Thorstein Veblen och en kavaj av bŠsta tweed

Fšr en tid sedan Šrvde jag en liten summa pengar. Dock inte tillrŠckligt fšr att med den norsk-amerikanska nationalekonomen Thorstein Veblens ord tillhšra “den arbetsfria klassen” (the leisure class) Šven om summan pŒ hans tid kanske varit tillrŠckligt stor fšr det.

 andra sidan kan det hŠnda att det att jag Šr tillrŠckligt generad fšr att inte nŠmna hur mycket jag Šrvde redan i sig placerar mig i den arbetsfria klassen, som enligt Veblen hŠrstammar frŒn en aggressiv och konkurrenslysten krigarklass. Fšr Šr inte min hemlighetsfullhet – i sjŠlva verket allas hemlighetsfullhet ifrŒga om vad de Šr “vŠrda” – en provokation, en primitiv utmaning i syfte att fŒ dig att undra om du Šr lika mycket vŠrd som jag?

NŠr jag Šrvde pengarna var min fšrsta tanke att grŠva ner dem. De skulle bli min fšrsŠkring mot …det, och jag mŒste ju se till att ingen skulle ta dem ifrŒn mig. I ett land som usa, dŠr varje medborgare kŠmpar fšr sitt uppehŠlle utan sociala skyddsnŠt och dŠr alla i dag Šr nedtyngda av kreditkortsskulder, studielŒn, sjukfšrsŠkringsutgifter och den ensamhet som beror pŒ att man aldrig hinner trŠffa nŒgon eftersom alla jobbar dygnet runt, gšr man kanske klokt i att grŠva ned sina guldŠgg. Fšr Šven om det inte gick att kšpa lycka Œt sig med dem sŒ kan de kanske Œtminstone ge en lite lugn och ro.

Men det rŠckte inte lŠnge innan andra kŠnslor trŠngde sig pŒ: frestelser, begŠr, viljan till makt… Jag kŠnde ett behov av att visa min fšrmšgenhet genom att kšpa saker som i sin tur skulle visa de andra hur rik och stark jag var. Jag ville uppnŒ och utšva den “rovlystnad” som enligt Veblen hšr till den arbetsfria klassens frŠmsta kŠnnetecken.

En av de saker jag bestŠmde mig fšr att kšpa var en tweedkavaj. Jag hade ju nog en gammal favoritkavaj, som signalerade att jag hšrde till den akademiska tjŠnstemannaklassen. Den var dock inte av riktigt tweed utan av ett ganska hyggligt konstmaterial. Men eftersom jag nu rŒkade ha lite pengar ville jag skaffa mig en kavaj av Škta harristweed, och inte bara vilken som helst kavaj av harristweed utan en tjock en, med mera tweed Šn i andra tweedkavajer. Jag ville ha en utmanande tweedkavaj som just genom sin tweedighet skulle visa att den var bŠttre (d.v.s. dyrare) Šn andra – och kanske genom sin elegans antyda att jag frŒn och med nu hšrde hemma i en hšgre kast.

I sin fšrsta och mest beršmda bok, The Theory of the Leisure Class, 1899 (en fšrkortad version har utgetts pŒ svenska med titeln Den arbetsfria klassen), presenterar Thorstein Veblen (1857-1929) sina idŽer med mšrdande skŠrpa. Han talar om den arbetsfria klassens behov av att konsumera pŒ ett sŠtt som fŒr andra att kŠnna sig fattiga. Detta kan bland annat ta sig uttryck i att man kšper handgjorda varor i stŠllet fšr industriellt producerade. Varfšr? Fšr att konsumenten kŠnner sig fšrnŠrmad av “det vanliga”, “det massproducerade”. Orsaken Šr enkel: massproducerade varor Šr billiga medan handgjorda Šr dyra, och “utan att vare sig begrunda eller analysera saken har vi en kŠnsla av att det som Šr billigt saknar vŠrde.” Men inte bara det: enligt reglerna fšr “skrytkonsumtion” (conspicuous consumption), ett av Veblens mest lŒnglivade begrepp, hŠrmar vi dem som Šr šverlŠgsna oss sjŠlva och konsumerar sŒ mycket vi kan och mer Šn vi behšver bara fšr att spŠnna musklerna.

