1914

Den motvillige fästmannen

Den 11 juli 1914. Framför spegeln i föräldrarnas mäktiga lägenhet i hörnet av Altstädter Ring och Niklasgaße i Prag står den trettioettårige jurisdoktorn Franz Kafka och knyter sin kravatt med nervösa fingrar. Om några timmar skall han ta tåget till Berlin för diskutera det snart förestående äktenskapet med Felice Bauer, en ung judinna som han lärt känna vid en sammankomst hemma hos vännen Max Brod knappt två år tidigare och brevväxlat med sedan dess.

Varför är han då så nervös? En förklaring är naturligtvis att han inte vill gifta sig. Också inför sina vänner bekänner Kafka att han misstror äktenskapet som institution, fruktar att det kommer att beröva honom det lugn och den sinnesnärvaro han behöver för att arbeta. Men denna förklaring döljer samtidigt en annan, mer subtil. På ett sätt är just äktenskapet den milda fålla han behöver för att kunna skapa. Den intima trängseln i kök och vardagsrum, allt kallprat och onödig konversation som man bara kan försvara sig mot genom att bygga höga skyddsvärn: jaget kringränt till den punkt där skriften, det uthålliga nattliga arbetet, blir den enda möjliga flyktvägen. Tidigare var det den förhatliga familjens sak att tvinga Kafka till det mått av frustration och självförakt han behövde för att kunna skriva. Men familjen är splittrad nu, de två äldre systrarnas äkta män har inkallats och står i begrepp att föras till fronten och Kafka kommer snart att erbjudas möjligheten att för första gången i sitt trettioettåriga liv dela bostad med sig själv – ett perspektiv som förefaller honom om möjligt ännu mera motbjudande än att dela säng och salongsmöblemang med den unga sekreteraren Felice Bauer.

I två år har Felice och Franz brevväxlat, en korrespondens som bara några månader efter det första mötet antog konturerna av den känslomässiga ringdans som den på ytan så försynte Kafka är så skicklig på att regissera. När breven inte omedelbart ledde till någon äktenskaplig propå gjorde Felice vad alla som svikits av sina uppvaktare gör: svarade med en sval distans. Men på Felices avvaktande kyla följer från Kafka nya utbrott av innerlighet och värme. Felice tinar. Varpå Kafka svarar med nya förbehåll. Efter ett års pennfäktning börjar Felice begripligt nog bli smått desperat och vädjar till sin väninna, Grete Bloch, att resa till Prag för att ta reda på vad den där Kafka egentligen vill. Utspelet hade naturligtvis inte kunnat passa Kafka bättre. Bara något knappt dygn efter deras första möte har han i Grete Bloch skaffat sig en rodnande bundsförvant, varpå pardansen hastigt och lustigt övergår i en haltande ménage à trois. Inte undra på att Felice Bauer är trött. Vad dock Kafka inte vet när han på morgonen den 11:e förbereder sig på att besöka fästmön och föräldrarna i Berlin är att hon denna gång faktiskt inte avser att sky några medel för att avkräva honom raka och entydiga besked. Ämnar han bilda hem och familj eller har han bara kommit med falska förespeglingar? När Kafka nästa dag stiger in i sin förlovades rum på Askanischer Hof i Berlin sitter de där allihop, som vid en åklagarpult. Felice Bauer, hennes syster Edna, väninnan Grete Bloch. De tre sammansvurna har dessutom förberett sig noga. Gamla brev har plockats fram på nytt. Förstrykningar är gjorda intill särskilt tillspetsade formuleringar. Felice har till och med kommit i besittning av de brev Kafka i förtrolighet skickade till fröken Bloch. Kort sagt: alla försåt och finter som den motvillige friaren en gång använt för att sno sig undan är nu riggade för att snärja honom.

Felice: “Ty är det inte så, min käre Franz, är inte det här bevisen på att du aldrig åtrått mig särskilt, och att ett giftermål är något du helst av allt skulle klara dig utan?”

Och K, vad kan han svara?

“Jo visst, så är det nog, min kära; så är det nog.”

Bokslut (I)

Uppgörelsen på Askanischer Hof – domstolen som han kallade den – skulle visa sig få konsekvenser för Kafkas liv för lång tid framöver. Ingen enskild händelse i hans liv har heller satt djupare spår i hans diktning.

Bokslut (II)

Från Berlin var det tänkt att de två förlovade skulle åka på semester tillsammans. Av de planerna blir nu ingenting. Kafka åker själv, i sällskap med vännen Ernst Weiss och ett kvinnligt sällskap till honom. De kommer så långt som till Marienlyst i Danmark, där vegetarianen Kafka börjar dricka vin och äta kött. Till föräldrarna i Prag skriver han att han avser att säga upp sig vid försäkringsbolaget och satsa på en karriär som “journalist i Berlin”.

Den kräsmagade asketen förvandlad till köttslukande journalistvidunder i den preussiska metropolen Berlin? Rollbytet säger onekligen något om hur djupt skakad Kafka var.

Vid återkomsten till Prag sker dock en förvandling. På kort tid samlar sig den i sin ensamhet och betryck närmast tillspillogivne Kafka till en av sina mest produktiva skrivperioder någonsin. Fem månader senare, den 27 december 1914, gör han i dagboken ett provisoriskt bokslut över vad han åstadkommit. Merparten av den roman som skulle komma att bli Processenhar han avslutat; den långa novellen “I straffkolonin” är klar, liksom berättelserna “Byskolläraren, “Minne av Kaldabanan”, “Åklagaren”. Till och med ett kapitel i den roman som Kafka kallar “Den försvunne”, och som Max Brod senare skulle ge titeln Amerika, har han hunnit med.

Kafka säger sig vara förbluffad över att han över huvud taget genomför en sammanställning av detta slag – “det är inte alls likt mig“. Mest förvånad borde han rimligen ha blivit över denna enastående produktivitet.

Almanacksblad

Våren 1998. Jag och min hustru tillbringar ett par veckor med att röja och städa ut i vår nya lägenhet på Kampa. Från den förre ägaren har vi övertagit två praktfulla bokskåp med glasvitriner. Jag håller just på att rengöra dessa vitringlas när mellan två hyllsektioner plötsligt följande almanacksblad faller ut:

26-29. August. Schlacht bei Tannenberg. Hindenburg schlägt die Russen vernichtend.

28. August.Die englische Armee wurde nördlich St. Quentin vollständig geschlagen.
Manonvilliers, östlich Luneville, das stärkste Sperrefort der Franzosen ist in deutschen Besitz. Wien Von der galizischen Front werden erbitterte Kämpfe bei Brody und Zloczow (Ostgalizien) gemeldet.

