Ett jugoslaviskt Atlantis

16 September 2016
Read in:
De länder som för tjugofem år sedan lämnade federationen Jugoslavien har paradoxalt nog blivit mer nationalistiska samtidigt som de gladeligen inlemmar sig i Europeiska unionen. Den slovenska författaren Aleš Debeljak ställer i en personlig essä två överstatliga federationer bredvid varandra och svarar kosmopolitiskt på frågan om hemmahörighet.

Jag skriver det här till mitt eget försvar. Jag är en bohemisk borgare, en läsare och författare som skulle vilja att allt var som förut, bara annorlunda. Varför skriver jag om ett land som inte längre finns? Jag lever i en värld som inte intresserar mig, samtidigt som jag förblir engagerad i det som gått förlorat, det som förblir mitt hem.

Mitt hem finns någonstans mellan Zelena jama, den gamla arbetarstadsdelen i Ljubljana, och flera andra städer på Balkan, i Europa och Amerika dit jag har band tack vare familj, vänner och mitt arbete. Jag föddes på juldagen 1961 i en enrumslägenhet i Ljubljana, då en del av Jugoslavien. Mina unga föräldrar kom från landet. Under åren efter andra världskriget lämnade de sin hemby i Krains skogar, för att söka ett bättre liv i stan.

The Ljubljanica river, Ljubljana, Slovenia, May 2012. Photo: Zupec. Source: Wikimedia

Sin socialistiska fattigdom till trots gav Ljubljana mig fantastiska barn- och ungdomsår. Det var där jag gick på idrottsgymnasium och det var där jag i maj 1985 tog examen i litteraturvetenskap och filosofi vid universitetet i Ljubljana. Jag rakade av mig skägget och mustaschen som jag odlat som student och reste sedan för första gången till Amerika för att genomgå en initiationsrit i form av en två månader lång resa med Greyhoundbuss från Atlanten till Stilla havet längs Interstate 80. I augusti 1988 reste jag till Amerika igen, denna gång för doktorandstudier. Jag reste dit på ett jugoslaviskt pass. Jag disputerade i politisk filosofi vid Maxwell School of Citizenship and Public Affairs i New York. Fem år senare reste jag hem igen på ett slovenskt pass. Jag återvände till min hemstad men inte till mitt hemland. Och lika mycket som den våldsamma upplösningen av landet jag fötts i hade mina erfarenheter i Amerika förändrat mitt liv.

Jag träffade min blivande fru i Brooklyn. Vi gifte oss i oktober 1993 och fick så småningom tre barn. Vi bodde i hyreslägenheter i Budapest, San Francisco och Chicago: en ny främmande stad vart femte år, vår egen femårsplan. Vårt hem, vår ständiga tillflyktsort, ligger på Zvezna ulica (Unionsgatan) i stadsdelen Zelena jama i en del av Ljubljana som heter Moste. Men spelar namnet på gatan verkligen någon roll? I området där vi bor finns gator med namn som Proletärgatan, Partisangatan, Förstamajgatan, Fabriksgatan och Samhällsgatan: här kan man verkligen säga att namnet förebådar något, nomen est omen. Trots nydragna statsgränser och förändrade politiska och ekonomiska system har vår gata behållit namnet den fick efter andra världskriget. Den socialistiska federativa republiken Jugoslaviens historia är en del av min adress, en del av min hemvist. Det råder inget tvivel om det. Den nya slovenska statens tjänstemän tvivlade däremot när de efter 1991 utfärdade nya papper, inklusive ett nytt födelsebevis, åt mig och alla andra medborgare, utom åt dem som “raderats”. Under rubriken “födelseland” hade byråkraterna gömt Jugoslavien bakom tre skamfyllda streck.

Jag skäms inte. Jag föddes i Jugoslavien och jag växte upp där. Det var i Jugoslavien jag fostrades, det var där jag internaliserade de koncentriska cirklar som utgjordes av olika kulturer och språk, religiösa traditioner och nationella mytologier, politiska och sociala idéer. Jugoslavien var en politisk gemenskap som uttryckligen bildades som en transnationell union av republiker eller länder. Sedan 1991 lever slovenerna i en enhetlig och oberoende stat, och 2004 gick de frivilligt med i ännu en överstatlig union: Europeiska unionen.

