Mellan lagens bokstäver och hbt-rörelsens verklighet

22 September 2016
Read in:
Två år efter att de Europavänliga protesterna på Majdan inleddes antog det ukrainska parlamentet en lag mot diskriminering på grund av "sexuell läggning". Som en del i förhandlingarna om EU-medlemskap lovades ukrainarna visumfria resor inom unionen i utbyte mot skydd för homosexuella – ett köpslående där relationerna till EU respektive Ryssland styrt benägenheten att garantera minoriteters rättigheter.

När Ukraina 2013 stod inför att teckna ett avtal med EU som bland annat skulle ge ukrainare möjlighet att resa utan visum inom unionen, var villkoret att landet skulle anta ett omfattande lagstiftningspaket mot diskriminering som också innebar ett uttalat förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Men något sådant lagstadgat skydd mot diskriminering garanterades inte hbt-personer vare sig under regeringen Azarov som ledde landet 2013 – före Majdan – eller 2014 under den nya regering som tillträdde efter Majdan. Detta berodde på motståndet mot lagstiftningen från vissa partier i parlamentet, samordnade lobbyinsatser från kyrkliga organisationer och gräsrotsrörelser inom den religiösa högern. Efter påtryckningar från Europeiska kommissionen och medborgerliga protester förbjöds slutligen diskriminering av arbetstagare på grund av sexuell läggning i november 2015, två år efter Euromajdan. I dessa protester förenades hbt-aktivister med andra medborgare. Men kan lagstiftningen uppfattas som ett tecken på att den konservativa konsensus kring hbt-rättigheter som grundlades under Viktor Janukovytj är på väg att urholkas?

Strider före Euromajdan

Inställningen till homosexualitet har bidragit till en kulturell klyfta mellan de västeuropeiska länderna – det vill säga de länder som var EU-medlemmar före den stora utvidgningen – och de östeuropeiska länder som anslöt sig till EU i och med den. EU-utvidgningen komplicerades av att många länder i Östeuropa hade svaga demokratiska institutioner (ett arv från sovjettiden) och brast i tillämpningen av mänskliga rättigheter. För Ukraina var hbt-rättigheter länge en stötesten i de politiska förhandlingarna med EU. I Ukraina märks en negativ inställning till homosexuella inte bara hos allmänheten (vilket framgår av opinionsundersökningar och statistiska uppgifter om hatbrott mot hbt-personer), utan också i den politiska diskursen och i lagstiftningsarbetet. Majoriteten av de ukrainska politikerna agerar på huvudsakligen två sätt: antingen undviker de att uttala sig i frågan eller så stöder de diskursen om de traditionella värden som anses skilja Ukraina från Europa.

Mellan 2011 och 2013 lades flera förslag till lagar “mot propaganda” (lagarna 8711, 10290 och 10729) fram i det ukrainska parlamentet. Den mest kände motståndaren till “homosexpropagandan” är Vadym Kolesnisjenko, en före detta parlamentsledamot från Krim som numera är medlem av det ryska nationalkonservativa partiet Rodina. Det bör dock noteras att ledamöter från alla fraktioner som var representerade i det ukrainska parlamentet från slutet av 2012 till hösten 2014 (den så kallade sjunde sessionen) bidrog till att ta sådana initiativ “mot propaganda”. Även om det aldrig röstades om dessa initiativ – på grund av kritik från internationella organ som exempel FN, EU och människorättsorganisationer – gjorde mediegenomslaget att uttrycket “homosexpropaganda” blev vanligt i den politiska och offentliga diskussionen. Samtidigt debatterades och godkändes liknande lagar “mot propaganda” i Ryssland.

År 2013 hamnade en lag till stöd för hbt-rättigheter för första gången på dagordningen i Ukraina. Tillkomsthistorien är lång. Under 2010 utarbetades en handlingsplan för viseringsliberalisering – det vill säga att kravet på visum för ukrainska medborgare som reser till EU hävs – vilket innebar flera förändringar i ukrainsk lagstiftning. Planen innehöll krav på anpassning av ukrainsk diskrimineringslagstiftning till europeiska normer. Under de följande fem åren förmedlade sakkunniga från EU denna europeiska standard i form av förteckningar över konkreta rättsliga normer att ta hänsyn till, vilka sedan togs upp i de årliga lägesrapporterna om Ukrainas arbete med att uppfylla kraven. Bland andra rättsliga normer som vid upprepade tillfällen omtalades i dessa rapporter (och som till stor del godtogs under dessa år) fanns ett krav om ett uttalat förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning, på det sätt som det fastställs genom rådets direktiv 2000/78/EG om inrättandet av en allmän ram för likabehandling.eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=celex%3A32000L0078.