29. August.Siegreiche Kämpfe bei Combres (1. Armee v. Kluck), St. Quentin (2. Armee von Bülow), Rethel (3. Armee v. Hausen). Montmedy und Givet gefallen.

1-5. September.Die deutschen Armeen seitzen ihren Vormarsch auf Paris fort.

Det är 1914 – samma år som Kafka genomgår sina föräktenskapliga våndor. Lägg det ena kalenderbladet över det andra, och skillnaden hade inte kunnat vara större:

2. Augusti. Tyskland har förklarat Ryssland krig.
– På eftermiddagen till badet vid Moldau.

Är man inte förtrogen med Kafkas sätt att tänka och resonera hade man kunnat tolka lakonismen i dessa två dagboksrader som likgiltig förströddhet. Efter pliktskyldigt redovisande av dagens tidningsrubriker läggs tyngdpunkten på dagens förlustelser – en hel eftermiddag på en av stadens badinrättningar!

Ingenting hade kunnat vara felaktigare. Betoningen bör i stället läggas på cesuren i mitten – det lilla tankestreck som på en gång skiljer och sammanbinder de två meningarna.

Här finns Kafkas hela livsvärld sammanfattad. Å ena sidan striden om världsherradömet, en strid som för de flesta förs mellan nationer och folk men som för Kafka och de flesta andra av dubbelmonarkins judar förs mellan skilda delar av dem själva. Å andra sidan privat- och familjelivet, som fortgår som om ingenting hänt, eller snarare: som om en ny ghettomur rests mellan deras skyddade del av imperiet och resten av världen. Av Kafkas egna anteckningar sluter man sig till att han gärna skulle ha slagit följe med sina svågrar till fronten, det hade onekligen varit en enkel lösning; men försäkringsbolaget har raskt lyckats utverka så att han blir frikallad: han behövs på sin post. Kafka tycks med andra ord dömd att leva i denna alltmer artificiella enklav där samma gamla judiska köpmannafamiljer fördriver tankarna från den stundande apokalypsen med kafé- och teaterbesök och nu, sommartid, med parkutflykter och långa vistelser på stadens offentliga badinrättningar.

Skilda världar

Innan Hermann och Julie Kafka flyttade med sina barn till paradlägenheten vid Altstädter Ring bodde familjen i ett nyuppfört hyreshus längst ned på Niklasgaße, närmast Moldau. Under åren här hade Kafka en liten roddbåt förtöjd vid Civilschwimmschule, badinrättningen mitt emot. Det hände inte sällan om kvällarna att han tog en promenad över bron, löste båten från sina förtöjningar och gav sig ut på en roddtur på floden. Sittande i sitt enkla flytetyg, i den upplysta rännan i mitten av floden, kunde han överblicka båda stränderna av sin hemstad.

På ena sidan låg det djupa böhmiska inland varifrån hans föräldrar kommit, båda tyskspråkiga judar som gjorde allt för att assimileras in i den tyska köpmannaklassen. På andra sidan en högljudd och progressiv skara tjeckiska nationalister, som rustade sig för att slutgiltigt befria sitt land från de tyskar och judar de ansåg orättmätigt ockuperat det.

I en av sina artiklar minns den tjeckiska journalisten Milena Jesenská hur hon som åttaåring såg Václavplatsen förvandlas till slagfält mellan medlemmarna i ett österrikiskt kampförbund och en samling stenkastande tjeckiska ungdomar. Året var 1905. Familjen hade just flyttat in i ett nyuppfört hyreshus på Obstgaße 17. Huset råkade ligga precis i skärningszonen mellan de tjeckiska och de tyska och tyskjudiska delarna av staden. Till vänster, där spårvagnsskenorna böjer av in från Václavplatsen, låg Graben, pragtyskarnas och de judiska affärsmännens flanörstråk. Till höger, i Obstgaßes förlängning, öppnade sig Ferdinandstraße, en nyanlagd affärsgata som sträckte sig ned mot Moldau och Nationalteatern, det tjeckiska borgerskapets paradbyggnad, uppförd med kollektivt insamlade medel. När Kafka begav sig till sitt arbete på Arbetarnas försäkrings- och olycksfallsanstalt om morgnarna behövde han aldrig beträda de “tjeckiska” delarna av staden. En rask morgonpromenad förde honom från Altstädter Ring via Zeltnergaße till Josefsplatz och sedan in på Poric där försäkringsanstalten låg. Efter saneringen av Gamla stan under senare delen av 1800-talet, under vilken de gamla judiska kvarteren helt jämnades med marken, skedde all förändring och föryngring av stadsbilden i de “tjeckiska” delarna av innerstaden liksom i nyanlagda yttre stadsdelar som Zizkov, Karlín och Smíchov. Det var hit de flyttade som inte hade några rötter i staden men som lockats av de möjligheter till materiell och social förkovran staden bjuder. Mycket av den tyska minoritetens bitterhet kom just av denna känsla av att vara trängd, instängd i sin egen stad. Statistiken visar tydligt hur den tyskspråkiga minoriteten tillbakabildas under dessa decennier när massinflyttningen från landet förvandlar Prag till en modern storstad. 1883, det år Kafka föddes, utgjorde den tyskspråkiga minoriteten cirka 15 procent av Prags befolkning. 1889, när han började skolan, hade andelen krympt till 13,6, för att kring 1910 inte uppgå till mer än 7,3 procent.

ÖarDen pragtyska litterära offentlighet i vilken Kafka levde och verkade var alltså aldrig mer än en liten ö i ett stormande nationalistiskt hav. Att kolonin kunde vara så vital – med namn som Kafka och Brod, det poetiska underbarnet Franz Werfel, Otto Pick och läkaren Ernst Weiss – kan bara förklaras av gruppens sammansättning, att den visste att den var kringränd, och att Prag som kulturstad förblev perifer i förhållande till de stora intellektuella metropolerna Berlin och Wien. När kriget kom utsattes denna tyskspråkiga minoritet för ytterligare slitningar. För den judiska delen av den pragtyska offentligheten var lojaliteten med kejsar Franz Josephs habsburgska imperium en självklarhet. Imperiet må ha överlevt sig självt. Men de generösa raslagar som införts mot slutet av det förra århundradet hade också överlevt, och dessa lagar var de enda som garanterade att stadens judiska befolkning skulle få behålla de privilegier de lyckats skaffa sig. 1 Samtidigt som de svor sin trohet till Imperiets tyska språk och tyska traditioner utsattes dock de pragtyska författarna för kontinuerliga angrepp från den “nya” författargeneration som kriget kom att fostra. Mest hätsk i angreppen var Karl Kraus, som i sin fanatiska språkliga purism anklagde de tyskjudiska författarna för att parasitera på det germanska folkets arv.

