Vems Europa?

Plötsligt fanns de där i tusental sammankallade via Facebook, “den desperata generationen” på Puerta del Sol i Madrid eller deras motsvarigheter på torgen i Aten och Lissabon.

Många av de unga där har varit självklara européer, stått för upplysningstidens ideal i ett tilltagande mörker. “Vi är framtiden” stod det på ett plakat i ett demonstrationståg i Lissabon i våras. Men vilken framtid? Vems Europa?

Det är inte de unga välutbildade portugisernas, spanjorernas och grekernas Europa. För många av dem är arbetslösa, tvingas bo kvar hemma hos sina föräldrar, som i sin tur fått sparken eller lönesänkningar på 30 procent.

Krisen för euron och diktat uppifrån EU har satt många av dessa familjer i ett ekonomiskt skruvstäd. De pressas ut i en fattigdom, som de flesta ekonomer räknar med fortsätter i minst ett decennium. Torgens alla unga är en tickande social bomb, blåsta av bankerna men också av politiker, handfallna inför finansmarknadernas destruktiva makt. Demonstranterna är knappast i dag någon ny 68-rörelse. För vem som är vän eller fiende kan vara svårt att urskilja.

När några av dessa unga i Lissabon nyligen träffade en av de vänstermilitärer som 1974 ledde “nejlikornas revolution” mot Salazar, sa veteranen: “Vår revolution var lätt. Vi hade en fiende – regeringen och diktatorn. Men vem slåss ni emot?”

Denna villrådighet är ett tecken på att vi knappast lever i politikens Europa. Vad vi ser är inte en europeisk superstat, som EU-hatarna målade upp för inte så länge sedan, utan en vinglig och försvagad union. “Stämningsläget i Europa är en total demoralisering”, skrev nyligen José Ignacio Torreblanca, chef för den europeiska tankesmedjan ECFR:s Madridkontor.

Det senaste årets eurokris bär syn för sägen. Det har hela tiden duggat uppslag till lösningar som tagits tillbaka efter några dagar, för att ersättas av nya miljardimprovisationer, som strider mot fördrag, regelverk och tidigare uttalanden.

Den grekiska premiärministern Giorgios Papandreou klagar i ett brev till eurozonens ordförande Jean-Claude Juncker över EU-ledarnas taktiserande och obeslutsamhet, “en kakafoni av röster i stället för en gemensam agenda”. Men hur ska det kunna bli enighet, när egenintressena så dominerar?

Förbundskanslern Angela Merkel är “kriminellt självupptagen”, menade den franska presidenten Nicholas Sarkozy på en middag i Elyséepalatset, enligt Le Canard Echainé. Men Sarkozy själv då? För de olika nationer som ska bära upp EU har ju blivit alltmer trängda och porösa. Ilskan över finansvärldens felsteg har inte resulterat i ökat förtroende för staten.

Tysklands, Frankrikes och Italiens regeringar, som brukar räknas till EU:s kärna, riskerar braknederlag i nästa val. Portugal och Irlands regeringar har redan fallit på eurokrisen. I Finland står de EU-skeptiska Sannfinländarna utanför regeringen, men flåsar den i nacken, eftersom man i opinionsmätningarna nu är största parti. Det kan bli som i Nederländerna, där Geert Wilders högerextrema parti indirekt styr regeringens politik.

Och runt omkring i Europa demonterar staterna sig själva. Sparplaner som bit för bit drar in på välfärden. Men nedskärningarna rustar också ned själva idén med den goda staten.

Erfarenheterna från mellankrigsåren gjorde att kristdemokrater, liberaler och socialdemokrater enades om att staten behövs som ett skydd mot en destruktiv marknad, men staten var också en källa för individens utveckling. Nu är allt detta på väg bort.

Vems Europa lever vi i? Eurokrisen har visat att det är de stora nationernas Europa på de smås bekostnad, bankernas Europa före medborgarnas.

Tyskland och Frankrike har velat skydda sina egna bankers svindlande affärer i Grekland, Irland och Portugal. Med ibland svaga kapitalbuffertar öste bankerna ut sina lån till andra banker, byggprojekt och regeringar söderöver, som dessa har svårt för eller inte alls kunnat betala tillbaka när finanskrisen 2008 spräckte bubblan.

