Orden som dödar

7 October 2011
Read in:

Jag tror inte att många svenskar direkt känner igen namnet Taimour Abdulwahab. Möjligen får det en vag obehagskänsla att vakna i bakhuvudet. Men jag var själv i Stockholms city när Abdulwahab sprängde sig i bitar på Drottninggatan den 11 december förra året. Först utlöste han en bilbomb, sedan sitt eget sprängämnesbälte, mitt i den pågående julhandeln. Hade han utfört sin ursprungliga plan hade han kunnat döda och skada hundratals människor. Vi vet fortfarande inte – och får nog aldrig veta – varför han utlöste bägge bomberna i förtid, om det var slarv eller ett försök att i sista sekund dra sig ur. Bilden på hans döda kropp på en snöig Stockholmsgata finns överallt på Internet. Ingen dog utom han själv.

Det har snart gått ett år och vi vet fortfarande lite om hans bevekelsegrunder. Han var “normal”, en ung man från Tranås som inte visat några religiösa eller politiska intressen i skolan – inte förrän han 2001 hamnar i Luton och islamistiska kretsar kring universitet. Förändringen var snabb, enligt hans egen familj.

Ett namn som de flesta i Sverige nog känner igen är Peter Mangs, som greps i Malmö några veckor innan Abdulwahab sprängde sig till döds i Stockholm. Mangs är misstänkt för tre mord och tretton mordförsök – där offren har den enda gemensamma nämnaren att de själva eller deras föräldrar är födda i utlandet. Trots att Mangs nog är den värste politiske attentatsmannen i modern svensk historia – Lasermannen John Ausonius är dömd för ett mord och nio mordförsök – försvann han från rubrikerna efter självmordssprängningen i Stockholm. Mangs är en värre sorts rasistisk massmördare – och ändå redan nästan bortglömd.

Som ni förstår handlar detta även om Behring Breivik. Dessa tre – Abdulwahab, Mangs och Breivik – har ingenting gemensamt, utom att de anser sig ha rätten att mörda blint, mörda människor de aldrig tidigare träffat, av rent ideologiska skäl.

Jag är själv kritisk till att jämföra olika sorters ondska. Om man börjar jämföra Stalins terrorregim med Hitlers slutar det alltid i ett räknande av döda kroppar där den ene tyrannen paradoxalt nog till sist framstår som “ett mindre ont” än den andre. Det är ett sätt att tänka som riskerar att förminska den bestående skada de åsamkat. Men reflexen att jämföra kommer av sig självt. Abdulwahab med Mangs. Och inte minst Abdulwahab med Breivik. Och genast ser vi faran med den sortens jämförelser. Vem är det “egentliga” hotet?

Ändå är det vad den brittiske författaren Kenan Malik gör i en intressant artikel publicerad i Eurozine: han jämför. Jag tycker att han trots det har vissa poänger i sitt resonemang. Malik menar att den sorts våldshandlingar som de utfört bottnar i en “desperat och perverterad jakt efter en egen identitet, en jakt som sätts igång av kulturell paranoia, av självömkan och en klaustrofobisk känsla av att själv vara ett offer”. Det han stannar vid som den likhet han vill betona är att såväl Abdulwahab som Breivik “använder språket från föreställningarna om en ‘civilisationernas kamp’ för att rättfärdiga sina massakrer.”

Jag tror att vi ska dröja en stund i Maliks iakttagelse av en särskild språklig grund för att ta sig rätten att mörda människor man aldrig träffat. Hur ser denna grund ut?

En ensam galning aldrig är ensam. De uppfattar sig inte som ensamma, utan som utförare av en kollektiv beställning: de gör det som “alla vill” att de ska göra. Jag tror inte man kan finna en enda politisk mördare eller massmördare som inte tyckt sig ingå i en åsiktsgemenskap och ett intellektuellt sammanhang. Den extrema islamism som Abdulwahab anslöt sig till i Luton är ett sådant. Och i det osammanhängande “manifest” som Breivik lagt ut på Internet finner man hans “intellektuella sammanhang”. De av oss som ägnat tid åt att gå igenom hela eller delar av hans “manifest” vet att den världsbild han lägger fram inte kan kallas nazistisk – den är nationalistiskt konservativ, och han uttrycker sig på ett sätt som konservativa svenska akademiker och politiker kunde göra fram till, säg, 1942. Han citerar också påfallande många källor – flera av dem svenska, och ännu fler av dem är webbsajter och böcker som spelat stor roll i framväxten av den svenska högerextremismen.