Bron

En av Kafkas berättelser från denna tid heter karakteristiskt nog “Bron”. Knappt mer än en sida lång berättar den om en man som ligger uttänjd över en forsande flod. Med händerna klamrar han sig fast vid ena flodstranden, med fötterna vid den andra, samtidigt som människor ogenerat vandrar fram och tillbaka över hans rygg. En av flanörerna nöjer sig dock inte med att jäkta över till den ena eller den andra sidan. Med sitt paraply hackar han i broryggen, viker rockskörten över ansiktet på den utsträckte. Till slut kan bron/berättaren inte tåla sig längre. “Vem var det?” frågar han sig. “Ett barn? En gymnasist? En våghals? En självmordskandidat? En frestare? En förstörare?” Bron vänder sig om för att se, och i detta ögonblick är givetvis allt förbi: “[Han] faller och spetsas på de skarpa stenar som alltid blickat upp på mig från det strömmande vattnet.”

Assimilation

Franz Kafka kunde reta gallfeber på sin omgivning genom sin oförmåga att göra någonting med lätt hand. Vid varje måltid lade han upp ingredienserna var för sig på tallriken, skar nogsamt upp varje grönsak i småbitar, förde bitarna till munnen en efter en och tuggade sedan och fortsatte att tugga tills det knappt fanns något kvar att svälja.2 På samma sätt kunde han inte låta ens den mest perifera iakttagelse gå sig förbi utan att analysera den i minsta detalj. Också på kvällen efter katastrofen på Askanischer Hof sitter han på hotellets uteservering och antecknar allt som händer omkring honom. Mannen vid bordet bredvid, som inte kan låta bli att följa hans försök att klyva den lika svindyra som stenhårda persika han beställt till efterrätt, blir själv skrupulöst iakttagen, liksom biljettförsäljaren som stryker mellan borden och som genast utlöser ett skred av frågor i Kafkas huvud – hur mycket tjänar mannen, vilka vägar tar han genom staden, var sover han, hur kommer hans ålderdom att bli, och så vidare, allt i en lika tröstlös som mekanisk anteckningsfobi.

Andra sidan av denna akribismus, som vännen Max Brod skämtsamt kallade Kafkas ovana att fästa sig vid allt, är en vilja till total kontroll och behärskning av tillvaron. Kafka må förefalla charmig i sin barnsliga handfallenhet, som när han skall gå med en försändelse till posten och inte kan bestämma sig för till vilken kassörska, i vilken postlucka, han skall lämna den. Men bakom denna handfallenhet döljer sig ett manipulativt geni av sällan skådat slag. Det egentliga syftet med breven till Felice är till exempel att hålla så många människor som möjligt så länge som möjligt i ett tillstånd konstant obeslutsamhet, oro och ängslan. Det är som om Kafkas febrilt verkande fantasi inte kan lämna minsta del av verkligheten någon ro förrän den helt underkastat sig hans vilja.

Att Kafkas judiska bakgrund spelar in är mer än sannolikt. Faderns livslånga försök att finna försänkningar i en samhällsklass han inte automatiskt äger tillträde till torde ha inskärpt ett behov av vaksam följsamhet också hos sonen. Hur illa Franz Kafka än tyckte om sin fars eviga schackrande visar också han prov på en osviklig talang att smälta in i rätt miljö, att bemästra de mest oväntade situationer. Till ett av detta första krigsårs mera absurda distraktioner hör att Franz Kafka tvangs överta administrationen av den asbestfabrik som svågern Karl Hermann tvingats lämna när han drog ut till fronten. Utöver att ha ekonomiskt och personellt ansvar för en hel liten industri med sjutton anställda skötte han sina plikter på försäkringsbolaget utan vank, utomordentligt uppskattad av sina medarbetare och en av de få judiska anställda som avancerade under hela sin karriär, uppenbarligen utan att lyckas stöta sig med någon.

Mycket av den charm och effektivitet andra tillskrev honom kom av denna förmåga att dölja en enorm viljestyrka bakom en yta av nästan självutplånande undfallenhet. Brevväxlingen med Felice, denna sinnrika övning i undanflyktens och undanhållandets svåra konst, skulle till exempel ha kunnat pågå i det oändliga: precis som människoströmmen över de två från varandra åtskilda stadsdelarna skulle ha fortgått till tidernas ände om inte någon plötsligt hejdat sig på bron och började peta i fundamenten. Felice var den som började peta. Hon började ställa pinsamma frågor. Hon ville få till stånd en konfrontation. Och Kafka kunde inte tåla sig. Precis som bron vänder han sig förstummad om för att se den som utmanat honom i ansiktet; och sammanbrottet är ett faktum.

Mea culpa

Det intressanta är att Kafka, trots all sin skuldbenägenhet, inte visar sig särskilt ångerfull. Inför Felices syster, hennes föräldrar, och småningom också Felice själv, beklagar han den uppslagna förlovningen. Ingenting tyder dock på att Kafka ansåg sig ha handlat orätt, hur medveten han än säger sig vara om att han fört andra bakom ljuset. Det som straffar i Kafkas föreställningsvärld är aldrig handlingen i sig själv, utan själva insikten om att det finns handlingar att straffa.

Identitet

Så fort en anonym massa ges ett ansikte, en kropp, en identitet, är det naturligtvis omöjligt att förneka dess existens längre. Precis som Felice från och med den sommaren envisas med att vara något mer än en adressat för Kafkas inre monologer, en kvinna av kött och blod som tar sig rätten att agera självständigt och ställa krav, blir nu också, i och med krigsutbrottet, tyskar tyskar, och tjecker tjecker. För ett ögonblick måste det ha tyckts den ensamme Kafka som stirrade de alla tillbaka på honom med en och samma hatiska och missunnsamma blick.

Brott och straff

Kafka skrev novellen “I straffkolonin” på tre dagar under senhösten 1914. Denna berättelse om en forskningsresande i tropikerna, som av en stolt officer får en raffinerad avrättningsmaskin demonstrerad för sig, tillhör de få verk som Kafka själv sade sig vara nöjd med, så nöjd rentav att han vid ett tillfälle till och med lät sig övertalas att läsa den högt – oförmögen att begripa varför delar av publiken fann den så motbjudande.

