Den glömda slakten

En intervju

Båda folkgrupperna begick brott mot mänskligheten. Det menar författaren Marie Béatrice Umutesi som själv var nära att dö på flykt från Rwanda. Det internationella samfundet svek först tutsier och sedan även hutuer.

Marie Béatrice Umutesi var en av de mer än en och en halv miljon människor som flydde Rwanda sedan huvudstaden Kigali intagits av rebellarmén Rwandas patriotiska front (RPF) i juli 1994. Denna händelse markerade slutet på det rwandiska folkmordet, och samtidigt också på det inbördeskrig som pågått sedan 1990 och drivit en stor del av befolkningen på flykt inom landets gränser.

De som flydde 1994 var hutuer som fruktade för sina liv efter folkmordet mot tutsibefolkningen och RPF:s militära seger. Två år senare utsattes denna väldiga flyktingskara för systematisk jakt och massmord – en händelse som har förträngts av omvärlden som en märklig kompensation för att man inte ingrep under folkmordet. Umutesis bok Fuir ou mourir au Zaïre (på engelska utgiven som Surviving the Slaughter: The ordeal of a Rwandan refugee in Zaire) är en personlig beskrivning av de svåra umbäranden som de rwandiska flyktingarna i Zaire (numera Demokratiska republiken Kongo) genomlevde. Den ger också en ovanlig inblick i de politiska, regionala, ekonomiska och etniska spänningar som präglade Rwanda under decennierna före inbördeskriget. Titeln på bokens första kapitel är “Jag upptäcker min etniska identitet”: en koncentrerad utsaga om den obefintliga roll etnicitet spelade för författarinnan under hennes tidiga uppväxt.

Liksom många andra rwandier (hutuer såväl som tutsier) lever Umutesi alltjämt i landsflykt. Jag ringde till hennes hem i Belgien för att tala om Rwandas flerfaldiga tragedier. Då inbördeskriget inleddes 1990 var Umutesi direktör för en organisation som stöttade bondekollektiv och var i kontakt med människor från alla skikt i det rwandiska samhället.

Felix Holmgren: Hur reagerade människor i Rwanda då RPF först attackerade från Uganda?

Marie Béatrice Umutesi: Alla var rädda. De tutsiska flyktingarna i Uganda hade attackerat tidigare, på 1960-talet, och då ledde det till våld mot tutsier och nästan till inbördeskrig. Vi var rädda att samma problem skulle upprepas.

FH: Jag fick intrycket av din bok att du nästan blev betraktad som extremist i Kigali för att du kritiserade RPF. Fanns det många som sympatiserade med RPF?

MBU: I början av kriget var inte många för RPF. Jag hade många vänner som var tutsier men det var inte många av dem som stödde RPF. Men efter attacken arresterade regeringen ett stort antal personer, nästan tio tusen, mest tutsier, och efter det var det många som blev RPF-anhängare.

FH: Och du blev ansedd som regeringsvän när du kritiserade rebellerna?

MBU: Man måste sätta sig in i den politiska situationen. Efter RPF:s angrepp infördes ett flerpartisystem. Tidigare fanns bara ett parti. Flera av de nya partier som var emot regimen lierade sig med RPF. Så i det nya systemet var du antingen för president Habyarimana eller för RPF. Samhället delades upp i två läger och jag, som var NGO-representant och inte sympatiserade med någondera, angreps från båda håll.

Demokratiseringen fick folk att börja tänka och gav dem möjlighet att kritisera politiska beslut, men de politiska ledarna missbrukade systemet för att uppvigla rwandierna mot varandra genom att underblåsa geografiska och etniska motsättningar. Till exempel kunde någon stödja det liberala partiet utan att veta något om liberalism, bara för att han var tutsi. Likadant hade det socialdemokratiska partiet inte något att göra med socialdemokratisk politik: det förenade helt enkelt människor från södra Rwanda. I norr anslöt man sig till Habyarimanas parti, inte på grund av dess politiska program, för något sådant fanns inte, utan därför att han var från norr. På så sätt förstördes de sociala nätverken i Rwanda.

FH: Under samma skede bildades partiernas ungdomssektioner, av vilka flera, som Interahamwe, kom att utvecklas till milisgrupper som gick i spetsen för folkmordet.

MBU: Ja, det var lätt för partierna att värva ungdomar. Rwanda är ett litet och överbefolkat land och de flesta ungdomar är sysslolösa och saknar tillgångar. De var ett enkelt byte för de olika politiska partierna och RPF-rebellerna.

FH: Det hävdas ofta att rwandiernas vördnad för auktoritet var avgörande för folkmordets iscensättande. Håller du med om det?

MBU: Jag håller helt med om att rwandier lyder auktoriteter. Men under flerpartisystemet förlorade de styrande makten. De unga uppmanades att inte längre respektera auktoriteter och när folkmordet började låg makten hos folket på gatan.

