Att definiera prekariatet

A class in the making

19 April 2013
Read in:

Det finns två sätt att definiera vad vi menar med “prekariatet”. Det ena är att säga att det är en distinkt socioekonomisk grupp, som en person per definition tillhör eller inte. Detta är användbart för illustrationer och analyser och tillåter oss att göra bruk av vad Max Weber kallade för en “idealtyp”. I denna anda skulle prekariatet kunna beskrivas som en neologism vilken kombinerar ett adjektiv, “prekär”, med ett tillhörande substantiv, “proletariat”. Vi skulle kunna hävda att prekariatet är en klass-i-görande om än inte en klass-för-sig-själv i begreppets marxska mening.

Genom att tänka i termer av sociala grupper skulle vi kunna säga att bortsett från jordbrukssamhällena har globaliseringens era resulterat i en fragmentering av nationella klasstrukturer. När ojämlikheterna växte och världen rörde sig mot en flexibel och öppen arbetsmarknad försvann inte klasserna. Snarare växte en mer fragmenterad och global klasstruktur fram.

Under flera århundraden var begrepp som “arbetarklassen”, “arbetarna” och “proletariatet” djupt rotade i vår kultur. Folk kunde beskriva sig själva i klasstermer och andra skulle genom deras kläder, tal och uppförande känna igen dem i enlighet med dessa. I dag är de föga mer än minnesväckande titlar. Gorz skrev för länge sedan om “arbetarklassens slut”.1 Andra har fortsatt våndas över begreppets betydelse och dess klassificeringskriterier. Kanske behöver vi i själva verket en ny vokabulär som återspeglar klassrelationerna i det tjugoförsta århundradets globala marknadssystem.

Medan de gamla klasserna kvarstår i delar av världen kan vi på det hela taget identifiera sju grupper. I toppen finns en “elit” bestående av ett litet antal absurt rika globala medborgare som härskar över universum. Med sina miljarder dollar listas de i Forbes bland de stora och de goda och de är förmögna att påverka regeringar var som helst samt hänge sig åt generösa filantropiska gester. Under denna elit finns “salariatet”2 med fortsatt stabila heltidsanställningar, där vissa hoppas på att kunna avancera till eliten medan majoriteten bara åtnjuter sin grupps attribut som pension, betald semester och företagspremier vilka ofta subsidieras av staten. Salariatet är koncentrerat till stora företag, statliga myndigheter och offentlig förvaltning, inklusive statsförvaltningen.

Jämte, i mer än en bemärkelse, salariatet finns en (än så länge) mindre grupp “professiker”. Detta begrepp kombinerar de traditionella föreställningarna om de “professionella” och “teknikerna”, men lindar in dem i en uppsättning färdigheter som de kan marknadsföra för att som konsulter eller oberoende egenföretagare göra stora förtjänster på kontraktsanställningar. “Professiker” är motsvarigheten till medeltidens yeomen,3 riddare och väpnare. De lever med förhoppningen om och begäret efter att flytta omkring, utan någon vilja till lång- eller heltidsanställningar inom ett enskilt företag. Det “standardiserade anställningsförhållandet” är inte något för dem.

Under professikernas inkomstnivå finns en minskande “kärna” av kroppsarbetare, den gamla “arbetarklassens” essens. Välfärdsstaterna byggdes med dem i åtanke, liksom systemen för arbetets reglering. Men de bataljoner av industriarbetare som formade arbetarrörelserna har skrumpnat ihop och förlorat sin känsla för solidaritet.

Under dessa fyra grupper finns det växande “prekariatet” flankerat av en armé arbetslösa och en isolerad grupp socialt missanpassade som lever på samhällets bottenskrap. Kännetecknen för denna fragmenterade klasstruktur diskuteras på annat håll.4 Här är det prekariatet som vi vill identifiera.