Likaså var skydd av hbt-personer ett av kraven inför undertecknandet av det associeringsavtal som debatterades samtidigt som viseringsliberaliseringen. Associeringsavtalet innehåller inga uttalade hänvisningar till hbt-rättigheter, men i bilaga XL till kapitel 21, “Samarbete om sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter”, fastställs att direktiv 2000/78/EG om likabehandling ska genomföras inom fyra år efter det att avtalet trätt i kraft.1I vissa EU-länder råder förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning i många fler sociala sammanhang (till exempel i fråga om utbildning och tillgång till varor och tjänster), en hållning som ännu inte införlivats i Europeiska rådets direktiv. Ett förslag till direktiv om genomförande av principen om likabehandling av personer oavsett religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning i fler sociala sammanhang har debatterats i Europaparlamentet sedan 2008, men ännu inte godkänts.http://eur-lex.europa.eu/legal-content/sv/TXT/?uri=CELEX:52008PC0426 Därför är likabehandling av arbetstagare den enda av EU:s rättsliga miniminormer som Ukraina var tvunget att anta.

Regeringen under Mykola Azarov undvek dock konsekvent att reformera diskrimineringslagstiftningen. I stället godkände den en strategi för viseringsliberalisering som saknade laga kraft. När EU:s sakkunniga inte nöjde sig med detta försök till imitation utarbetade justitieministeriet lag nr 2342 som bland många andra förändringar i diskrimineringslagstiftningen också omfattade förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Lagförslaget överlämnades till parlamentet i början av 2013, på uppmaning av premiärminister Azarov.

Förslaget hamnade genast i centrum för de politiska striderna mellan anhängare av Ukrainas europeiska integration och dess motståndare. Det innehöll en lång lista över förändringar av diskrimineringslagstiftningen, exempelvis en definition av olika typer av diskriminering, samt specifikationer av normer för domstolsförhandlingar och överklaganden som hänger samman med diskriminering. Men motståndarna till hbt-rättigheter lyckades reducera den offentliga diskussionen om lagen till en fråga om rättigheter för “sexuella minoriteter”. Motståndet mot lag nr 2342 framstod som ännu starkare än motsättningarna kring den europeiska integrationen: i detta motstånd förenades annars oförsonliga motståndare, som till exempel Kommunistpartiet och nationalistpartiet Svoboda. Det regeringstrogna Regionpartiet befann sig plötsligt i ett dilemma: visserligen borde man stötta regeringen i dess beslut att stärka banden till EU genom undertecknande av associations- och viseringsliberaliseringsavtalen, men samtidigt hade en stor grupp av partiets ledamöter genom sina politiska och ekonomiska intressen band till Ryssland och arbetet med den Eurasiska tullunionen. Därför tillkännagav Regionpartiets ledare Oleksandr Yefremov att varje ledamot fick rösta enligt sin personliga övertygelse, och att han själv inte såg lagen som något hot eftersom den genomgått “en omfattande rensning”.Oleksandr Yefremov den 3 september 2013, Regionernas parti, youtube.com/watch?v=2M6zzXq9eAU (p ryska). Inom de andra två partier som tillsammans med Svoboda utgjorde oppositionslägret rådde tveksamhet. I media spreds rykten om att Udar, under ledning av Vitalij Klytjko, var redo att stödja lagen, och på partiets hemsida publicerades flera uttalanden till stöd för den. Julia Tymosjenko och hennes parti uttalade sig inte alls i frågan.