I stället för att utkräva ansvar av sina egna banker, tvingat fram skuldsanering och ålagt dem högre eget kapital, har Angela Merkel och Nicholas Sarkozy riggat vad kritiker kallat en “fantomdebatt”. Det som egentligen varit konsekvenser av den stora finanskrisen 2008 har i stället beskrivits som statsfinansiellt lättsinne. Visst, det gäller för Grekland och möjligen också Portugal. Men Irland och Spanien hade stora budgetöverskott och små statsskulder, när kraschen för Lehman Brothers kom 2008.

Länder i skuldkris har sedan dess fått nödlån från EU, men motprestationen är hårdhänta nedskärningar av välfärd och trygghet. Problemet med nödlånen är att de länge haft skyhög ränta, som gjort länderna ännu mer skuldsatta, så att nya nedskärningar av offentliga utgifter snart behövs.

Bankernas misstag har vältrats över på medborgarna, allt för att för att försöka kapsla in problemen till några få krisländer och förhindra att marknadsoron sprider sig norröver.

Men också om finansmarknaderna skulle börja tvivla på Spaniens, Italiens eller Belgiens betalningsförmåga, vilket skett i sommar, då räcker det inte längre med att sätta plåster på öppna sår. Giulio Tremonti, italiensk finansminister, varnade nyligen i parlamentet i Rom för att eurokrisen kan sprida sig: “Politiken kan inte göra några fler misstag. Precis som på Titanic kommer inte ens förstaklasspassagerarna att klara sig”, menade han.

Sommarens stora debatt i Europa har inte som i Sverige handlat om grekerna är tjuvar, utan om det stora europeiska huset efter 60 år av kriser och återuppbyggnad nu håller på att vittra ner.

Vems Europa? Vi lever alltmer i nationalismens Europa. Precis som under Weimarrepubliken i 1920-talets Tyskland, underblåses nationalismen av politikens oförmåga och av ekonomiskt trängda pinnebergare.

Det handlar inte bara om nyfattigdomen i skuldländerna i söder. I norra Europa har vi en medelklass med allt mindre marginaler, genom stora lån och stigande räntor, som inte alltid tycker sig ha råd att vara solidarisk.

Egoismens och egennyttans granne är nationalismen. Vi ser högerpopulismen triumfera, när också populära, lättbegripliga EU-reformer som slopade gränskontroller tas bort mellan Danmark och Tyskland/Sverige, efter ett initiativ av Dansk Folkeparti.

Efter ett toppmötesbeslut nyligen ska gränskontroller numera också “tillfälligt” kunna införas i andra delar av unionen “i extrema lägen”. Om länderna själva ska få avgöra hur dessa extrema lägen ser ut, är det nog god natt för Schengen.

Migrationsfrågorna finns i en Pandoras ask. Öppnar man den lite grann, smiter allt hat och all smuts ut. Det som nu sker är att asken håller på att öppnas. EU har i alla år undvikit att beskriva sociala problem i etniska termer. Nu blir det legitimt.

Det handlar inte bara om en konflikt mellan Frankrike och Italien om nordafrikanska flyktingar. Nederländernas regering vill slänga ut arbetslösa polska gästarbetare. Finland vill införa id-kort i en annan färg för “utlänningar” än för “vanliga” finländare. Spanien vägrar ta emot fler rumäner än de 800 000 som bor där nu.

Kommissionären Cecilia Malmström och EU-ministern Birgitta Ohlsson för en viktig kamp, som de kommer att förlora. Riktningen är klar. Politikerna väljer sina kortsiktiga egenintressen framför mänskliga rättigheter och att solidariskt bära kostnaderna av öppna gränser.

Ibland faller stora idéer. Historien visar att fram till det ögonblicket har ett stort antal människor utgått från att ett nederlag varit otänkbart. Den brittiske akademikern David Marquand har i boken The End of the West liknat dagens europeiska politiker vid aristokratiska familjer som hamnat på obestånd, men ändå försöker hålla flaggan högt. Det är stiff upper lip, trots att de två prestigeprojekten euron och slopade gränskontroller aldrig varit så illa ute som nu.

Visst har unionen gjort storverk på de 60 år som gått. Se bara på inkorporeringen av Östeuropas slitna diktaturer, gläds åt ett europeiskt Polen som ordförandeland. Samtidigt glappar det alltmer mellan vad Europa säger sig vilja och vad man faktiskt åstadkommer.