Medan jag sškte efter den perfekta kavajen av harristweed mŠrkte jag att priserna varierade kraftigt, de skrŠddarsydda kavajerna kostade upp till 15 gŒnger mer Šn de maskintillverkade. En tid švervŠgde jag att flyga till Skottland, varifrŒn harristweed kommer, fšr att fŒ en skrŠddarsydd kavaj till ett lŠgre pris Šn i New York. Men min šnskan att fšrvŠrva kavajen stod i konflikt med min instinkt att skydda mina pengar, och slutligen bestŠmde jag mig fšr en standardkavaj. Men sŒ jag skŠmdes! Jag hade varit feg, rŠdd fšr att anvŠnda de dŠr pengarna som skulle ha gjort mig till universums hŠrskare. SŒ kort efter att jag lŠmnat butiken med min nya “billiga” kavaj vŠnde jag om fšr att inhandla en tweedkavaj till. Samtidigt lovade jag mig sjŠlv att om jag nŒnsin kom nŠra Skottland skulle jag lŒta sy en jacka Œt mig.

Uppenbarligen ansluter man sig inte till den arbetsfria klassen šver en natt, inte ens i sitt huvud.

Den arbetsfria klassen kunde bara ha skrivits i en ung kultur dŠr den akademiska pressen inte var sŒ begrŠnsande som vid Europas baktunga universitet. Om man jŠmfšr verket med Freuds Dršmtydning, som utkom ett Œr senare, blir skillnaderna i de grundlŠggande antagandena bakom de tvŒ verken uppenbara. Medan Freud anvŠnder de fšrsta hundra sidorna i sin bok till att finkamma varje kŠlla om dršmpsykologi fšr att sedan driva sina egna poŠnger med en proseminariestudents humorbefriade nitiskhet har Veblens bok inte en enda fotnot, inte en referens till ett annat verk eller ens en bibliografi, och de exempel han framfšr Šr fŒ och sparsmakade. €ven om han var mycket belŠst (han lŠr ha talat 26 sprŒk om man kan ta en beundrande student pŒ orden) gšmmer han sina fakta i svepande generaliseringar och fšredrar att hellre kalla sig en briljant amatšr Šn en forskare med akademiska meriter.

Och ŠndŒ Šr boken verkligen banbrytande. Man kan t.o.m. finna fršn till semiotiken i den. OcksŒ nŠr hans ekonomkollegor av “Chicagoskolan” undersškte det som kŠnnetecknade det urbana livet fann Veblen en tillskruvad glŠdje i att studera till synes triviala ting som grŠsmattor och spatserkŠppar, modefenomen och husdjur, fšr att dŠrur framdestillera teorier om socialt beteende. (Det Šr inte av en slump som han hšrde till grundarna av New School for Social Research, som skulle bli mštesplats fšr Adorno och Horkheimer.) HŠr Šr till exempel hans analys av hunden:

Till sin personlighet Šr han den lortigaste av alla husdjur, till sina vanor den vŠmjeligaste. DŠrfšr sŠtter han upp en servil, svansande attityd gentemot sin herre samtidigt som han Šr benŠgen att tillfoga skada och olŠgenheter pŒ alla andra. Hunden behagar oss genom att spela med vŒra aspirationer pŒ att vara herre i huset, och eftersom han ocksŒ Šr en utgift, och i allmŠnhet inte tjŠnar nŒgot produktivt syfte, har han fšrsŠkrat sig om ett gott rykte hos mŠnniskan. Samtidigt associerar vi hunden med jakt – en meriterande sysselsŠttning och ett uttryck fšr de Šrorika rovdjursimpulserna.

Det Šr bŒde originellt och lustfyllt, bŒde šverdrivet och trŠffande. Stycket kunde inte ha skrivits av nŒgon annan Šn Veblen.

I all korthet handlar Veblens teori om den arbetsfria klassen om att det i ett avlŠgset “antropologiskt” fšrflutet – Œtminstone lika avlŠgset som de olika fšrhistoriska stadier som Freud postulerade i sina senare bšcker – existerade en primitiv och idyllisk vŠrld som Œ ena sidan kŠnnetecknades av lŠttja och ineffektivitet och Œ den andra av “sanningsenlighet, fredlighet, vŠlvilja och ett intresse fšr mŠnniskor och ting som inte byggde pŒ konkurrens eller resentiment”, med andra ord en rousseausk vŠrld av Šdla vildar vars tid gick Œt till att Šta kokosnštter och avla barn. Denna vŠrld var emellertid dšmd att gŒ under. NŠr mer aggressiva grupper, i synnerhet mŠnniskor av den dolikokefala (lŠs ariska) typen, som enligt Veblen hŠrstammade frŒn Europa, Šntrade scenen introducerades ocksŒ “rovlystnaden”, d.v.s. konkurrensen och Šgandet, i vŠrlden:

NŠr samhŠllet gŒr frŒn det fredliga vilda tillstŒndet till en mer rovlysten fas finner de konkreta bevisen pŒ duktighet – trofŽerna – en plats bland livets parafernalier. Bytet – trofŽerna frŒn jakten eller šverfallet – bšrjar vŠrdesŠttas som bevis pŒ šverlŠgsen makt. Aggression blir det fšresprŒkade handlingssŠttet, och bytet tjŠnstgšr som det fšrsta beviset pŒ framgŒngsrik aggression.

