Det mänskliga villkoret

A conversation with Martha Albertson Fineman

24 May 2016
Read in:

Martha Fineman är professor i rättsvetenskap och familjerätt vid Emory-universitetet i Atlanta, USA. Genom sitt engagemang för en feministisk och kritisk rättsvetenskap och genom banbrytande verk om regleringen av familjen som institution har hon framträtt som en av den feministiska rättsvetenskapens ledande personligheter. Hennes teorier synliggör rättsliga diskursiva strukturer och öppnar för nya föreställningar om hur samhällets institutioner kan utformas för att främja större offentligt ansvar för rättvisa, jämlikhet och ett gott liv. Finemans teoretiska projekt under det senaste decenniet kan beskrivas som ett försök att skapa ett kritiskt narrativ för juridiken, som utgår från vår gemensamma “utsatthet”1 i stället för den liberala föreställningen om den autonoma och självständiga individen. Genom sin feministiska kritik visar Fineman hur en samhällelig diskurs som utgår från individualism och autonomi upprätthåller den rådande fördelningen av makt, inflytande och resurser. Hennes teoretiska projekt, som befinner sig i gränslandet mellan kritisk teori och normativ omsorgsetik, syftar till att i grunden förändra juridikens grundläggande utgångspunkter. Även om Fineman framför allt utgår från en amerikansk kontext, kan hennes tänkande i hög grad tillämpas på den nordiska välfärdsstaten och de privatiseringar som den genomgår, med fritt skolval och en alltmer segregerad skola, nedskärningar i vård och omsorg samt skattesubventioner för köp av sådant som tidigare varit offentligt finansierat. Finemans verk kan i detta sammanhang belysa hur en diskurs om autonomi används för att förskjuta gränsen för offentligt ansvar och i högre grad låta individen själv stå för risker och bära motgångar.

Ernst Ludwig Kirchner: Interieur, 1915, Pinakothek der Moderne, München. Photo: Rufus46. Source:Wikimedia

I boken The Autonomy Myth identifierar Fineman det autonoma subjektet som grundvalen för den liberala demokratins rättssystem, samhällsordning och institutioner.2 Hon analyserar hur det västerländska rättssystemet förutsätter en fri, obunden och självbevarande människa – frisk, vuxen (men inte gammal) och stadigt lönearbetande – en bild som inte tar hänsyn till familjerelationer, behov och livets sårbarhet. Den självständiga rollen är lättare att fylla för den privilegierade och besuttne, vars risker och utsatthet bärs och balanseras av andra. Familjen blir den plats där denna ojämlikhet döljs och ett förvaringsutrymme för den mänskliga utsattheten. Den blir därmed inte bara en institution för att organisera det reproduktiva arbetet, utan också den sfär där vår grundläggande utsatthet erkänns och i bästa fall hanteras. Genom Finemans analytiska ramverk kan man också se hur regleringen av familj och välfärdsstat blir ett sätt att markera gränsen mellan den offentliga, politiska sfären och den privata sfären, och utifrån denna skiljelinje konstruera olika subjekt och problem.

I sin inflytelserika artikel “The Vulnerable Subject” går Fineman ett steg längre genom att visa hur rättssystemets formella jämlikhetsperspektiv inte tar hänsyn till de skillnader som finns mellan människor, vare sig de som skapas i en samhällelig kontext eller de som handlar om förkroppsligade livsvillkor.3 Nära till hands ligger en kritik av jämlikhetssträvanden som utgår från antidiskriminering och individuella rättigheter, därför att dessa bygger på en föreställning om individen som mottagare och innehavare av resurser och rättigheter och därmed bortser ifrån strukturell och institutionell snedfördelning av makt.