Liksom forna Jugoslavien är EU en politisk gemenskap som uttryckligen etablerats som en transnationell union av nationalstater, och båda dessa politiska förbund kännetecknas av ett demokratiskt underskott. EU saknar förvisso en personkult liknande den kring Tito (vem är det nu igen som är ordförande för Europeiska kommissionen eller Europeiska rådet?). Och medlemsstaterna i EU verkar inom det kapitalistiska systemet medan republikerna i det forna Jugoslavien verkade inom det socialistiska. Men som det gamla kalla kriget-skämtet lyder: medan kapitalism innebär att människor exploaterar andra människor, gäller det omvända för socialismen.

Jag tillhör en av få privilegierade generationer som föddes och växte upp i Jugoslavien. Vi var priviligierade vad gäller kulturell mångfald, något som underbyggdes av dåtidens läroplan men lika mycket av våra personliga erfarenheter. Vårt vidsträckta hemland sträckte sig från Triglav i Slovenien till floden Vardar i Makedonien, från Donau till Alperna, från Adriatiska havet till den pannoniska slätten. I Jugoslavien formades människors identiteter dels genom kontakt med den egna republikens och nationens kultur och dels genom kontakt med andra etniciteter och kulturer inom det federala hemlandet bortom nationsgränserna. Jag tvivlar på att mina yngre landsmän, som fostrats inom den självständiga staten Slovenien och EU, har kunnat utveckla liknande band till ett enat och fritt Europa, som nu är slovenernas hemland i en bredare kontext. Idag är Europeiska unionens motto “förenade i mångfalden”, ett motto minst lika svårfångat som “broderskap och enighet” var i det forna Jugoslavien. Båda ideologierna utgör en duk på vilken nationer och individer projicerar sina egna begär och förväntningar, en berättelse om en sammanslutning som vill vara mer än sina delar. Och medan jugoslavismen har fallit, inger “europismen” fortfarande en bräcklig förhoppning om att dess långtgående, allomfattande, utopiska agenda ska tilltala majoriteten av dess medborgare och Europas folk.

Är det osmakligt att likställa Jugoslavien med EU? I viss mån är det kanske det. Men sätter man den politiska aspekten av Titos Jugoslavien inom parentes och jämför den jugoslaviska och den europeiska unionen ur ett kulturellt perspektiv finns det förvånansvärt många paralleller att dra. Inom båda unionerna finns de abrahamitiska religionerna (judendom, katolicism, protestantism, ortodoxi, islam) representerade, liksom olika etniska minoritets- och majoritetsgrupper eller “nationaliteter”. Det talas olika (på federal nivå jämbördiga) språk, det finns olika alfabet, arv från antiken och medeltiden i form av de romerska och bysantinska imperierna, den ortodoxa kristendomens mysticism och västkristendomens rationalitet, för att inte tala om renässansen, humanismen och upplysningen. Också vad gäller de muslimska befolkningsgrupperna är parallellerna anmärkningsvärt tydliga. Historiskt sett har muslimer i Jugoslavien kontinuerligt utgjort en del av befolkningen i nästan alla republikerna, inte bara i Bosnien och Hercegovina. Det enda skamliga undantaget är Slovenien, dit muslimer började anlända för att söka arbete så sent som på 1960-talet, medan dess judiska befolkning hade fördrivits redan under medeltiden. Slovenien hade således ett tvivelaktigt rykte om sig att vara den religiöst och etniskt mest homogena av de jugoslaviska republikerna.

Balkan är ett samlingsnamn för alla de områden där det osmanska rikets undersåtar en gång bodde i geografisk och historisk kontinuitet. Både Jugoslavien och EU har inslag av kulturer från Balkan, i form av traditioner som fortfarande bär spår efter sultanens femhundra år långa styre. När Rumänien och Bulgarien, Balkans så kallade rhythm and blues-sektion, anslöt sig till den europeiska orkestern den 1 januari 2007 var Grekland inte längre den enda i huvudsak ortodoxa medlemmen i EU. Båda de nya medlemmarna är ortodoxa och i Bulgarien finns en betydande inhemsk muslimsk befolkning.

