Tredje vägen inför verkligheten: Finanskrisen och socialdemokratin i Europa

The financial crisis and social democracy in Europe

27 April 2010
Read in:

Finanskrisen ställer oss inför en politisk paradox. Smittoeffekten från subprimelånekrisen i USA orsakade så pass allvarliga skador på de globala penning- och finansmarknaderna att den institutionella grunden till världsekonomins penningsystem ifrågasattes. Det här var inte enbart fråga om ytterligare en spekulationsbubbla som brast (även om detta också var fallet). Genom oerhört komplicerade metoder för att paketera finansiella produkter genom värdepapperisering, blev det omöjligt för köpare och säljare att skilja bra skulder från dåliga. När resultatet blev chockerande avslöjanden om det egentliga tillståndet i de mest välrespekterade finansbolagens balansräkningar, skapade det ett så stort mått av osäkerhet på marknaden att de ekonomiska aktiviteterna gick i baklås. Värdeförstörelsen var så stor att till och med de mest kallhamrade neokonservativa, som den förre amerikanske finansministern Henry “Hank” Paulson, tvingades förorda massiva nationaliseringar och statliga räddningsinsatser. Alternativet hade varit inget mindre än den globala kapitalismens kollaps. Det är svårt att föreställa sig en mer allvarlig förtroendekris för hypotesen om den effektiva marknaden, som i decennier har utgjort den nyliberala ekonomiska politikens intellektuella grund. En sådan dissonans har även de mest solida hegemoniska diskurser svårigheter att klara av. När till och med Financial Times har artiklar med rubriker som “Tanken att kapitalismen skulle garantera det bästa resultatet var fel”,1 är det berättigat att överväga om detta måhända skulle kunna vara slutet på den nyliberala epok som inleddes för 30 år sedan med “Reaganomics”.

Därför är det inte heller underligt att frågor ställs om möjligheterna till en socialdemokratisk nytändning. Finanskrisen borde kunna innebära en öppning för ideologier som är mer förbehållsamma gentemot marknadskrafterna. Det är svårt att tänka sig ett motto som på ett mer passande sätt fångar tidsandan än det som förknippas med den tyska socialdemokratins Bad Godesbergprogram:2 “Så mycket marknad som möjligt, så mycket planering som nödvändigt.” Men det är här vi stöter på paradoxen: samtidigt som nyliberalismen tappar sin hegemoniska aura, så lyser socialdemokratin med sin frånvaro som effektiv politisk aktör. När detta skrivs har socialdemokratin lämnat ett år av stora förluster bakom sig. I Europaparlamentsvalet i juni 2009 fick de socialdemokratiska partierna storstryk. Det franska socialistpartiet registreras knappt på den politiska radarn, för att inte tala om kaoset hos den italienska vänstern. Efter ett katastrofalt dåligt valresultat på 23 procent – det klart sämsta resultatet under efterkrigstiden – haltar nu också det tyska SPD till oppositionsbänkarna. På liknande sätt ser det ut i Storbritannien, där nyliberalismens och finansmarknadsvurmarnas pionjärer, de konservativa Tories, sannolikt kommer att bilda nästa regering. Situationen i det som ofta anses vara socialdemokratins högborg, Sverige, är förmodligen den mest talande. Ännu en gång har en borgerlig regering haft oturen att se en av sina sällsynta perioder av regeringsinnehav sammanfalla med en ekonomisk kris. Men den här gången är det politiska läget annorlunda. Samtidigt med den ekonomiska krisen lider socialdemokraterna av ett dramatiskt fall i opinionsstödet medan de konservativa moderaterna, som leder den nuvarande regeringskoalitionen, på allvar tävlar med socialdemokraterna om att vara landets största parti. Detta är nästan helt utan modernt historiskt motstycke.

Den här artikeln hävdar att socialdemokratins kanske något motsägelsefulla frånvaro som politisk kraft i det nuvarande läget inte är en tillfällighet. Inte heller beror de prövningar den europeiska socialdemokratin ställts inför på flyktiga faktorer som oinspirerande ledarskap, eller det faktum att man suttit alltför länge vid makten (även om dessa faktorer också ofta spelar in och då knappast på ett positivt sätt). Ursprunget till socialdemokratins svaghet finner man snarare i grundläggande ideologiska faktorer. Faktum är att man kan gå så långt som att hävda att den kris som nu drabbar det globala finanssystemet – som under 1990- och 2000-talen genom lån riktade till individuella konsumenter försökte sammankoppla alltmer varufierade former av välfärd med storfinansens verksamheter – framför allt är en kris för den så kallade tredje vägen, som varit den “moderna” socialdemokratins ideologiska ledstjärna under de två sista decennierna. Med andra ord är den moderna europeiska socialdemokratin så djupt insyltad i det krisartade systemet att den är oförmögen att erbjuda något reellt alternativ.

Som stöd för mitt argument återvänder den här artikeln först till min kritik av Anthony Giddens bok Tredje vägen: Om socialdemokratins förnyelse.3 Detta skall inte ses som uttryck för det något extrema konstruktivistiska antagandet att idéer sprungna från akademiker skulle vara avgörande för politiska projekt. De europeiska socialdemokratiska rörelserna är ju alltför praktiska och pragmatiska för att detta skulle vara ett hållbart antagande. Som masspartier drivs deras praktiska pragmatism av två grundläggande imperativ. Bad Godesbergprogrammet är paradigmatiskt för det första av dessa. Det var vid Bad Godesberg som de tyska socialdemokraterna SPD, efter flera på varandra följande valnederlag mot Konrad Adenauers kristdemokrater CDU, insåg att de aldrig skulle bli regerande parti enbart genom att appellera till industriarbetarklassen. Snarare måste SPD tilltala en bredare, olikartad, sammansatt och framför allt motsägelsefull rad av politiska subjekt i det tyska civilsamhället. Under 1950-talet innebar detta att på ett bättre sätt klara av att överbrygga de klassmässiga och konfessionella klyftorna kring ett nationellt tilltalande hegemoniskt projekt.4 Behovet att appellera till ett antal heterogena politiska subjekt är knappast mindre relevant som ett imperativ i dagens civila samhällen, vilka har blivit mer mångkulturella till följd av invandring och radikalt pluralistiska till följd av den identitetspolitik som följt av de “postmoderna villkoren”.5