Vid klimatkonferensen i Köpenhamn härom året ställdes EU åt sidan av USA och Kina. Förr talade man om USA och Europa som skilda världar – som Mars och Venus – men i dag är likheterna större. Båda famlar runt i sina skuldberg, samtidigt som Kina, Indien och Brasilien ännu för en tid har en dånande tillväxt. Den som i dag skulle upprepa vad som sades för tio år sedan – att Europa ska bli världens mest dynamiska ekonomi – riskerar att mötas av gapskratt.

De europeiska ledarna var märkligt tysta när de folkliga upproren i arabvärlden bröt ut. Det är det feta, vita och självupptagna Europa, som gång på gång visar sig irrelevant i en ny värld, som tar form utanför våra gränser.

Lever vi i demokratins Europa? Allt mindre. Statsvetaren Sverker Gustafsson har på ett pedagogiskt sätt beskrivit tre villkor för att demokratin ska fungera:

Att demokratin måste ha förmåga att lösa problem, att “leverera” som det heter på politikerslang.

Att demokratin måste erkänna att det finns olika vägar och att opposition är legitimt.

Och att demokratin måste skapa förutsägbarhet, minska godtycke.

Prövar vi dessa kritierier på hanteringen av eurokrisen blir resultatet nedslående.

Problemlösningsförmågan är svag. Man har snavat, gjort fel saker vid fel
tidpunkt. Rädslan för att en fri debatt skulle oroa finansmarknaderna har gjort att politikerna har ljugit, det har de själva medgett. Men hur ska medborgarna intressera sig för den kris som kryper allt närmare dem, om det inte finns några tydliga alternativ och politikerna inte vågar säga som det är?

Förutsägbarheten, slutligen, har varit låg, eftersom EU hoppat från tuva till tuva, anammat idéer som man en månad tidigare helt avvisat. Inga räddningspaket, stipulerade paragraf 125 i Lissabonfördraget, men det blev räddningspaket. Det är förbjudet för ECB att köpa statsobligationer från krisande länder, men det har man ändå gjort.

Demokratin skadas också av att skuldländerna har satts under förmyndare. Deras suveränitet har inskränkts, när de påtvingas sparåtgärder uppifrån, därför att euron förhindrar att man devalverar sig ur problemen.

Skolor stängs. Sjukhusen ska dra in på operationer. Lönerna sänks. Pensioner krymps. Statlig egendom bjuds ut till försäljning. Det talas i Greklands fall om att sälja “kulturella klenoder”. Menar man Parthenon? Var finns respekten?

Det är också motiverat att ställa frågan varför medborgarna ska böja sig för dekret, vars innehåll de knappast annat än högst indirekt kunnat påverka, och som det i praktiken saknas majoritet för i den egna befolkningen.

Människor som upplever sig som maktlösa bäddar för storskalig högerpopulism. Eurons konstruktion hotar alltså inte bara EU, utan också demokratin.

Redan när euron lanserades varnade några av konstruktörerna för farorna som fanns i att inrätta en valutaunion, utan att samtidigt ha en fiskal union, alltså mer av gemensamma europeiska skatter och utgifter. Nackdelen med att länder kan devalvera om man får ekonomiska problem, skulle ju kunna pareras om det fanns stora resurser att fördela och utjämna ekonomiska obalanser.

Kanske var det för att valutaunionen främst var ett politiskt projekt, född ur en fransk rädsla för ett återförenat Tyskland som på något sätt måste bäddas in och balanseras. Varningsropen hördes inte i oväsendet från fyrverkerierna när euron infördes. Frågan är om det är för sent att nu försöka skapa den europeiska ekonomiska regering som “glömdes bort” vid eurons start. Ett antal toppmötesbeslut under året tycks gå i den riktningen, det vill säga stärka de övernationella dragen.

Men vad säger väljarna om ökad överstatlighet? De ropar i växande utsträckning att de inte vill betala för skuldländerna.

“Knappast någon av dagens europeiska stats- eller regeringschefer i Europa vill riskera sina jobb genom att försöka fördjupa den europeiska integrationen”, skrev den tidigare tyske kommissionären Günther Verhaugen dystert i en bok nyligen. Men det är precis det man nu försöker.