Dubbelt medborgarskap är den rättsliga och politiska ram inom vilken förbindelserna mellan enskilda medborgare, nationer och stater inom EU regleras. Det dubbla medborgarskapet tillåter en enskild individ att utveckla band till nationalstaten och Europa på samma gång. Både struktur och praxis i detta arrangemang är helt och hållet jämförbara med Jugoslavien, där varje individ var medborgare i den republik där han eller hon hade permanent uppehållstillstånd samtidigt som han eller hon var medborgare i den federala staten. Titos Jugoslavien lånade idén om dubbelt medborgarskap från det “nationernas fängelse” som kritiker brukade kalla den österrikisk-ungerska monarkin. Det habsburgska imperiet kollapsade 1918, något som bland annat ledde till bildandet av Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, omdöpt till Jugoslavien 1929. Josip Broz Tito, kommunistisk aktivist och karismatisk gerillaledare, tillika populistisk statsman, hävdade att det andra, socialistiska, Jugoslavien föddes i maj 1945 ur det tomrum som uppstod efter segern över de fascistiska och nazistiska ockupationsmakterna. Vid denna vändpunkt avfärdades ländernas hela historia som genomrutten borgerlig kultur, en karakterisering som ledde till rättsvidriga massavrättningar av förmodade representanter för denna kultur efter krigets slut. Fler dödades under våldsutbrotten efter krigets slut än under de långa krigsåren.

Tito, den nye ledaren, inspirerades av en rad olika politiska stilar och strategier, varav några från habsburgarnas kejserliga hov. Det var till exempel där den jugoslaviske diktatorn fann rekvisita till sitt så kallade Hochstaplerei, förkärleken för pompa och ståt, liksom idéer om hur skillnader mellan olika religiösa och nationella gemenskaper ska hanteras, samtidigt som de erbjuds en relativt fridfull tillvaro under en enad politisk regim. Svaghet skulle omvandlas till en dygd. Åsikterna gick isär om vilka metoder som borde tillämpas i jakten på mångfald och enighet. Hur skulle den ideologi se ut som lyckades överskrida religiösa, språkliga och nationella kulturer utan att avskaffa dem? Vilka åtgärder krävdes för att uppnå dess övergripande mål?

1971 blottlades det jugoslaviska projektets begränsningar i samband med massiva nationalistiska demonstrationer i Zagreb, protester från den nya vänstern i Belgrad och – i mycket mindre utsträckning – i Ljubljana. Genom förtryck och eftergifter hade habsburgarna lyckats kontrollera de nationalistiska strävandena i de stater som utgjorde det österrikiska imperiet. Tito förlitade sig på samma metoder. Han såg till att de kommunistiska ledare som förespråkade politiska reformer plockades bort ur de enskilda republikernas regeringar. Samtidigt försvagade den jugoslaviska konstitutionen från 1974 de federala institutionerna. Det var bara den jugoslaviska folkarmén som växte i betydelse, som ett bålverk för den politiska regimen och statens enighet, medan republikerna å andra sidan blev praktiskt taget oberoende i ett antal frågor. Men som vi numera vet fungerade den despotiska “morot och piska”-taktiken, som den jugoslaviske ledaren lånat från sina föregångare i Habsburg, bara ett tag. På sikt kom det jugoslaviska federala systemet att kollapsa.

Efter Titos död 1980 återspeglades de ledande jugoslaviska politikernas totala fantasilöshet i deras andefattiga, meningslösa stridsrop: “Efter Tito, Tito!” Jugoslavismen, den sammanhållande ideologin, ersattes stegvis av militant nationalism, i Serbien mer än någon annanstans. När Slobodan Miloševic, den jugoslaviska katastrofens arkitekt, formulerade sitt chauvinistiska program om att “förena alla serber i en serbisk stat”, fanns det inte mycket att välja på för eliterna i de övriga jugoslaviska republikerna.

Precis som många andra slovener ansåg jag att det nationalistiska kravet på en egen stat var det minst dåliga alternativet. I slutet av 1980-talet hade invånarna och politikerna i Slovenien i själva verket inte ryckts med av nationalismen. Vi strävade inte aktivt efter att lämna Jugoslavien. En mängd olika alternativ lades fram där Jugoslavien skulle fortsätta existera som stat: en lösare federation, en asymmetrisk konfederation, en uppdelning i kantoner enligt schweizisk modell, ett “samvälde” à la Storbritannien. Alla dessa förslag hamnade i papperskorgen under Miloševics skrivbord. Det var först sedan Serbien arrogant förkastat alla förslag som den allmänna opinionen i Slovenien vände sig mot att fortsätta vara en del av Jugoslavien. Efter Miloševics uppseendeväckande tal vid firandet av sexhundraårsdagen av slaget vid Trastfältet i Kosovo den 28 juni 1989, stod det klart att han såg Jugoslavien post-Tito som “en fortsättning av Serbien med andra medel”. Den anspråkslöse kommunistiske tjänstemannen hade förvandlats till en passionerad, rent av fanatisk, nationalistisk ledare.