Ett av de främsta skälen till att lag nr 2342 inte röstades igenom i parlamentet var den massiva lobbykampanj som organiserades av kyrkor, tillsammans med religiösa och pro-ryska gräsrotsorganisationer som stöds av Regionpartiets och Kommunistpartiets pro-ryska sektioner.2I flera regioner i Ukraina inledde lobbyisterna protestaktioner, varvid den största och mest framgångsrika demonstrationen hölls framför parlamentsbyggnaden i maj 2013. Till följd av dessa påtryckningar blev lagförslaget aldrig föremål för omröstning. Den icke-statliga organisationen “Ukrainas val” under ledning av Viktor Medvedjuk stödde en offentlig annonskampanj i Kiev som kopplade samman Europa med samkönade äktenskap. Lobbyisterna överöste också parlamentsledamöter och regeringsmedlemmar med brev och offentliga upprop med budskapet att ogilla lag 2342. Myndigheterna fick så många brev från motståndarna till “homodiktaturen” att frågan regelbundet kom att redovisas separat i överklagandestatistiken 2013. Den fick också betydande uppmärksamhet i medierna. Alla stora tv-kanaler rapporterade om de protester som “kristna aktivister” och “upprörda medborgare” genomförde framför parlamentsbyggnaden; likaså bevakades konservativa demonstrationer regelbundet av populära nyhetskanaler på internet.

Efter att under ett halvår ömsesidigt ha anklagat varandra för att blockera associeringsavtalet och avtalet om viseringsliberaliseringar med EU, nådde parterna en överenskommelse: de skulle inte godkänna förslaget till lag nr 2342, utan låta författningsdomstolen visa hur ukrainsk lagstiftning förbjöd diskriminering av alla tänkbara skäl, och därmed redan inkluderade sexuell läggning. Förslaget låg färdigt i juli 2013, flera månader innan Viktor Janukovytj plötsligt ändrade sig och förklarade att han föredrog den eurasiska tullunionen med Ryssland framför associeringsavtalet med EU.

I november 2013 började argument mot lag 2342 som sammanställts av pro-ryska gräsrotsrörelser användas av det politiska etablissemanget som ett försåtligt sätt att förklara för allmänheten varför Janukovytj hade valt att nu orientera sig mot den eurasiska tullunionen. I samband med ett anti-Majdanmöte beklagade sig premiärminister Mykola Azarov hycklande över att Europeiska unionen ville tvinga Ukraina att legalisera homoäktenskap – när han borde ha känt till innehållet och de rättsliga följderna av lagen bättre än någon annan.

På grund av de hetsiga debatterna under 2013 uppstod en atmosfär där frågor om sexuell läggning kunde utnyttjas som hjärnspöken i de politiska striderna. Dessutom var det sedan 90-talet vanligt med anklagelser om homosexualitet som ett sätt att svärta ner politiska motståndare i Ukraina. De flesta ukrainska politiker, oberoende av partitillhörighet och politisk uppfattning, drog slutsatsen att det låg i deras eget intresse att reagera på uttrycket “sexuell läggning” med rituella uttalanden om att de personligen var heterosexuella och stödde traditionella kristna värderingar och familjevärden. Endast ett fåtal parlamentsledamöter stödde öppet lag nr 2342. De mest kända av dem är Iryna Berezhna och Iryna Herasjenko som då företrädde Regionernas parti.

Samtidigt har “skyddet av traditionella värderingar”, som bland annat betyder att homosexuella förnekas fullvärdiga medborgerliga rättigheter, blivit en sorts statlig ideologi i Ryssland, vilken förser allmänheten med en enkel och lättbegriplig motivering för Vladimir Putins motstånd mot “väst”. På geopolitisk nivå är detta en av grundstenarna i Putins messianska påfund att rädda mänskligheten från modern europeisk degenerering.Tatiana Riabova och Oleg Riabov, "Striden mot Gayropa", övers Hanna Sandborgh, Glänta nr 1, 2016, s 71. I Ryssland är det uttalade stödet för “traditionella värderingar” ett sätt att dölja statens bristfälliga stöd till familjer och barn, samtidigt som det fungerar som ett effektivt verktyg för att vänja medborgarna vid statens fullständiga inträngande i deras liv och privata sfär.Olga Burmakova, "Pink triangle: LGBT as a symbolic figure of modern Russian politics", Ja 3/2013, s 17-20, krona.org.ua/assets/files/journal/Gendernyi-zhurnal-Ya-34-2013.pdf. I detta sammanhang kom det ursprungligen formella kravet att ändra Ukrainas diskrimineringslagstiftning att sammankopplas med den större geopolitiska konflikten mellan Ryssland och de liberala demokratierna i Europa och USA, där Ryssland använde “traditionella värden” som ett bland flera verktyg för att se till att Ukraina stannade kvar inom den ryska intressesfären.

