Den kuvade arabiska kvinnan: en rebell

Azar Mahloujian, själv född i Iran, åkte till Kairo för att vara med på Tahrir-torget. Hon mötte kvinnor både i jeans och slöja som varit på torget i veckor för att protestera och diskutera landets framtid.

Jag åkte till Kairo trots min familjs protester. De var oroliga för min säkerhet. Men jag ville återuppleva känslan av att fira en revolution.

Mitt gamla hemland Iran gick igenom en revolution för 32 år sedan. Liksom dagens ungdomar i Egypten törstade vi efter frihet. Men shahen, i likhet med Mubarak, kunde inte tänka sig att ge efter för våra krav. Då blev revolt och omstörtning den enda vägen.

Jag kom fram sent på natten, men vaknade efter bara några få timmars sömn. Jag ville till platsen alla pratade om, Midan Al- Tahrir, Befrielsetorget. Tahrir slog sönder stereotypen. Den kuvade, lydiga och okunniga arabiska kvinnan visade sig vara en rebell. Nu deltog hon i revolutionen, arbetade som läkare i sjukstugan mitt på torget, som organisatör i tälten, som författare, journalist och fotograf som dokumenterade revolutionen. Under sammandrabbningarna med poliserna ropade hon: “Folket i Egypten är inte rädda. Kom och arrestera mig om ni vågar!” Och hon eldade människorna när hon skrek högt ur hjärtat: “Kom till Tahrir om du är modig och älskar Egypten!”

Jag såg alla typer av kvinnor, både med sjal och kors, sofistikerade och enkla, unga och äldre. “Vet du att det var tolv kvinnor bland de som dödades av säkerhetstjänsten under revolutionen? Och känner du till vår modiga Shahira Amin?” frågade mig en ung student. Hon menade det kvinnliga tv-ankaret som på väg till tv-huset hoppade ur bilen här vid Tahrir och anslöt sig till demonstranterna.

Det började bli kväll. Kvinnorna var fortfarande på Tahrir. Många av dem hade sovit här, bott här i veckor, gått hem bara för att duscha och byta kläder.

Jag satte mig i en ring utanför ett tält och lyssnade på diskussionerna. Jag kunde förstå några ord här och där och sedan fick jag hjälp av kvinnor som kunde översätta för mig. De diskuterade om man skulle nöja sig med att genom omröstning bestämma om ändringar i grundlagen eller om den måste skrivas på nytt. Om parlamentsval skulle genomföras först och därefter presidentval eller tvärtom?

En tablatrumma hördes några meter från oss. En jordansk kvinna som satt bredvid mig klappade händerna i takt och sjöng med de andra, en ramsa som hade kommit till genom var och ens bidrag kväll efter kväll då de satt i tälten och ville få tiden att gå eller ville muntra upp varandra. Orden i ramsan ändrades, nya ord lades till beroende på vad som hade hänt under dagen. Den jordanska kvinnan gästade en väninna i Kairo. “Det är viktigt att vara med i det historiska skedet. Jag ska ta berättelsen om Tahrir med mig hem”, sade hon med tårfyllda ögon.

Flera kvinnoorganisationer hade gått ihop. De hade planer på att mobilisera en miljon kvinnor på den internationella kvinnodagen den 8 mars. Tidigare år arrangerades möten och seminarier denna dag i regi av Mubaraks fru, Suzanne Mubarak, som var ordförande för en stor statlig kvinnoorganisation. Så var det också i Iran under shahens tid. Då fanns det en kvinnoorganisation som leddes av shahens tvillingsyster Ashraf. Diktatorer som ser att kvinnor ställer krav på rättigheter skapar kvinnoorganisationer som leds av kvinnor inom deras egen familj. I bästa fall fungerar de som välgörenhetsorganisationer.

Nu var det första gången Egyptens kvinnor skulle fira kvinnodagen i frihet. De ville se ett slut på sexuella trakasserier och krävde lika rättigheter. Några hundra kvinnor och män samlades med plakat och banderoller utanför journalistfackets byggnad för att marschera längs affärsgatorna till Tahrir.