Skurkens sista tillflykt

Europatanken i form av en ideologi om solidaritet och sammanhållning mellan Europas olika nationer och folk, strävar efter att övervinna enskilda uttryck för nationalism. Det är ett ädelt mål. Men när det gäller ett fritt och enat Europa förmår inte viljans optimism besegra förnuftets pessimism. Jag är rädd att EU, precis som Jugoslavien, kommer att visa sig vara ett misslyckande i det långa loppet, såvida man inte hittar ett sätt att förhindra de mäktigaste medlemsländernas dominans.

I Jugoslavien var det den största nationen, Serbien, som dominerade de övriga. I EU är det Kerneuropa – de ursprungliga länderna i den europeiska gemenskapen, särskilt Tyskland, Frankrike, och Benelux-länderna – som förespråkat “de två hastigheternas politik”. Bakom en fasad av ofrånkomliga ekonomiska krav har man velat bevara den gamla uppdelningen mellan det snabba, utvecklade väst och det långsamma, underutvecklade öst på den europeiska kontinenten. Länderna på västra Balkan – Albanien och länderna i forna Jugoslavien minus Slovenien – går ur det här perspektivet på tomgång.

Nationalismen har blivit så framgångsrik eftersom den presenterar den enda stora berättelsen om medlemskap i ett samhälle där historien har blivit naturaliserad. Enligt den nationalistiska berättelsen upplevs det som i själva verket formats av samhället som naturgivet, en process som inleddes sedan de ryska, habsburgska och osmanska imperierna gått under. Europas karta ritades om helt och hållet efter 1918. Många nya länder uppstod som antingen blev självständiga för första gången (Jugoslavien, Tjeckoslovakien) eller återfick sin självständighet inom nya gränser (Ungern, Polen). Idén om den starka nationen blev statsideologi. De delar av olika nationella gemenskaper som hamnade innanför nyligen dragna statsgränser gavs den nedsättande beteckningen “etniska minoriteter” och den nya nationalistiska andan gav medlemmarna i dessa grupper två alternativ: antingen assimileras med majoritetsgruppen eller försvinna.

Vid sidan av Ivo Andrics novell “Ett brev år 1920” från 1946, finns ytterligare ett profetiskt litterärt verk som handlar om “det andra Jugoslavien”: I essäsamlingen Anatomilektionen från 1978 ger Danilo Kiš en precis skildring av de nationalistiska ideologiernas essens, flera decennier innan nationalismens brutala kraft faktiskt slet sönder Jugoslavien:

Rädsla och avund. En definition, ett engagemang som inte kräver någon ansträngning. Helvetet utgörs av de andra (ur ett nationalistiskt perspektiv naturligtvis) och allt som inte är mitt (det serbiska, kroatiska, franska) är främmande för mig. Nationalismen är banalitetens ideologi. Nationalismen är sålunda en totalitär ideologi, medan en nationalist […] är en ynkrygg som inte erkänner sin feghet.

I den postimperiala tidsåldern blev nationalismen, eller “skurkens sista tillflykt”, som Samuel Johnson kallade den, en ursäkt för etnisk rensning. Riga och Rijeka, Lviv och Ljubljana, Budapest och Bukarest, Vilnius och Warszawa, Zagreb och Prag: före första världskriget fanns det i alla dessa städer många och stora etniska och religiösa grupper. Vid nittonhundratalets slut var den demografiska situationen långt mindre intressant. Mångfalden hade ersatts av nationell homogenitet.

Man kan säga att de europeiska folken har tre saker gemensamt: omvändelsen till kristendomen, bruket av organiserat våld och nationalism. Innan revolutionerna på sjuttonhundratalet, då folket reste sig mot de styrande, existerade inga nationer i ordets moderna betydelse. Men vid sjuttonhundratalets slut och artonhundratalets början lade de bildade eliterna i olika delar av Europa sig till med att låta nationalstaten avgöra vilken gemenskap en person tillhörde.