Ändå kan försöken att förklara det massiva motståndet mot förändringarna av diskrimineringslagstiftningen 2013 inte reduceras till den pro-ryska lobbyns inflytande, eftersom det också enade de pro-europeiska krafterna. Inte heller kan det ryska ideologiska inflytandet förklara de svårigheter som arbetet med diskrimineringslagstiftningen drabbades av efter Euromajdan, då pro-europeiska politiska krafter bildade regering tack vare sin majoritet i parlamentet och Ukrainas “europeiska val” blev en normativ topos i den offentliga diskussionen

Strider efter Majdan

I maj 2014 godkände det ukrainska parlamentet lag nr 4581, som föreslagits av den tillfälliga pro-europeiska regeringen. Den hade i stort sett samma innehåll som förslaget till lag nr 2342 – med det undantaget att den saknade ett förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Samma månad översände Ukrainas högre domstol med specialisering på civil- och straffrättsliga mål ett klargörande till appellationsdomstolarna för att förtydliga att de ofullständiga förteckningarna över förbjudna skäl att diskriminera arbetstagare implicerar att sexuell läggning är ett av “övriga skäl” till otillåten diskriminering; förteckningarna återfinns i Ukrainas författning, i den ukrainska lagen om principerna för förebyggande och bekämpning av diskriminering och i arbetsrätten. Då hade frågan redan försvunnit från debatten, eftersom allmänhetens uppmärksamhet helt och hållet riktats mot Euromajdan, annekteringen av Krim och grundandet av de (icke erkända) “folkrepublikerna” i Luhansk och Donetsk i östra Ukraina.

Trots att Ukraina inte hade infört någon diskrimineringslagstiftning, inledde landet officiellt den andra fasen av handlingsplanen för viseringsliberalisering i juni 2014"Visa liberalization assessment mission visits Ukraine", 2 oktober 2014, eeas.europa.eu/delegations/ukraine/press_corner/all_news/news/2014/2014_09_30_02_en.htm. på rekommendation av Europeiska kommissionen och efter stöd från Europeiska rådet. Det bör noteras att Moldavien"Moldova: Various forms of discrimination are banned by law", www.loc.gov/law/foreign-news/article/moldova-various-forms-of-discrimination-are-banned-by-law/. och Georgien,"Anti-Discrimination Bill adopted", www.civil.ge/eng/article.php?id=27192. som också förberedde sig på att ingå avtal om viseringsliberaliseringar med EU vid samma tidpunkt, stiftade lagar som uttryckligen förbjöd diskriminering på grund av sexuell läggning, trots ett liknande motstånd från kyrkan och konservativa politiker.

De senaste två åren har den offentliga diskussionen om hbt-rättigheter svängt. I och med kriget mot Ryssland har Ukraina kommit att identifiera sig allt starkare med “Europa”, och det har blivit alltmer problematiskt att tala om “traditionella värderingar”. Så har inte heller några lagförslag med negativa återverkningar för homosexuella lagts fram för det nya parlamentet under våren 2016. Den religiösa högern och pro-ryska organisationer har försvunnit från den ukrainska offentligheten efter Euromajdan, vilket ofta förklarats med att Ryssland har slutat finansiera dem. När pro-ryska organisationer som “Nationell union” och “Ukrainas val” förlade sin verksamhet till de så kallade “folkrepublikerna” Luhansk och Donetsk upphörde också protesterna “till försvar för traditionella familjevärden”. Hemsidan som drivs av den kristet fundamentalistiska organisationen “Kärlek mot homosexualitet” uppdaterades i stort sett inte alls under sommaren 2015, medan artiklar om ohyggligheterna i “Euro-Sodom” publicerats nästan dagligen under den tidigare kampanjen mot lag nr 2342. Den religiösa högerns och de pro-ryska motståndarnas plats kom dock snart att intas av organisationer inom den nationalistiska extremhögern, som nu har börjat bedriva kampanjer mot hbt-rättigheter. Kiev Pride 2013 ledde till motaktioner från präster och högt uppsatta ortodoxa fundamentalister som demonstrerade med ikoner och kors;youtube.com/watch?v=ahoC7p-N4R8. Kiev Pride 2015 utsattes för ett bombattentat av ungdomar knutna till den paramilitära organisationen “Högra sektorn” och kampgruppen “Sich”.