Utifrån detta skisserar Fineman en ny teori som utgår från den gemensamma mänskliga utsattheten. Vår förmåga att hantera livets risker beror på vårt sammanhang, vår position och våra resurser, men risken för sjukdom, olyckor, naturkatastrofer och död är gemensam och universell. Genom detta förhållningssätt vänder sig Fineman mot det stigmatiserande talet om “utsatta grupper” som grund för omfördelning och rättvisepolitik och mot en begränsad välfärdsstat som enbart hjälper “behövande” grupper. Hon argumenterar i stället för ett rättsligt och samhälleligt narrativ som tar sin utgångspunkt i den gemensamma mänskliga utsattheten i ett livscykelperspektiv; för en rätts- och samhällsordning som institutionaliserar ett gemensamt ansvar för vår utsatthet i stället för att hänskjuta det till familjen; för en stark, generös och universell välfärdsstat; för ett offentligt ansvar för behov, beroende och välbefinnande.

Mirjam Katzin: I din inflytelserika bok The Neutered Mother, the Sexual Family, and Other Twentieth Century Tragedies lanserade du begreppet “den sexuella familjen” för att förklara ojämlikhet inom familjen och problematisera den samhälleliga organiseringen av omsorg.4 I korthet handlar det om att förklara hur rättens förväntningar på familjen bygger på ett heteronormativt kärnfamiljsideal, som förutsätter att intimitet, romantik och sexualitet organiseras i enheter, där den horisontella nivån, den romantiska relationen, är den mest centrala. Denna organisering bestämmer också i förlängningen för delningen av omsorgsansvar. Den utgår från ett metanarrativ som bygger på en “naturlig” och essentiell föreställning om familjen, som befäster dess fundamentala ställning i samhällsordningen. Den sexuella familjen är det sätt på vilket familjerätten uppmanar människor att formera sig, vilket i förlängningen innebär en fortlöpande institutionalisering av kvinnors omsorgsansvar. Skulle du kunna säga något om hur lagstiftaren bidrar till att stödja denna ordning vad gäller organiseringen av omsorg?

Martha Fineman: Vad jag försökte göra var att tala om hur organiseringen av familjen påverkar och avspeglar hur övriga samhället är organiserat. I USA privatiserar vi beroende och behov genom familjen. Inte bara barns behov, det är inte bara en fråga om reproduktion, utan beroendet hos alla som behöver omsorg, däribland många äldre, människor med funktionsnedsättningar och sjuka. Detta beroende, som jag kallar “oundvikligt”, hänskjuts till familjen. Inom familjen tycks också denna organisering av ansvaret för omsorgsarbete oundvikligen leda till könade rollfördelningar. Min tes var att det är omöjligt att åstadkomma en verklig förändring i familjerelationerna om inte övriga samhället också förändras, om inte andra samhällsinstitutioner börjar dela ansvaret för beroende med familjen. Jag är i första hand ute efter kompromisser, vilket skulle kräva en ny syn på arbetsveckan och en omprövning av de krav som ställs på enskilda arbetstagare. Men det skulle också kräva mer understöd från statens sida, sådant som ni i europeiska välfärdsstater tar för givet, som barnomsorg, allmän hälso- och sjukvård och annat som vår stat inte tillhandahåller. Vad vi gör när vi privatiserar tillgodoseendet av behov och låter familjen ta hela ansvaret är att vi låter både den så kallade privata sektorn och den offentliga sektorn slippa undan. Om vi inte omfördelar ansvaret för människors behov mellan fler samhällsinstitutioner, kommer det att bli omöjligt att bryta sig ur de könade rollerna inom familjen. Vi måste inse att till exempel marknadsaktörer drar nytta av denna organisering av familjen – genom den samhälleliga reproduktionen får de arbetskraft och konsumenter, och staten får skattebetalare och medborgare. Men dessa institutionella aktörer varken bekostar eller understödjer den samhälleliga reproduktionen.

Hur kommer det sig att en familj som behöver stöd utifrån stigmatiseras? Ett sätt att tänka kring detta skulle ta fasta på hur vi i USA använder familjen som en sorts förmedlande länk mellan staten och individen. Familjen används för att överföra statens ansvar till individen på så sätt att individuella behov av stöd i första hand hänskjuts till familjen eller arbetsplatsen. Om familjen sviker oss, eller om vi misslyckas på arbetsmarknaden, då kan vi gå till det allmänna, men detta är mycket stigmatiserat.