Det andra pragmatiska imperativet gäller behovet av att förena denna pluralistiska och potentiellt motsägelsefulla breda samhällskoalition med effektiv politisk samstämmighet. Det är med hänvisning till detta balansstycke som de intellektuella och deras verk under vissa omständigheter kan bli direkt politiskt relevanta och spela en konkret roll, genom att via en tydlig vision tillhandahålla samordning. Det finns gott om belägg för att Giddens fyllde denna funktion för det europeiska socialdemokratiska ledarskapet i mitten av 1990-talet,6 och därmed alstrade en euforisk energi som gjorde att vad man uppfattade som “globaliseringens” krav inte längre sågs som begränsningar, utan snarare som en stimulerande möjlighet att erbjuda en hegemonisk vision efter att ha tillbringat ett och ett halvt decennium i den politiska ödemarken. Giddens bok visar också med större tydlighet än någon annan källa exakt vilka väsentliga ideologiska motiv som legat bakom den socialdemokratiska politiken sedan 1990-talet.

Efter att således ha identifierat den tredje vägens huvudkärna i det första avsnittet behandlar jag därefter den moderna socialdemokratins praktiska politiska ekonomi i det andra. Jag börjar med socialdemokraternas påstående om att “globaliseringen” var det grundvillkor de tvingades bemöta. Jag hävdar att globaliseringen är en idealiserad och framför allt oklar och luddig beteckning för de ekonomisk-politiska villkor som gällt för socialdemokratin sedan mitten av 1990-talet. Jag bejakar snarare Peter Gowans benämning “dollar-Wall Street-regimen”,7 som belyser vikten av transatlantiska förbindelser och finansiering i den globala politiska ekonomin. Detta utgör grunden för det tredje avsnittet, där jag beskriver de åtföljande negativa effekter som fått de europeiska socialdemokratiska politiska koalitionerna att bryta samman. Detta omfattar inte bara de katastrofala effekterna av den finansiella krisen som sådan, utan även de mer långvariga effekterna av ekonomisk stagnation inom den Europeiska unionen (vilket strider mot vad som utlovades i samband med införandet av den inre marknaden) samt den desillusion som blev följden av att ohållbarheten i tredje vägens demokrativision blev uppenbar.

Anthony Giddens tredje väg

Giddens huvudargument som det fördes fram i Tredje vägen kan summeras med två motton: “Inga rättigheter utan skyldigheter” och “Ingen maktutövning utan demokrati”.8 “Inga rättigheter utan skyldigheter” uttrycker de socialdemokratiska regeringarnas omvändelse till grundnormerna i nyliberalt nationalekonomiskt tänkande under 1990-talet. I själva verket kan Giddens argument ganska enkelt härledas ur neoklassiska ekonomiska recept för global konkurrenskraft. Giddens avfärdar vad han kallar “traditionella” socialdemokratiska välfärdsåtaganden, vilka förstås som oberoende av marknadens resultat och således avvarufierade, samt den keynesianska aggregerade efterfrågestyrningen och industripolitiken. Dessa anses äventyra ekonomisk effektivitet, teknisk innovation och konkurrenskraft. Framför allt anser Giddens att den avvarufiering som kännetecknar socialpolitiken utgör en källa till “moralisk risk” (moral hazard). “Moralisk risk” är en term hämtad från försäkringsekonomin som beskriver paradoxen att en försäkring mot en katastrof ökar sannolikheten för att en olycka inträffar. Detta beror på att konsekvenserna av olyckan blir mindre allvarliga för individen som drabbas vilket medför att individens riskbeteende ökar. I förlängningen påverkar socialförsäkringens avvarufiering arbetsmoralen och individernas vilja att anpassa exempelvis sina yrkesmässiga förväntningar till marknaden. Därför äventyrar traditionell socialdemokratisk politik produktiviteten och tillväxten liksom sysselsättningen och prisstabiliteten, och motverkar slutligen de möjligheter de globala marknaderna ger. Att utsättas för de globala marknaderna kommer då snarare att resultera i ekonomiska nackdelar, samt generera underskott i betalningsbalansen och kapitalflykt.

Genom att inte garantera några rättigheter alls utan skyldigheter, blir i stället syftet med välfärdspolitiken och den ekonomiska politiken att utsätta individen för marknadens disciplin. Men den tredje vägens socialdemokrati skiljer sig ändå från mer renläriga varianter av nyliberalism genom att den erbjuder en interventionistisk utbudspolitik genom exempelvis utbildning och arbetsmarknadspolitik samt skattelättnader för pensionssparande, vilket fungerar som ett slags stöd och motprestation mot att den enskilde “tar sitt ansvar”. Den här typen av politik ses som allmännyttiga investeringar vilka genererar positiva externa effekter som förbättrar det ekonomiska resultatet.

