Demokrati i direktsändning

14 September 2016
Read in:
Betyder demokratins fullbordande i själva verket politikens slut? I feedbackdemokratin har politiken blivit en funktion av folkets ständigt skiftande känslor, skriver den bulgariska socialantropologen Ivaylo Ditchev. När ständiga opinionsundersökningar krymper avståndet mellan de styrande och de styrda finns inget utrymme kvar att regera.

Den 18 februari 2008 fattade den brittiska fotbollsklubben Ebbsfleet ett radikalt beslut. Klubbens fans erbjöds möjligheten att för 35 pund i bästa demokratiska ordning ta över ledningen för klubben genom att via internet fatta beslut i alla viktiga frågor i näst intill realtid: alltifrån spelarövergångar och ekonomi till utformningen av klubbens symboler och souvenirer. 32 000 supportrar i 122 länder anslöt sig till denna aldrig tidigare skådade form av demokrati, på projektets egen sajt beskriven som “this ultimate football fantasy”. Skaparen av sajten, den före detta copywritern Will Brooks, förklarar sin strålande affärsidé i demokratiska termer: det osjälviska, känslomässiga engagemanget för själva saken är incitamentet för fansen att ta på sig detta ansvar. Han jämför till och med Ebbsfleets taktik med de internationella brigader som under det spanska inbördeskriget röstade om när de skulle gå till anfall och när det var dags att retirera. Huruvida laget kommer att visa sig lika ineffektivt på slagfältet och lika populärt bland folket som de internationella brigaderna återstår att se.1

Ebbsfleets demokratiexperiment ställer oss inför frågor om makt i ett system byggt på ständig feedback som gjorts möjlig av den nya teknologin och som blivit en ofrånkomlig del av den nya globala ideologin.

“Direktdemokrati” tycks inte vara rätt begrepp här. Jag skulle hellre, i linje med Aristoteles eller Montesquieu, tala om “åsiktsdemokrati”. Det vill säga den anonyma massans ständigt växlande, nyckfulla och känslostyrda reaktioner fristående från varje form av institutionell inramning. Samtidigt måste vi ha i åtanke att den allmänna opinionen inte består av oformliga känsloutbrott utan är föremål för noggrann kontroll och – som exemplet ovan visar – är något som kan köpas och säljas. Själva syftet är inte nödvändigtvis att manipulera, men miljöerna den frodas i och formerna den tar sig har blivit till en lönsam industri: den allmänna opinionen utsätts för alltmer provokation och analys, och övertolkas allt oftare. Manipulationen består i att säkerställa att publiken uttrycker lidelsefulla åsikter – vilka åsikter det handlar om är mindre viktigt.

En möjlighet är att tolka denna kultur av industriellt utvunnen doxa som en bieffekt av populärkulturen. 2005 uppmanades till exempel de som tittade på den amerikanska serien One Tree Hill att via sms rösta om huruvida Nathan skulle passa på att kyssa sin svägerska när hans fru var bortrest. Hur viktigt ett sådant val än kan te sig får det inga följder för samhället i stort utan förblir inom “kulturens” sfär.2 Och om tittarna till en början levt sig in i Nathans passion kommer de kanske under följande avsnitt – berörda av den bedragna hustruns lidande – via sms se till att han återvänder till sin familj, och gången därpå att han under hormonpåverkan bedrar henne igen, så att tvetydigheten i intrigen ska kunna fortgå och konflikterna aldrig bli ordentligt lösta.

***

Den ständiga feedbackens kultur påverkar den demokratiska politiken på ett liknande sätt. Ta till exempel de militära interventionerna efter det kalla krigets slut, då till och med diktatorer som Saddam Hussein och Slobodan Milošević började använda sig av globalt gångbara nyckelord som “demokrati” och “mänskliga rättigheter”, och dessutom – vilket är viktigare – med politiska gester som har sin hemvist i samma hyperkänsliga medielandskap som ledarna i den demokratiska världen: en miljö som varken de själva eller deras motståndare kan ha full kontroll över. Så hamnar också politiken i denna den ständiga feedbackens fälla, den som på 90-talet, i samband med rapporteringen från Somalia, Bosnien och Haiti, kom att kallas “CNN-effekten”.