Det brott Behring Breivik utfört är till sin omfattning och med tanke på den skada som gjorts något unikt i Nordens historia. Det innebär att vi alla måste fortsätta granska det, under lång tid, även om det fortsätter att göra ont. Vi måste fortsätta diskussionen kring hans handlingar om vi vill undvika att han ska lyckas i sitt uppsåt att skada samhället i grunden. Under kommande år måste vi fortsätta att granska de idéer han umgåtts med – och det irrationella hat mot socialdemokratin som ligger bakom de politiska morden i vår del av världen. Att konstatera att så är fallet handlar inte om att göra partipolitik utan att slå fast fakta.

Men jag vill ta fasta på något annat, en likhet mellan Abdulwhab och Behring Breivik som Malik inte nämner. Den uppenbara länken dem emellan är hatet mot det moderna. Deras attentat handlar, i bägge fallen helt uttalat, om att föra samhället tillbaka till tidigare, fördemokratiska faser. Det är vad de vill uppnå. Det är precis den skräck för det moderna som vi finner hos de nationalister i Sverige som varnar för demokratin under tio- tjugo- och trettiotalen; demokratin är upplösande, den river ned gamla gränser, den släpper fram “fel” människor till makten. Och den släpper in De Andra. Demokratin är kladdig. Den blandar det som inte ska blandas. Och motsatsen till demokrati är Renhet.

Om det är någon självkritisk slutsats vi kan dra av vad som skett tror jag det är att vi blivit oförlåtligt dåliga på att tala om demokratins innehåll. De kodord vi förenar med demokratin – öppenhet, jämlikhet, yttrandefrihet – har tillåtits förfalla till högtidsord med smak av Evighet och Himmelrike. Vi måste förstå att demokratin i vår del av världen ännu är ung. I Sverige firar vi i år nittioårsminnet av det första demokratiska valet. Ändå tar vi det mesta av demokratins tankeinnehåll för givet – tills vi ställs inför en attack mot det demokratiska samhället. Jens Stoltenbergs ord om att bemöta våldet med mer demokrati, mer öppenhet, mer humanism var exakt rätt ord i krisens centrum. Men hur gör vi då det?

Jag har på fler sätt än jag själv vill erkänna fått min världsbild formad av 1980-talet – det decennium som avslutas med 1989 och murens fall. En av de tankar som genomsyrade decenniets idédebatt – i alla fall där jag befann mig – var utopikritiken. Det var en sammansatt diskussion där man bit för bit plockade ned tanken om att det fanns idéer värda att mörda för. Böcker som André Glucksmanns Kokerskan och kannibalen och Bernard Henri-Lévys Barbari med ett mänskligt ansikte var filosofiska bästsäljare. Med stor vältalighet plockade Glucksmann ned sin egen 68-generations alla förhoppningar. Därefter började han själv propagera för utplacerandet av en massa kärnvapen överallt i Europa och föll in i högstämd kalla kriget-retorik. Men det fanns andra och ännu levande exempel på hur denna nyktra utopikritik såg ut.

Själv reste jag runt på Nordirland och läste in mig så som andra fördjupat sig i Vietnamkrig eller i Mellanösternkonflikt. Också i Sverige mötte man ofta en lite luddig tanke om att IRA hade en oklar men dock rätt på sin sida – för att de antogs försvara den katolska minoritet i Ulster som länge förtryckts enligt alla konstens regler.

Men sådan såg inte verklighetsbeskrivningen längre ut i den musik, de romaner och de filmer som började göras av en ny generation. Här fanns en leda och ett äckel inför en berättelse om Nationen i vars namn det var rätt att offra andras liv. I slutet av U2:s konsertfilm Rattle and Hum från 1987 ska bandet spela “Sunday, Bloody Sunday” för en amerikansk publik, samma dag som IRA detonerat den bomb i Enniskillen som kostade elva människors liv och skadade hundratals. Mitt i sången avbryter sig Bono och säger: “Jag är trött på amerikansk-irländare som vill prata om ‘revolutionen hemma’ och om det ärofulla i att dö för revolutionen – de talar aldrig om det ärofulla i att mörda för revolutionen. Fuck the revolution!” Det var ett formativt ögonblick så gott som något för en särskild generationserfarenhet.