I The Neutered Mother … utvecklade jag idén om den sexuella förbindelsens centrala roll för vår organisering av samhället och frågade hur det kommer sig att vi sätter sexuella förbindelser före omsorgsrelationer. Jag menar att det senare vore en bättre samhällsinvestering, eftersom omsorgsarbete är vad som behöver uppmuntras. Om vi verkligen vill att familjen ska ta hand om sina behövande medlemmar, låt oss då stödja dem i detta snarare än att gynna heterosexuella, eller för den delen samkönade, sexuella förbindelser, den horisontella nivå av intimitet som vi nu värdesätter och försvarar.

“Härlett beroende” är det begrepp som jag har utvecklat för att beskriva ett beroende som följer av omsorgsbehovet hos de “oundvikligt behövande”. Minderåriga måste tas om hand, sjuka måste tas om hand – detta är oundvikliga biologiska villkor. De som tar hand om andra är beroende av resurser för att kunna utföra omsorgen, de har ett härlett beroende. Det måste finnas ekonomiska, känslomässiga och andra resurser till hands för att man ska ta på sig ett omsorgsansvar för en annan människa. Återigen, i USA anvisar vi helt enkelt det härledda behovet till familjen. Vi förväntar oss inte och kräver inte att arbetsplatsen, eller det allmänna, ska bidra till att tillgodose behoven hos detta härledda beroende, hos denna omsorgsgivare. För mig framstår detta som en grundläggande orättvisa. I The Neutered Mother … har jag ett kapitel där jag jämför omsorgsgivaren med soldaten. I vårt samhälle blir inte alla soldater, endast några frivilliga tar på sig den rollen. Men när de blir det stödjer hela samhället dessa soldater, både ekonomiskt och socialt, så att de kan utföra sin uppgift med framgång. Vi betalar skatt, vi inrättar institutioner och vi har mekanismer för att ersätta dem när de lämnar sina uppdrag. Varför gör vi så med soldater men inte med omsorgsgivare? Varför bygger vi inte våra institutioner på ett sådant sätt att omsorgsgivare får stöd inte bara medan de utför denna värdefulla uppgift, utan också senare i livet? Detta skulle vara ett sätt att främja omsorgsarbete och att erkänna att det har sitt pris, att man måste ge upp vissa saker, som att satsa på sin karriär, för att utföra obetalt omsorgsarbete i stället. Det härledda beroendet är socialt konstruerat och familjen är den mekanism genom vilken vi organiserar dessa behov.

När jag skrev The Neutered Mother… 1995 arbetade jag fortfarande utifrån genus och tänkte på dessa frågor ur ett kvinnoperspektiv, men det gör jag inte längre. En av de saker jag kommit fram till är att det egentligen inte är könet på den person som utför omsorgsarbetet, utan själva omsorgsarbetet i sig, som inte värdesätts i det här samhället. Det spelar egentligen ingen roll om omsorgsarbetaren är man eller kvinna, omsorgsarbetet blir inte värdesatt eller tillgodosett, vilket jag tycker är huvudsaken. Historiskt sett har denna undervärdering haft med kön att göra, men egentligen tror jag inte att det är ett könsbaserat problem längre.

Den respons jag fick på detta resonemang och på min följande bok, The Autonomy Myth, var att denna typ av beroende bara gäller barn. Det utgör inget hinder för att bygga vårt samhälle på teorier om den autonome och självständige vuxne. När det gäller härlett beroende menade kritikerna att detta ju är en fråga om “val”. Om man väljer att vara omsorgsgivare har man inte rätt att beklaga sig över konsekvenserna av sitt val. Detta är vad det innebär att vara fri och oberoende, att ha möjligheten att göra val! Mitt svar blev att utveckla en teori om den universella utsattheten. Om man tänker på beroende i båda dess former, oundvikligt och härlett, kan man möjligen betrakta dem som tillfälliga respektive valda tillstånd. Men vår medfödda utsatthet är varken frivillig eller tillfällig, den är alltid där, för oss alla. Jag började därför arbeta utifrån vår gemensamma sårbarhet och förstår nu snarare beroende som en realisering av vår förkroppsligade och kontextuella utsatthet.