En ny maktstruktur sŒg dagens ljus, med en šverklass som undvek fysiskt arbete (eftersom det inte var tillrŠckligt aggressivt) fšr att i stŠllet Šgna sig Œt krig, jakt, idrott och “švervakning av den religišsa praktiken” – d.v.s. prŠstkallet. IdŽn om Šgandet bšrjade med att mŠnnen lade beslag pŒ kvinnorna, vilka tillsammans med trŠlarna gjorde det vardagliga slavgšrat, men sŒ smŒningom utvidgades viljan att Šga till att omfatta “ting sŒvŠl som personer”. Eftersom Šgandet byggde pŒ en šnskan att visa sig starkare Šn andra snarare Šn pŒ behoven, blev det mindre viktigt att Šga det som var nyttigt Šn det som fšrvŠntades imponera pŒ rivalerna i den sociala nŠringskedjan. “Skrytkonsumtion” och “skrytfritid” – det šverdrivna och slšsaktiga fšrvŠrvandet av ting eller sjŠlva tiden fšrvandlades till centrala vŠrden i samhŠllet.

I och med att den samhŠlleliga utvecklingen ledde till industriell aktivitet blev de rovlystna impulserna mer subtila och maskerade, men inte desto mindre nŠrvarande. SamhŠllets ideal blev nu ackumulation av egendom, vilket “i sig Šr beršmvŠrt och skŠnker Šra Œt Šgaren”. Eftersom alla pŒverkas negativt av de rovlystna drivfjŠdrarna Šr alla ocksŒ kroniskt otillfredsstŠllda: “begŠret efter egendom kan knappt tillfredsstŠllas i enskilda fall, och bevisligen kommer tillfredsstŠllandet av det genomsnittliga och allmŠnna begŠret efter egendom inte i frŒga.”

I sin bok koncentrerar sig Veblen pŒ att analysera olika aspekter av denna “barbariska hšgkultur” som bygger pŒ Šgande och konkurrens. Hans grepp Šr fritt spinnande, pseudoantropologiskt, impressionistiskt snarare Šn vetenskapligt, men medan han vidareutvecklar sina frŒgestŠllningar kommer han med fšrutseende observationer till exempel om den fšrestŒende fšrŠndringen av kvinnans roll (frŒn ting till prydnadsfšremŒl och vidare till en individ med ett stšrre behov av att vara duktiga Šn sina bršder) och den ultimata upplšsningen av patronvŠldet till fšrmŒn fšr “sjŠllšsa” bšrsbolag.

Den enda motvikt som han erbjuder samhŠllet, som han anser vara slšsaktigt och ofta grymt, Šr mŠnniskans instinktiva fšrstŒelse fšr yrkesskicklighet – viljan och behovet att tillverka saker. Fšr Veblen symboliserar nŠmligen maskinen och ingenjšren som konstruerar den en mer effektiv, mindre slšsaktig livsstil, och det samhŠlle som bŠst understšder deras existens vŠrderar samarbete framom konkurrens. Man kan fšrstŒ varfšr Veblen senare i livet sŒg en stjŠrna av hopp tŠndas i Sovjetunionen, Šven om han inte trodde pŒ Stalin och fšredrog darwinism framom dialektisk materialism. Fšljande stycke om “industriell effektivitet” hšr till de mest optimistiska i Den arbetsfria klassen:

Det kollektiva intresset i alla moderna samhŠllen ligger i industriell effektivitet… Detta kollektiva intresse gagnas bŠst av hederlighet, flit, fredlighet, vŠlvilja, osjŠlviskhet och att man i stšrsta allmŠnhet erkŠnner och fšrstŒr kausala samband utan att blanda in animistiska fšrestŠllningar eller idŽer om en gudomlig intervention bakom hŠndelsefšrloppen. Mycket talar inte fšr den mŠnskliga naturens skšnhet, moraliska šverlŠgsenhet eller vŠrde och Šra enligt denna prosaiska bild, och det finns lite rum fšr entusiasm fšr den kollektiva livsstil som skulle resultera om dessa drag fick dominera. Men detta Šr inte den primŠra frŒgan. FramgŒngen fšr ett modernt industrialiserat samhŠlle tillgodoses pŒ bŠsta mšjliga sŠtt dŠr dessa drag fšrekommer, och den uppnŒs i samma grad som det mŠnskliga materialet karakteriseras av deras innehav.