Mer kreativ och intressant men samtidigt djupt problematisk, är den koppling som Giddens gör mellan sina ganska konventionella ekonomiska argument och det slags deltagardemokratiska ideal9 som står i samklang med den nya vänsterns tänkande.10 Genom att utveckla nyckelbegreppet Vergesellschaftung (“församhälleligande”), som återfinns i både Karl Marx och Max Webers teorier, föreslår Giddens att principen “ingen maktutövning utan demokrati” uppstått som en nödvändighet av den sociala utvecklingen. Centralt i detta avseende är Giddens tolkning av Ulrich Becks bok Risksamhället.11 Enligt detta sätt att läsa Beck karaktäriseras den höga moderniseringsgraden, vilken är resultatet av den globala kapitalismens utveckling, av en sådan social omvandling av den ekologiska miljön att det är meningslöst att längre uppfatta den som en utom-samhällelig “ursprunglig natur”. Snarare har det mänskliga socio-ekonomiska handlandets oförutsägbarhet inneburit att den “yttre” naturen kommit att omvandlas och manipuleras på komplexa sätt, i en sådan omfattning att effekterna, kostnaderna och vinsterna med detta framstår som mycket komplexa och mångtydiga. Därför kan miljöpåverkan inte entydigt och objektivt fastställas av vetenskapsmän och teknokrater. Snarare blir resultaten av den politik, praxis och de interventioner som påverkat miljön oundvikligen föremål för en subjektiv bedömning. För att upprätthålla legitimiteten måste medborgarna involveras i att utforma dessa genom en aktiv och reflekterande process.

Men den höga moderniseringsgraden har inte bara omvandlat den omgivande naturen. Den har även förvandlat människans inneboende natur. Normer som kunde upplevas som självklara i det traditionella konservativa samhället har sedan 1800-talet gradvis underminerats och blivit föremål för medvetna diskursiva tematiseringar och val. I dagens samhälle har själva individernas identiteter blivit diskursivt tematiserade vilket lett till att livsstilar sprids och diversifieras. De legitimitetskrav som har uppstått till följd av denna utveckling pekar också mot “ingen maktutövning utan demokrati” och bristerna i den manliga (heterosexistiska, vita) familjeförsörjarmodell som utmärkt traditionell socialdemokrati. Det ökade engagemanget i ideella organisationer och ett stort antal enfrågerörelser på bekostnad av traditionella politiska partier kan ses som tecken på detta.

Problemet är inte attraktionskraften i Giddens påstående om “ingen maktutövning utan demokrati”. Snarare är problemet att en politik som bygger på “inga rättigheter utan skyldigheter” underminerar detta påståendes nödvändiga förutsättningar. Redan Aristoteles insåg att ett uppbyggande medborgerligt engagemang förutsatte vissa “arkitektoniska funktioner” som både understödde och strukturerade samhällslivet.12 När individerna agerar som medborgare inom politiken, för att diskutera och främja det allmänna bästa, måste de vara säkra på att deras grundläggande materiella behov är tillgodosedda. Dessutom krävs en viss mängd fritid för att främja den kognitiva förmågan och kapaciteten att sluta sig samman med andra medborgare. Observera att den sista punkten är relationell och kräver att alla medborgare har den fritid som krävs för att den demokratiska överläggningsprocessen ska fungera. Som Martha Nussbaum har påpekat utgör de socialdemokratiska normerna för avvarufiering och generell välfärd den moderna varianten av hur denna fritid kan tillhandahållas, vilken potentiellt skulle kunna fyllas med ett deliberativt demokratiskt innehåll.13 Men det är just formerna för denna sorts offentlighet som Giddens vill ersätta och därmed undergräva genom varufiering, privatisering och behovsprövning. Giddens kan bara upprätthålla sin motsägelsefulla ideologiska konstruktion genom att förtiga och blanda samman väsensskilda former av “riskhantering”, varigenom hanteringen av ekologiska risker, möjligheten att uttrycka sin egen identitet, förmågan till rörlighet på arbetsmarknaden och att förvalta sin pensionsportfölj betraktas som likvärdiga fenomen.

“Att ordna en trygg tillvaro för medborgarna har länge varit en central socialdemokratisk strävan. Välfärdsstaten har ansetts vara förmedlaren av denna trygghet. Vad vi framför allt har att lära av de ekologiska frågorna är att riskerna måste uppmärksammas i lika mån. Den nya risknärvaron länkar samman den autonoma individen med de förändringsvindar som sveper över oss till följd av framstegen inom vetenskap och teknik. Risk får oss att vända blicken mot de faror som omger oss – och [som] vi i hög grad själva är upphovet till – men också att se vilka möjligheter som följer med dem. Risk är inte bara en negativ företeelse – att undvika eller minimera. Det är också drivkraften i ett samhälle som slitit sig loss från tradition och natur.”14

Giddens rekommendationer är emellertid även kontraproduktiva ur ekonomisk synvinkel, eftersom de undergräver de institutionella förutsättningarna för en politik som syftar till produktivitet, inom vilken den tekniska utvecklingen genereras och kanaliseras för att skapa positiva totallösningar vilka möjliggör både en hälsosam vinst och lönenivåer som garanterar en viss social standard. Jag har tidigare visat detta empiriskt med hänvisning till svenska erfarenheter under 1980- och 1990-talet.15 I denna artikel kommer jag att göra samma sak med hänvisning till den europeiska utvecklingen såsom den kan iakttas i finanskrisens spår.

Den tredje vägen i praktiken

Den tredje vägen blev ett centralt ideologiskt begrepp för den europeiska socialdemokratin i mitten av 1990-talet, framför allt till följd av att Tony Blair blev ledare för det brittiska Labourpartiet och den valseger som följde 1997. I många avseenden är det förvånande att just brittiska Labour skulle bli ledstjärnan för den socialdemokratiska förnyelsen. Om man vill betrakta den europeiska socialdemokratins mest betydande historiska framgångar, är det knappast mot de brittiska öarna man bör vända blicken. När det gäller valframgångar och socialpolitiska landvinningar framstår snarare de skandinaviska länderna som unika. Som små exportorienterade ekonomier har de också alltid tvingats nå sina mål trots de begränsningar som betalningsbalansen utgör, och trots konkurrenstrycket från den internationella marknaden. Förvisso utsattes den skandinaviska socialdemokratin för samma tryck som övriga europeiska länder under 1970-talets period av stagflation. Det skulle dock vara absurt att påstå att brittiska Labourstyret – kantat av IMF-lån, “vinterprotesterna”16 och andra händelser – gav några användbara lärdomar för hur 1970-talskrisen och dess efterdyningar skulle hanteras. Detta årtionde var snarare “Modell Deutschlands” gyllene epok, ett begrepp som fått symbolisera Helmut Schmidts period som socialdemokratisk förbundskansler i Tyskland, för att peka på ett land som (tillsammans med Österrike under Bruno Kreisky och SPÖ) hade fortsatt på efterkrigstidens till synes evolutionära väg för social och ekonomisk utveckling, samtidigt som man lyckades uppnå låg inflation och en positiv bytesbalans.