Sociologer tänker vanligtvis i termer av Max Webers stratifieringsformer – klass och status – där klass refererar till samhälleliga produktionsförhållanden och till en persons plats i arbetsprocessen.5 Bortsett från arbetsgivare och egenföretagare har den huvudsakliga skiljelinjen på arbetsmarknaderna dragits mellan daglönare och anställda med fast lön, där de förra omfattar dem som tillhandahåller ackords- och timavlönat arbete, vilket framkallar en bild av att de får pengar i förhållande till sin ansträngning, medan de senare antas belönas med förtroende samt kompensation i förhållande till sin tjänstgöring.6 Salariatet har alltid förväntats stå närmare förmän, chefer och ägare, medan daglönare till sin natur är alienerade och kräver disciplin, underordning samt en blandning av incitament och sanktioner.

Till skillnad från klass har föreställningen om status förknippats med personers yrkestillhörighet, där yrken som ligger närmare fackmässiga tjänster, ledning och administration har högre status.7 Ett problem är dock att det inom de flesta yrkestillhörigheter finns uppdelningar och hierarkier som inbegriper väldigt olika status.

Uppdelningen mellan daglönare och anställda med fast lön samt föreställningar kring yrkestillhörighet löses hur som helst upp när man beaktar prekariatet. Prekariatet har klasskännetecken. Det består av människor som har minimala förtroendeförhållanden till stat och kapital, något som gör det tämligen olikt salariatet. Och det har inte några av proletariatets sociala kontraktsrelationer, där anställningstrygghet gavs i utbyte mot underordning och villkorlig lojalitet, den oskrivna överenskommelse som underbyggde välfärdsstaterna. Eftersom prekariatet saknar en uppgörelse om förtroende eller säkerhet i utbyte mot underordning utmärker det sig i termer av klass. Det har också en märklig statusposition eftersom det inte passar in i de professionella högstatusyrkena eller de hantverksmässiga mellanstatusyrkena. Ett sätt att formulera det är att prekariatet har en “stympad status”. Och dess “sociala inkomststruktur” passar inte in i gamla föreställningar om klass eller yrkestillhörighet.

Japan synliggör de problem de som studerar prekariatet stöter på. Landet har haft en relativt låg grad av inkomstojämlikhet (vilket gör det till ett “bra land” enligt Wilkinson och Pickett).8 Men ojämlikheten är omfattande i termer av statushierarkier och har intensifierats i och med det växande prekariat vars ekonomiskt besvärliga situation underskattas i konventionella mätningar av inkomstojämlikhet. I det japanska samhället medför högre statuspositioner en uppsättning förmåner som ger en socioekonomisk trygghet värd långt mer än vad som kan mätas genom enbart monetära inkomster.9 Anledningen till att inkomstojämlikheten är så allvarligt underskattad är att prekariatet saknar samtliga av dessa förmåner.

Genom att lyfta fram bilden av en romantisk fri ande, som avvisar den gamla arbetarklassens normer vilka stöpts i det stadiga arbetet, liksom den borgerliga materialismen hos de fast avlönade inom tjänstesektorn, försöker vissa ge en positiv bild av prekariatet. Denna frihetliga trotsighet och icke-konformitet ska inte glömmas bort, för den förekommer faktiskt inom prekariatet. Det finns ingenting nytt i de ungdomliga eller inte så ungdomliga striderna mot det underordnade arbetets diktat. Vad som är desto nyare är att en prekär arbetsstil välkomnas av de “äldre” som söker sig till en sådan tillvaro efter en längre period av stabilt arbete.

Ordets betydelse har varierat i och med att det tagit plats i det populära språkbruket. I Italien har precariato kommit att beteckna mer än bara människor som utför tillfälligt arbete med låg inkomst och implicerar även en osäker tillvaro som livets normaltillstånd.10 I Tyskland har begreppet inte bara använts för att beskriva tillfälliga arbetare, utan också de arbetslösa som inte har något hopp om samhällelig integration. Detta ligger nära den marxska idén om trasproletariatet och är inte vad jag här avser.

