"Schweiz åt schweizarna"

Det var en idé som uppstått på krogen: Antalet utlänningar bland invånarna i Schweiz skulle begränsas till högst 18 procent. Idén var gammal, men den väcktes till nytt liv vid stambordet på krogen “Bären” i Reinach år 1993. År 1995 hade den utvecklats till ett folkinitiativ “för reglering av invandringen” som inlämnades i Bern, för att den 24 september 2000 avvisas klart av de schweiziska väljarna: 64 procent röstade nej.

Den som kläckte denna krogidé var Philipp Müller, en “handlingens man”, som han beskriver sig själv, en “expert” på invandrarpolitik, gift med Esther, tre barn, byggnadsföretagare, ordförande för det frisinnade demokratiska partiets lokalavdelning i Reinach, medlem av stora rådet i Aargau. Hobbyer: tennis, politik och familj, hundvän. En “sund patriot” som ställer upp för Schweiz.

Initiativet stöddes av högerkonservativa krafter – framför allt inom schweiziska folkpartiet. Det bekämpades av regeringen, parlamentet, den borgerliga mitten (dit också Philipp Müllers frisinnade demokratiska parti hör), socialdemokraterna, de gröna, fackförbunden och arbetsgivarorgansationerna liksom ett stort antal medborgarorganisationer.

De som ställde sig bakom initiativet ser “utlänningarna” som en belastning för Schweiz. Att de drog gränsen för hur stor deras andel får vara vid 18 procent beror på att 1994, när initiativet lanserades, klassificerades just 18 procent av befolkningen i Schweiz som “utlänningar”.

Motståndarna är rädda för de negativa följderna av initiativet. De ansåg att landets ekonomi och goda rykte kunde skadas, det bilaterala avtalet med EU hotas och centrala principer i författningen kränkas.

En mer flexibel taktik

Många av motståndarna till initiativet, från höger till vänster, är visserligen också de för en kontroll och en begränsning av invandringen. Men de anser att målet kunde nås på ett mycket mer flexibelt sätt med den nya utlänningslag som är under beredning. Hur den kommer att se ut vet man ännu inte, men det står klart att för medborgare i EU- och Efta-staterna kommer EU:s regler om fri rörlighet att gälla. Den nya utlänningslagen kommer alltså att gälla enbart medborgare i andra stater – från dessa länder ska bara kvalificerad arbetskraft som Schweiz absolut behöver släppas in med sina familjer.

Den del av invandringen som ännu kan styras ska alltså inte regleras genom en fixerad kvot, utan genom en möjligast flexibel politik som baserar sig på ekonomiska och nationella nyttokriterier. Det är ingen särskilt originell politik, den är inte kännetecknande så mycket för just Schweiz som för nationalstater i allmänhet. Den begränsar tillämpningen av humanitära principer till områden där de inte står i vägen för ekonomiska och nationella nyttokriterier.

Den långa kampen mot Überfremdung

Under kampanjen kring folkomröstningen hade jag ofta ett intryck av att saker inte nämndes vid sina rätta namn. Müllers och hans meningsfränders krav är ju uttryck för en lång tradition av schweizisk främlingsfientlighet, kampen mot Überfremdung. Det officiella Schweiz är, förståeligt nog, inte särskilt intresserat av att denna aspekt av den schweiziska nationalismen lyfts fram.

Ordet Überfremdung är svåröversatt. (Ordboken säger: “[allt]för starkt utländskt (främmande) inflytande, alltför stark utländsk (främmande) dominans”, men inte heller det är exakt, för det är närmast fråga om en process som leder fram till detta. Därför får ordet i det följande stå kvar på tyska. ö.a.) Det är avsett att framkalla en bild av Schweiz som skapar ångest, nämligen föreställningen att antalet “utlänningar” blivit för stort, eller att inströmningen av dem blivit så stor att “schweizarna” förlorar sin speciella nationella identitet och sina egna traditioner. Überfremdung är föreställningen om att den “schweiziska” kulturen trängs undan av “främmande” kulturer. I Finland kunde man jämföra med rädslan för “russifiering”.