Trots detta var det med blicken riktad mot Storbritannien och USA som Ingvar Carlsson, Göran Persson, Paavo Lipponen, Wim Kok, Gerhard Schröder och till och med Lionel Jospin, tog socialdemokraterna tillbaka till regeringsmakten under 1990-talet.17 Om man vill förstå denna oväntade beundran för Labourpartiet måste utgångspunkten vara det globala finanssystemets dynamik snarare än den globala konkurrensen i sig. Med all respekt för Harold Wilsons “White Heat“, har Labour inte haft mycket att komma med sedan Clement Attlee överraskande besegrade Winston Churchill omedelbart efter andra världskrigets slut.18 Europas exportinriktade sociala marknadsekonomier hade utvecklats under Bretton Woods underlättande strukturer, vilket hade resulterat i nationellt segmenterade finanssystem. Bankfinansiering borgade för både långsiktiga relationer mellan det finansiella och produktiva kapitalet och ett längre tidsperspektiv när det gällde investeringar. Detta garanterade i sin tur en produktivitetsutveckling genom tekniska förändringar, korporativistiska förhandlingar samt högre löner och bättre sociala förmåner, som beledsagade den makroekonomiska politiken för full sysselsättning. Bretton Woods-systemets kollaps och den globala finansmarknadens allt starkare tillväxt som tog sin början på valutamarknaderna men kom att utvidgas till andra områden genom obligationsmarknaden, medförde allt större påfrestningar för de nationellt fragmenterade systemen. Detta blev än mer tydligt genom kapitalflykten från Frankrike under de första åren av Mitterrands presidentskap. Men även i andra länder fick kollapsen av Bretton Woods förödande effekter och från detta – vilket de svenska Palme- och Carlsson-regeringarna fick erfara under 1980-talet – utgjorde Skandinavien inget undantag. Mitterrands totalomvändning är det mest kända exemplet på de strategiska eftergifter som socialdemokratiska regeringar gjorde till det globala kapitalet, varigenom deras länders institutioner och politik underordnades den globala finansmarknadens krav. Det som var så tilltalande med den tredje vägen under 1990-talet var att den gjorde en dygd av allt detta och på så sätt fylldes den upplevda nödvändigheten med en positiv vision, genom att man anslöt sig till den pragmatiska monetarismen och hypotesen om den effektiva marknaden.19 Detta blev än mer påtagligt då socialdemokraternas återkomst till makten under 1990-talet skedde i en europeisk union som just hade infört en inre marknad baserad på den negativt integrativa principen om ömsesidigt erkännande20 och var i färd med att införa den Europeiska monetära unionen (EMU). Finansmarknaderna var på intet sätt undantagna från detta utan hade snarare en central roll, vilket befästes av den avgörande roll som EU:s handlingsplan för finansiella tjänster (Financial Services Action Plan, FSAP) fick i Lissabonstrategin. FSAP kopplades samman med välfärdspolitiken, framför allt genom pensionsreformer som efterhand har övergivit de fördelningsbaserade systemen, inom vilka pensionen betraktas som en medborgerlig rättighet, till förmån för fonderade system, inom vilka pensionen bestäms av den finansiella avkastningen från ens individuella pensionssparande.21 Bortsett från Storbritannien är det den svenska socialdemokratin som har gått längst i dessa förändringar. Snarare än att enbart urholka ATP:s fördelningsbaserade system genom parametriska finanspolitiska åtstramningar och uppmuntran till kompletterande privat pensionssparande, är det svenska pensionssystemet efter 1999 års reform i huvudsak ett fonderat system.22 Med tanke på hur viktigt Londons innerstad är för det globala kapitalet, är det därför ingen tillfällighet att det idéernas epicentrum som kan kopplas till den tredje vägens ideologi skulle hamna i Storbritannien, det land som rimligen skulle kunna utveckla en exportorienterad nischstrategi uppbyggd på finansiella tjänster. Ändå är det just detta system som hamnade i kris till följd av den smitta som startade på den amerikanska subprimelånemarknaden.

Men problemen och de inneboende begränsningarna inom den europeiska socialdemokratins strategi fanns redan innan finanskrisen, vilken enbart frambringat katastrofala och tydliga uttryck för att en socialdemokratisk politik som bygger på nyliberal nationalekonomi har hamnat i en återvändsgränd. Medan europeiska socialdemokrater vände sig till New Labour, hade dessa i sin tur inspirerats av Bill Clintons “nya demokrater” i USA och deras försök att uppnå sociala målsättningar genom marknadslösningar. Finanskrisen har påvisat villfarelsen i att förklara de uppenbara framgångarna med Clintons ekonomiska politik, såsom hög tillväxt och låg arbetslöshet, med utbudsekonomi och perfekta marknader för arbete, pengar och kapital. En mer rimlig förklaring, som också är mer förenlig med USA:s långvariga “dubbla underskott” (i statsbudgeten och i bytesbalansen), går att finna på ekonomins efterfrågesida och i det framgångsrika sätt varigenom USA har lyckats behålla sin ledande ställning i det transnationella penning- och finanssystemet efter Bretton Woods kollaps 1971.