I Japan har begreppet använts synonymt med “de arbetande fattiga”, även om det växte fram som ett särskilt begrepp genom att förknippas med den japanska första maj-rörelsen och så kallade “fräter“-fackföreningar som bestod av unga aktivister vilka krävde bättre arbets- och levnadsvillkor.11 ­Japan har frambringat en grupp unga arbetare kända som “freeters” – ett namn som på ett besynnerligt vis kombinerar engelskans free och Arbeiter, tyska för arbetare – vilka tvingats in i det tillfälliga arbetets form.

Det är inte korrekt att sätta likhetstecken mellan prekariatet och de arbetande fattiga eller enbart osäkra anställningar, även om dessa dimensioner korrelerar med det. Prekariteten implicerar också en brist på säker arbetsbaserad identitet, medan arbetare inom vissa låginkomstyrken skulle kunna göra karriär. Vissa skribenter har kopplat idén till en bristande kontroll över arbetet. Detta är komplicerat eftersom det finns flera aspekter av arbetet som en person kan ha kontroll över – tillämpning och utveckling av färdigheter, det mått av tid som krävs för arbetet, tidpunkten för arbetet, arbetsintensitet, utrustning, råmaterial och så vidare. Det finns också flera typer av kontroll och kontrollanter utöver den vanlige förman eller föreståndare som vakar över arbetaren.

Att hävda att prekariatet består av människor som inte har någon kontroll över sitt arbete skulle vara alltför restriktivt eftersom det alltid finns tvetydigheter och implicit förhandlande kring ansträngning, samarbete och tillämpning av färdigheter, liksom det finns utrymme för sabotage, stöld och slöseri. Men kontrollaspekter är av betydelse för att bedöma deras situation.

En kanske lika intressant utvecklingslinje är förknippad med vad som skulle kunna kallas för “bristande statusmatchning”. Människor med relativt hög formell utbildningsnivå som har accepterat ett jobb med en status eller inkomst under vad de anser ligga i nivå med deras kvalifikationer kommer sannolikt att lida av statusfrustration. Denna känsla har varit påtaglig bland det unga prekariatet i Japan.12

För våra syften kan prekariatet sägas bestå av människor som saknar de sju former av arbetsrelaterad trygghet, vilka sammanfattas nedan, som socialdemokrater, arbetarpartier och fackföreningar strävade efter när de efter andra världskriget satte agendan för arbetarklassens och industriproletariatets “industriella medborgarskap”. Inte alla inom prekariatet skulle värdesätta samtliga sju trygghetsformer, men de klarar sig dåligt på alla punkterna.

Former för arbetstrygghet med industriellt medborgarskap

Trygghet på arbetsmarknaden – Adekvata möjligheter till löneinkomst; på makronivå representeras detta av en regerings engagemang för “full sysselsättning”.

Anställningstrygghet – Skydd mot godtyckligt avskedande, regleringar för anställning och avskedande, åläggande av straffavgifter för arbetsgivare som misslyckas med att hålla sig till regler och så vidare.

Tjänstetrygghet – Förmåga och möjlighet att bibehålla en nisch inom anställningen och skydd mot att färdigheter urvattnas samt möjlighet att röra sig “uppåt” i termer av status och inkomst.

Arbetsplatstrygghet – Skydd mot olyckor och sjukdom på arbetet genom exempelvis säkerhets- och hälsoföreskrifter, gränser för arbetstid, obekväm arbetstid och nattarbete för kvinnor liksom olycksfallsersättning.

Tryggad förnyelse av färdigheter – Möjlighet till kompetensutveckling genom lärlingstid, arbetsträning och så vidare, liksom möjlighet att använda sig av sin kompetens.

Inkomsttrygghet – Försäkran om en adekvat och stabil inkomst som skyddas genom exempelvis lagstadgade minimilöner, indexreglerade löner, omfattande socialt skydd, progressiv beskattning för att reducera ojämlikheter samt komplettera låga inkomster.

Representationstrygghet – Att ha en kollektiv röst på arbetsmarknaden genom exempelvis självständiga fackföreningar med strejkrätt.

I diskussionerna om modern arbetsotrygghet uppmärksammas främst anställningsotrygghet – brist på långtidskontrakt och frånvaron av skydd mot förlust av anställning. Det är förståeligt. Men tjänsteotrygghet är också en bestämmande aspekt.