Offentliga uttalanden från politiska aktörer har blivit allt mindre homofoba, inte minst därför att de mest kända motståndarna till “den homosexuella propagandan” flyttat till Ryssland. Kiev Pride 2015 innebar en tydlig vändpunkt i diskussionen om hbt-rättigheter både inom politiken och i medierna. I ett offentligt uttalande inför Pridefestivalen underströk president Porosjenko att friheten att hålla fredliga möten är en grundlagsskyddad rättighet som tillkommer varje medborgare. (Det bör noteras att den före detta presidenten Viktor Janukovytj aldrig uttalade sig positivt om hbt-rättigheter.) Två parlamentsledamöter från presidentfraktionen “Petro Porosjenko-blocket” deltog själva i Pridefestivalen. Likaså fick festivalen stöd i medierna: kända offentliga personer (artister, journalister och politiker) deltog i en kampanj i sociala medier och mediebevakningen av Pridefestivalen var välvilligare än 2013.

Förutom att organisera Pridefestivalen har hbt-rörelsens politiska arbete främst inriktats på lobbyinsatser för hbt-rättigheter inom de lagstiftande organen. Under 2014 anslöt sig hbt-organisationer till författningsutskottets arbetsgrupp för mänskliga fri- och rättigheter. De föreslog att ett förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning skulle skrivas in i grundlagen, men detta föll på kyrkornas motstånd. Hbt- och människorättsorganisationerna bidrog också till utformningen av den nationella handlingsplan för mänskliga rättigheterVad gäller den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter fram till 2020, se: www.kmu.gov.ua/document/248740672/R1393.doc (p ukrainska). som antogs i november 2015. Planen omfattar ett antal politiska reformer för att skydda hbt-gruppens rättigheter, bland annat legalisering av samkönade partnerskap. Att dessa reformer togs upp i handlingsplanen innebär visserligen inte någon automatisk garanti för att de också kommer att förverkligas, men det visar att det politiska klimatet håller på att förändras till det bättre. Trots detta lyste hbt-rättigheterna med sin frånvaro på den politiska dagordningen fram till slutet av 2015 när frågan om förbud mot diskriminering av homo-, bi- och transsexuella personer på nytt väcktes i samband med åtgärderna för viseringsliberaliseringar.

Europeiska kommissionen skulle i november 2015 presentera sin årliga utvärdering av hur långt Ukraina kommit i arbetet med att uppfylla villkoren som ställts planen för viseringsliberalisering. Parlamentet hade sålunda bråttom att godta alla lagstiftningskrav som angivits i föregående års rapport, så att visumtvånget äntligen skulle kunna slopas år 2017. I kommissionens femte årliga lägesrapport (2014) fastslogs att arbetsrätten måste ändras så att diskriminering på grund av sexuell läggning uttryckligen förbjuds. Den efterlysta ändringen fanns inte med i det slutliga förslaget till ny arbetsrätt som överlämnades till parlamentet i slutet av 2014. Inte heller fanns det något hopp om att parlamentet skulle godta den nya arbetsrätten i mitten av november. Ändringen med avseende på diskriminering, som senare kom att kallas lag nr 3342, infördes därför i den gamla arbetsrätten, dock med en garanti om att den skulle överföras till den nya lagen så snart den godkänts av parlamentet.