Efter Den arbetsfria klassen skrev Veblen ett antal andra bšcker och verkade som universitetslŠrare. PŒ det frigjorda 20-talet blev han tillrŠckligt beršmd fšr att under en kort period fŒ sina idŽer analyserade pŒ klubbar och i diskussionskretsar. PopulŠr eller ej betraktade han sig sjŠlv som en outsider, och eftersom hans tŠnkande var osystematiskt och han till sin personlighet var en excentriker utvecklade han aldrig en diskurs kring vilken en skola kunnat uppstŒ. Kanske var hans mest imponerande insikt negativ: av alla radikala tŠnkare var han den enda som fšrstod att den possessiva instinkten inte skulle fšrsvinna. Till skillnad frŒn Marx, som betraktade kapitalismen som ett historiskt švergŒngsstadium, jŠmfšrde Veblen den med en mšrk, outrotlig sida hos mŠnniskan.

Har saker och ting fšrŠndrats efter Veblen? Inte mycket. Antagligen Šr den stšrsta fšrŠndringen kollapsen av Sovjetunionen som han betraktade som det enda hoppet vad betrŠffar en viss grad av rationalitet och social nykterhet. Utan industri, menar Veblen, fŒr rovlystnaden hŠrska fritt. Och det Šr ocksŒ ganska lŒngt vad som hŠnt. Vi behšver bara tŠnka pŒ den ocksŒ med amerikanska mŒtt exceptionella girigheten pŒ 90-talet dŒ mŠnniskor inte investerade i konkreta ting utan abstraktioner; fixeringen vid kŠndisar som ett sŠtt att skilja mellan mŠnniskor; den aldrig fšrut skŒdade skuldsŠttningen som amerikanerna byggt upp fšr att inhandla mer och mer varor – allt detta passar som hand i handske i Veblens modell. Det faktum att allt i usa frŒn sport till skolor, frŒn konst till medicin har bolagiserats hšr ocksŒ till den utveckling som Veblen fšrutsŒg. FastŠn den globala kapitalismen lovat att hšja levnadsstandarden i fattiga lŠnder har den faktiska utvecklingen lika ofta lett till uppkomsten av “roffarbaroner” som inte Šr mindre giriga Šn de som en gŒng inspirerade Veblens kritik.

Den kanske mest intressanta fšrŠndringen – Œtminstone i usa – Šr att mŠnniskorna sškt sig mot mitten, ocksŒ de som hšr till den arbetsfria klassen. Till exempel skolorna Šr mycket mindre exklusiva Šn pŒ Veblens tid; hur dyra universitetsavgifterna Šn blivit Šr medelklassfamiljer villiga att ta pŒ sig enorma skulder fšr att sŠnda sina barn till Harvard. Klassen av hantverkare och tjŠnare har till stor del fšrsvunnit, vilket innebŠr att de rikas och inte sŒ rikas livsstil inte lŠngre skiljer sig sŒ mycket frŒn varandra som de en gŒng gjorde. Man kan Šgna sig Œt hobbyn – tennis och segling o.s.v. – som en gŒng var reserverade fšr de rika och beršmda. …ver hŠlften av landets befolkning verkar dela ideal med ett politiskt parti vars ledare stolt representerar “den arbetsfria klassen”, medan den arbetsfria klassen sjŠlv inte lŠngre har tid fšr fritid. Ingen annan grupp i usa arbetar hŒrdare Šn den. Max Weber skulle kanske ha menat att detta var ett uttryck fšr den protestantiska etiken, men jag tror att Veblen kommer nŠrmare sanningen: i en era dŒ alla šverklassnšjen demokratiserats till den grad att de blivit “vanliga” kan man undra om det finns ett stšrre nšje Šn “en dominerande aggression och den korrelerande massiviteten tillsammans med en hŠnsynslšst konsistent kŠnsla fšr status”.

€ndŒ tycks inte detta gšra oss lyckliga. Hellre Šn att njuta av vŒr perversa, aggressiva demokrati som pŒminner om den i Rom under dess sista dagar har vi blivit isolerade frŒn varand-ra till den punkt dŠr “frŒnvaron av sjŠlvfšrkligande pŒ andras bekostnad”, som Veblen sŒg som en mšjlighet fšr det industriella samhŠllet, nu verkar som en avlŠgsen dršm. Jag talar utgŒende frŒn personliga erfarenheter. Det tog mig flera dagar att inse att jag kunde gšra nŒgot annat med mitt arv Šn att kšpa en tweedkavaj: jag kunde ha gett bort en del av det.