Skillnaden mellan anställningstrygghet och tjänstetrygghet är central. Beakta följande exempel. Mellan 2008 och 2010 begick trettio anställda hos franska Telecom självmord, något som resulterade i att man utsåg en utomstående till ny chef. Två tredjedelar av de 66 000 anställda hade garanterad anställningstrygghet som tjänstemän. Men ledningen hade underkastat dem en systematisk tjänsteotrygghet genom ett system som kallades “Dags att röra på sig”, vilket tvingade dem att abrupt byta tjänst och kontor efter några få år. Den påföljande stressen visade sig vara huvudorsaken till självmorden. Tjänsteotrygghet hade betydelse.

Den spelar också roll inom offentlig förvaltning. De anställda skriver under kontrakt som ger dem en högt eftertraktad anställningstrygghet. Men de går också med på att flyttas till andra positioner när deras chefer bestämmer sig för det. I en värld med rigorös “human resource management” och funktionell flexibilitet är det sannolikt att kringflyttandet leder till personlig splittring.

Ett annat av prekariatets kännetecken är osäker inkomst och ett inkomstmönster som skiljer sig från alla andra gruppers. Detta kan påvisas genom att använda begreppet “social inkomst”. Överallt måste människor uppenbarligen överleva på den inkomst de får. Det kan vara ett pengaflöde eller betalning in natura, vilket avser vad de själva eller deras familj producerar. Det kan mätas utifrån vad de kan förväntas få om de skulle behöva det. De flesta människor i de flesta samhällen har flera inkomstkällor även om vissa bara förlitar sig på en.

Den sociala inkomstens sammansättning kan brytas ned i sex element. Det första är den egna produktionen, den mat eller de varor och tjänster som produceras direkt, vare sig de konsumeras, byts eller säljs, inklusive vad någon odlar i sin trädgård eller på hushållets jord. Det andra är den monetära lön eller inkomst som fås genom arbete. Det tredje är värdet av det stöd som ges av familjen eller lokalsamhället, ofta genom informella och ömsesidiga försäkringsfordringar. Det fjärde är de företagsförmåner som ges till många anställningsgrupper. Det femte är statliga förmåner som inbegriper sociala försäkringsförmåner, socialt stöd, godtyckliga överföringar, subventioner som betalas ut direkt eller genom arbetsgivare samt subsidierad socialtjänst. Slutligen finns det privata förmåner som kommer från besparingar och investeringar.

Var och en av dessa kan delas in i underkategorier som är mer eller mindre säkra eller garanterade och som bestämmer deras fulla värde. Löner kan till exempel delas in i former som genom kontrakt är konstanta över lång tid och former som är variabla eller flexibla. Om någon får en lön som ger samma inkomst varje månad under det kommande året, är den inkomst som tas emot värd mer än samma pengainkomst som fås genom löneutbetalningar vilka är beroende av vädrets skiftningar eller arbetsgivarens obestämda produktionsschema. På liknande vis kan statliga förmåner delas upp i universella “medborgerliga” rättigheter, jämte försäkringspremier, vilka bestäms av tidigare prestationer och alltså i princip är “garanterade”, och mer godtyckliga överföringar vars tillgänglighet är beroende av oförutsedda omständigheter. Företagsförmåner kan delas upp i element som alla inom ett företag får, element som beror på status eller tidigare tjänstgöring samt element som ges godtyckligt. Det samma gäller lokalsamhälleliga förmåner vilka kan delas upp i familje- eller vänskapsfordringar och fordringar som kan riktas till samhället i allmänhet för att få stöd i tider av nöd.