Kyiv, 10 November 2015. LGBT communities hold an action outside the Rada. They urge parliament to adopt laws required for visa liberalization with the European Union. Photo: Furyk Nazar/Shutterstock.com. Source: Shutterstock

Till skillnad från lag nr 2342 omfattade 2015 års lagändring med avseende på diskriminering rättigheter för transpersoner. Under 2013 hade justitieministeriet ignorerat ett förslag om just detta från hbt-organisationerna och inte tagit upp könsidentitet bland möjliga grunder för diskriminering i den förteckning som lag nr 2342 omfattar. I de påföljande diskussionerna valde hbt-organisationerna att inte kritisera bristen på skydd för transpersoner (sannolikt därför att de utgick ifrån att försvaret av sexuell läggning i sig skulle vara svårt nog). Under 2015 fick transsexuella personers rättigheter mer uppmärksamhet också i andra sammanhang. Den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter, som utarbetades under 2015, omfattade också bestämmelser om utveckling av nya förfaranden för könskorrigerande operationer på transpersoner och om transpersoners rätt att adoptera barn.

Men 2015 års lagändring med avseende på diskriminering godkändes inte när den först blev föremål för omröstning på förslag av Iryna Herasjenkos (Petro Porosjenko-blocket). I det nya parlamentet fick de tidigare motståndarna till hbt-rättigheter, Svoboda och Kommunistpartiet, lämna plats åt partiet Självhjälp, Oleh Ljasjkos Radikala parti och Oppositionella blocket (som är en uppföljare till före detta Regionernas parti). Oppositionella blocket valde att tillämpa de pro-ryska aktörernas strategi och utnyttjade hbt-rättigheterna för att misskreditera den europeiska integrationen. Partiet Självhjälp, som ursprungligen varit beroende av kristna väljargrupper i västra Ukraina, krävde en annan formulering av den lagändring som föreslagits av Allukrainska rådet för kyrkor och religiösa organisationer: “diskriminering på grund av attityder till sexuella förhållanden”, vilken enkelt hade kunnat utnyttjas av homofober för att skydda sin “rätt” att hetsa mot hbt-personer som ett uttryck för en viss “attityd till sexuella förhållanden”. Trots att Oleh Ljasjkos Radikala parti ingick i regeringskoalitionen, motsatte man sig presidenten med argumentet att lag nr 3442 avledde uppmärksamheten från viktigare frågor. Många medlemmar av partiet har också gjort sig kända för homofoba uttalanden.

Det finns flera tänkbara förklaringar till de svårigheter som uppstått i samband med godkännandet av 2015 års lagändring: 1) spänningar mellan det presidenttrogna partiet och andra fraktioner i parlamentet; 2) försök att avleda allmänhetens uppmärksamhet från andra lagar som krävs för en viseringsfri ordning och associering med EU (t ex korruptionslagar); 3) parlamentsledamöters personliga aversion mot homosexualitet; och 4) parlamentsledamöters rädsla att förlora homofoba väljare. Dessa fyra förklaringar utesluter inte varandra.

Till skillnad från 2013 kunde hbt-organisationer den här gången arrangera demonstrationer till stöd för lagförslaget mot diskriminering. Genom protesterna kom hbt-aktivister dessutom att göra gemensam sak med “vanliga medborgare” som tagit sig till parlamentet för att kräva ett godkännande av alla de lagar som är en nödvändig förutsättning för en viseringsfri ordning. Efter påtryckningar från såväl protesterande medborgare som EU-tjänstemän godkändes lagen den 12 november 2015. Enligt den sjätte lägesrapportenSjätte rapporten om Ukrainas framsteg när det gäller uppfyllandet av kraven i färdplanen för viseringsliberalisering, COM (2015) 905 final, ec.europa.eu/transparency/regdoc/rep/1/2015/SV/1-2015-905-SV-F1-1.PDF. ansågs kravet på mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter vara uppfyllt.

På slingrande vägar mot en förändring

Även om godkännandet av lagen kan framstå som ett lyckligt slut, finns det inte många skäl till optimism i fråga om hbt-rättigheter i Ukraina under det kommande årtiondet. Med tanke på att lag nr 3442 godkändes under stor yttre press kan det bli svårt att tillämpa den. Erfarenheten från andra östeuropeiska länder visar dessutom att juridiska reformer ofta leder till konservativa bakslag på det sexualpolitiska området och i den offentliga diskussionen. Dagen efter det att lagen godkänts gjorde det ukrainska parlamentets talman Volodymyr Hrojsman ett illavarslande offentligt uttalande: han föreslog inrättandet av en ombudsman med ansvar för familjefrågor och familjevärden, och hävdade att samkönade äktenskap aldrig kommer att bli verklighet i Ukraina. De spänningar som trots allt återstod mellan hbt-aktivister och andra medborgarrättsaktivister under demonstrationerna till stöd för viseringsliberalisering visade att hbt-rörelsen är och förblir en marginell politisk aktör som inte är riktigt välkommen ens i liberala kretsar. Ändå tyder godkännandet av lag nr 3342, och de offentliga diskussionerna i samband med den, att den djupt konservativa samsynen i fråga om hbt-rättigheter i Ukraina inte längre är lika stark.