I motsats till vad som då förutspåddes, överlevde USA:s monetära hegemoni Bretton Woods-systemets sammanbrott. Den amerikanska dollarn har fortsatt att dominera som reserv- och transaktionsvaluta inom det globala finanssystemet. Genom att överge dollarns koppling till guldet har USA faktiskt vunnit i stället för förlorat politisk självständighet under det framväxande flexibla växelkurssystemet. Eftersom amerikanska banker kunde ackumulera skulder i sin huvudvaluta helt utan växelkursrisk, ökade de sina konkurrensfördelar när det gällde gränsöverskridande finansiella affärer. Detta medförde att Wall Street mer än någonsin tidigare blev det globala kapitalets epicentrum, vilket i sin tur stärkte USA:s förmåga att forma preferenserna hos världens låntagare och långivare och gav USA strukturell makt. Därför blev också USA det enda landet inom det internationella systemet med rörliga växelkurser som kunde föra en konsekvent expansiv makroekonomisk politik utan att behöva göra interna justeringar. Om vi i stället för det diffusa begreppet “globalisering”23 använder det mer analytiskt precisa begreppet “dollar-Wall Street-regimen”24 som utgångspunkt för att förstå dessa händelser, blir det i motsats till vad Giddens hävdar uppenbart att en expansiv efterfrågeekonomi är lika relevant som någonsin tidigare. Skillnaden är att det sedan 1980-talet varit USA:s exklusiva privilegium att föra en sådan politik. Det är förmågan att bedriva denna typ av politik som förklarar den högre tillväxt och sysselsättning som USA upplevde i jämförelse med Europa. Det bör också påpekas att systemet i många avseenden kännetecknas av en brist på globalisering i den meningen att USA kan merkantilistiskt försvara vad Charles de Gaulle en gång kallade dess “orimliga privilegier”, genom att vägra internationella överläggningar om en internationell reservvaluta. Som Leonard Seabrooke har påpekat är detta ett system som bygger på “nationell aktivism och internationell passivitet”.25

Det är därför som USA, under de närmare tre decennier som föregick den nuvarande finanskrisen, kunde omvandla skulder till hållbar kapitalbildning och tillväxt. Denna förmåga grundar sig på tre faktorer. Den första är det ovan nämnda privilegiet, som gjorde det möjligt att finansiera oerhörda bytesbalansunderskott genom skillnaden mellan avkastningen från de amerikanska utlandsinvesteringarna och de utländska investeringarna i USA.26 Den andra faktorn var förmågan att omvandla skulder till företagsinvesteringar via kapitalstarka värdepappersmarknader, vilka i sin tur var beroende av en “institutionell komplementaritet”27 med de marknadsbaserade amerikanska systemen för företagsstyrning.28 Den tredje faktorn avser en annan form av institutionell komplementaritet som hänger samman med det som återstår av den amerikanska välfärdsstaten, det vill säga det sätt på vilket det amerikanska systemet med lån till individuella konsumenter sammankopplade produktionen med en slutkonsumtion som byggde på att enskilda individer skuldsatte sig. I motsats till efterkrigstidens “fordistiska” period, när detta skedde genom att man förhandlade fram löneökningar knutna till produktivitetsökningar, medförde de avreglerade och flexibla arbetsmarknaderna att detta inte längre kunde genomföras direkt i förhållande till lönen.29 Förutsättningen för konsumtionstillväxten var i stället att konsumenterna skuldsatte sig, uppbackade av säkerheter i pensionssparande och ökade värden av redan intecknade fastigheter.30 Detta var en av hörnstenarna i Clintons välfärdspolitik som gick ut på att utvidga de privata lånen och bostadsägandet till större delar av befolkningen genom subprimelånemarknaden. I det här avseendet var en av grundförutsättningarna att man privatiserade den “nya givens” bostadspolitiska institutioner Freddy Mac och Fannie Mae, vilket gjorde dem till den dominerande mellanhanden mellan hypoteksmarknaden och värdepappersmarknaden.31

Den tredje vägens europeiska socialdemokrati byggde på förutsättningen att det gick att kopiera den amerikanska modellen. Men eftersom kärnan i denna modells dynamik inte grundade sig på den postulerade liberala principen om utbudsekonomi och perfekta marknader, utan snarare på kapaciteten att skapa en skuldfinansierad efterfrågeexpansion, var detta inte möjligt. I stället låste den europeiska socialdemokratin in sig i en självbegränsande institutionell struktur som var resultatet av EMU och Lissabonstrategin. Först och främst, och i motsats till hur det amerikanska finansdepartementet och den amerikanska centralbanken Federal Reserve agerat, har den Europeiska centralbanken och EU:s medlemsstaters regeringar fört en mycket restriktiv makroekonomisk politik. Detta har delvis varit en fråga om ett medvetet agerande. Men det är också ett resultat av den institutionella utformningen av EMU som fastslogs i Maastrichtfördraget, vilket lade fast dess strukturellt underordnade position gentemot dollarn och USA. Precis som Benjamin Cohen har hävdat, har euron en benägenhet att missgynna tillväxt.32 De europeiska obligationsmarknaderna är splittrade. Det finns ingen europeisk motsvarighet till de amerikanska statsskuldsväxlarna. Uppsplittringen mellan och det bristande djupet hos dessa och andra kapitalmarknader inom euroområdet innebär dessutom att kostnaderna för att göra affärer inom eurozonen fortfarande är hög jämfört med USA. Vidare pekar Cohen på den “ihållande trögheten” i det monetära beteendet, vilket i många avseenden är ett annat sätt att framhäva de amerikanska aktörernas dominans inom finanssektorn. Detta innebär också att det vore osannolikt att Europa skulle kunna åtnjuta samma privilegier på de globala finansmarknaderna som USA gör.33 Det innebär vidare att om euron utmanade dollarn som världsvaluta skulle detta allvarligt underminera en av de centrala orsakerna till den amerikanska valutans framgång. Dessutom har den finansiella integrationen undergrävt de nationella systemen för innovationer och företagsstyrning i Europa, i synnerhet de som utgjorde den socialdemokratiska produktivitetspolitikens grund. Tillgången till externa finansieringskällor på starkt värdepapperiserade marknader är beroende av hög avkastning på tillgångar och inflaterade aktievärden. Detta kräver dock i sin tur att företagens egna resurser urholkas, exempelvis deras kapacitet för forskning och utveckling, det vill säga det som på längre sikt utgör grunden för det mervärde som ger ökad konkurrenskraft – och som utgör styrkan i den europeiska sociala modellen.34 Detta står i tydlig kontrast till den transmissionsmekanism mellan det globala kapitalet och bolagsstyrningen som kännetecknade den amerikanska modellen. En liknande brist på institutionell komplementaritet präglar förhållandet mellan den globala finansen och konsumtionen. I motsats till situationen i USA har nedskärningarna inom de europeiska välfärdssystemen haft en dämpande effekt på efterfrågan, vilken ytterligare har förvärrats när marknadsreformer har genomförts samtidigt med de makroekonomiska åtstramningarna.35