Det börjar med bilder av mänskligt lidande som vållats av en eller annan brutal diktator. Den globala medievärld som personifieras av CNN dramatiserar den, moraliserar kring den och serverar den maktlösa tittaren outhärdliga, till synes oändliga direktsändningar. Den allmänna opinionen i demokratiska länder börjar kräva av sina regeringar att de ska gripa in med vapenmakt, sätta stopp för eländet och straffa de skyldiga. Regeringar i västvärlden beslutar sig för att skicka trupper. Ofta görs detta hastigt och utan någon långsiktig planering i ett försök att hinna ikapp folkets känslor snarare än utifrån rationella, politiska överväganden. Bildströmmen vänds nu helt: när offren börjar falla på motståndarsidan blir “vi” de skyldiga. En bild som omhuldas särskilt av medierna är den av de egna soldaterna som återvänder hem i plastsäckar.3 Inte långt därefter gör opinionen en u-sväng och börjar sätta allt större press på regeringarna att lika snabbt och impulsivt dra tillbaka trupperna från denna eländiga plats. Man börjar räkna på hur mycket humanitär hjälp som skulle kunna skickas för en hundradel av vad den militära interventionen kostat. Det slutar med att insatsen avbryts halvvägs, och efterlämnar en situation som är värre än den som rådde innan interventionen inleddes. Motstridiga konspirationsteorier försöker förklara orimligheten i detta med hjälp av komplicerade geopolitiska analyser. Denna händelsekedja, reducerad till ett absolut “nu” av direktsändningar, omöjliggör genomförandet av vilken politisk handlingsplan som helst – feedbacken på de första åtgärderna blockerar de därefter följande.4

Man skulle kunna invända att så var fallet redan under Vietnamkriget: att USA förlorade kriget till följd av medial feedback. Och visst, Vietnamsyndromet möjliggjordes av liberaliseringen av medierna, vilken inleddes tidigare i USA än på andra platser, i kombination med ett alltmer direkt legitimerande av makten. Det som sedan skedde under 90-talet var emellertid att mediernas frigörelse från statlig kontroll och den marknadsorientering som följde av detta innefattade mer eller mindre alla jordens länder. Vietnamsyndromet blev världsomspännande. Den andra avgörande faktorn var givetvis tekniken – i synnerhet den digitala revolutionen – som gjorde det möjligt att sprida alltmer verklighetstrogna bilder, tjugofyra timmar om dygnet, i realtid, till jordens alla hörn.

Ny teknik har också gjort det möjligt att kartlägga den allmänna meningen genom opinionsundersökningar. Sedan 1936, då George Gallups prognoser – som baserades på ett litet men representativt urval av väljare – visade sig mer korrekta än Literary Digests – som byggde på ett enormt antal men slumpmässigt utvalda läsare – har opinionsundersökningen som fenomen utvecklats dramatiskt. Idag innefattar den inte bara datorsimulerade demografiska modeller utan gör bruk av varje ny form för kommunikation: telefon, e-post, sociala nätverk eller Twitter. Den styrande eliten i den så kallat utvecklade världen kan inte så mycket som lyfta ett finger utan att rörelsen i nära nog realtid avläses och genast översätts till analyserade och metaanalyserade data och olikfärgade missnöjesstaplar eller popularitetstårtbitar. Men, det faktum att åsikter är socialt konstruerade innebär inte att de är manipulerade. Åsikter skapas och säljs på en marknad där en mångfald aktörer med olika intressen konkurrerar. Problemet är inte om opinionen har rätt eller fel, utan att den betraktas som en legitim form av feedback som kan rättfärdiga politiska beslut. Alltså: om en viss procent av befolkningen till exempel vill att vi ska dra tillbaka våra trupper från en viss stats territorium betyder det att vi måste dra tillbaka dem – trots att de anonyma undersökningarna inte tar med i beräkningen vad konsekvenserna av ett sådant beslut kan innebära?5

Än en gång ställs vi alltså inför feedbackdemokratins utmaningar, ett slags in absurdum fullbordad demokrati i bokstavlig bemärkelse. Globala kulturella tv-format som Big Brother eller Dancing Stars estetiserar denna princip och erbjuder ett slags hybrid mellan politik och underhållning. Som till exempel då publiken i tv-programmet The People’s Candidate i Argentina 2002 röstade fram en kandidat till ett nytt parti6 eller som när den liberala bulgariska politikern Emil Koshlukov medverkade i Vip Brother 2009 – enligt egen utsago i syfte att bidra till programmets insamling till välgörenhet, men i själva verket var hans medverkan en del av en tidig valkampanj.7 För mer traditionella betraktare är detta ett tecken på politikens förfall, men denna degradering har också helt andra orsaker i ett samhälle där medborgarna känner sig främmande inför de alltmer avancerade specialkunskaper som krävs för att se verkliga alternativ till dagens samförståndsdemokratier.