I den här processen tycks den politiska diskussionen i dagens Ukraina – som är djupt rotad i de retoriska strategier som utvecklades i Ukraina före Euromajdan – inte riktigt ha hållit jämna steg med de förändringar i synen på hbt-rättigheter som skett bland befolkningen. 2013 spekulerade konservativa parlamentsledamöter öppet om att homofoba attityder i den ukrainska befolkningen kunde vara ett skäl för dem att motsätta sig lagändringen mot diskriminering och 2015 kände sig ledamöter som röstade för lag nr 3442 skyldiga att offentligt ursäkta den “synd” de begått i den europeiska integrationens namn. Och visst, föreställningen att många i Ukraina är negativt inställda till homosexualitet har stöd i flera undersökningar. Antalet personer som inte vill att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella ökade från 34 % 2002 till 49 % 2011. I den senast utförda studien, från 2013, sympatiserade 59 % med uttalandet att “homosexualitet inte bör accepteras i samhället”. Men en negativ inställning till homosexualitet är dock inte nödvändigtvis liktydig med ett motstånd mot att förbjuda diskriminering, särskilt inte om ett sådant förbud krävs för att uppnå viseringsfrihet. Under 2014 undersöktes i en annan studie inställningen till förbud mot diskriminering, och det visade sig att endast omkring 35 % av de tillfrågade var mot ett förbud och nästan 35 % var för; resten redovisade ingen uppfattning i frågan."One third of polled Ukrainians support ban on sexual discrimination", www.lgbt.org.ua/en/news/show_2374/. Den bild som så ofta målats upp av en “majoritet mot homosexuella” som inte accepterar lagar mot diskriminering återspeglar alltså snarare enskilda politikers personliga inställning än en dominerande uppfattning i samhället. Det är en föreställning som inte är på det klara med hur starkt stödet för europeisk integration faktiskt är.

Klyftan mellan den politiska debatten om hbt-rättigheter och diskussionen i den bredare offentligheten kan illustreras med ett fall från den 18 och 19 mars 2016. Vid detta tillfälle riktades en homofob attack mot den jämlikhetsfestival i Lviv som arrangerats av den Kievbaserade icke-statliga organisationen Insight. Jämlikhetsfestivalen är en serie kultur- och utbildningsevenemang (diskussioner, filmvisningar osv) med fokus på minoriteters problem (inte bara hbt-personer utan också etniska minoriteter, personer med funktionsnedsättning, internflyktingar osv). Den hölls i lokaler som hyrts på marknadsvillkor och det krävdes förhandsregistrering för att få delta. Det enda evenemang som skulle äga rum ute på gatorna var en tipspromenad med hbt-frågor på platser som på något sätt hade koppling till den ukrainska hbt-rörelsens historia.

När lokala högerextrema organisationer i Lviv fick nys om festivalen ansökte de om tillstånd hos kommunen för att anordna ett offentligt evenemang som skulle gå av stapeln samtidigt som den hbt-inriktade tipspromenaden, vilken de högerextrema strategiskt omtolkade till en “Prideparad”. De kommunala myndigheterna, under ledning av borgmästare Andrij Sadovyj, vände sig i sin tur till den lokala domstolen som beslutade att helt förbjuda offentliga evenemang den dagen.Shaun Walker, "LGBT festival in Ukraine abandoned after far-right protest". The Guardian, 20 mars 2016, www.theguardian.com/world/2016/mar/20/lgbt-festival-in-ukraine-abandoned-after-far-right-protest. Trots förbudet ställde arrangörerna inte in festivalen, eftersom övriga inslag inte kunde räknas som “offentliga möten” och därför inte heller föll under den lokala domstolens och den kommunala förvaltningens jurisdiktion.