Nationen etablerade en gemenskap vars band inte utgjordes av en gemensam monark eller av en gemensam tillhörighet i form av religion, geografi eller klass. Nationen existerade oberoende av dynastiska, ekonomiska eller militära förändringar: en del slovener kunde under nittonhundratalet ha varit bosatta i fyra olika stater utan att någonsin ha lämnat sin hemby. För att lämna “furstendömenas Europa” till förmån för ett “nationernas Europa”, var det nödvändigt att radikalt förändra de europeiska folkens mentalitet och föreställningsvärld. Man var tvungen att övertyga dem om att de utöver sin välkända och tydliga lokala identitet även hade en nationell sådan. Nationsbegreppet har alltså inte alltid varit lika självklart som det är idag. I början av sjuttonhundratalet hade en fiskare från Primorska och en vinodlare från Steiermark i Slovenien ungefär lika mycket gemensamt som en preussisk junker och en bayersk boskapsuppfödare: det vill säga väldigt lite. Människor i Europa byggde med andra ord en gång i tiden sin identitet på anknytning till en yrkesverksamhet, religion, stad eller region, ofta en mycket påtaglig gemenskap. Det var alltså en i jämförelse abstrakt identitet – den nationella – som de kulturella, ekonomiska och politiska eliterna i olika regioner lanserade som grund för det gradvisa upprättandet av gemensamma intressen.

Skapandet av slovenska, tyska och andra nationella identiteter krävde en väl genomtänkt berättelse om ett gemensamt ursprung och verktyg som förmedlade dessa identiteter från generation till generation. Eliterna – särskilt de som hade intresse av att grunda en nationalstat – använde sig av skol- och värnplikten liksom av massmedier och skönlitteratur. Almanackor, kalendrar, statistiska tabeller, tidningar, tidskrifter, handböcker och andra publikationer blev allmänt tillgängliga i en tid präglad av artonhundratalets industrialisering och modernisering. Steg för steg ersattes grodperspektivet – föreställningen att en individs identitet etablerades “underifrån” och helt och hållet utgjordes av mellanmänskliga relationer, vare sig man befann sig i en stad eller på landet – med ett fågelperspektiv, det vill säga idén om att en individs identitet bestämdes “ovanifrån”, där människor långsamt lärde sig att vara medlemmar i en större gemenskap, en gemenskap som kom att kallas nation.

Enkelt uttryckt måste berättelsen om nationen existera i människors medvetande innan den kan förena dem på ett slagfält eller en fotbollsplan. Men varför är nationalismen så förförisk? Därför att den på ett snyggt och enkelt sätt kan kondenseras till en enkel formel, en formel som talar till en persons patriotism och utlöser en känslomässig reaktion som på ett ögonblick gör honom större än han är som individ. Nationens idéer blir således snabbt idén om Nationen – en metafysisk idé som måste bevaras med alla till buds stående medel, inklusive de som är moraliskt förkastliga.

Men, man vinner ingenting på att föraktfullt knuffa alla sorters nationalism in i den natt där alla kor är svarta, för att parafrasera Hegel. Nationalism har nämligen tre olika betydelser. För det första är det en folkrörelse som strävar efter att vidmakthålla den egna gruppidentiteten. För det andra är det en nations strävan efter att tillgängliggöra redskap för politisk suveränitet, det vill säga en stat. För det tredje innebär nationalism etnisk chauvinism. Med den metafysiska idén om till exempel “tyskhet” eller “slovenskhet” som ursäkt blir en rival eller motståndare en fiende och berövas sin mänsklighet. När en nations medlemmar tror sig vara bättre än andra, förvandlas nationalism till etnisk chauvinism och som sådan oacceptabel.

Karl Schurtz var en tysk revolutionär som emigrerade till Amerika på artonhundratalet. Han deltog i det amerikanska inbördeskriget och blev sedermera en amerikansk politiker som slog huvudet på spiken när han förkunnade: “my country, right or wrong.” Schurtz ord läses vanligtvis som ett exempel på nationalistisk blindhet, men måste läsas i sin helhet. Det är den därpå följande, och så gott som alltid utelämnade meningen som gör den föregående fullt förståelig: “When right to keep it right, when wrong to set it right.” Yttrandet i sin helhet uppmanar alltså till en nödvändigt kritisk hållning till sitt hemland.

Ur ett historiskt perspektiv bekämpade nationalismen kyrkan och aristokratin och hade därför emancipatoriska dimensioner. Likväl fick den snart en konkurrent: kommunismen. Det Kommunistiska manifestet publicerades år 1848, samtidigt som “Nationernas vår” inleddes, och uppmanade också det till solidaritet, dock inte till en solidaritet som begränsades till nationalstaten utan till en som omfattade en global social klass. Internationalisternas slogan lyder som bekant: Proletärer i alla länder, förena er!

