Digital antiprovinsialism

När vi publicerar texter av internationella journalister, essäister och författare händer det inte sällan att vi får frågan varifrån dessa texer är hämtade. Så var det också när förra numret kom ut. Flera läsare ringde eller skrev och påpekade att Lothar Baiers och Slavoj Zizeks artiklar om Österrike visserligen var synnerligen läsvärda, men att vi var dåliga på att tala om var originalen var publicerade. Så var trycktes dessa texter först? Svaret på denna och liknande frågor är att originaltexterna (om än i svensk översättning) är publicerade i – Ord&Bild. Vi har ett brett internationellt kontaktnät och tvekar inte att att utnyttja det genom att beställa texter också av “osvenska” skribenter. Andra gånger är det dessa skribenter som närmar sig Ord&Bild och ställer sina texter till vårt förfogande.

I detta nummer kommer ni sålunda att leta förgäves efter källhänvisningar till exempelvis Le Soir- och Le Monde-korrespondenten Colette Braeckmans artikel om de afrikanska krigens modernitet och Immanuel Wallersteins vidräkning med den europeiska rasismen. När vi översätter en text från någon annan publikation anger vi alltid det.

Att inte bara översätta redan befintliga texter, utan också beställa texter av internationella skribenter, är ett led i Ord&Bilds försök att råda bot på det till synes obotligt provinsiella i det svenska kulturella och intellektuella samtalet. De flesta kulturtidskrifter ser det som sin uppgift att översätta och introducera internationella författare och intellektuella. Man kan göra det mer eller mindre bra – och det görs också mer eller mindre bra – något av det som tänks och skrivs utanför Sverige når i alla fall in i det svenska språket. Denna uppgift ingår så att säga i själva definitionen av en kulturtidskrift. Det är bra.

Men borde inte kulturtidskrifterna ha ett ansvar också för texttrafiken åt andra hållet, att inte bara försöka föra in internationella intellektuella i det svenska, nationella samtalet, utan också placera svenska intellektuella på internationell scen?

Den europeiska unionens famösa demokratiska underskott och brist på legitimitet har inte bara med de politiska institutionerna och regelverken att göra; det handlar också om avsaknaden av en verkligt europeisk offentlighet. Europa är mer än en ekonomisk eller politisk sammanslutning. Utan ett fritt flöde av kvalificerade politiska, filosofiska, kulturella och estetiska idéer – inte bara av varor och tjänster – kommer det europeiska projektet att förbli, i bästa fall, halvt.

Det finns en mängd offentligheter där nationella och internationella angelägenheter behandlas utifrån ett nationellt perspektiv, men det finns ingen europeisk intellektuell offentlighet där mellannationella och gemensamma europeiska frågor formuleras, diskuteras och utvecklas. Le Monde Diplomatique, som förhoppningsvis snart också kommer ut i en svensk upplaga, är ett väsentligt flerspråkigt projekt som bidrar till att överbrygga de hinder för den avancerade tankens fria flöde som språkgränserna utgör. Lettre International är ett annat. I övrigt finns nästan ingenting.

I en situation där The Economist betraktas som den enda verkligt europeiska publikationen – och de ämnen som fokuseras där blir de som dominerar den europeiska diskussionen – finns det mycket att göra för kulturtidskrifterna. För att vidga möjligheterna för ett annat slags idéutbyte engagerade sig Ord&Bild redan från början i den europeiska nättidskriften eurozine, ett initiativ som tillkommit inom ramen för The European Network of Cultural Magazines. På eurozines webbplats (www.eurozine.com) publiceras texter ur kvalificerade tidskrifter från en rad europeiska länder – det handlar på intet sätt bara om stater som ingår i EU, utan också tidskrifter från till exempel Slovenien, Rumänien, Ryssland, Slovakien, Norge … är knutna till projektet. Texterna publiceras på originalspråket och på minst ett av de större europeiska språken (engelska, tyska, franska och spanska).

eurozine är ett försök att överbrygga distributionsproblem, bryta igenom ekonomiska och språkliga barriärer – allt det där som följer av att Europa faktiskt är en “olik” entitet – och samtidigt skapa ett offentligt utrymme som överskrider det snävt nationella och isolerade, utan att offra mångfalden. Det är ett projekt som fortfarande är i sin linda, men dess potential är stor.

Förhoppningen är att eurozine, med sin digitala form och lösa nätverkskaraktär, skall kunna utgöra en motvikt till de alltmer koncentrerade mediestrukturerna, där väsentligheter inte får plats och enhetsideologin kväver varje “olikhet” som inte är pikant. Det finns ingen anledning att skönmåla de nya digitala medierna. Internet tycks skapa lika många problem som möjligheter. Men mot självtillräcklighet och provinsialism tycks den digitala gränslösheten vara rätt vapen.