Sönderbrytande effekter

En av de främsta konsekvenserna har därmed blivit ekonomisk stagnation i Europa. En indikator på detta är BNP-tillväxten i euroområdet (tabell 1). I motsats till vad som utlovades när den inre marknaden lanserades 1985 har BNP-tillväxten fortsatt stagnera. Detta är knappast ett bra utgångsläge för en politisk ideologi som den socialdemokratiska, som accepterar kapitalismen med hänvisning till att den är ett system som skapar tillväxt som sedan kan fördelas.

Visst har tillväxttakten varit ojämn och vid flera tillfällen har små, exportinriktade ekonomier lyckats relativt bra och periodvis kunnat tillhandahålla de materiella förutsättningarna för ett socialdemokratiskt regeringsinnehav (exempelvis i Nederländerna under 1990-talets början och Sverige under 2000-talets början). Men dessa perioder har varit uttryck för en åtstramningspolitik som syftat till att öka konkurrenskraften, med ett överskott i betalningsbalansen byggt på inhemsk efterfrågan, för att på så sätt minska avsättningsmöjligheterna för andra länders överproduktion.36 Detta kan knappast utgöra grunden för en sammanhängande socialdemokratisk vision för Europa och den har därför fått lämna plats för nationell lokalpatriotism. Trätan mellan mellan Peer Steinbrück och Gordon Brown om “vulgärkeynesianism”, när finanskrisen härjade som värst i slutet av 2008, var ett föga värdigt eller förtroendeingivande tecken på detta, och något som står i bjärt kontrast till Blairs och Schröders tredje vägen-manifest tio år tidigare.37

Om antydan till en socialdemokratisk allians i slutet av 1990-talet urholkades på europeisk nivå gäller detta även inom länderna.38 En stagnerande produktion och låg produktivitetstillväxt är inte någon gynnsam terräng för att upprätthålla de sammansatta sociala allianser som masspartier måste upprätthålla, och för vilka den tredje vägen försökte tillhandahålla ett recept. När exempelvis regeringen Schröder beslutade sig för att följa den tredje vägen blev resultatet en ständig kamp för att upprätthålla stödet från den traditionella arbetarklassen och de offentligt anställda, en kamp som slutade i nederlag. Liknande problem kan observeras på andra håll. Efter decennier av ekonomisk stagnation och åtstramningspolitik har misslyckandet med att skapa allianser av det här slaget lett till en representativitetskris som utgjort grogrunden för andra partiers stärkta position: trotskister i Frankrike, vänsterpartiet i Tyskland och allt oftare högerextrema partier.

Samtidigt som den tredje vägens sociala allianser vittrat sönder har Giddens sätt att jämställa “inga rättigheter utan skyldigheter” med “ingen maktutövning utan demokrati” avslöjats som oseriöst, eller kanske som ett billigt marknadsföringstrick i stil med New Labours ökända “spinndoktor-politik”. Om Ulrich Beck identifierade behovet av en progressiv politik för att möta modernitetens villkor med mer demokratiska former av politik så har den tredje vägen, genom att prioritera “inga rättigheter utan skyldigheter”, påvisat ett uselt resultat i det avseendet. Modern socialdemokrati har under de senaste åren, i synnerhet i samband med Irakkrigets upptakt, kommit att förknippas med en alltmer auktoritär politik än med demokratisering, genom inskränkta individuella friheter i kölvattnet till kriget mot terrorismen och med en benägenhet att vilja lägga sig i varje enskild detalj av medborgarnas liv och samtidigt låta den politiska eliten undkomma ansvar. I stället för att bygga vidare på den generella välfärdens möjligheter, och ge den ett demokratiskt och pluralistiskt innehåll,39 har socialdemokratin i allt större utsträckning kommit att bejaka den liberala modellens minimala välfärd och behovsprövning, vilket har förvärrat alla de problem med detaljstyrning och bristande legitimitet som Habermas och Offe varnade för redan under 1970- och 1980-talen.

Därför var den europeiska socialdemokratin inte i stånd att erbjuda något alternativ när den amerikanska modellen till följd av sina inre motsättningar hamnade i djup kris. När det till slut visade sig omöjligt att som en sista utväg överbrygga den uppdämda överproduktionen i världsekonomin40 genom alltmer riskfyllda lån till fattiga amerikanska arbetare med otrygga anställningar, kollapsade till slut spekulationsbubblan. I stället för att vara, som man först försökte framställa det, frånkopplade från USA genom makroekonomisk försiktighet och mikroekonomisk effektivitet (efter år av reformer som har syftat till flexibilitet), borgade de europeiska ländernas inriktning på export och sårbarheten i de finansiella systemen för att krisen snabbt spreds till Europa. Med tanke på i vilken utsträckning som den europeiska socialdemokratin har satt sitt hopp till den USA-ledda nyliberalismen, trots att den är beroende av en helt annan social bas, är det inte förvånande att socialdemokratin också är ett av krisens främsta politiska offer. Det tragiska är att i ett läge när den radikala högern flyttar fram sina positioner, behöver Europa verkligen en politisk kraft som kan omsätta tankarna från Bad Godesberg i en politik genomsyrad av “ingen maktutövning utan demokrati”.