Prekariatet kan identifieras genom en distinkt struktur för social inkomst på vilken följer en sårbarhet som sträcker sig långt bortom vad som omfattas av den pengainkomst som ges vid ett givet tillfälle. I en tid av hastig kommersialisering av ett utvecklingslands ekonomi kan exempelvis nya grupper där många prekariseras upptäcka att de saknar traditionella lokala samhällsförmåner och att de inte får del av företags- eller statsförmåner. De är mer sårbara än många med lägre inkomster vilka erhåller traditionella former av stöd från lokalsamhället, och mer sårbara än anställda med fast lön som har ungefär samma pengainkomst men som har tillgång till en uppsättning företags- och statsförmåner. Ett av prekariatets känne­tecken är inte nivån på den lön eller inkomst som tjänas vid ett givet tillfälle utan bristen på stöd från lokalsamhället i tider av nöd, bristen på garanterade företags- eller statsförmåner och bristen på privata förmåner för att komplettera de intjänade pengarna.

Jämte arbetsotrygghet och osäker social inkomst saknar människorna i prekariatet en arbetsbaserad identitet. Som anställda finner de sig i jobb utan karriärutsikter, utan det samhälleliga minnets traditioner, utan en känsla av att tillhöra en yrkesmässig gemenskap stöpt i stabila verksamheter, etiska koder och beteendenormer, ömsesidighet och broderskap.

Prekariatet känner sig inte delaktiga i en solidarisk arbetaregemenskap. Detta intensifierar känslan av alienation och instrumentalisering inför vad de måste göra. De handlingar och attityder som kan härledas från prekariteten har opportunistiska tendenser. Det finns ingen “framtidens skugga” som hänger över deras handlingar och ger dem en känsla av att vad de i dag säger, gör eller känner kommer att ha en stark eller bindande inverkan på framtida förhållanden. Prekariatet vet att framtiden inte kastar någon skugga eftersom det inte finns någon framtid i vad de gör. Att vara “utanför” imorgon skulle inte komma som någon överraskning, och att ge sig av behöver inte vara dåligt om ett annat jobb eller utbrott av aktivitet gör sig påmint.

Prekariatet saknar yrkesidentitet även om vissa har yrkesmässiga kvalifikationer, liksom många har jobb med flotta titlar. För vissa finns det en frihet i att inte ha några moraliska eller beteendemässiga åtaganden som definierar yrkesidentiteten. Just eftersom vissa föredrar att vara nomadiska, resande snarare än bosättare, så ska inte alla i prekariatet ses som offer. Inte desto mindre kommer de flesta att vara obekväma med sin osäkerhet och sakna realistiska utsikter att fly.

Varför prekariatet växer

För att förstå varför prekariatet växer måste man vara medveten om den globala omvälvningens natur. Globaliseringens era (1975-2008) var en period under vilken ekonomin “avlägsnades” från samhället i takt med att finansiärer och nyliberala ekonomer försökte skapa en global marknad grundad på konkurrensinriktning och individualism.

Prekariatet har växt på grund av de politiska och institutionella förändringarna under denna period. Redan tidigt gav engagemanget för en öppen marknadsekonomi upphov till ett konkurrensbaserat tryck på industrialiserade länder i form av obegränsad tillgång på låglönearbete från nyligen industrialiserade länder (NIC-länder) och “Chindia” (Kina och Indien). Engagemanget för marknadsprinciper ledde ofrånkomligen till ett globalt produktionssystem grundat på nätverksföretag och flexibla arbetsformer.

Det ekonomiska tillväxtmålet – som skulle göra oss alla rikare, sades det – användes för att rättfärdiga ett tillbakadragande av finanspolitiken som instrument för progressiv omfördelning. Höga direkta skatter, som länge användes för att reducera ojämlikhet och för att erbjuda ekonomisk trygghet för låginkomsttagare, anklagades för att hämma arbete, besparingar och investeringar samt för att driva investeringar och jobb ut ur landet. En om­orientering av det sociala skyddet från samhällelig solidaritet till att handskas med fattigdom och människor vilka bedömdes som sociala misslyckanden gav dessutom upphov till en trend av inkomstprövat socialt stöd och vidare till “workfare“.13

En central aspekt av globaliseringen kan sammanfattas i ett skrämmande ord, “varufiering”. Det innebär att allting behandlas som en vara vilken kan köpas och säljas och som underordnas marknadens lagar genom priser som sätts av tillgång och efterfrågan utan något verkligt “aktörskap” (förmåga att göra motstånd). Varufieringen har utvidgats till samtliga av livets aspekter – familjen, utbildningssystemet, bolagen, arbetsinstituten, de sociala skyddsnäten, arbetslösheten, arbetsoförmåga, tjänsteförbund och politik.