Iniativet om en gräns på 18 procent var det sjätte folkinitiativet mot invandring sedan 1970. Inget av dem har godkänts, men det innebär inte att de inte skulle ha haft politiska följder. Det knappa förkastandet av det första initiativet 1970 (54 procent nej) medförde t.ex. en kursändring i utlänningspolitiken. Sedan dess driver regeringen – helt i enlighet med Überfremdungs-rörelsens linje – en politik som syftar till att reglera hela den utländska befolkningen, inte bara arbetsmarknaden, för att skydda den schweiziska kulturen. Politiken att minska antalet utlänningar bosatta i Schweiz har naturligtvis misslyckats. På de senaste åren har deras antal igen vuxit kraftigt, vilket satte Philipp Müller i rörelse.

Två nationsbegrepp

Föreställningen om en Überfremdung uppstod i samband med högerradikaliseringen av nationalismen i hela Europa. I Schweiz ledde denna utveckling till ett slags etnisering av den nationella vi-bilden: den schweiziska kulturnationen, d.v.s. föreställningen om en särskild schweizisk identitet som vuxit fram på naturlig väg, vann mark på bekostnad av den liberala medborgarnationen. Det uppstod en spänning mellan den politiska och den kulturella självförståelsen – uppfattningen om en nation som vuxit fram på naturlig väg uppfyller inte de demokratiska normer som är förknippade med begreppet medborgarnation.

Denna förskjutning i uppfattningen om nationen förändrade det koordinatsystem inom vilket en framgångsrik politik, på den vänstra sidan lika väl som på den högra, måste orientera sig. Beaktar man den förstår man bättre den schweiziska politiken. Främlingsfientlighet i form av kamp mot Überfremdung blev som en följd av detta ett centralt element i den schweiziska nationalismen under 1900-talet. Ännu under 90-talet attraherade den många.

Den officiella kampen mot Überfremdung inleddes under första världskriget. Regeringen skapade en speciell myndighet för att skydda den schweiziska nationen och arbetsmarknaden: den federala främlingspolisen. Med tiden fick rädslan för Überfremdungett allt starkare fotfäste i staten och samhället och fick formen av nationell konsensus: alla etablerade partier och grupper började stödja en främlingsfientlig och nationalistisk utlänningspolitik.

I olika “krisskeden” fruktade de att samhällsordningen skulle störtas och kände sig manade att träda till försvar för den schweiziska kulturen och identiteten, mot “främlingarna”: omkring 1918 fruktade de borgerliga partierna en socialistisk omvälvning, under 30- och 40-talen förenade fruktan för nationalsocialismen de borgerliga partierna och socialdemokraterna, under 60- och 70-talen värjde sig de styrande mot inströmningen av utländsk arbetskraft och därefter kom invandrare och flyktingar från “främmande” kulturer i fokus för diskussionen om Überfremdung.

Försvarar makten, inte kulturen

Men praxis i kampen mot “främlingar” och “främmande” inflytanden avviker helt från teorin. Den visar vad det verkligen handlar om, nämligen inte kulturen utan makten. Kampen mot det “främmande” handlar egentligen om att varje parti bekämpar det man uppfattar som en fiende till den maktstruktur man själv försvarar. Det “främmande” står för ett hot mot samhällsordningen, sådan den är nu eller sådan man vill att den skulle vara. I teorin försvarar man sig mot en process som försvagar “det schweiziska”, kallar den Überfremdung och vädjar till schweizarna att försvara sin nationella identitet och kultur mot dess påstådda fiender.

Denna teori kombineras med en samhällelig praxis som gör precis det motsatta – den bedriver nämligen en förschweizningspolitik som utövar tvång över alla invånare i landet. Denna politik strävar till att förstöra “främmande” identiteter och kulturer och ersätta dem med en “schweizisk” – den som inte vill assimilera sig i den schweiziska kultur som makthavarna definierat blir utesluten.

Före 1914 och så länge man ännu tänkte i termer av den liberala medborgarnationen sågs medborgarskap som ett medel att integrera utlänningar. Det fanns en plan på att göra det lättare att få medborgarskap. Planen skulle sättas i verket när första världskriget bröt ut och med det skedde en drastisk förändring i invandrar- och medborgarskapspolitiken. Den långa kampen mot Überfremdung hade inletts och man tänkte allt mer i termer av en schweizisk kulturnation.