Egentligen var det bara slutet på historien som fortsatte att gäcka honom. Under månaderna som följde skissade han på flera alternativa sätt att få forskningsresanden, officeren och den dömde att lämna den grymma avrättningsscen han ställt fram åt dem, utan att vara riktigt nöjd med någon sorti. Obeslutsamheten har tolkats som ytterligare ett utslag av hans oförmåga att föra något verk till fullbordan. Man kan också se det som att han var mera intresserad av det förlopp som föregickslutet, av själva avrättningsprocessen, än av vad som skulle komma att ske efter det att hela processen var till ända. Att berättelsen så att säga är öppen i båda ändarna har också bidragit till att den lätt lånar sig till självbiografiska läsningar. Mest tacksamt är att läsa novellen som en förtäckt skildring just av uppgörelsen på Askanischer Hof. Knivarna blir då de argument som slipas, avrättningsmaskinen hotellrummet i miniatyr – i dagboken talar till exempel Kafka om hettan på hotellet denna kvava julimorgon, med ljuset flimrande över de bruna tapetväggarna: alltsammans i novellen förvandlat till den dystra sandhåla i ett tropiskt ökenlandskap där tortyrredskapet placerats. Och vad är hela den absurt utdragna bestraffningsscenen med sina avbrott för likgiltigt eller nonsensartat kallprat om inte just en bild av “Berlintribunalens” försök att verka civiliserad och låtsas som ingenting medan den dömde (läs: Kafka själv) lider och våndas?

Men tortyrbänken kan också ses som en bild av det österrikiska byråkratiska maskineri som Kafka genom sitt yrke tjänat i hela sitt liv. Som försäkringstjänsteman hade han för övrigt hand om just arbetsskador – i synnerhet sådana man ådrar sig genom att hamna med fel kroppsdel i en hyvelbänk eller under en vass skärmaskin. Alltså är det inte särskilt underligt om han av alla felinställda maskindelar han inspekterat på sina otaliga resor runt om i Böhmen till slut ställde samman detta närmast fulländade redskap för tortyr; ett Österrike-Ungern i miniatyr. Precis som med romanen Processenvinner denna mera utvidgade tolkning mera tyngd ju längre man avlägsnar sig från tillkomståret, 1914, och dubbelmonarkin långsamt börjar slitas sönder av alla sina inre motsättningar.

Inför lagen

Det starkaste intryck som novellen förmedlar har dock inte med maskinen att göra utan med den märkliga vördnad karaktärerna visar den. Att officeren är uppfylld av entusiasm för sin maskin är möjligen begripligt. Men också den dömde följer fascinerat med då de mest remarkabla delarna av maskinen skall förevisas, fastän han rimligen borde ha varit alldeles förbi sig av ångest. Detta alltuppslukande intresse för maskinen står i skarp kontrast till den okunnighet de inblandade röjer om vad det är den skall användas till, vad meningenmed den är. Att den dömde själv inte görs underkunnig om domen mot honom må vara hänt – enligt officeren skulle det inte tjäna något till att tala om det: “han kommer ändå att känna det på sin egen kropp”. Men inte ens officeren tycks veta vad domen han är satt att verkställa grundar sig på. När han visar forskningsresanden några av de teckningar hans företrädare på posten gjort, och som skall föreställa straffsatser, är det ingen som lyckats tyda vad de föreställer.

Denna syn på brott och straff, inte som någon avgränsad händelse som får vissa tydligt avgränsade följder, utan som en ständigt återkommande procedur där brottet föregår all bevisning och straffsatser är något som kontinuerligt utmäts, innebär en tydlig förskjutning i Kafkas författarskap. Man kan bara jämföra med en novell som “Domen”, skriven knappt två år tidigare i efterdyningarna av Kafkas första möte med Felice. I den novellen gestaltas antagonismen mellan far och son tydligt som en kamp mellan generationer. Sonen berättar för sin far om sina framtidsplaner – han har just i ett brev meddelat en ungdomsvän, nu bosatt i Ryssland, att han står i begrepp att gifta sig. Fadern slår då genast tillbaka: sonen inte bara ljuger, den ryske vännen är sedan länge död; och skall sanningen fram är det på denne vän fadern hela tiden sett med stolthet medan han betraktat sin egen son som en odugling.

Hur intrikat denna historia än må förefalla är den ändå tydlig. Det finns en orättmätig vinnare (fadern) och en orättmätig förlorare (sonen). Berättelsen har en början och ett slut, det går att utläsa en moral ur den: hur den gamla ordningen, här företrädd av en dödssjuk, förgrämd och nästan paralyserad far, bokstavligen talat lägger sin döda hand över det som representerar det unga, det djärva och det företagsamma.

Efter 1914 går inte den här typen av berättelser att skriva längre. Den “gamla” ordningen är redan på väg att brytas sönder, det finns inget tryggt och förhatligt förflutet att ta spjärn mot mer. Men inte heller framtiden har några löften att komma med. Efter uppgörelsen på Askanischer Hof har det äktenskap som Kafka från början såg som flykt ur föräldrafållan allt mer kommit att förvandlas till en kamp om makt och materiella ägodelar. I sin ensamhet känner Kafka denna blandning av maktlöshet och självömkan som alla drabbas av som velat se en annan utveckling men hindrats från att genomföra den. Kafka nöjer sig dock inte bara med att ta på sig skulden. Det öde som drabbat honom är för stort och för vittsyftande för att ha konsekvenser bara för honom. Alltså upphöjer han den till lag. Så som han straffas måste också andra straffas. Skulden blir universell.

Hemliga liv

“I straffkolonin” skrevs med uppgörelsen på Askanischer Hof som förebild; samma sak gäller Processen, det andra stora verk Kafka gav sig i kast med den hösten och vars huvudperson, Josef K, ofta setts som ett förtäckt porträtt av Kafka själv. Förvisso finns det likheter mellan de två, men olikheterna är viktigare.

När FranzK “ställs inför rätta” har han någonting att försvara, nämligen ett författarskap och de solitära vanor han anser att detta författarskap förutsätter. Något sådant inre liv har knappast JosefK. Han är ungkarl, han bor i ett tämligen enkelt inackorderingsrum, hans liv tycks på det hela taget föga uppseendeväckande. Om den process som han dras in i samtidigt drabbar tusentals andra män i samma stad, som det påstås i romanen, vad har han då egentligen att förlora på den – annat än sitt rykte?

Tillspetsat skulle man kunna säga att Processenär en roman om en man som till varje pris söker freda sitt inre liv mot främmande makters inblandning. I jämförelse med de konvulsioner som hela Europa genomgår vid denna tid må fredandet av ett författarskap te sig som en ganska ovidkommande syssla. Därför tiger Kafka om att det är sitt författarskap han menar. Detta åstadkommer han genom att i stället förstora det hot som riktas mot det. Av Franz K, författaren som beståtts sin legitimitet av det mångkulturella samhälle som nu faller sönder, finns bara skalet kvar: den misskrediterade och förtalade tjänstemannenK, en konsonant med fantomsmärtor. Det är den på sätt och vis ganska triviala förklaringen till varför alla frågor om kulturell och religiös tillhörighet, om nationer och folk, som fick känslorna att gå heta bakom de uppslagna tidningsarken på Café Arco, Savoy och Central, trängts så långt tillbaka i denna roman. I centrum för uppmärksamheten står, precis som det måste ha gjort för varje vettskrämd individ, de formaliasom styr hur hon skall bete sig i denna krissituation. Vad som primärt intresserar JosefK är inte om han har rätt eller fel, om han tillhör det ena eller det andra lägret, utan hur han skall lägga fram sin sak, hur han skall bära sig åt för att övertyga de rätta instanserna, kort sagt: hur han skall skriva.