Där mötte folkmassan kvinnorna. Livliga diskussioner startade. Jag gick runt och lyssnade på rösterna som blev högre och kroppsspråket som blev aggressivare ju hetare debatten blev. Det kändes bekant. Kvinnorna beskylldes nu för att vara Mubarakanhängare. “Vad vill ni egentligen? Det är inte dags för separata krav. Ni får inte förstöra enigheten i landet.”
Kvinnorna förklarade att en kvinna också ska kunna bli president, att de ska vara representerade i övergångsregeringen och den kommitté som tittar på konstitutionen.
Fler människor kom in på torget, de var annorlunda än de jag hade sett här tidigare. Dåligt klädda, i trasor. De blev allt otåligare, speciellt när de såg beslöjade kvinnor som argumenterade på samma sätt som kvinnor i jeans.

Ett par timmar senare hade huliganerna omringat kvinnorna, ropade fula ord, antastade dem och jagade bort dem från Befrielsetorget. Bland de få kvinnor som blev kvar fanns en ung kvinna som med ett bittert leende sade till en journalist bredvid mig: “Det här är ett patriarkalt samhälle, vi måste kämpa länge.”

Den dagen blev en påminnelse om den 8 mars 1979 i Teheran. De iranska kvinnorna deltog också i kampen mot diktaturen, kämpade som gerillasoldater, hamnade i fängelse och flera av dem dog under tortyr. När det blev dags att kasta ut shahen deltog kvinnorna aktivt.

Men revolutionen 1979 som ville byta ut en despotisk monarki mot en demokratisk republik, kidnappades av mullorna som så fort de tagit makten började diskriminera kvinnorna, ett stort bakslag för kvinnorna. En diktatur ersattes med en ny av religiös art.

Det första islamisterna gjorde för att omyndigförklara kvinnorna var att tvinga dem att bära slöja. Knappt en månad efter islamisternas maktövertagande sade en mulla i den statliga tv:n: “Shahens politik gjorde kvinnor till dockor. De klär sig förföriskt och oanständigt. De måste använda slöja”. Dagen efter skulle iranska kvinnor fira kvinnodagen offentligt för första gången. Innan dess hade de bara kunnat fira den i hemlighet, eftersom shahen stämplade firandet som “kommunistiskt”.

Den 8 mars 1979 fylldes Teherans gator av tiotusentals arga kvinnor som protesterade mot regimen. “Vi vill inte ha obligatorisk slöja”, “I frihetens vår saknas kvinnornas rättigheter”, “Vi kräver lika rättigheter”, “Vi gjorde inte revolution för att gå tillbaka i tiden”, skrek de på Teherans gator i tre dagar. Statens officiella styrkor använde tårgas och civilklädda lakejer som slog med påkar och kedjor för att skingra kvinnorna från gator och torg.

Sedan gick allt i rasande fart. Statliga institutioner betjänade inte obeslöjade kvinnor, taxi- och busschaufförer som körde dem fick betala böter och affärer sålde inte varor till dem. Det hängdes en skylt på dörren med texten “kvinnor utan slöja är inte välkomna”. Så blev Iran ett land där staten bestämmer hur mycket av kvinnans kropp som får synas i det offentliga rummet.

Jag stod på Tahrirtorget och undrade om denna attack mot kvinnorna inte var början till något mycket allvarligt, liknande det som hände de iranska kvinnorna. De trasklädda människorna verkade vara samma typer som attackerade oss i Teheran på kvinnodagen 1979. Jag hoppas verkligen att mina farhågor om islamister inte ska besannas, men egyptierna är kanske insiktsfullare i dag än vad vi var för tre decennier sedan.

Published 13 April 2011
Original in Swedish
First published by Svenska Dagbladet 27 March 2011 (Swedish version); Eurozine (English version)

© Azar Mahloujian / Svenska Dagbladet / Eurozine

PDF/PRINT

Read in: EN / SV

Discussion