När denna kulturnation skapas och stärks är assimileringen en nyckelprocess – med den homogeniserar, d.v.s. monokulturaliserar, de styrande sin befolkning. I detta perspektiv uppifrån kunde en främling inte längre bli schweizare genom att bli medborgare, utan han eller hon måste genom en lång assimileringsprocess utvecklas till schweizare. Om det före 1914 hette “Utan medborgarskap ingen assimilering” så har det sedan dess hetat “Utan assimilering inget medborgarskap”. Denna förändring visar hur starkt föreställningarna om en schweizisk identitet som vuxit fram på naturlig väg stärkt sin symboliska makt och kunnat prägla politiken och attityderna under 1900-talet.

Renhållningspolitiken

Überfremdungs spöket har alltid blåsts upp när de borgerliga härskarna känt sin makt hotad. Då har kampen mot “främlingarna” intensifierats, för att skydda samhället mot kaos och omstörtande verksamhet. Främlingspolisen, som bestämmer vilka utlänningar som släpps in i landet, och de myndigheter som bestämmer vem som med tiden kan få bli schweizisk medborgare, har svarat för att den schweiziska stammen hållits ren. De har skilt agnarna från vetet: å ena sidan de assimilerbara, de som är statstrogna, nyttiga och värdefulla, å andra sidan de icke-assimilerbara, de som är farliga för staten, skadliga, värdelösa.

Offren eller objekten för denna renhållningspolitik växlar. Först var det invandrare från grannstaterna, sedan s.k. ostjudar, därefter gästarbetare, senare tamiler och i dag mänskor ur “främmande kulturer”, d.v.s. från Bosnien, Kosovo och den s.k. Tredje världen. Men behandlingen och motiveringen för den har förblivit den samma.

Ett standardargument gör offren för främlingsfientligheten till orsaken till denna. Under andra världskriget släppte man inte in judiska flyktingar i Schweiz med motiveringen att man ville förhindra antisemitism. Ofta hävdar man att en större invandring skulle skapa eller stärka främlingshat och högerextremism. Detta argument används t.ex. av den högerkonservative ledaren Christoph Blocher och hans nationalkonservativa anhängare. På detta sätt legitimeras kampen mot “främlingar” som ett försvar mot främlingshat och högerextremism.

Från Überfremdung till integration

Också i Schweiz diskuterar man och demonstrerar mot det högerextrema våldet. Den av Blocher styrda majoriteten i schweiziska folkpartiet (SVP) beskylls för att genom sin främlingsfientliga politik bereda väg för högerextremismen. Blocher tillbakavisar kritiken med argumentet att öppen diskussion om heta ämnen förhindrar extremism, medan undertryckandet av diskussionen och de styrandes overksamhet befrämjar den.

SVP och den nationalkonservativa rörelsen fortsätter sin kamp mot Überfremdung och Blocher ger den öppet sitt stöd. Han förnekar inte att han står för paroller som “Schweiz åt schweizarna”. På frågan om inte en sådan hållning underblåser främlingshat har han svarat: “Nej. Varje land i världen har rätt att försvara sin historiska, kulturella och samhälleliga egenart mot en okontrollerad inströmning av främlingar, som genom sitt blotta antal skulle hota detta lands identitet. Främlingshat underblåses av dem som sluter ögonen för de problem som en obegränsad invandring medför.”

Visserligen är främlingsfientlighet en ingrediens i den nationalkonservativa SVP-politiken. Men om man pekar finger bara mot SVP och högerextremisterna i samhällets utkanter förtränger man det väsentliga: den mycket större utbredningen av främlingsfientligheten och de källor ur vilka den uppkommer och hämtar sin näring. Denna förträngning har dessutom den fördelen att den avlastar de etablerade politikerna deras ansvar.

I Schweiz har officiellt från första världskriget till det kalla krigets slut förts en kamp mot “främlingar” och “främmande inflytande”. Regering, parlament och partier, liksom många medborgare, har gjort denna kamp mot Überfremdung till sin. Den har blivit en del av den politiska kulturen. Denna nationalistiska politik framkallar en vardaglig främlingsfientlighet, en selektiv diskriminering av människor som sorteras in i olika utlänningskategorier. Det är denna vardagliga främlingsfientlighet som är det stora problemet.