Vad vi bevittnar i Processenär alltså ett utslag av samma typ av bearbetningsprocess som den som ligger bakom “I straffkolonin”. I novellen bröts varje gärning ned till minsta grad av lagöverträdelse och skrevs sedan in i ett slags kollektivt syndaregister – “Skulden står alltid höjd över allt tvivel“, som officeren så kärnfullt formulerar saken. I Processenskipas slutligen rättvisa av en osynlig domstol för vilken det är fullkomligt likgiltigt om den anklagade tillhör ett utvalt tjänstemannaskrå eller bara är en simpel vaktmästargesäll, om han är en uppburen författare eller en förvildad illitterat. Formulerat på detta sätt har Josef K naturligtvis oändligt mycket mer att förlora på den process som inletts mot honom än vad han skulle ha haft om han haft något att anföra till sitt försvar. Processen gör nämligen inte någon skillnad på folk. Det spelar ingen som helst roll med vilka argument man försvarar sig, eller ens om man försvarar sig.

Projektioner

Tidigt i sitt författarskap lär sig Kafka att kamouflera det han säger i skrift. Det är som om han håller en skyddande hand över det skrivna, bara för att se skuggan av handen röra sig jättelik på väggen bakom. I Processenförstoras ovillkorligt allt det som romanen avser att dölja. Minsta kansli i det byråkratiska korridorlandskap boken försöker göra så anonymt som möjligt avtecknar sig som ett hot, med sluga och illvilliga vaktmästare hukande i varje vrå. Varje promenad till eller från rannsakningsorterna för som över minerad mark, med fientliga hyresgäster hängande ut genom fönstren, vagnkuskar och förbipasserande som spottar och kastar glåpord efter en. Det är denna projektion av ett psykologiskt tillstånd på en fullt verklig fysisk miljö som gör att romanen i längden inte går att läsa som berättelsen om en individ som går under efter att ha beskyllts för ett brott han inte begått. Vapenskramlet i kulisserna talar ett annat språk än den stammande aktören längst fram. Den individuella biografin skyms under hand av en hel generations, en hel epoks öde.

Genius loci

En följd av kamouflaget är att det ingenstans i Processenframgår att romanen skulle utspela sig i Prag, eller för den delen någon annanstans i Imperiet. Två platser är ändå av så central betydelse att inte ens en förvrängning av deras konturer förmår dölja deras förebilder. Den första är de kanslilokaler där Josef K arbetar; en plats som företer flera likheter med det mäktiga sekelskiftespalatset på Poric 7, där Arbetarnas försäkrings- och olycksfallsanstalt låg och där Kafka arbetade fram till sin sjukpensionering. Den andra är Domkyrkan, under vars mäktiga valv prästen håller den långa predikan som utmynnar i den kända parabeln “Inför lagen”: en alldeles för iögonfallande byggnad för att kunna vara något annat Prag S:t Vitaskatedral, vars jättelika gotiska tornspiror syns från snart sagt varje plats i staden.

Viktigare än dessa enskilda miljöer är dock de rumsliga rörelser som Kafkas roman omfattar och genom vilka Prags topografi framträder på ett mera subtilt, men för den skull inte mindre tydligt sätt. Ett exempel. När Josef K en tidig söndagsmorgon skall bege sig till den privatlägenhet där den första rannsakningen skall hållas sägs han gå i riktning uppåt, längs en lång genomfartsgata. Gatan uppges vara bebyggd med grå enformiga hyreshus, kantade av “små under gatunivån belägna livsmedelsbutiker, dit man kom nerför ett par trappor”. Med ledning av denna beskrivning kan dagens läsare med lätthet följa den arme Josef K när han går Hyberngasse fram förbi Masarykstationen för att därefter ge sig i kast med en allt mer ansträngande klättring uppför den brant stigande backen – numera Seifertova – upp mot Zizkov och Olsanykyrkogården.

Zizkov och den angränsande stadsdelen Vinohrady var av Imperiets byråkrater ursprungligen tänkta som en egen sammanhängande stadsbildning på kullarna sydost om Prag Zizkov skulle ha döpts till Rudolfov, efter den habsburgske kronprinsen med samma namn, men de av hävd självrådiga invånarna i stadsdelen satte sig till motvärn och gav i stället stadsdelen namn efter en av ledarna i Hussitupproret, den enögde Jan Zizka från Trocnov, vars beridna gestalt ännu kan ses posera på en av höjdsträckningarna som ramar in stadsdelen. På Kafkas tid hade den nationella självkänslan knappast falnat i glöd. Zizkov var och skulle komma att förbli en främmande utkantzon för Kafka, själva inbegreppet av fiendemark. Det är alltså här, där inga pragtyskar skulle drömma om att bosätta sig, som Josef K för första gången prövas för de brott han påstås ha begått.3

Ett annat prag

“Den feststämning minsta skrivarbete inger mig är obestridlig och underbar. Den blick med vilken jag under promenaden i går överblickade allt.” (Dagboken) Att promenaderna genom de delar av staden han kände var något Kafka tillmätte stor vikt framgår tydligt. Överallt finner man referenser till platser dit han drar sig tillbaka när han behöver samling, överblick och vila. Samtliga ramar de in och befäster det tyska – eller kanske snarare: det kejserliga – Prag. Här finns naturligtvis alla palatsträdgårdarna på Lillsidan, här finns lustslottet Belvedere med sitt galleri, den angränsande Chotekparken – (där Kafkas hjärtsjuke far ännu i början på 30-talet kunde ses sitta i sin rullstol) – de så kallade Kronprinz Rudolf-Anlagen på Letnaberget, med den vackra, då helt nyrestaurerade Hanauschpaviljongen; och naturligtvis alla “öarna”, fristäder i första hand på grund av de många fritidsaktiviteter de erbjöd: Sophieninsel med sin park, sin restaurang med balsal och föredragslokaler, och den så kallade Schützeninsel, belägen en liten bit längre ut i flodflödet. Med sina höga lövtak (av kastanj, ask och lind), inunder vilka promenadstigar kantade av bekväma bänkar löpte, var denna ö en given träffpunkt för stadens mera prominenta pragtyskar, kanske till och med stadens osynliga mittpunkt, med sina breda trappor ned från den ståtliga Kaiser Franz-Brücke.