MK: Du pekar ofta på att mer fokus bör ligga på den institutionaliserade fördelningen av privilegier, och du vill också tala om övergripande jämlikhetsfrågor snarare än om kön eller andra identiteter. Skulle du vilja utveckla detta?

MF: När jag började min forskarbana, på 1970-talet, kritiserade jag orättvisorna inom familjen, på arbetsplatsen och i lönekuvertet. Jag fokuserade på hur förhandlingarna inom familjen var kopplade till ojämlika löner, eftersom den med lägre inkomst tenderar att missgynnas i familjens förhandlingar. Detta har också samband med vem som förlorar på skilsmässa, eftersom det brukar vara andrahandsförsörjaren som har vårdnaden om barnen och därmed ett kontinuerligt ansvar för omsorgsarbetet, vilket innebär mindre tid och energi för lönearbete. Att lägga en formell jämlikhetsmodell på ett system av strukturell ojämlikhet tycktes bara befästa denna ojämlikhet. Om jag här anlade ett internt perspektiv på familjen kom jag i nästa bok, The Neutered Mother …, att analysera hur familjen fungerar som en institution och i samspel med andra institutioner. Jag insåg att det var omsorgsarbetet och beroendet som var det centrala i konstruktionen. Och sedan, i The Autonomy Myth, studerade jag familjens roll i samhället och hur den fungerar som en förmedlande institution, som ett sätt att privatisera beroende och behov, och detta ledde mig att studera vår gemensamma utsatthet.

Det har ödslats mycket tid, energi och trycksvärta på att skriva om förtryck, sexism och genusfrågor, utan att någon egentligen har tagit sig tid att fundera på hur rätten fördelar privilegier genom att definiera sociala roller och relationer. Jag vill gärna uppfatta orättvisor på detta sätt, eftersom det tycks mig verkligt kontraproduktivt att bara fokusera på de missgynnade. Det vore betydligt mer produktivt att börja analysera vem som är rik och varför, därför att man då kan uppenbara de subventioner som samhället nu ger vissa grupper. Dessa är dolda, och de kommer att förbli det så länge vi bara talar om de människor som utnyttjas och förtrycks. Naturligtvis lär vi oss något av detta också, men det sätt på vilket makt fördelas i samhällstoppen och det sätt på vilket samhällsinstitutionerna verkar för att privilegiera vissa individer, detta tycks mig som det verkligt centrala. Varför har arbetsgivarna institutionaliserade privilegier i förhållande till arbetstagarna på arbetsmarknaden? Varför har föräldrar privilegier i förhållande till sina barn i fråga om offentlig reglering? Som i USA, där föräldrar kan hindra sina barn från att lära sig vissa ämnen, sätta dem i privata skolor av olika slag eller ta dem ur skolan helt och hållet för att ge dem hemundervisning i stället. Den här sortens frågor, om vilka vi ger förmåner i förhållande till vilka, förefaller mig mycket mer intressanta än “bör barn ha rättigheter?”. I stället bör vi fråga oss hur föräldrars rättigheter bör begränsas i förhållande till barnen.

MK: Du betonar existensen av kroppen – och döden! – på ett sätt som är ganska ovanligt inom samtida feministisk eller kritisk teori, som ofta bygger på en mer poststrukturell uppfattning om kroppen, där den materiella eller biologiska verkligheten är mindre central än de diskurser som omger den. Tror du att det är rädslan för att hamna i en biologisk-essentialistisk fälla som är förklaringen till att det perspektivet är så utbrett i dagens feministiska forskning? Eller är det snarare så att vi helt enkelt tycker det är olustigt med förekomsten av kropp och död?