Den vardagliga främlingsfientligheten försvårar den samhälleliga integrationen, eftersom en mycket stor del av de utlänningar som bosatt sig i Schweiz förvägras möjligheter att engagera sig politiskt. Det innebär att den schweiziska demokratin undermineras eftersom den gör deltagandet till en fråga om privilegier. Den försvårar den fulla integrationen av de “utlänningar” som enbart på grund av sin bakgrund förvägras möjlighet att bli medborgare, vilket skett t.ex. i kommunen Emmen. Den försvårar också lösningen av konflikter mellan “schweizare” och “icke-schweizare” på arbetsplatsen, på hemorten, i skolan o.s.v. Bekämpandet av högerextremismen försvåras också, eftersom den får sin styrka ur den vardagliga främlingsfientligheten.

Fortsatt isolering?

Fram till 1989 var kampen mot Überfremdung en del av den officiella schweiziska nationalismen, som alla etablerade partier omfattade. Efter 1989 började detta förändras. Überfremdung blev i allt högre grad en paroll för en högerkonservativ rörelse under ledning av Blochers SVP. “Utlänningsfrågan” förknippades med frågan om relationerna mellan Schweiz och Europa eller världen: Skall Schweiz gå med i EU eller FN eller framhärda i sin isolationistiska politik?

Denna fråga ställdes redan tidigare, under den Europeiska gemenskapens tidiga period. Den gången beslöt sig etablissemanget att landet ska fortsätta att leva i förnäm avskildhet och förfogade i kampen mot Überfremdung över ett lämpligt instrument för detta.

I dag, under förhållanden som ju förändrats i grunden sedan 1989, går utvecklingen i motsatt riktning. Regeringen har förklarat medlemskap i FN och EU som sitt strategiska mål.

I Europafrågan är det borgerliga lägret splittrat i en borgerlig center och en nationalkonservativ höger. Denna höger för en konsekvent kamp mot Überfremdung, och har haft framgång med detta. Det lyckades högern att stoppa anslutningen till FN (1986) och till EES (1992) och hela tiden strama åt asyllagstiftningen. I dessa kamper har den nationalkonservativa rörelsen och SVP blivit mycket starka.

Ambivalent politik

Övergången från Überfremdung till integration bromsas dock inte upp enbart av de nationalkonservativa, som utkämpar en försvarsstrid mot samhällsförändringar. Också den borgerliga centern har stora svårigheter att lösgöra sig från kampen mot “främlingarna”. Det har lett till att också regeringens politik är ambivalent. Å ena sidan förklarar den att integration är dess främsta mål. Å andra sidan försvarar den fortfarande “schweiziskheten” med repressiva medel. Å ena sidan försöker man göra det lättare att bli schweizisk medborgare och har bl.a. infört dubbelt medborgarskap. Å andra sidan gäller för de borgerliga partierna fortfarande mottot: Utan assimilering inget medborgarskap. De håller fast vid den schweiziska kulturens dominans och uppfattar integration som assimilering, så att “utlänningarna” ensidigt ska anpassa sig till “schweizarna”.

Socialdemokraterna är det parti som klarast gått in för en anslutning till EU och som först av de stora partierna omorienterat sin politik från Überfremdung till integration. De stöds i detta av det gröna partiet. De två partierna vill inte sluta ögonen för det faktum att Schweiz är ett invandringsland och ett “multikulturellt” samhälle.

Den borgerliga centern har inte kommit så långt, den vill inte veta av ett “multikulturellt” samhälle som uppfattas som ett hot mot den schweiziska identiteten. Till höger om mitten går man fortfarande in enbart för den schweiziska monokulturen och motarbetar “främlingar”, eftersom de bara för med sig problem och påfrestningar. Paradoxalt nog åstadkommer de “sanna patrioterna” med sin avgränsningspolitik ett slags “multikulturellt” samhälle, som består av en privilegierad majoritet och en diskriminerad minoritet, och som lider av just de problem som patrioterna säger sig vilja bekämpa.

År 1913 räknade statsvetaren Jakob Burckhardt upp de kategorier av mänskor som enligt honom inte borde släppas in i Schweiz: människor med personliga defekter, politiskt farliga, ekonomiskt onyttiga, människor av främmande ras (i dag kallas de människor från en främmande kultur). Det var alltså de som kunde vara till nytta för de styrande som skulle släppas in i landet.

Detta gäller än i dag, och inte bara i Schweiz. De kategorier som Buckhardt formulerade är fortfarande relevanta, också om man i dag i stället för om främmande raser talar om kulturell distans. Vad sker när denna logik tillämpas på alla människor, infödda så väl som utlänningar? Vem eller vad garanterar att det inte är så en vacker dag?