Hemmet och världen

Idén om kosmopolitism skiljer sig från de konkurrerande narrativen om nationalism och kommunism. En kosmopolit utvinner mening på många överlappande och motstridiga nivåer i gruppers erfarenheter, språk och traditioner. En kosmopolitisk identitet är flyktig men drivs av intellektuell nyfikenhet och en moralisk förmåga till medkänsla och empati. För att verkligen förstå den andre måste man kunna sätta sig in i dennes situation. En kosmopolitisk attityd förenar “hemmet” och “världen”, två delar som aldrig tycks utgöra ett helt. En kosmopolit är en smugglare som ständigt reser mellan det inhemska och det utländska, det nationella och det internationella, sprider det senare och samtidigt alltid ifrågasätter det förra. En kosmopolit vet att maximen “hemmet och världen”, som härstammar från la belle epoque, inte håller längre. Efter det första världskriget ersattes den av exklusionismens översitteri och en stridslysten nationalism som kom till uttryck i den ideologiska maximen “hemmet eller världen”. En samtida kosmopolitisk identitet bygger på flexibilitet, motståndskraft, anpassningsförmåga, en konstant skiktning av identiteter och ett vidgande av de cirklar som uppstår ur den samtida insikten om att “hemmet är världen”. En kosmopolit omfattar skillnader utan att ge upp den kulturella tradition där han eller hon är född och uppvuxen.

Det var hos Danilo Kiš som jag fann de avgörande argumenten för kosmopolitismen. När jag läste de författare som tillhör vad jag kallar det jugoslaviska Atlantis lade jag märke till de utmaningar och de glimtar av glädje som skymtade i polyfonin. Jag sökte efter böcker där “jaget” är “den andre” och där berättelserna innehöll ekon från “världen av igår”, som transcenderade det levande nuet.

“Vårt arv lämnas inte till oss, det är vårt att göra anspråk på”, skrev den franske poeten René Char. Bilden av en unik, nedsänkt och mystisk civilisation framkallades kärleksfullt av Zdenko Lesic i titeln till hans antologi Children of Atlantis: Voices from the Former Yugoslavia (1995). Sent, men inte alltför sent, stämmer jag in i denna sorgesång.

1841 konstaterade den österrikiske kanslern Klemens Wenzel von Metternich att Europas yttre gräns gick strax utanför Wien, medan området i söder beboddes av barbarer. Historiens ironi får i det här fallet skänka oss en smula tröst: kanslern utropade detta ett stenkast från den plats där Wiens internationella bussterminal idag tar emot passagerare från alla länder på Balkan och från länder mycket längre söderut än så. Kom ihåg att världen inte uppstod med oss. Jag vägrar att leva i det “ständiga nuet”. Säg mig vad du kommer ihåg så ska jag berätta vem du är.

Vem är jag? Jag är ett barn av det jugoslaviska Atlantis, en stor familj med många medlemmar som utgör bitar av ett porträtt av en förlorad civilisation: ett hörn av stadsdelen Tresnjevka i Zagreb har hamnat i Seattle och en barstol från Sarajevos Mudrac Bar har hamnat i Washington DC, en kaffekopp från ett café i Zemun återfinns i Calgary och floden Ljubljanica reflekteras under broarna över kanalerna i Amsterdam. De svaga sluttningarna i Fruška Gora har hamnat i Chicagos svarta bostadskvarter och solljuset stiger över Šibenik och slingrar sig kring foten på Eiffeltornet innan det försvinner in i gapet mellan vittnesbörd och vision.

 

Texten publicerades ursprungligen som förord till Aleš Debeljaks bok Balkanska brv: eseji o knjizevnosti “jugoslovanske Atlantide”, utgiven av Beletrina Academic Press (2010). En något redigerad version publicerades sedan i engelsk översättning i Eurozine 2015, och en ytterligare något bearbetad version publiceras här med tillstånd från förlaget.

Published 16 September 2016

Original in Slovenian
Translation by Sophie Sköld
First published in Ales Debeljak's Balkanska brv: eseji o knjizevnosti "jugoslovanske Atlantide", Studentska zaloz ba, Ljubljana 2010 (Slovenian version); Eurozine (English version)

Contributed by Glänta
© Ales Debeljak / Glänta / Eurozine

PDF / PRINT

recommended articles