Simskolan

Drygt två decennier senare, när förintelsen av Europas judar för länge sedan upphört att vara en andeviskning i särskilt känsliga personers öron, bidrar en ny flyktingström till att kvoten tyskspråkiga i Prag tillfälligt ökar igen. En av de tyska judar som flyr hit på föråret 1938 är den blivande författaren och dramatikern Peter Weiss, då tjugoett år gammal och studerande på stadens konstakademi. I sina dagboksanteckningar beskriver Weiss sin promenadväg från sin ateljé på Strossmayerová 1A i Holesovice in till stadens centrum:

An der Kettenbrücke lag die Primatoren-Insel u die Kronen-Insel, wo Kafka gebadet hatte. Die Insel mit der Schwimmschule wurde auch genannt: Hetz-Insel – weil dort früher gejagt würde.

Ön där Weiss påstår att Kafka skulle ha badat heter på tjeckiska Stvanice ostrov. Ordet kommer från verbet stvat, som betyder att hetsa eller jaga – här jagades mycket riktigt vilt en gång – men ordet rymmer också en intressant avledning i stvanec, som betyder fredlös. I dag ligger ön skymd under den jättelika flerfiliga motorväg som kommunisterna på 70-talet lät dra tvärs igenom Prags centrum. Huvudattraktionen numera är en jättelik stadion, där tennisturneringar och ett otal Europa- och världsmästerskap i ishockey och konståkning hållits genom åren. Här ligger förvisso, längst ut, en badinrättning; men det kan knappast vara detta bad som Weiss syftar på när han talar om Kafka. Om man får tro Kafkas egna anteckningar uppsökte han i första hand den så kallade Civilschwimmschule. Stadens största offentliga badinrättning, uppförd 1840 på den norra Moldaustranden, var en av de få offentliga inrättningar i Prag vid denna tid som rymde en etniskt blandad publik. Såväl tyskar som tjecker sökte sig hit, även om de mera bemedlade bland de sistnämnda torde ha föredragit badinrättningen på Sophieninsel, som utöver kall- och varmbad också lockade med båtuthyrning och balkvällar.

En misstanke smyger sig på: kan det vara så enkelt att Weiss, i sin känsliga inlevelse med Kafka i ett minst lika känsligt skede av sitt eget liv, låter sig förblindas av etymologin, hets-ön, och helt kastar om de geografiska begreppen. Hellre än att söka sig till den landfasta simskolan skulle alltså Kafka ha tagit sin tillflykt till en av dessa fredade öar i mitten av Moldau, där fienden för ett ögonblick inte kunde nå honom.

Det är alls inte orimligt. Weiss gjorde sin anteckning på våren 1938, från en plats dit han flytt för att undkomma jakten på Europas judar. Jag undrar vad Weiss hade tänkt om han vid samma tid kommit att läsa det brev Kafka ett par år efter världskrigets slut skrev till Milena Jesenská:

… och så plötsligt någon gång i augusti – det var varmt och behagligt – allt utom mitt huvud var i ordning – spottade jag ut något rött när jag var på Civilschwimmschule. Det var väl märkvärdigt och intressant, eller hur? Jag tittade på det ett ögonblick och glömde genast bort det.

Tonen i brevet är närmast raljant – vilket kan förklaras av att händelsen ligger några år tillbaka i tiden och att Kafka i första hand är ute efter att göra intryck på sin unga tjeckiska väninna. Men inte heller i de samtidiga dagboksanteckningarna och i breven han skickar Brod, som hjälper honom att söka en bra läkare, finns indikationer på att Kafka skulle ha reagerat med någon större sorg eller bestörtning över vad som på den tiden närmast var liktydigt med en dödsdom. Natten till den 9 augusti 1917, bara några dagar efter det att han spottat ut den lilla blodfläcken i näsduken, väller litervis av blod upp ur lungorna på honom. I ett brev till Felice Bauer några dagar senare noterar han att den huvudvärk han tidigare lidit av, och som oavbrutet slagit följe med honom medan han skrev sina stora verk, nu praktiskt taget försvunnit.

Diagnos

Om man får tro Max Brod såg Kafka sina lungblödningar som psykiskt betingade. Det känns, skriver han till Brod, som om “hjärnan flyttat ned i lungorna”. Det var så han såg det: som om en kramp han tidigare knappt varit medveten om hade släppt.

Lättnaden måste ha varit obeskrivlig. Alltså hade han haft rätt hela tiden. Krig eller inte – det var inte världen som var ur led. Det var i honom felet satt.

Ett nytt liv

Med sjukdomen diagnosticerad öppnar sig också nya möjligheter. Att en gång för alla slå upp den andra förlovningen med Felice är den första, den enklaste och på ett sätt tacksammaste uppgiften.4

Sjukdomen visar att hans tidigare dubier var befogade: egentligen har han aldrig varit rustad för de hårda prövningar ett äktenskap medför. Vem vill i alla händelser gifta sig med en döende man?

Andra fördelar följer av detta. En döende Kafka har naturligtvis lättare att identifiera sig med den undergångsmärkta kultur han tillhör. Tidigare rådde det som en avgrund mellan honom och världen utanför. Nu är det i stället invärtes honom avgrunden öppnar sig. Finns det ett straff att ta på sig för att den kultur han tillhör inte haft mod att bjuda fienden motstånd är straffet hans, och hans enbart, vilket på ett förunderligt sätt helar världen i Kafkas ögon. Det är knappast någon slump att det första tecknet på tuberkulosen infinner sig just på Civilschwimmschule, där ingen frågar vilken ras eller nation man tillhör eller vilket språk man talar. Simskolan blir ett slags sista utopisk anhalt i en värld som snabbt avlägsnar sig från alla utopier. Genom att gå avsides med sin upphostade blodklump i handen visar Kafka att det är han som inte hör hemma där, och att han har takt och finkänslighet nog att visa det.

Den stora världsteatern

I sin stora essä om Kafka, till tioårsdagen av hans död, skriver Walter Benjamin:

Kafkas värld är en världsteater. För honom står människan från första stund på skådebanan… Efter vilka principer man blir antagen går inte att utröna. Skådespelartalangen, som väl borde komma i första hand, spelar tydligen ingen roll. Men man kan också uttrycka saken så här: de sökande tilltros över huvud taget inte något annat än att spela sig själva. Att de när det kommer till kritan är vad de utger sig för att vara tillbakavisas som en orimlighet.

Benjamin hade Kafkas tidiga roman “Den försvunne” (Amerika) för ögonen när han skrev detta. Men karakteristiken hade lika gärna kunnat tillämpas på senare texter som Processen eller Slottet. I dessa sista har dock väven av sanning och lögn, verklighet och förställning, vrängts ut och in så många gånger att skillnaden mellan vad en människa är och hur hon blir uppfattad inte längre går att upprätthålla. För Josef K saknar det all betydelse om han är skyldig eller inte. Det enda som betyder något är om han förmår iaktta sig själv utifrån, som ett offer likt så många andra som ådragit sig de osynliga domarnas vrede, eller om han fortsatt skall låta sig förblindas av sitt eget öde, vilket bara kan påskynda hans eget fall.