Jag tror därför att vad som förestår är att eurosystemet sprängs, som en följd av en folklig revolt från en sorts europeisk Tea Party-rörelse av mer välmående tyskar, holländare och finländare som inte vill betala för skuldländerna. Men också därför att greker, irländare och portugiser gör våldsamt uppror mot att ha spänts i en fattigdomens tvångströja av sina
förmyndare.

Dessvärre kan det bli en långvarig och plågsam process, eftersom så mycket politisk prestige lagts in i valutaunionen. Men spänningarna mellan nord och syd, mellan eliter och folkliga stämningar är för starka för att bara fortsätta som förut.

Som den tyske ekonomijournalisten Fritz Vorholz skriver i en analys i Die Zeit är motsättningarna nu så stora att en mindre eurozon kan vara enda sättet för själva EU att överleva. Då kan skuldländerna söderöver få en chans att repa sig, även om priset blir högt, några år av finansiellt kaos, bankkrascher och kapitalflykt. Rubriken på hans artikel var Euron spränger Europa.

Samtidigt menar jag att EU har en mycket viktig roll att fylla, även om eurosystemet skulle brytas sönder. Vi är beroende av varandra, antingen vi vill det eller inte. Om inte all debatt handlar om vad som tvångsmässigt måste ske för att klara euron kanske det finns plats för tankar om hur ett socialt Europa skulle se ut.
Varför blev det aldrig det sociala Europa som vänstern drömde om? Politikerna var övertygade om att euron skulle skydda dem mot de valutachocker som skett under 1990-talet, men spekulanterna hittade andra vägar. Man underskattade hur stora de ekonomiska obalanserna var mellan norra och södra Europa.

Också politiker vänsterut lät sig förföras av marknadsekonomiska modeller. De trodde inte att globaliseringens förlorare skulle bli så många eller att marginalerna för de folkvalda själva skulle krympa så mycket.

Och vi fick ett EU dominerat av den tyska besattheten för budgetdisciplin. Inget fel i statsfinansiell ordning och reda. Men det har öppnat för högerns dagordning att vi har för mycket välfärd.

Högerns eller vänsterns Europa? Alla har vi under en längre tid kunnat se hur höger-vänster som konfliktdimension har krympt, hur alla samlats i mitten, socialdemokrater som talar som liberaler och konservativa som lånat vänsterns tonfall.

Samtidigt tränger en ny konfliktdimension sig på som en undertext till eurokrisen – det globala mot det lokala. Ska
politiken inte göra sig helt irrelevant, måste vänstern formulera vänsteridéer och stå för dem.

Om högerns svar på krisen är att tassa som katten kring het gröt runt de skulder som bankerna orsakat, är vänsterns alternativ att bankerna på ett eller annat sätt ska betala, genom en ordnad skuldavskrivning. Beskedet till bankerna ska vara: Det finns inga gratisluncher.

Om högerns svar på krisen är konservativ besparingspolitik, utan ett uns av hopp om tillväxt, måste vänsterns alternativ vara en Marshallplan för Grekland, Irland och Portugal, så som bland annat den amerikanska ekonomen Barry Eichengren föreslagit.

Om högerns svar är att improvisera lösningar för de länder vars undergång marknaden för dagen valt att spekulera i, är vänsterns svar att försöka förebygga kriser genom europeiska statsobligationer och en hårdare reglering av bankerna. Det är förslag som borde övervägas även om euron i sin nuvarande form skulle krascha.

Men kostar inte alls detta miljarder och åter miljarder? Glöm inte att det mesta är billigare än dagens europeiska slöseri.

Tänk tanken att de hundratals miljarder euro, som planlöst pumpats in i Grekland, Irland och Portugal för att den vägen slutligen hamna i tyska, franska och brittiska bankdirektörers fickor, tänk tanken att de i stället gått som lån till upprustade hamnar för grekerna, till nya snabbtåg för portugiserna, eller smart klimatteknik för irländarna, för att nämna några samhälleliga behov.

Med eller utan euron måste det vara ordning och reda i statsfinanserna. Men investeringar som kan ge jobb och framtidstro, måste också finnas för den vänster som alltjämt vill tro på ett socialt Europa.