När alla talar med en röst

Den publicistiska enhetsideologins principlöshet

Vad är det egentligen som sker i den svenska tidningsvärlden? Turerna kring Ingrid Elams avhopp från tjänsten som kulturchef på Dagens Nyheter bekräftar de farhågor som hennes företrädare Arne Ruth gav uttryck för då han lämnade tidningen 1998. Carl Henrik Fredriksson förklarar varför ett två år gammalt brev har en hel del att säga om dagens situation.

I en signerad artikel på Dagens Nyheters ledarsida den 8 juni 2000 bemöter Joachim Berner de anklagelser som riktats mot sättet på vilket DN har rapporterat kring bedrägerimisstankarna mot förre Amnesty-ordföranden och journalisten Jesús Alcalá. Berner påpekar lite stött att DN, trots kritiken, minsann kommer att “fortsätta att granska även granskarna”. Han syftar då naturligtvis på att Jesús Alcalá i sin journalistiska gärning varit en av dem som hårdast kritiserat maktförhållanden och maktmissbruk, inte minst inom den Bonnierkoncern där Dagens Nyheter är ett av företagen.

Men hur är det nu om det just är granskarna – av granskarna eller av några andra – som är utsatta för kritik? För så är det ju i det här fallet, det är granskningen av Alcalá och det sida-projekt som han har lett som kritiseras. Det som kommit att kallas Alcalá-affären, men som nog snarare borde gå under benämningen “DN-Alcalá-affären”, handlar inte längre bara om misstankarna mot Alcalá, utan också till exempel om hur DN låtit bli att rapportera om sådant som skulle kunna nyansera bilden såväl av anklagelserna som av den anklagade.

I det brev som Ord&Bild publicerar i detta nummer (det skrevs för över två år sedan och har ingenting direkt med denna affär att göra) använder Arne Ruth en formulering som är snarlik den som Berner för fram till sitt försvar: “granskarna måste själva kunna utsättas för granskning”. Men Ruths utgångspunkt är alldeles uppenbart en annan än Berners. För Ruth handlar en granskning av granskarna just om att undvika en publicistisk enhetsideologi, om att ge utrymme för flera röster. För att detta skall vara möjligt krävs instanser vars reella oberoende garanteras av deras formella ställning, av publicistiska principer och regelverk.

För ganska exakt två år sedan avgick Arne Ruth som kulturchef och chefredaktör på Dagens Nyheter. Hans skäl var principiella, han kunde inte acceptera den förändrade syn på tidningsutgivning som etablerades med den nya ägarstrukturen inom Marieberg och Bonnierkoncernen. Det handlade också om hans kontrakt, om en ny sekretessparagraf som skulle tvinga honom att ta hänsyn till det allt större bolagets intressen.

När Ruth hade avgått löste man problemet med sekretessen och bolagets intressen med ett Alexanderhugg. I och med att kulturchefen inte längre skulle vara chefredaktör och därmed inte heller behövde konsulteras i känsliga ärenden försvann också sekretess- och lojalitetsproblemet. Det är svårt att avslöja eller motarbeta det man inte känner till. Att man därmed också nedgraderade kulturredaktionen var förmodligen ett mindre problem.

Arne Ruth insisterade alltså på kodifierade principer, på att såväl kulturchefens ställning som tidningens frisinnade hållning skulle speglas i de formella hierarkierna och i företagsstrukturen – så att säga “konstitutionellt”. Bara så kan verkligt oberoende och mångfald garanteras. Ingrid Elam satte tvärtom, då hon tillträdde posten som kulturchef, sin lit till praxis. Hon litade på löftet att någon ytterligare chefredaktör inte skulle utses, hon litade på tidningsledningens och ägarnas välvilja och publicistiska ansvarskänsla. Det visade sig vara ett misstag. Den nedgradering av kulturredaktionen som hon trodde var tillfällig, var – så verkar det – hela tiden avsedd att permanentas.

Det är lätt att vara efterklok, men det faktum att Ingrid Elam, efter det att kulturredaktionen förlorat striden om chefredaktörsstatusen, accepterade den degraderade tjänsten tycks vara det som beseglade kulturens öde på DN. Eftersom hon var en utomordentlig kulturchef gav det, åtminstone för en tid, legitimitet åt nyordningen. Hon har nu valt att avgå – och hon har gjort det på rätt fråga – men skadan är redan skedd. Och det är svårt att se hur utvecklingen skulle kunna vändas.