Några år efter krigsutbrottet – när två ting står höjda över allt tvivel: att kriget skulle kunna pågå i det oändliga och att han aldrig kommer att delta i det – infinner sig en ny kris i Kafkas liv. Föregången av en lång skrivtorka börjar han i breven till Felice plötsligt tala om sig själv i tredje person, som vore den som skriver brevet en helt annan man än den Felice i snart fyra år haft ett åtminstone på pappret intimt förhållande till. Denne “han”, Kafkas alter ego eller persona, skriver inte mer, heter det i brevet, och av de “två möjliga botemedel” som återstår för honom, giftermålet med Felice och militärtjänsten, uppges han ha “bestulits på båda”. Att fästa några större förhoppningar vid skrivandet är också meningslöst, ty (frågar han retoriskt) “åstadkommer inte hans skrivande mer sorg än tystnaden“?

Om ett tiger dock brevet: nämligen om det “jag” som skriver brevet och som trots alla påståenden om motsatsen fortsätter att skriva.

Ett underjordiskt rike

Det är som om det nu, när kriget nalkas sitt slut, finns två personer vid namn K. En träder naken ut på den stora världsteaterns scen, för att där offentligen hånas och dömas för alla sina tillkortakommanden. En annan försöker trotsigt härda ut i mörker och tystnad, så förblindad av sin isolering att han inte ens vågar benämna sig själv vid namn. I novellen “Der Bau”, en av Kafkas allra sista texter, förs denna “lönnliga” del av Kafkas författarliv till sin spets. Novellen handlar om en mullvad som desperat söker försvara sitt underjordiska rike mot den gåtfulla inträngling som ovanifrån borrar sig ned mot honom. Detta underjordiska rike, med alla sina gångar och passager, kan ses som en dunkel spegelbild av alla korridorerna och kanslilokalerna i Processen. Där “Der Bau” utspelar sig under jord i kompakt mörker tilldrar sig händelserna i Processen inte bara i klart dagsljus utan också påfallande högt ovan jord. Domkyrkan där prästen förkunnar för K att det inte finns något liv utanför rättegångarna ligger ju på borgkrönet högt ovanför staden. Lika högt ligger de olika rannsakningsorterna, stadsdelarna Zizkov och Vinohrady på sina kullar. Och som om inte det räckte med det ser Kafka dessutom till att förlägga domstolskanslierna högst upp i varje hus, till de med varandra sammanbundna vindsvåningar som ibland kan ses löpa runt hela kvarter.

Den enda avgörande skillnaden mellan de två till livet hotade är att Mullvaden är osynlig, ingen utom den okände, envetet borrande inkräktaren tycks känna till hans existens, medan Josef K tycks vara bara alltför synlig: vart han går möter han människor som stöter till eller stöts bort av honom. Denna romanens klaustrofobiska trängsel varar ända fram till det näst sista kapitlet, när K tar sin tillflykt till de mäktiga katedralvalven. Först då, när prästen läser sin och Guds eviga förkastelsedom över honom, vidgas något som liknar en anonym rymd och ett skyddande mörker kring K. Men då är det redan för sent. Det återstår bara några timmar tills de två skarprättarna infinner sig vid hans dörr – “K vände sig plötsligt till dem och frågade: – På vilken teater spelar ni? – Teater? rådfrågade den ene herrn den andra med ryckningar i mungiporna.” – varefter ljuset slutgiltigt släcks ned också över denna del av scenen.

En överjordisk bön

Kafkas vädjan till Milena Jesenská flera år senare (berättelsens fortsättning):

Finns det mörker där ni är…?

Enklaver

Efter slaget om Ostpreussen i augusti 1914 – “slakten vid Tannenberg“, som min österrikiska krigsalmanacka raskt döper det till – återvänder de ryska trupperna med förnyad styrka till östfronten. När de tågar in i Galizien i november driver de tusentals judiska familjer framför sig, vettskrämda av ryktena om kosackernas blodiga härjningar. I december samma år har inte mindre än 15 000 galiziska judar tagit sin tillflykt till Prag. Man behöver inte ha mycket fantasi för att föreställa sig att de kom att utgöra ett minst sagt markant inslag i stadsbilden.

För de livaktiga judiska församlingarna i Prag var det en plikt att hjälpa trosfränderna från öst; men också för Kafka personligen, som hittills under kriget förvägrats varje möjlighet att aktivt visa prov på sin lojalitet med kejsarriket, öppnar sig nu i sista stund en frälsande möjlighet. Allt mera energiskt tar han del i hjälparbetet. Han följer med när mat och filtar delas ut till de nyanlända, han hjälper till att söka tillfälliga bostäder för dem, att inrätta daghem och se till att ett rudiment av skolgång kan fullföljas för de fördrivnas barn, ja han bevistar till och med flera av de föredrag den alltid like talföre Max Brod håller om Homeros och Goethe för att inympa ett åtminstone minimalt mått av bildning i de i många fall säkert knappt läskunniga östjudarna. Ett är säkert: med sin intill överretning upparbetade förmåga att förnimma varje stofflig detalj i andra människors liv suger Kafka i sig också dessa nykomlingars vanor och livsmönster. För en helt igenom sekulariserad intellektuell som han måste dessa seder ha förefallit djupt främmande, för att inte säga obegripliga. Med tiden kom de dock att ge djup och perspektiv åt en religion han tidigare mest ansett för ett simpelt kulissmakeri, döda riter med rötter i ett arkaiskt, efterblivet bondesamhälle.

Han är naturligtvis långt ifrån ensam om att engagera sig. Att något som liknar en social och kulturell väckelse löper genom Prags judiska befolkning vid denna tid är inte underligt med tanke på de vargtjut som numera hörs utanför Imperiets murar. Redan vid det första mötet med Felice Bauer, i september 1913, hade Kafka diskuterat möjligheten av en studieresa till Palestina. Denna första krigshöst dyker för första gången tanken på en emigration upp. Max Brod som vid denna tid är intensivt upptagen av tanken på en sionistisk stat understödjer dessa planer, liksom senare under kriget också Kafkas yngsta syster Ottila, som sedan länge när ett passionerat intresse för organiserat jordbruks- och trädgårdsarbete. När väl tanken funnit fäste i den unge försäkringstjänstemannen lämnar den honom inte. Tvärtom: ju mer upptagen han i sitt författarskap blir av att finna underjordiska flyktvägar, desto mer lockad tycks han bli av den reglerade sociala existens som kollektivet lockar med. En av de sista, mest hätska striderna mellan Kafka och hans äldre syster Elli uppstår som en följd av hans insisterande på att hennes son Felix borde sändas till en särskild Jacques Dalcroze-skola i den nyuppförda mönsterstaden Hellerau utanför Dresden. Flera månader senare besöker han i norra Tyskland en koloni för judiska flyktingbarn från Polen och blir där oerhört imponerad av såväl barnens hälsa som vårdarnas oegennyttiga förhållande till dem. Det är också här han för första gången träffar Dora Dymant, som han kommer att sammanleva med det sista året i Berlin.

