad intervju – och de prompt dementerade ryktena om ett hemligt giftermål med den före detta idrottsstjärnan Alina Kabaeva, visar med all önskvärd tydlighet att det mönster som präglat rysk politik under mycket lång tid (och som faktiskt bara Gorbatjov lyckats bryta) fortfarande gäller: en härskare får inte ha något privatliv, eftersom närvaron av en kvinna skulle befläcka det heliga band som förenar honom och hans nation. Putin är gift med Ryssland – och “hans kyssar är förbehållna barn och djur”, som Helena Goscilo uttrycker det. De korta inblickarna i Putins privatliv som trots allt ges då och då visar honom oftast i sällskap med den förre presidenten och nuvarande premiärministern Dmitrij Medvedev – de tränar tillsammans på gymmet, dricker en kopp te efteråt … Det finns naturligtvis en ironisk paradox inbyggd i denna supermachismo: samtidigt som Putin hånar det dekadenta “Gayropa” förstår han inte hur ytterst queer de offentliga uppträdandena av paret Putin-Medvedev faktiskt ter sig.

Traditionell heroisk manlighet har ofta med krig att göra och Putins militära engagemang i Tjetjenien, Georgien, Ukraina och nu senast i Syrien har mycket riktigt bekräftat bilden av honom som en hårdhänt “tuffing” som har sett till att Ryssland återigen betraktas med respekt runtom i världen. Enligt den brittiska genusforskaren Charlotte Hooper uppfattade de amerikanska politiska och militära eliterna nederlaget i Vietnamkriget som så djupt förödmjukande – en kastrering av supermakten USA – att de kände sig tvingade att utveckla en ny form av hypermaskuliniserad och aggressiv utrikespolitik. I jämförelse måste nog Barack Obamas politik betraktas som närmast vegetarisk, men Putin har ändå mycket svårt att acceptera USA:s geopolitiska hegemoni och imiterar i mångt och mycket den förre presidenten George W Bushs militariserade machismo. Viktigare på det här området är dock det allt starkare inflytande som olika siloviki fått i Putins närmaste omgivning. Siloviki är representanter för säkerhetstjänsten, militären och polisen (till exempel KGB, GRU eller FSB) som sitter på höga poster i statsledningen och pushar Putin att ge prov på hur tuff och full av självförtroende han är, både inom och utom landets gränser.

Så speglar förskjutningarna i Putins manlighet utvecklingen av Rysslands politiska styre såväl som dess utrikespolitik.

Vladimir Putin with Mikhail Khodorkovsky, CEO of “Yukos Oil Company”, Moscow, 31 May 2001. Photo: www.kremlin.ru, Presidential Press and Information Office. Source:Wikimedia

Mot denna bakgrund framstår Michail Chodorkovskijs offentliga persona, den ryska politiska oppositionens ikon, som en motbild till Putins auktoritära machismo. Putin och Chodorkovskij har varit rivaler och bittra fiender i över ett decennium men de båda representerar också nya ryska manlighetskoder som uppstått som svar på behovet av politisk och samhällelig förnyelse. De startade båda sina karriärer under sovjettiden – Putin som KGB-agent i Östtyskland och Chodorkovskij som lovande sekreterare i Kommunistpartiets ungdomsförbund Komsomol. Det är inte svårt att föreställa sig hur de skulle kunna ha fortsatt i dessa banor: Chodorkovskij har berättat att han som barn drömde om att bli direktör för ett stort statligt bolag; och den smarte, lojale och nykterhetsivrande Putin skulle alldeles säkert ha gjort karriär inom KGB. Men Sovjetunionen föll ihop – och deras respektive vägar in i politiken och affärsvärlden kunde inte varit mer olika.

Putin arbetade på 1990-talet för den berömde borgmästaren i S:t Petersburg, Anatolij Sobtjak, och steg snabbt i graderna innan han till slut utvaldes av den så kallade familjen att bli Jeltsins “efterträdare”. Chodorkovskij startade sin egen affärsverksamhet och gav sig med hull och hår och utan att tveka in i den vilda kapitalismens malström. Snart hade han blivit en av rikaste männen i hela den postsovjetiska världen. Putin, en produkt av systemet, och Chodorkovskij, en veritabel frifräsare, förkroppsligade olika uppfattningar om framgång, lojalitet och manlig heder. Konflikten kring det oljebolag som då ägdes av Chodorkovskij, YUKOS, där landets två mäktigaste män kolliderade med full kraft 2003, var en vändpunkt i rysk nutidshistoria. Det var exproprieringen av YUKOS som öppnade vägen för annekteringen av Krim ett decennium senare.