  1. Se Financial Times specialbilaga om kapitalismens framtid: "The future of capitalism", 12 maj 2009. Andra artiklar inkluderar, under rubriken "Nationalekonomins pionjär insåg att marknader kräver kontroll", en omvärdering av Adam Smith som inte bara tar hänsyn till The wealth of nations utan också The theory of moral sentiments, och ett återupprättande av Keynes och Marx (!) som två av de fyra "stora tänkarna" inom nationalekonomin (tillsammans med Smith och Schumpeter).
  2. Bad Godesbergprogrammet antogs av det tyska socialdemokratiska partiet, SPD, 1959. Genom att bekräfta SPD:s önskan att uppnå sina mål genom "social marknadsekonomi" i motsats till socialistisk förändring har det setts som ett uttryck för den politiska pragmatism som gjorde Willy Brandt och Helmut Schmidt till västtyska förbundskanslerer. Med den tredje vägens måttstock är detta dokument dock uppenbart vänstervridet.
  3. Det vill säga Anthony Giddens huvudsakliga bidrag till socialdemokratisk ideologi, Tredje vägen: Om socialdemokratins förnyelse (1999). Min kritik redovisas utförligt i Magnus Ryner, "Der neue Diskurs über den 'Dritten Weg'", i Hans-Jürgen Bieling och Jochen Steinhilber (red), Die Konfiguration Europas (2000), s 243-275; Capitalist restructuring, globalisation and the Third Way: Lessons from the Swedish model (2002), s 6-54; "What is living and what is dead in Swedish social democracy?", i Radical Philosophy, nr 117 (2003), s 23-32.
  4. Det klassiska verket om överlappande samhällsklyftor i Europa är Seymour Martin Lipset och Stein Rokkan, Party systems and voter alignments: Cross-national perspectives (1967), s 1-64. Den som vill läsa mer om det socialdemokratiska väljardilemmat när det gäller att nå utanför den industriella arbetarklassen hänvisas till Adam Przeworski, Capitalism and social democracy (1986). Särdragen i tysk socialdemokrati behandlas utförligt i Peter Lösche och Franz Walter, Die SPD: Klassenpartei, Volkspartei, Quotenpartei (1992).
  5. Se exempelvis Scott Lash och John Urry, The end of organized capitalism (1987).
  6. Wolfgang Merkel, "Die dritten Wege der Sozialdemokratie", i Berliner Journal für Soziologie, nr 10 (2000), s 99-124.
  7. Peter Gowan, The global gamble (1999).
  8. Giddens, s 73-75, ändrad översättning.
  9. David Held, Demokratimodeller: Från klassisk demokrati till demokratisk autonomi (1996).
  10. Jürgen Habermas, Legitimation crisis (1976); Claus Offe, Contradictions of the welfare state (1985).
  11. Ulrich Beck, Risksamhället (2000).
  12. Martha Nussbaum, "Socialdemokrati enligt Aristoteles", i Känslans skärpa, tankens inlevelse: essäer om etik och politik (1995), s 212 ff.
  13. Nussbaum.
  14. Giddens, s 70 f.
  15. Ryner (2002).
  16. Vinterprotesterna, eller "the winter of discontent", avser den våg av strejker och krav på lönehöjningar som under vintern 1978-1979 riktades mot Labourregeringens försök att frysa lönenivåerna i syfte att få inflationen under kontroll. Regeringens oförmåga att hantera strejkerna anses ha hjälpt Margaret Thatchers konservativa regering till makten i parlamentsvalet i maj 1979. Red anm.
  17. Ryner (2002).
  18. Clement Attlee besegrade Winston Churchill 1945, och säkerställde därmed att första brittiska efterkrigsregeringen blev en Labourregering. Trots att den här regeringen är känd för sina sociala reformer, exempelvis sjukvårdsreformen NHS (National Health Service), brukar jämförande socialpolitisk historia generellt betrakta dess socialdemokratiska landvinningar som blygsamma. Den här regeringen tvingades återuppbygga ett land som var helt utmattat efter kriget, med hög skuldsättning, ett osympatiskt anti-socialistiskt USA som allierad, en förlängd åtstramningspolitik och ransonering, vilket bidrog till bilden av att de konservativa Tories var det självklara regeringsalternativet. "White Heat" hänvisar till den politik som gällde under Harold Wilsons Labourregering 1964-1970 med en statlig industri- och forskningspolitik som aldrig fick samma omfattning som i exempelvis Frankrike eller Japan. Se Harold Wilson, Purpose in politics: Selected speeches (1964).
  19. För ett emblematiskt uttalande, se Edward Balls, "Open macroeconomics in an open economy", i Scottish Journal of Political Economy, vol 45, nr 2 1998, s 113-132.
  20. Ömsesidigt erkännande är den europeiska inre marknadens grundnorm. Ursprungligen formulerad i ett utslag av Europeiska gemenskapernas domstol 1979 (fallet Cassis de Dijon), utgjorde det kärnan i överenskommelsen vid ministerrådets möte i Milano 1985. Ömsesisidigt erkännande härrör från principen att stater som blir medlemmar av EG (senare EU), ömsesidigt måste erkänna varandras respektive lagstiftningar när det gäller vad som produceras, samt hur och för vem produktion sker. Med andra ord är det i princip olagligt inom EU att förbjuda import av en vara som är producerad på ett lagligt sätt i ett annat medlemsland. Genom att anta Milano-avtalet gav medlemsstaterna Europeiska kommissionen rätten bekämpa enskilda länders kontroller eller regler som går emot ett sådant ömsesidigt erkännande. Det här brukar refereras till som negativ integration eftersom antagandet av den här principen leder till en integrerad marknad genom att regler som går emot densamma tas bort. Det här skall ses i kontrast till den mer besvärliga hanteringen av "positiv integration" som baseras på att medlemsstaterna godkänner gemensamma regler eller en gemensam politik. Dynamiken i det ömsesidiga erkännandet har legat till grund för rädslan att konkurrenstrycket skulle försämra arbetsvillkor och sociala villkor genom "social dumpning".