Det finns dock intressantare tolkningar av den här utvecklingen: enligt en av dem skapar de olika formerna av omedelbar feedback som de etablerade medierna experimenterar med i själva verket en modell för demokratiutveckling. För sociologen Liesbet van Zoonen finns det till exempel en tydlig analogi mellan det politiska samhället och den gemenskap som uppstår inom en fanskara tack vare de känslomässiga band som förbinder medlemmarna. Hon ser i “fan-demokratin” en möjlighet att komma bort från den postmoderna splittringen av det politiska livet.8 Stephen Coleman å sin sida ställer två “hus” mot varandra – det brittiska underhuset och dokusåpans Big Brother-hus. Den känslomässiga förkärleken för det senare grundar sig egentligen på vad som i de flesta sammanhang skulle betraktas som förväntningar på politiken: transparens, närhet, respekt och, framför allt, interaktivitet. Reality-formatet får medborgarna att känna sig bemyndigade på ett sätt som de demokratiska valen förmodas göra – men misslyckas med. Därför menar Coleman att det första huset har något att lära av det senare.9 Med andra ord: den betydligt högre graden av feedback inom den kommersiella populärkulturen tenderar att bli till den moraliska norm som leder demokratins föråldrade procedurer framåt.10

***

Hur skulle då den direktsända feedbackdemokrati som nu håller på att ta form, och som bemödar sig om att hålla jämna steg med populärkulturen, se ut i praktiken? Det skulle inte finnas vare sig tid eller utrymme för att pröva sig fram. Feedbacken skulle vara permanent och total. Om samhället var en patient skulle dess säng vara omgiven av ett otal apparater som tog pulsen, mätte temperaturen, övervakade en rad parametrar och omedelbart presenterade resultaten för att sedan mäta parametrarna på nytt, om och om igen.

I en sådan värld är makten inte alls så förskaffad som den som Fjodor Dostojevskij förespråkar i “Legenden om Storinkvisitorn”. Där är den “underverket, mysteriet och auktoriteten”, och transcenderar varje estetisk, epistemologisk och etisk ordning. I en värld av ständig feedback är avstånden aldrig tillräckligt stora för att någon transcendens ska kunna uppstå: Oprah Winfrey kan fråga den amerikanska presidenten om han föredrar boxershorts eller kalsonger. Låt oss alltså lämna miraklen åt Hollywood. Vad hemligheter beträffar kan de helt enkelt inte bevaras längre, på grund av läckor från alla möjliga institutioner, angelägna om att förse de okontrollerbara medierna med information om alla och envar. Avslöjandena om tortyren i Guantanamo eller om den bulgariska säkerhetspolisens skuggande av politiker är två sådana exempel. I de tidiga faserna av “moderniteten” betraktades sådana läckor som högförräderi; idag ser man istället med allt större misstänksamhet på varje fall där makthavare försöker mörka information, oavsett anledning.

Den bästa tiden att fatta viktiga politiska beslut har alltid varit i början av en mandatperiod, när de folkvalda fortfarande har väljarnas förtroende. Idag har emellertid smekmånaden krympt enormt. Obama sägs ha behövt driva sin tunga hälsovårdsreform igenom kongressens och den allmänna opinionens nålsöga på bara ett par månader. Ännu mer pressad var den bulgariska regeringen i slutet av 2009 när den försökte få till stånd sin undervisningsreform: mellan tillsättningen av utbildningsministern Sergey Ignatov och presentationen av lagförslaget gick det bara en månad.

***

Vart kommer då detta att leda? Storbritanniens före detta premiärminister Tony Blair klagade en gång över att journalisterna börjat fånga in honom redan på vägen till regeringssammanträdena och be honom uttala sig om just de beslut som faktiskt fortfarande återstod att fatta – rapporter från själva sammanträdet och om vad som beslutats där skulle inte komma i tid till deadline och hade hur som helst inget nyhetsvärde längre. Om han svarar på journalisternas frågor föregriper alltså premiärministern den demokratiska processen och tar på egen hand de beslut som egentligen skulle fattats gemensamt på det efterföljande mötet.