FH: Anser du att Interahamwe var ett exempel på total lydnad eller på dess motsats?

MBU: Varje liten milisgrupp styrde inom sin sektor. Milisgruppen i mitt område i Kigali var helt autonom och gjorde vad som föll den in. Dess ledare hade den absoluta makten över oss alla och om han hade fått för sig att döda mig så hade man gjort det, utan att rådgöra med någon annan. Varje milisgrupp styrde självsvåldigt över sitt område. De lydde sin ledare, men det fanns inget nationellt nätverk eller liknande. När de lämnade sitt område hade inte ens ledaren något inflytande längre.

FH: I din bok beskriver du också situationen för dem som tvingats fly under kriget, vilket är något som sällan nämns när man pratar om Rwanda i början av 1990-talet.

MBU: Före april 1994 fanns det en miljon människor på flykt undan kriget. Inser du vad det innebär? En miljon individer befann sig i området kring Kigali. Och när folkmordet började och RPF ryckte framåt befann sig i stort sett hela befolkningen i rörelse.

I efterhand påstod man att de som flydde från Rwanda var rädda därför att de deltagit i folkmordet, men faktum är att folk hade börjat fly vid krigets början 1990, och strax före folkmordet var en miljon på flykt undan RPF:s massakrer i Rwanda. De som flydde 1994 var på flykt sedan tidigare.

FH: Varför bestämde du dig själv för att fly efter folkmordet?

MBU: Det är inget man beslutar. Det är helt enkelt för att man är rädd för att dö.

FH: Så det var en självklarhet att fly landet när RPF tog makten?

MBU: För mig var det självklart, för jag kommer från Byumba där kriget började, och en stor del av min mors familj hade dödats av RPF. Jag kände alltför väl till RPF:s metoder och hade sett dem i aktion. Att fly var den enda utvägen för mig.

FH: Flyktinglägren i östra Zaire fick rykte om sig att fungera som baser för grupper som planerade en fortsättning av folkmordet. Hur upplevde du organisationen av dessa läger?

MBU: Jag var bland de första som flydde, så när jag kom fanns det inga läger. Sedan bodde jag i ett av de första lägren, ett väldigt litet läger som organiserades av Malteserorden. Men de flesta flyktingarna fanns fortfarande inne i Bukavu, i skolorna och ute på gatorna. UNHCR ville inte att några läger skulle byggas, men de dök upp efterhand.

Inera, det läger som jag bodde längst tid i, sköttes av Caritas International. Det var inte rwandier som skötte lägren utan olika humanitära organisationer. I Inera var en spansk präst lägerchef. Vi hörde på radio och läste i europeiska tidningar att lägren var fästen för folkmördare som hindrade andra flyktingar från att återvända hem, men jag råkade aldrig ut för något sådant.

FH: Fanns det före detta regeringssoldater i lägren som ville återvända till Rwanda med vapen?

MBU: Alla som kom till lägren var civila. Det fanns speciella läger för militärer mer än sex mil bort, men för att släppas in i lägren för civila var militärer tvungna att lämna ifrån sig sina vapen och bli civila. Själv såg jag aldrig några trupper eller militära övningar, som man sa pågick i lägren, under alla de dagar vi uthärdade där.

Det var knappt att vi hade mat för dagen; hur skulle vi ha kunnat köpa vapen? I stället för att bry sig om flyktingarnas lidande och barnen som dog varje dag så bekymrade man sig för att de skulle angripa Rwanda. Jag vill bara säga att detta var uppdiktat av journalister från väst.

FH: Vad hade krävts för att du själv skulle kunna tänka dig att återvända till Rwanda under den tiden?

MBU: Jag besökte Belgien 1995 och föreläste om flyktinglägren och om hur jag såg på situationen i Rwanda, och jag blev också intervjuad i radio. Mitt synsätt var detsamma som i dag. Alla hutuer deltog inte i folkmordet och alla tutsier är inte offer. Såväl hutuer som tutsier begick brott mot mänskligheten. För mig var det enda rätta att arrestera alla skyldiga och ställa dem inför rätta så att all rwandier kunde känna att rättvisa skipades. Intervjun nådde även till Rwanda och jag fick höra genom vänner att jag inte längre kunde återvända hem. I bästa fall hade jag hamnat i fängelse och värsta fall hade jag dödats.

FH: Och för de andra flyktingarna? Vad hade kunnat övertyga dem om att återvända till Rwanda?

MBU: Livet i lägren var så svårt att jag tror att folk hade återvänt hem om de inte fruktat för sina liv, men säkerhetsläget i Rwanda var katastrofalt. En rapport slog fast att RPF var ansvariga för massakrer på mer än trettontusen människor. En artikel i den franska tidningen Libération nämnde att mer än hundratusen människor dödats av RPF. Vi översköljdes av sådan information.