MF: Jag tror att vi befinner oss i en biologisk-essentialistisk fälla, nämligen att vi alla kommer att dö! Vi kan alla bli skadade eller sjuka, och huruvida detta faktum bör kallas essentialistiskt eller inte får vara upp till andra, men det är obestridligt. Därför är min utgångspunkt den biologiska och ofrånkomliga karaktären av detta faktum. Samhället kan givetvis ge döden och kroppen olika betydelser, uttryck eller manifestationer, men detta är kontextuella skillnader, sociala konstruktioner eller tolkningar, vilka inte innebär någon skillnad i det förkroppsligade faktumet. Jag skiljer mellan det grundläggande mänskliga villkoret, som är biologiskt eller evolutionärt, och den mänskliga naturen, som är en konstruktion som härrör från våra föreställningar om vad det mänskliga subjektet är, vilket också är kontextuellt och inte förkroppsligat. Hela föreställningen om att det ytterst sett inte finns någon verklighet är nonsens. Det finns en verklighet, en gemensam verklighet, även om jag förstås håller med om att det varierar i olika samhällen och i olika tider hur den förstås. Men det förminskar inte det faktum att vårt grundläggande villkor är gemensamt för oss alla.

MK: Du argumenterar för en mer aktiv stat utifrån detta erkännande av vår gemensamma mänskliga sårbarhet. Samtidigt ser vi hur staten på många ställen fortfarande krymper i spåren av en nyliberal utveckling mot ökad privat sektor. En annan form av privatisering bygger på en nykonservativ ideologi som vill återföra ansvar till familjen och den privata sfären. Som du tidigare påpekade har de nordiska välfärdsstaterna försökt organisera omsorg kollektivt genom en väl utvecklad samhällsservice med barnomsorg eller äldreomsorg, som kostar lite för medborgarna men som håller hög kvalitet. Detta har kallats “den sociala servicestaten”.5 Nu ser vi i Skandinavien hur delar av denna servicestat avvecklas, inte så mycket i barnomsorgssektorn, men inom äldreomsorgen, vilket leder till ökat privat ansvar för äldres välfärd. I dag utför anhöriga större delen av all äldreomsorg i Sverige. Liknande om än inte lika drastiska förändringar kan man se i sjukvården och i omsorgen av människor med funktionsnedsättningar. Hur kan detta förklaras utifrån begrepp som nyliberalism och nykonservatism, och hur hänger dessa rörelser ihop?

MF: Att statens ansvar förändras på olika sätt i barnomsorg och i äldreomsorg är intressant. Den äldre eller sjuka personens fordran på staten bygger på det förflutna, medan barnets grundar sig på framtiden. Vi investerar hellre i framtiden än i den äldre personens livssituation och förestående död, när denna person redan har lämnat sitt bidrag till samhället. Vi ser samma typ av utveckling här i USA. Jag tror att alla samhällen som skär ned på äldreomsorgen kommer att uppleva en kris med sin åldrande befolkning. En del av stödet till barn och barnomsorg bygger givetvis på en pronatalistisk politik, man vill göra det lättare för människor att skaffa barn. Det är lättare att motivera investeringar i barn, för det är liktydigt med att investera i framtiden. Men återigen, det gör att de äldre får svårare att få gehör för sina krav, eftersom deras bidrag till samhället redan har förbrukats och därmed kan ignoreras.

Nyliberalismen och nykonservatismen har det gemensamt att de inte ser till samhällskontexten. Jag tror att föreställningen om en offentlig respektive privat sfär är nonsens, en uppfattning som jag delar med en rad feministiska tänkare som kritiserat uppdelningen mellan det offentliga och det privata. Kapitalismen utnyttjar nyliberalismen för att genomdriva en kraftig privatiseringsvåg, och den lyckas med detta genom att få oss att fokusera på individer snarare än enheter, kollektiv eller delaktighet. Detta är också kopplat till en antidiskrimineringsretorik, som får oss att fokusera på individer som bärare av rättigheter och resurser och frågan om huruvida en viss fördelning är rimlig eller inte, snarare än att betrakta den samhälleliga organiseringen i stort. Diskriminering innebär ju bara att man blir annorlunda behandlad, inte att man blir orättvist behandlad. Så länge alla behandlas lika illa, ingen diskriminering! Men det sker ju hela tiden en diskriminering på den högsta nivån, vilket aldrig kommer in i bilden.