Men vad är det då som har hänt? Under en paneldebatt arrangerad på ABF i Stockholm i slutet av maj beskrev Arne Ruth sin upplevelse av den sista tiden på DN som absurd: “Jag befann mig i en berättelse av Kafka – jag förstod inte de argument som fördes fram; vad som helst kunde hända från en dag till en annan … Jag var en gisslan, ett bevis på att allt var som förr, när allt i själva verket hade ändrat sig totalt.” Ingrid Elam gav vid samma tillfälle ett illustrativt exempel på hur tongångarna gick då hon förhandlade med tidningens styrelse. Det var Carl-Johan Bonnier som sa: “Men Ingrid, man får inte hålla så hårt på sina principer.” Varpå Elam uppgivet kommenterade: “Det är lätt att säga för den som inga har!”

Återigen alltså dessa principer.

Under lång tid har familjen Bonnier haft rykte om sig att vara en ansvarsfull ägare som karaktäriserats av en omsorg om publicistiska värden som mångfald och frihet, grundad i familjemedlemmarnas personliga erfarenhet och övertygelse. Denna uppfattning om mediemogulfamiljen Bonnier har också påverkat debatten kring mediekoncentrationen. För att bara ta ett enda exempel: när den dåvarande chefredaktören på DN Svante Nycander i mitten av 90-talet argumenterade för Mariebergs köp av Sydsvenska Dagbladet, byggde han hela sin framställning på det faktum att familjen Bonnier inte var “ett ideologiproducerande centrum”, utan en ägare vars ansvarskänsla också omfattade den massmediala mångfalden. Det är svårt att föreställa sig att han skulle använda det argumentet i dag. Alltför mycket pekar nu på att det är andra principer som styr. Eller kanske snarare brist på principer … Alltför mycket har skett de senaste åren för att en praxis byggd på personliga egenskaper och familjetraditioner skall kännas tillräcklig. Maktförhållandena har förskjutits.

I ett snävt, men nog så väsentligt, perspektiv handlar det om möjligheten till mångfald inom en och samma tidnings ramar. Det är inte sällan på kultursidorna som avvikelserna finns. I Alcalá-fallet är det till exempel bara i kulturdelen som DN:s läsare kunnat ta del av alternativ till den enda och enade rösten på nyhetsplats. Dessa andra stämmor har visserligen varit få och relativt harmlösa, men ändå.

Det är värt att påminna sig att kulturredaktionernas ställning på andra svenska tidningar formellt är svagare än vad den under många år har varit på DN. Men också detta relativa oberoende har utsatts för försök till ytterligare inskränkningar. Bara i vår har till exempel Svenska Dagbladets nye chefredaktör Hannu Olkinuora försökt underställa kulturchefen Peter Luthersson tidningens featurechef. På Sydsvenska Dagbladet belades den förre kulturchefen Nils Gunnar Nilsson med munkavle av chefredaktören Hans Månsson, efter att han i anslutning till Willhelm Agrells artikel om Alcalá-fallet spätt på kritiken mot DN.

Kulturens starka och oberoende ställning på DN har i praktiken medfört ett visst spelrum för kulturredaktionerna på andra tidningar. När kulturredaktionens status nu undermineras på DN, är steget inte längre lika långt för andra tidningsledningar att tumma på friheten för de som inte sjunger i samma kör som resten av medarbetarna.

I ett vidare, lika väsentligt, perspektiv handlar det om medial mångfald i stort. När publicistiskt ansvarsfulla principer ersätts av affärsmässiga överväganden, som kan ändras från dag till dag och som inte har någon annan ledstjärna än att främja koncernens eller tidningsföretagets ekonomiska intressen, då har spelreglerna för den medborgerliga offentligheten förändrats i grunden. När mångfalden blir en chimär, när både enskilda tidningar och hela mediekoncerner kan börja misstänkas för att tala med en röst, då är inte bara dessa publikationers trovärdighet i fara, då handlar det om någonting mycket allvarligare än så.

Published 15 August 2000
Original in Swedish

Contributed by Ord&Bild © Ord&Bild

PDF/PRINT

Published in

Share article

Newsletter

Subscribe to know what’s worth thinking about.

Discussion