* * *

I oktober 1996 attackerades lägren i östra Zaire. Flera hundra tusen människor drevs ånyo på flykt, jagades över enorma landområden och blev beskjutna med maskingevär och granatkastare i temporära läger, vid flodöverfarter och i byar dit de flytt. Många fler avled under de långa marscherna genom tropisk djungel. Försök att utreda brotten har saboterats och förhalats, men det är troligt att så många som två hundra tusen människor dödades.

Umutesi flydde själv till fots över en sträcka på mer än två hundra mil, och bevittnade dagligen hur utmärglade människor i alla åldrar dog ensamma vid vägkanten, medan de som ännu var vid liv ständigt drevs vidare av sina förföljare. Hon var själv mycket nära att dö av feber och undernäring under den långa flykten genom ekvatorialdjungeln.

FH: Det som hände 1996, när lägren attackerades, är okänt för många i väst. Kan du förklara vilka det var som attackerade flyktinglägren?

MBU: Först påstods det att det var kongolesiska rebeller, men i själva verket var det RPF-soldater som jagade flyktingarna. De flesta av dem som stred var rwandiska soldater.

FH: Hade de några allierade?

MBU: Ja, det tror jag. Hur kan annars ett land som Rwanda kriga i så många år? När vi flydde genom djungeln brukade vi se små spaningsplan cirkla över oss. Vi trodde att de skulle leverera mat, men varje gång vi sett dem så hade vi RPF efter oss en kort stund senare. När jag kom till Europa fick jag veta att det var amerikanska plan. Jag träffade andra flyktingar som berättade att innan deras läger blivit attackerat och förstört så kom det dit amerikanska militärer med megafoner och uppmanade flyktingarna att återvända till Rwanda, och sa att de riskerade att dödas om de stannade kvar.

FH: Är det möjligt att de som jagade flyktingarna gjorde det i ärligt uppsåt, för att få er att återvända till Rwanda, eller var de bara ute efter att döda er?

MBU: När de tog tillfånga människor vid gränsen sorterades de. De som var rena, välklädda, hade flätor och verkade vara intellektuella eller rika dödades, men de som var magra och dåligt klädda repatrierades till Rwanda. Men ju längre in i djungeln vi kom, desto mer urskillningslöst blev mördandet.

FH: Så du tvivlar inte på att de var ute efter att döda?

MBU: I Ingende, till exempel, i västra Kongo, dödade de mellan tusen och fjorton hundra personer, kvinnor, barn och män. Varför skulle man döda så många om syftet var att få dem att återvända hem? Om de hade dödat tio eller tjugo kanske, men mer än tusen personer … Syftet är väl tydligt, eller hur? Det behöver knappast diskuteras.

FH: Kan du beskriva flyktingkommissariatet UNHCR:s roll under dessa händelser?

MBU: I teorin är UNHCR till för att skydda flyktingar, men när det gällde oss ville UNHCR till varje pris repatriera oss, oavsett om det var säkert i Rwanda eller inte, och de vidtog åtgärder för att tvinga oss att återvända. De erbjöd kongoleserna tio dollar för varje infångad flykting, en enorm summa för ett land i kris, som Kongo vid den tiden. De drev människor som levde i extrem fattigdom att jaga flyktingar som djur.

FH: Efter att ha överlevt dessa händelser skrev du om dem, inte bara i din bok utan också i en akademisk artikel. Var det svårt att besluta att du skulle skriva om dina upplevelser?

MBU: När jag lämnade djungeln ville jag bara glömma allt. Men det var omöjligt. Jag var väldigt upprörd och frustrerad, och tyckte att det internationella samfundet hade svikit först tutsierna under folkmordet och sedan oss, när vi flydde genom Kongo. Jag hade förlorat vänner i djungeln, och barnen som jag hade med mig. Jag ville inte att man skulle glömma dem. Att skriva var mitt sätt att hedra deras minne.

När jag frågade folk hur de hade kunnat överge oss och låta oss dö i djungeln så sa de: “Vi visste inget. Det stod inte i tidningarna.” Om jag skriver en bok, tänkte jag, kan ingen säga att de inget visste. Jag ville få folk att förstå att krig inte bara handlar om arméer och bomber, utan om människoliv som står på spel, personliga tragedier, helt vanliga män och kvinnor. Genom att berätta om mig och mina följeslagare hoppades jag att folk skulle vakna upp. Men jag misstog mig.

FH: Tror du det?

MBU: Nu tror jag att folk mycket väl visste vad som hände, men att de inte gjorde något åt det.

Published 15 January 2010
Original in English
First published by Arena 5/2009 (Swedish version)

Contributed by Arena © Felix Holmgren / Arena / Eurozine

PDF/PRINT

Read in: EN / SV

Published in

Share article

Newsletter

Subscribe to know what’s worth thinking about.

Discussion