Helt enkelt komplicerat

“Det går helt enkelt inte att förstå det här landet. Inte ens om man är en tränad österrikare som jag”, suckar Walter Famler uppgivet när bilisterna på gatan utanför restaurang Zum Friedensrichter plötsligt hänger sig på sina signalhorn och för ett herrans oväsen. Det kan vara en spontan protest riktad mot den nya regeringen – eller, här i de judiska kvarteren i Wiens andra distrikt, en manifestation för Jörg Haider och hans kolleger i FPÖ. Det är svårt att veta. Att det skulle röra sig om ett helt vanligt trafikproblem förefaller däremot osannolikt. Nästan allt som sker i Wien dessa dagar handlar om “den nya situationen”.

Walter Famler är redaktör för Wespennest, en av Österrikes mest välrenommerade kulturtidskrifter. De senaste veckorna har han knappt gjort annat än diskuterat de politiska händelserna. Och han börjar tröttna, så jag går med på att tala om någonting annat en stund. (Egentligen sitter jag och funderar över det där märkliga uttrycket, en tränad österrikare, “ein trainierter Österreicher”; ingen svensk skulle komma på tanken att referera till sig själv som en tränad svensk!) Men det tar bara en halv minut så är han där igen: “EU:s ambition att bevaka den blåsvarta regeringen noga låter säkert bra”, säger han, “men man kommer inte att upptäcka någonting. Allt är redan gjort. Det enda Schüssel och hans FPÖ-kolleger i regeringen behöver göra för att befrämja sin politik är att göra ingenting.”

Andrea Zederbauer, som också arbetar på Wespennest, sammanfattar känslan som de flesta av dem jag talar med i Wien verkar försöka bearbeta: det finns inget utrymme för nyanser, komplikationen äts upp av de förenklade motsatserna; och för en intellektuell är det en helt omöjlig situation.

Författaren Elfride Jelineks svar på denna prekära belägenhet (hon karaktäriserar den själv som att det inte längre finns någon plats “mellan makten och verkligheten”) är att göra “en Thomas Bernhard” – efter att ha hotat med att emigrera nöjer hon sig nu med att förbjuda alla uppföranden, publiceringar och uppläsningar av hennes verk i Österrike. Men det är en protest som spelar Haider rakt i händerna – under lång tid har han och FPÖ bedrivit en kampanj mot misshagliga författare och konstnärer. Nu verkar den kampanjen krönas med framgång.

Just “Gehen oder Bleiben”, ge sig av eller stanna kvar, var den karaktäristiskt reduktiva rubriken på en diskussion som nyligen fördes i en sprängfylld Burgtheater. Där deltog även Robert Menasse, en av de österrikiska intellektuella som på ett märkligt sätt ändå tycks ha hittat en plats för det mer komplicerade. Men det är en plats som har sina egna problem. Menasses livsluft är provokationen och med uttalanden som går ut på att Haiders framgångar är det bästa som har hänt Österrike på länge riskerar han att hamna i ett visserligen underhållande men absurt fack. Där finns redan Peter Handke som i magasinet News slagit fast, om än med ett uns ironi, att lösningen på det österrikiska problemet är att Nato bombar Wien.

Men Menasse är ändå bara till hälften provokation, hälften är analys. I diskussionen på Burgtheater hävdade han envist att man inte får möta förenklingar med förenkling. Hans poäng är att Österrike efter år av storkoalitioner och förstelnande maktfördelningssytem nu äntligen kan få en politisk opposition värd namnet. “Detta är den första regering som vi faktiskt kan rösta bort”, påpekar han och komplikationen ligger plötsligt i öppen dager.

Lördagen den 19 februari publicerade den schweiziska tidningen Neue Zürcher Zeitung en lång intervju med Wolfgang Schüssel, Österrikes kristdemokratiska förbundskansler. Schüssel kommenterade där bland annat de demonstrationer som regelbundet ägt rum i Wien sedan den nya regeringen tillträdde. “Jag räknar med ännu ett känsloutbrott nu i helgen”, sa Schüssel. “Gammelvänstern, 68:orna, ungdomarna och Internetgenerationen kommer att avreagera sig en sista gång. Sedan återgår allting så småningom till det normala. […] När det är avklarat så ligger vägen öppen.”

På kvällen samma dag deltog i Wien någonstans mellan 150 000 och 300 000 människor i demonstrationen mot Schüssels regering. Den österrikiska tidningen Der Standard kallade lördagen den 19 februari för “en av de viktigaste dagarna i den andra republikens historia” medan en uppenbart tagen Haider dundrade att de människor som fyllde Wiens gator var yrkesdemonstranter “betalda av utlandet”. Det sistnämnda är ett sorgligt förutsägbart uttalande. Intressantare är då Schüssels förhandskommentar, eftersom han sätter fingret på en relativt ny företeelse, men utan att riktigt förstå dess innebörd – det Schüssel kallar “Internetgenerationen” tillhör numera “det normala”.

Många av dem jag talar med i Wien betraktar demonstrationerna som ett genombrott för det civila samhället, en ny sorts motstånd. Till en början var flera av dem skeptiska till att delta i protesterna: “Jag hade ingen lust att paradera under plakat med Che Guevara eller inordna mig under en banderoll som pryds av hammaren och skäran.” Men från att till en början ha samlat främst en rad politiska organisationer – extrema eller ej – har demonstrationerna utvecklats till långt bredare manifestationer. När jag själv bevistar en av dem slås jag just av hur få plakaten är. Arrangörerna är smarta. I flygblad och, framför allt, i e-postutskick som vidarebefordras likt kedjebrev uppmanar de människor att ta med sig instrument och annat som kan fås att låta. Istället för slagord, oväsen. Förutom då det inklusiva “Wiederstand”, motstånd.

Redan på torsdagen efter den stora demonstrationen gick åter tiotusentals människor nerför Wiens shoppinggata Maria Hilferstrasse, förbi Heldenplatz och vidare till parlamentet för att med sin blotta närvaro visa på existensen av “det goda Österrike”. Det tycks dröja innan den väg Schüssel talar om ligger “öppen”. Internetgenerationen har kommit för att stanna.Och inte bara i Österrike. Framväxten av ett “världsomspännande civilt samhälle” har förändrat de politiska processerna i grunden, menar Michael Byers i en historiskt klargörande essä (som publiceras på sidan 33 i pappersutgåvan av Ord&Bild 1/2000). Han använder “Slaget om Seattle” som exempel. Internet har givit inte bara utomparlamentariska organisationer (NGO:s) utan också enskilda aktivister en ny maktställning. Agneta Stark är inne på samma sak när hon i Ord&Bild-samtalet i samma nummer talar om organiserade konsumentaktioner som en viktig framtida form av politik och pekar på hur den omfattande kampanjen mot landminor drivits: med hjälp av Internet och e-post istället för kontor och postgiro.

Kanske är det som sker på österikiska webbplatser och gator ett exempel på denna “sköra men ändå kraftfulla form av demokrati”. Men mycket återstår i så fall innan den visat sig vara den plats mellan makten och verkligheten där det också finns rum för det helt enkelt komplicerade.