Det vore emellertid fel att dra slutsatsen att det i denna manliga värld av affärer och politik alltid är den som bryter mot reglerna och välter schackbrädet över ända som vinner. Åtalet mot Chodorkovskij och den efterföljande fängelsedomen är bara början på den här historien. Det är en synnerligen rysk berättelse, där fängelset öppnar vägen till moralisk mognad och utveckling, en berättelse om hur lidande och botgöring föder en ny sorts styrka, om mänsklig värdighet under omänskliga förhållanden – en berättelse som går tillbaka till de ryska dissidenterna, till Fjodor Dostojevskij.

Vid tiden för åtalet av Chodorkovskij 2003 var den ryska opinionen delad: skyldig eller inte skyldig? Men sedan dess har alla åren i fängelse, systemets fullkomligt meningslösa brutalitet och Chodorkovskijs ståndaktighet gjort honom till en moralisk auktoritet – och till en ikon för den framväxande oppositionen. I fängelset brevväxlade landets mest berömda fånge med två av Rysslands viktigaste och mest Putinkritiska författare, Ljudmila Ulitskaja och Boris Akunin. Därefter fortsatte Chodorkovskij skriva; förutom artiklar och intervjuer har han tillsammans med den ryska journalisten Natalija Gevorkjan publicerat en sorts självbiografi med titeln Fängelse och frihet. Den rymmer bekännelser skrivna av en affärsman som förlorat sin förmögenhet men inte sin heder. Chodorkovskij beskriver vad som gick snett när privatiseringsvågen svepte över Ryssland, han talar om att big business har ett stort socialt ansvar att axla och om förhållandet mellan näringsliv och politik. Hans senaste bok, publicerad efter att han släppts ur fängelset i december 2013, handlar om vanliga människor som kämpar för att överleva i ett omänskligt system (Mina medfångar, Ersatz 2015).

Trots att han tillbringat tio år i fängelse – och blivit benådad av själva presidenten, ett halvår innan strafftiden löpte ut … – talar Chodorkovskij inte om hämnd; inte heller beskriver han sig själv som ett offer. I intervjuer och vid offentliga framträdanden ger han fortsatt intryck av att vara en obruten man med skarpt intellekt och blicken riktad mot framtiden. Till skillnad från Putin är han också en familjeman och påpekar ofta att han genom åren fått stöd och hjälp av sina föräldrar, sin fru och sina barn, ja han nämner till och med ex-frun och deras gemensamme, vuxne son. Chodorkovskij hjälper politiska fångar i Ryssland och tar avstånd både från kriget i Ukraina och Rysslands konfrontation med EU och USA. Han må kalla sina aktiviteter offentliga snarare än politiska, men det är ingen tvekan om att han förkroppsligar hoppet om ett annat Ryssland, ett alternativ till Putin.

Berättelsen om Chodorkovskij kan läsas som berättelsen om en ny rysk manlighet, född i 1990-talets otyglade kapitalism, en tid förknippad med girighet, våld och brutalitet, men också med kreativitet och frihet. Putins regim har blivit sinnebilden för denna ohämmade maktkult och girigheten är och förblir den avgörande drivkraften för hans korrupta hov. Men den där andan av frihet, risktagande och innovation som också präglade denna tid gör att många idag trots allt blickar tillbaka på 1990-talet med en viss nostalgi.

Michail Chodorkovskijs personliga förvandling speglar utvecklingen av det ryska samhället och längtan efter ett alternativ till Putins militariserade och auktoritära machismo. Vem av dessa två män kommer att dra det längsta strået? Vilken av dessa mansbilder kommer att höra framtiden till? Det är den berättelsen som skrivs just nu.

Published 14 September 2016

Original in English
Translation by Carl Henrik Fredriksson
First published in Glänta 1/2016 (Swedish version); Wespennest 170 (2016) (German version); Eurozine (English version)

Contributed by Glänta
© Tatiana Zhurzhenko / Wespennest / Glänta / Eurozine

PDF / PRINT

recommended articles