Nykonservatismen är en typ av retorik som rättfärdigar status quo, eftersom den förutsätter att de nuvarande sakernas tillstånd är naturligt eller normalt och en definition av rättvisa som bygger på redan befintlig ojämlikhet. Om vi har uppfattningen att vi behandlar alla formellt lika, missar vi de typer av orättvisa som döljer sig i institutioner och relationer. Här kommer vi återigen in på varför vi bör fokusera på privilegierade liv. Begreppet “den dolda staten”6 visar hur olika delar av staten är olika synliga. Å ena sidan har vi välfärdsstaten, som är en mycket synlig del, men å andra sidan har vi den dolda staten, alla de sätt på vilka staten subventionerar företag och andra privilegierade positioner, under ytan. Detta är givetvis strukturerat och institutionaliserat genom lagar och förordningar, som bolagsrätten, finansrätten och det statliga stödet till bankerna, som privilegierar vissa individer och sociala relationer. Stora resurser går in i den dolda staten jämfört med välfärdsstaten. Det är en fråga om fördelning, inte om huruvida vi har resurser eller inte.

MK: Slutligen: När du först skrev om den “sexuella familjen” beskrev du regleringen av familjen och äktenskapet som en av 1900-talets tragedier. Vilka tragedier skulle du vilja peka ut i dag? Och vilka förändringar ser du framför dig under 2000-talet?

MF: Det sätt på vilket familjen har organiserats i det amerikanska samhället, med äktenskapet som förvaringsplats för beroenderelationer och behov, är en tragedi för många individer och familjer. De flesta familjer klarar inte av att fylla denna funktion som tilldelats dem, eller åtminstone inte fylla den väl. Det finns ett stort tryck på den sexuella familjen som konstruktion.

Det syns i antalet skilsmässor, i det faktum att människor gifter sig senare och får färre barn eller väljer att inte skaffa barn alls. Det är också kopplat till den ökade utarmningen av medelklassen. Familjen som institution har svikit både individen och samhället på en rad sätt. Jag vill inte skylla det på familjerna! Jag skyller på den samhälleliga organiseringen av familjen, det är däri tragedin ligger. Vad mera skadligt som skett i USA är privatiseringen av vardagen. Vi lever i en värld med “inhägnade bostadsområden” och allt fler superrika människor som har sin egen infrastruktur i form av privata jetplan eller tågvagnar i stället för vanliga transportmedel. De är isolerade plutokrater som avskärmar sig från de gemensamma delarna av samhället. De bor ovanför samhället på ett sätt som isolerar dem. Det är en tragedi och de ofrånkomliga konsekvenserna av den är allt fler orättvisor. Jag kan inte se någon väg ut ur detta så länge vi inte lyckas slå oss igenom nyliberalismens perversa logik.

  1. Fineman använder begreppet vulnerability, vilket jag översätter med "utsatthet" eller "sårbarhet" alltefter sammanhanget.
  2. Martha A. Fineman, The Autonomy Myth. A Theory of Dependency (2004).
  3. Martha A. Fineman, "The Vulnerable Subject. Anchoring Equality in the Human Condition", i Yale Journal of Law & Feminism volym 20, nr 1 (2008), s. 1-23.
  4. Martha A. Fineman, The Neutered Mother, the Sexual Family, and Other Twentieth Century Tragedies (1995).
  5. Se Anneli Anttonen, "The Feminization of the Scandinavian Welfare State", i Leila Simonen (red.), Finnish Debates on Women's Studies (1990), s. 3-25.
  6. Fineman syftar på Suzanne Mettlers teori om the submerged state, som handlar om hur många offentliga subventioner, framför allt i USA, osynliggörs genom att ges i form av skatteavdrag snarare än i form av direkta bidrag. Detta får till följd att de som tjänar mest i själva verket får mycket låg skattesats, samtidigt som det inte syns att de får offentligt understöd.

Published 24 May 2016

Original in English
Translation by Mirjam Katzin
First published in Fronesis 50-51 (2015) (Swedish version); Eurozine (English version)

Contributed by Fronesis
© Mirjam Katzin / Martha Fineman / Fronesis / Eurozine

PDF / PRINT

recommended articles