Hur formulerar man sitt äckel inför det politiska våldet, inför övergrepp, hur påminner man om den enskilda, anspråkslösa människans odefinierbara värde? Kanske som Belfast-författaren Robert McLiam Wilson gör i sin roman “Ripley Bogle” från just år 1989:

Tänk på att döda någon. Kom igen. En kille. En stackars trist jävel. Vemsomhelst. Tänk på att döda honom. Ta den tid ni behöver. Tänk på det. Tänk på hans liv, hans mamma och pappa. Tänk på hans barn. Tänk på alla han legat med, de bröst han kysst, de lår han nypt i, allt sådant där. Tänk på hans tandvärk, hans förstoppning, hans ölmage. Tänk på böckerna han inte läst, människorna han inte mött och platserna han inte sett. Tänk på hans fåfänga och förbiseenden, hans girighet och egoism. Tänk på hans flit och hans vänlighet, hans mildhet och ömhet. Tänk er in i när han köper sina omoderna skor och sina plågsamt billiga kavajer. Tänk på hans dåliga skämt och pinsamma stunder. Tänk på hans babyspråk och tänder, hans termos och smörgåsar, hans fotografier, hans obetalda räkningar, hans möbler, hans handstil, hans skalliga fläck, hans favoritmat, hans cigaretter, hans fotbollslag, hans smutsiga strumpor, hans ansikte och hans levnadsbana. Tänk på honom. Tänk på hans liv. Tänk på att döda honom. Tänk på det. (Svensk översättning av Eva M. Ålander)

Litteraturen är utan tvekan en av de platser där vi möter den insikt om de reellt existerande människornas rikedom och elände som är humanismens kärna. Jag tror inte att det är en slump att romankonsten i sin modena tappning växer fram parallellt med idéerna om det demokratiska samhället. Det som är typiskt för romanen är att den alltid rymmer flera berättelser, flera perspektiv, världen sedd ur flera människors ögon – och att man i romanens form lär sig att de olika berättelserna inte går ihop, utan måste tillåtas existera sida vid sida. Man kan till och med formulera det såhär: romanen räddar oss från berättelserna. Men är det något som gör mig illa berörd i nutidens politiska landskap så är det utopiernas återkomst; tanken på att det kan och bör finnas ett renhetens landskap, där vi gjort oss av med det ena eller det andra som inte passar oss. Bakom varje övergrepp och varje massaker i modern tid finner vi drömmen om det Rena. En renhet som varken är mer eller mindre än destillerad ondska.

Det enda möjliga svaret på handlingar av det slag som Abdulwhab och Behring Breivik utsatt våra samhällen för är just detta att vi alla, i varje ögonblick, vid kaffebordet, på arbetet, i busskön eller på tidningssidorna och i talarstolarna ständigt ställer de verkliga, existerande människor vi ser omkring oss framför varje bild av det Rena Landet. Som aldrig existerat. Det kan till exempel innebära att du måste förhålla dig till de verkliga muslimer du har runt omkring dig och inte till “Islam som hot”.

Den samhällslösning vi odlat i de nordiska välfärdsstaterna har hittills stått rycken för de inslag av politisk terror som flammat upp också här. Jag kan inte se att det är något att blygas för att vi hittills inte hört några rop på hämnd eller på en inskränkt yttrandefrihet, vare sig i Sverige eller Norge. På så vis är jag stolt över att leva i ett land som ibland hånfullt avfärdats som “mellanmjölkens pragmatiska land”.

Jens Stoltenbergs ord om “mer öppenhet, mer demokrati, mer humanism” var något som vann anklang hos nästan alla. Vad lägger vi i de orden? Det är utmaningen, att hitta de ord och det motspråk mot terrorns renhetsdrömmar. Som bär upp den demokrati som ännu tycks vara obscen för många. Att finna det språket och odla det är enda vapnet mot sådana som Anders Behring Breivik.

Published 7 October 2011

Original in Swedish
First published in Stavanger International Festival of Literature and Freedom of Speech, 24 September 2011 (Swedish version)

© Ola Larsmo / ICORN Eurozine

PDF / PRINT

recommended articles