Till sist blev det ändå så att festivalen fick ställas in. När arrangörer från Insight dagen före invigningen anlände till hotell Dnister fick de inte checka in. Hotelledningen motiverade sitt beslut med homofoba uttalanden och hänvisningar till de kommunala myndigheterna. Medan aktivisterna försökte komma överens med hotellets ledning, samlades dussintals högerextrema aktivister i närheten av hotellet. När lokala polispatruller kom till platsen brydde de sig inte alls om de högerextrema, utan beskyllde istället hbt-aktivisterna för att ha trotsat domstolens förbud mot offentliga evenemang. Först sedan aktivisterna från Insight, efter att ha fått hjälp av några parlamentsledamöter, lyckats underrätta Ukrainas rikspolischef Khatia Dekanoidze om situationen, evakuerades de från hotellet under poliseskort. De högerextrema gjorde nazihälsningar framför journalisternas kameror och drabbade sedan samman med polisen. Därefter gick de runt i staden för att kontrollera om förbipasserande tillhörde hbt-rörelsen, kastade sten och slog sönder fönsterrutor. Inga gripanden gjordes. Chefen för Lvivs distriktspolis uppgav att “samtal” skulle hållas med “ligisterna”.

Till skillnad från regeringen och polisen, som inte klarade av att skydda hbt-personers medborgerliga rättighet att arrangera och delta i offentliga sammankomster och än mindre förmådde leverera nåon fullgod offentlig ursäkt, fördömde en lång rad populära bloggare, journalister och hbt-vänliga parlamentsledamöter både de högerextrema för deras våldsattacker och regeringen för dess vanmakt.Maria Teteriuk, "Social Media as a Field of Political Struggle: Reception of the Attack on the Festival of Equality on Ukrainian Facebook", tal vid Institut für die Wissenschaften vom Menschen, 13 april 2016, www.iwm.at/events/event/framing-sexual-citizenship. Även de som likt Yuri Butusov, redaktören för den populära nyhetssajten censor.net.ua, beskyllde hbt-aktivister för dåligt tajmade “provokationer” just före folkomröstningen i Nederländerna (som var avgörande för ratificeringen av associeringsavtalet mellan Ukraina och EU), medgav att alla medborgare har samma rätt till mötesfrihet, och att huvudansvaret för att Ukraina internationellt förlorat anseende efter upplösningen av Jämlikhetsfestivalen vilar på regeringen.

Ukraina har bestått EU:s lackmustest för demokrati och förbjudit diskriminering på grund av sexuell läggning – även om det haft mycket att göra med att frågan kopplats samman med den övergripande politiska situationen och konflikten med Ryssland. Den politiska förändringen i synen på hbt-rättigheter möjliggjordes alltså trots att den negativa inställningen till homosexualitet alltjämt är stark. Fallet med diskrimineringslagstiftningen i Ukraina visar att samhälleliga utvecklingsprocesser aldrig är linjära. Likt förändringar i en människas personliga beteende kan förändringar i politiska system uppträda av “fel” skäl (exempelvis inte därför att jämlika medborgerliga rättigheter för hbt-personer anses viktiga, utan därför att kunna resa inom EU utan visum är något åtråvärt). Motstånd är inte på något enkelt sätt antonymen till övermakt. Båda dessa fenomen kan utan vidare uppträda inom samma system av maktförhållanden, och kan rentav representeras av samma personer.

  1. Associeringsavtal mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Ukraina, å andra sidan, Europeiska unionens officiella tidning, 29 maj 2014. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:22014A0529(01).
  2. De tre stora ukrainska kyrkorna (Ukrainska ortodoxa kyrkan – Kievpatriarkatet, Ukrainska ortodoxa kyrkan – Moskvapatriarkatet och Ukrainska grekisk-katolska kyrkan) och Allukrainska rådet för kyrkor och religiösa organisationer motsatte sig lagen och krävde vid möten med parlaments- och regeringsföreträdare att den skulle ogillas.

Published 22 September 2016

Original in English
Translation by Tommy Andersson
First published in korydor.in.ua, 9 November 2015 (Ukrainian version); Eurozine (extended English version); Glänta (Swedish version)

Contributed by Glänta
© Maria Teteriuk / Glänta / Eurozine

PDF / PRINT

recommended articles