Jste Zid

Ghettomurarna började rivas redan i och med kejsar Franz Joseph II:s så kallade Toleranzpatentfrån 1782, men de osynliga murarna kring det judiska Prag blev kvar betydligt längre än så. Kanske är det bara möjligt för den som livet igenom upplevt sig ha vistats i en sluten enklav att så envetet försvara kollektivet som idé. I Kafkas sista berättelser tiger dock allt tal om ett folks kollektiva ödesgemenskap. Den utvalde hos Kafka är alltid en ensam människa – inte isolerad frånmassan, inte fientligt vänd motden, utan just ställd ensam införden. Berättelsen “Josefin och råttornas rike” handlar inte om kollektivet av råttor, utan om den som utvalts att leda dem, den skönsjungande Josefine; novellen “Första bekymret” handlar inte om cirkusartisterna som varje dag förnöjer sin publik, utan om den ensamme trapetskonstnären som vägrar kliva ner från sina trapetser och bara står ut med att färdas hängande i tågens bagageräcken när cirkusen byter vistelseort; för att nu inte tala om den mest utsatte av dem alla, “Svältkonstnären”, som utövar sina självspäkande konster också långt efter det att publiken vänt sig till de fångna rovdjuren i sitt glupande begär efter mera blodiga nöjen.

Till Milena Jesenská tolkar han frågan om sin identitet – på tjeckiska: ” Jste zid?“; är ni jude? – som om språket i sig rymmer ett hot mot honom:

Ser Ni inte i “jste” [är ni] hur knytnäven dras tillbaka för att spänna musklerna? Och sedan i zid [jude] den frejdigt träffsäkra stöten framåt?

Så väl kan bara den uttrycka det som hört frågan så många gånger att han vet att föraktet träffar honom som del i ett kollektiv långt innan det når fram till honom som enskild individ.

Fångarnas uppror

Våren 1995; jag sitter och följer ett inslag i de regionala TV-nyheterna. I inslaget berättas om ett fånguppror i den slovakiska staden Kosice. Två av fångarna håller sina väktare som gisslan medan resten flyr. De flyende eftersöks nu i skogarna kring staden av lokal polis som slår sig fram genom sly och undervegetation med hundar och svepande ficklampor.

Vilka är nu dessa flyende, i vilken kategori låter de sig inplaceras? Som fångar lät de sig entydigt definieras. Nu, till synes uppslukade av nattmörkret, är de varken fångar eller fria; det enda som definierar dem är jakten på dem. En bra bild av Kafkas prosa. Likt de flyende fångna söker också han sig fram i en terräng som i det längsta förblir okänd för de som söker följa honom. Flykten är en naturlag. Likaså förföljandet. När de flyende grips är flykten över: inte bara för de som flyr, utan lika mycket för de som förföljer och som med sina spelande ficklampor hela tiden upptäcker ny mark, oanade stigar där de förut trodde att det bara fanns tung, ogenomtränglig vegetation.

Att Kafkas huvudpersoner nästan uteslutande beskrivs som offer visar hur viktiga flykten och förföljandet var för honom. Utan flykt ingen text. Kanske är det därför han, när han väl skrev, skrev så oerhört fort, ofta i en enda sittning, i full visshet om att det räckte med att förlora fotfästet en enda gång för att hela spektaklet skulle vara över.

Den sista ön

Kafkas död har av eftervärlden tolkats som vore den sista akten i en stor romantisk opera. Max Brod, som tydligt såg de dramatiska kvaliteterna i vännens långsamma borttynande, använde den för att göra profetiska förutskickelser. För Brod blir Kafka en Messiasgestalt, som genom sin död också förutskickar det judiska folkets kommande undergång och pånyttfödelse.

Vad som än påstås är det mest dramatiska som sker under Kafkas sista år i livet att han äntligen lyckas lämna Prag. I Berlin, där han under en sista konvalescentperiod bor med Dora Dymant, skriver han sina sista berättelser. Tuberkulosen har i nu utvecklats så långt att den satt sig på struplock och stämband. Likt råttsångerskan Josefine förmår han bara kommunicera med yttervärlden i oerhört smärtsamma, tunna viskningar, och till slut inte alls. Rösten dör bort, och på samma sätt är det med karaktärerna i hans sista berättelser: likt de svältkonstnärer och tunna trapetsartister de är löses de upp och försvinner hän, dock hela tiden i den publiks fulla åsyn som följt deras turer tvärs igenom alla krig och karriärer. Inte ens i dödsögonblicket ges någon möjlighet att träda ner från scenen.

Och vad med Josef K, hjälten i den roman han påbörjade samma år som kriget kom och sedan aldrig avslutade? När bödlarna knackar på hemma hos honom har han för länge sedan givit upp alla föreställningar om att finna en fristad utanför rättegångarna. Hans sista promenad i fångvaktarnas sällskap går att rekonstruera, nu som ett slags livsvandring. Den utgår från Kafkas föräldrahem, följer sedan genom Gamla stans vindlande gränder ut förbi tjeckernas praktfulla monument till Nationalteater, sedan över den mäktiga Kaiser Franz-Brücke och vidare bort mot stenbrottet i Smíchov. Kafka tillåter bara sin hjälte en enda kort stunds vila. Den infinner sig när de tre hunnit ut på mitten av den mäktiga bron. Josef K ber då sina fångvaktare att stanna för att en sista gång blicka ut över räcket:

Det i månskenet glänsande och skälvande vattnet delade sig kring en liten ö, på vilken lövmassor från träd och buskar hopade sig som sammanträngda. Under dem, nu osynliga, löpte sandgångar med bekväma bänkar, där K mången sommar suttit och sträckt på sig. “Jag tänkte ju inte alls bli stående”, sade han till sina följeslagare, skamsen över deras tjänstvillighet.

Ön är Schützeninsel, den märkligt vegetationsrika ön mitt i Moldaus mittfåra, som var Kafkas och pragtyskarnas särskilda rekreationsort. Denna ö, eller minnet av den frid och isolering promenadvägarna på den en gång bjöd, och vars namn på tyska nu klingar så märkvärt ihåligt och ironiskt, är det sista Josef K vilar blicken på innan han förs över bron till Smíchov, den nya staden, stenbrottet och avrättningsplatsen.