  21. Gordon Clark, "European pensions and global finance: Continuity or convergence?", i New Political Economy, vol 7, nr 1 2002, s 67-91; Hans-Jürgen Bieling, "EMU, financial integration and global economic governance", i Review of International Political Economy, vol 13, nr 3 2006, s 420-448; Caroline de la Porte och Patrizia Nanz, "The OMC -- a deliberative-democratic mode of governance? The cases of employment and pensions", i Journal of European Public Policy, vol 11, nr 2 2004, s 267-288; Jane Jenson och Philippe Pochet, "Employment and social policy since Maastricht: Standing up to the European Monetary Union", i Robert Fishman och Anthony Messina (red), The year of the euro: The cultural, social and political import of Europe's common currency (2005), s 161-185.
  22. Claes Belfrage och Magnus Ryner, "Renegotiating the Swedish social democratic settlement: From pension fund socialism to neoliberalization", i Politics & Society, vol 37, nr 2 2009, s 257-288.
  23. Se Paul Hirst och Grahame Thompson, Myten om den globala ekonomin (1998).
  24. Begreppet myntades av Peter Gowan i The global gamble (1999). Mer om dynamiken i detta stycke finns i den litteratur som pekar på en anmärkningsvärd samstämmighet mellan weberianska och marxistiska skolor. Se exempelvis Leonard Seabrooke, US power in international finance: The victory of dividends (2001); Alan Cafruny och Magnus Ryner, Europe at bay: In the shadow of US hegemony (2007); samt Leo Panitch och Martijn Konings (red), American empire and the political economy of global finance (2009).
  25. Seabrooke, s 19.
  26. Gérard Duménil och Dominique Lévy, "The economics of US imperialism at the turn of the 21st century", i Review of International Political Economy, vol 11, nr 4 2004, s 657-676.
  27. "Institutionell komplementaritet" (institutional complementarity) är ett begrepp för hur olika institutionella ordningar inom samhällsekonomin hänger ihop och ömsesidigt påverkar varandra. En rik forskningslitteratur inom framför allt statsvetenskapen behandlar i dag denna fråga, oftast genom att jämföra olika länders system. Det kan röra sig om studier av hur olika typer av utbildningssystem samverkar med arbetsmarknadssystem, hur system för företagsstyrning samverkar med finansiella system och så vidare. För en mycket inflytelserik diskussion om detta i förhållande till teorin om olika "varianter av kapitalism", se Peter Hall och David Soskice (red), Varieties of capitalism (2001). Red anm.
  28. Duménil och Lévy; John Grahl, "Globalized finance: The challenge to the euro", i New Left Review, nr 8 (2001), s 23-47.
  29. Michel Aglietta, "Capitalism at the turn of the century: Regulation theory and the challenge of social change", i New Left Review, nr 232 (1998), s 41-90.
  30. Se exempelvis Johnna Montgomerie, "The financialization of the American credit card industry", i Competition and Change, vol 10, nr 3 2006, s 301-319.
  31. Brigitte Young, anförande vid seminariet "The political economy of the subprime crisis -- The economics, politics and ethics of response", University of Warwick, 18-19 september 2008.
  32. Benjamin Cohen, "Can the euro ever challenge the dollar", i Journal of Common Market Studies, vol 41, nr 4 2003, s 575-595.
  33. Privilegierna härrör till de lägre räntor som utgivarna av valutor erhåller om de skulle vilja låna pengar. Anledningen till att marknaden lånar ut pengar till lägre räntor är att riskerna för dessa lån är relativt låga, eller snarare nära noll. I slutändan kan låntagarna enkelt trycka upp mer pengar.
  34. Grahl (2001), s 39; Matthew Watson, "Investigating the potentially contradictory microfoundations of financialization", i Economy and Society, vol 38, nr 2 2009, s 255-277.
  35. Cafruny och Ryner (2007), s 43-103
  36. Ibid, s 65-67.
  37. Trätan utlöstes av den brittiske premiärministern Brown när han på ett instinktivt anglo-saxiskt nyliberalt sätt mötte den ekonomiska nedgången med skattesänkningar (vilka kräver neddragningar i framtida välfärdsutgifter). Detta föranledde ett instinktivt tyskt, monetarisktiskt svar från den nominellt socialdemokratiske tyske finansministern Steinbrück, som till och med under den ekonomiska kollapsen upprördes av de eventuella konsekvenserna för statsbudgeten och inflationen. Tony Blairs och Gerhard Schröders tredje vägen-manifest publicerades på svenska i Arena, nr 5 1999, som "Ett manifest för den tredje vägen och politikens nya mittfåra".
  38. Ett alternativ formulerades tidigt av den tyska röd-gröna regeringen 1998-1999 när SPD:s dåvarande partiordförande och finansminister Oskar Lafontaine arbetade på att bredda skattebasen och att förhandla fram ett nytt franskt-tyskt fördrag om EMU (och i förlängningen, tillsammans med Japan, den globala finansen) i enlighet med social-keynesianska riktlinjer. Jag har på annat håll argumenterat för att detta alternativ var en del av en alternativ strategi i syfte att cementera en bred progressiv allians kring den röd-gröna partikoalitionen. Se min text "Disciplinary neoliberalism, regionalization and the social market in German restructuring", i Alan Cafruny och Magnus Ryner (red), A ruined fortress? Neoliberal hegemony and transformation in Europe (2003), s 201-227.
  39. För möjligheterna med den här sortens politik, se Bo Rothstein, Just institutions matter (1998).
  40. Robert Brenner, The economics of global turbulence (2006).

Published 27 April 2010

Original in English
Translation by Thomas Helgeson
First published in Fronesis 32-33 (2010)

Contributed by Fronesis
© Magnus Ryner Eurozine

PDF / PRINT

recommended articles