I jakten på marknadseffektivitet nedmonterades varufieringens hinder. En nyliberal princip gjorde gällande att regleringar behövdes för att hindra kollektiva intressen från att begränsa konkurrensen. Globaliseringen var inte avregleringarnas utan återregleringarnas era, en era under vilken det introducerades fler regleringar än under någon jämförbar historisk period. De flesta nya regleringarna på den globala arbetsmarknaden var direktiv som talade om för människor vad de får och vad de inte får göra samt vad de måste göra för att bli en del av den statliga politikens förmånstagare.

Angreppet på kollektiva institutioner inbegrep företag som sociala institutioner, fackföreningar som representanter för löntagare, yrkesförbund som samlingsplatser för fackkunskap och yrken, utbildningen som en kraft för frigörelse från egenintressen och kommersialism, familjen som en institution för ömsesidighet och social reproduktion samt en offentlig förvaltning där den vägledande etiken är att verka i det allmännas tjänst.

Detta hopkok splittrade uppgörelserna på arbetsmarknaden och skapade en klassfragmentering som blev ännu mer slående genom den omsvängning till service- och tjänsteproduktion och de medföljande omvandlingarna av daglönearbetets och de fasta anställningarnas karaktär som hänger samman med tillverkningsindustrins nedgång.

  1. André Gorz, Farväl till proletariatet. Bortom socialismen (1982).
  2. Av engelskans salary, fast (månads)lön, till skillnad från wages, lön för tillfällig anställning. Övers. anm.
  3. Ett befolkningsskikt mellan lantarbetarna och lågadeln (gentry) i senmedeltidens England bestående av självägande bönder, tjänare, vakter och lägre ämbetsmän. Övers. anm.
  4. Guy Standing, Work after Globalization. Building Occupational Citizenship (2009).
  5. Max Weber, Ekonomi och samhälle. Förståendesociologins grunder, 3 volymer (1983-1987 [1922]).
  6. John H. Goldthorpe, On Sociology. Illustration and Retrospect (2007), kapitel 5; Patrick McGovern, Stephen Hill, Colin Mills och Michael White, Market, Class, and Employment (2007), kapitel 3.
  7. John H. Goldthorpe, "Analysing Social Inequality. A Critique of Two Recent Contributions from Economics and Epidemiology", i European Sociological Review volym 26, nr 6 (2010), s. 731-744.
  8. Richard Wilkinson och Kate Pickett, Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen (2010).
  9. Harold R. Kerbo, Social Stratification and Inequality. Class Conflict in Historical, Comparative, and Global Perspective (2003), s. 509-512.
  10. Sabine Grimm och Klaus Ronneberger, "An Invisible History of Work. Interview with Sergio Bologna", i Springerin. Hefte für Gegenwartskunst nr 1 2007.
  11. Toshihiko Ueno, "'Precariat' Workers Are Starting to Fight for a Little Stability", The Japan Times Online den 21 juni 2007; Julia Obinger, "Working on the Margins. Japan's Precariat and Working Poor", i Electronic Journal of Contemporary Japanese Studies volym 9, nr 1 (2009).
  12. Reiko Kosugi, Escape from Work. Freelancing Youth and the Challenge to Corporate Japan (2008).
  13. Bidragssystem som kräver motprestationer, till exempel genomförd samhällstjänst eller att man tar en praktikplats, för att den sökande ska få stöd. Red. anm.

Published 19 April 2013

Original in English
Translation by Johannes Björk, Lovisa Broström
First published in Fronesis 40-41 (2012) (Swedish version; this is a somewhat edited excerpt from The Precariat. The New Dangerous Class, 2011)

Contributed by Fronesis
© Guy Standing Eurozine

PDF / PRINT

recommended articles