De tre E:na och det försvunna F:et

När Sverige den 1 januari tar över ordförandeklubban i EU kommer man att vilja tala mycket om miljö, sysselsättning och östutvidgning. I en fixering rakt motsatt den Georges Perec ger prov på i romanen Försvinna (skriven helt utan bokstaven E) har man i förberedelserna inför det svenska ordförandeskapet som ett mantra upprepat de tre E:na – Environment, Employment och Enlargement. Detta är sannerligen viktiga områden, men knappast isolerade.

Det som försvunnit ur de dokument som beskriver Sveriges planer inför ordförandeskapet – och som knappt finns med i den svenska Europadiskussionen över huvud taget – är det stora F:et. F som i de tankar om en framtida europeisk federation som Tysklands utrikesminister Joschka Fischer presenterade i ett tal vid Humboldtuniversitetet i Berlin i våras, ett tal som vi publicerar i sin helhet i detta nummer. Man kan ha delade meningar om Fischers slutsatser, men som utgångspunkt för en diskussion om den eventuellt gemensamma europeiska framtiden är hans reflektioner lika oundgängliga som utmanande.

Vad Fischer tydligare än någon annan europeisk politiker visar är att de reformer av EU:s institutioner och samarbetsformer som bland annat utvidgningen kräver är så långtgående att de förutsätter en klar bild av vad vi egentligen vill att Europa skall bli och vara. Det räcker inte längre med gradvisa, pragmatiska förskjutningar utan egentlig riktning.

När denna artikel skrivs har EU-toppmötet i Nice, det franska ordförandeskapets , ännu inte öppnats. Hur som helst verkar det mycket osäkert om de frågor som kommer att behandlas där – färre antal kommissionärer, begränsad vetorätt etc – kommer att besvaras innan Sverige skall ta sig an sina tre E:n. Och även om de gör det – och om det till och med talas om en europeisk författning i det slutdokument som presenteras i Nice – så kommer det att handla om en urvattnad kompromiss som inte innebär någon långsiktig lösning på de problem som Fischer pekar på.

Nyligen presenterade Medieakademin sin årliga “förtroendebarometer”. Det är dyster läsning för dem som vurmar för ett fördjupat europeiskt samarbete. Den enda institution som svenskarna litar mindre på än de politiska partierna är EU-kommissionen. Nu talar man från Bryssel om att skärpa kontrollen av Kommissionens arbete, att se till att utredningarna går snabbare och utförs av “experter”. Bra så. Men det räcker inte. Inte om man på allvar vill stärka legitimiteten för de europeiska institutionerna och för det europeiska samarbetet över huvud taget. Manuel Castells menar att det enda sättet att på lång sikt ge det europeiska enandet den bas det behöver är att skapa en europeisk identitet; inte bara för att EU-kommissionen är impopulär utan för att vi förr eller senare kommer att stå inför en social och/eller ekonomisk kris som kommer att utsätta den europeiska integrationen för prövningar som dagens ekonomisk-pragmatiskt grundade samarbete inte kommer att hålla för.

Castells text om det europeiska identitetsbygget, som alltså också finns med i detta Ord&Bild-nummer, skrevs ursprungligen inom ett projekt som initierades av Portugal då landet var ordförande i EU under första halvåret 2000. Frågan är om det svenska ordförandeskapet kommer att präglas av samma politiska och intellektuella framsynthet. Förr eller senare kommer Anna Lindh och Göran Persson nämligen att tvingas möta de utmaningar som Fischer och Castells aktualiserar.