I den bulgariska versionen blir en sådan förskjutning av uppmärksamheten från slutresultatet till tillkännagivandet av det tydlig när man jämför med hur polisen kommit att inta domarens roll – polismannens ingripande är spännande och väcker känslor medan domens avkunnande kommer betydligt senare och alltid är något av en besvikelse eftersom känslorna vid det laget sedan länge har sjunkit undan.

Det avstånd som brukade upprättas mellan makthavarna och folket – och som utgjorde en hörnsten i de regerandes makt – kan inte längre upprätthållas. En ständigt pågående direktkommunikation mellan styrda och styrande lämnar inget utrymme för att etablera auktoritet. Ju mer vi misstänker politikerna för att vara ansvarslösa, desto mindre rum lämnar vi dem att axla detta ansvar och förväntar oss istället att de omedelbart ska reagera på all möjlig social ängslan. Ett sätt att hantera denna fälla är att ägna sig konspirationsteorier som tillskriver makthavarna dunkla mål och djävulska strategier och anklagar dem för att intrigera bakom kulisserna.

***

Låt oss återgå till det engelska fotbollslaget som leddes av sina egna fans, och föreställa oss att de vid något tillfälle blir förbannade på en viss spelare och röstar för att tränaren Liam Daish ska ersätta honom med en annan. Om beslutet visar sig vara klokt får tränaren inget erkännande för detta, och förlorar laget kan han inte göras ansvarig för de impulsiva beslut som han ju bara har verkställt. Frågan om tränarens subjektivitet uppstår först i den stund då man börjar misstänka att han agerar bakom ryggen på “aktieägarna” – låt oss säga för att skada sitt lag efter att ha blivit mutad av någon konkurrent. Paranoida misstankar är förnuftets sista tillflyktsort.

Ansvarslöst politiskt spel förknippas ofta med folkomröstningsdemokratier där ledare av den bonapartska typen gömmer sig bakom “folkets vilja”. Det jag talar om här är något annat, det är inte fråga om en enskild politikers (miss)bruk av folkets passioner utan om en helt ny sorts kultur där dagliga folkomröstningar – för att använda Ernest Renans ord – sker “automatiskt” och politikerna reduceras till blotta funktioner av folkets fluktuerande känslor. Ministrar mäts i popularitetssiffror, likes är kvantifierbara, “omröstningar” sker dagligen genom marknadsundersökningsföretag. Nu finns inte längre det ambivalenta bandet till den egna ledaren – ledarna är till salu och vi kan välja mellan dem. Det mönstergilla subjekt som tar på sig ansvar för gruppens med- och motgångar är borta. I dess ställe finns nu istället ett slags resonanslåda som bara förstärker folkets känslor.11

Kritiken av denna utveckling i termer av populism tycks missa målet. Populister beskrivs ofta som politiker i marginalen som vädjar till människors lägsta känslor utan en tanke på hur de ska kunna infria sina löften dagen därpå. Men populismen av idag är inget perifert fenomen utan utgör snarare politikens huvudfåra; det teknisk-ideologiska imperativet om omedelbar och ständig feedback har krympt tid och rum och placerat de snabba gensvaren på folkets känslor i centrum för den politiska debatten. Alla de viktigaste aktörerna måste excellera i dessa övningar. Om vi för ett ögonblick lägger ideologiska olikheter åt sidan kan vi konstatera att Silvio Berlusconi är mer populistisk än Alessandra Mussolini, Nicolas Sarkozy mer än Jean-Marie Le Pen, Vladimir Putin mer än Gennadij Zyuganov, Boiko Borisov mer än Volen Siderov.12

I denna nya mediepolitiska konstellation verkar alltså politikern i en hyperaktiv miljö, där varje steg framkallar en orkan av bilder. I stället för att fatta strategiskt genomarbetade beslut och bli bedömd på grundval av dessa, nagelfars politikern i en ständigt pågående direktsändning: som om patienten på operationsbordet skulle ges möjlighet att skrika “Det gör ont, sluta skära” varvid operationen skulle avbrytas, börja om på nytt någon annanstans på kroppen, avbrytas på nytt, och så vidare.

Ett begrepp som kan vara till hjälp för att förstå denna nya politiska situation är reflexivitet. Modernitetens andra fas är reflexiv just därför att den byter målsättning så fort den förutser konsekvenserna av sitt handlande.13 Om vi förflyttar denna iakttagelse från den ekologiska sfären till dagens politiska praktik ställs vi inför den paradox som en feedback som inte förmedlas via institutioner för med sig. Makten tar hela tiden, i varje givet ögonblick, konsekvenserna av sitt handlande i beaktande: den undviker plötsliga förändringar och försöker vidmakthålla känslomässig balans i ett överrepresenterat och övervakat samhälle. Sedan Montesquieu vet vi att makten legitimerar sig själv genom återhållsamhet. Den nya makten tycks göra detta på ett närmast absolut sätt: genom att helt och hållet avstå från att regera.

  1. www.myfootballclub.co.uk; The Telegraph, "Ebbsfleet United: A team of my own" 2008-05-07, www.telegraph.co.uk/sport/football/2299705/Ebbsfleet-United-A-team-of-my-own.html [Under 2013 tog en grubb kuwaitiska investerare, KEH Sports Ltd, över fotbollsklubben. en.wikipedia.org/wiki/Ebbsfleet_United_F.C. Red anm].
  2. En kultur som utgår ifrån en ständigt växande teknikfetischism, att jämföra med tidigare generationers "läsarbrev".
  3. I oktober 1993 ledde en enda bild av en amerikansk marinsoldat som släpades längs Mogadishus gator till en större förändring av USA:s utrikespolitik än något expertutlåtande eller analys dittills gjort.
  4. Stephen Livingston, "Clarifying the CNN effect: an examination of media effects according to type of military intervention", Research Paper R-18, President and Fellows of Harvard College, juni 1997; Ivaylo Ditchev, "The political economy of victims. The media third world war over Kosovo", i Media and transition, Deyanova Lozanov m fl (red), Center for the development of media, Sofia 2000, http://ivayloditchev.cult.bg/texts/KosovoEg2.pdf; Pierre Hassner och Justin Vaïsse, Washington et le Monde. Dilemme d'une Superpuissance, Editions Autrement, 2003.
  5. USA:s ingripande i Vietnam var förvisso brottsligt, men det hastiga tillbakadragandet av trupperna resulterade i den kommunistiska invasionen av Sydvietnam, vilken orsakade en ny cykel av mänskligt lidande.
  6. BBC, "Reality TV search for Argentine politician", 2002-09-13, http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/2255546.stm.
  7. VIP Brother, www.vip3.bigbrother.bg.
  8. Liesbet Van Zoonen, "Imagining fan democracy", European Journal of Communications, nr 9, 2004, s 49.
  9. Stephen Coleman, A tale of two houses: The House of Commons, the Big Brother house and the people at home, Hansard Society, 2003, s 33-38.
  10. "E-post och mobiltelefoni har förändrat innehållet i våra liv. Vi svarar på fler e-postmeddelanden på en dag än vad vi tidigare fick brev på en vecka. Vi skickar och tar emot sms med samma hastighet. Vi förväntar oss och uppskattar den tillgänglighet som innebär så gott som omedelbar tillfredsställelse. Ändå röstar vi bara om regeringsmakten en gång ungefär vart fjärde år. Privat är politiska partier i samklang med detta. De genomför en opinionsundersökning i veckan för att få veta var vi står. Men i det offentliga erbjuder systemet oss varken någon makt eller några officiella kanaler att uttrycka våra åsikter genom. Hastighet är ingen dygd i sig självt. Men vår demokrati har skilts från samtidens rytm." Coleman, A tale of two houses, s 3.
  11. Att offra kungen i kristider är ett gammalt uttryck för den här typen av kultur.
  12. Boiko Borisov blev Bulgariens premiärminister 2009; Volen Siderov är ledare för extremhögerpartiet Atack.
  13. Ulrich Beck, Anthony Giddens, Scott Lash, Reflexive modernization: Politics, tradition and aesthetics in the modern social order, Stanford University Press, 1994.

Published 14 September 2016

Original in Bulgarian
Translation by Arne Hult
First published in Glänta 1/2016 (Swedish version); Critique & Humanism 32 (2010) (Bulgarian version); Eurozine (English version)

Contributed by Glänta
© Ivaylo Ditchev / Glänta / Eurozine

PDF / PRINT

recommended articles