År 2009 fick man i Danmark bevittna en ganska ovanlig och spektakulär litterär händelse. 2001 dödförklarade den danske författaren Claus Beck-Nielsen sig själv. Ett år senare uppstod han som namnlös verksamhetsledare för konstfabriken Das Beckwerk, vars uppgift var att förvalta Claus Beck-Nielsens liv och verk. Under namnet "Nielsen" reste han 2003 till Irak med det uttalade syftet att införa demokrati i det krigshärjade landet. Medresenär var performancekonstnären Thomas Skade-Rasmussen Strøbech, och den gemensamma resan ledde till en rad tidningsartiklar och tv-program.

Därefter skrev mannen som tidigare var känd som Claus-Beck Nielsen boken Selvmordsaktionen (2005, på svenska Självmordsaktionen, 2009) om resan. 2006 reste de båda tillsammans igen – den här gången till usa – med ett liknande projekt, och i slutet av 2008 utkom Suverænen med Das Beckwerk som författare. Boken, som lanserades som en roman, handlar till stor del om Thomas Skade-Rasmussen och beskriver bland annat ett antal av hans privata relationer. Förra året stämde Skade-Rasmussen, som för att göra det hela ännu mer förvirrande också han arbetar under en rad pseudonymer, Das Beckwerk eftersom han menade att mannen som tidigare hette Claus Beck-Nielsen hade kränkt hans privatliv och offentliggjort känslig och privat information. Förvirrad? Inte så konstigt. Saken är kort sagt den att en romanfigur stämmer romanens författare! Det hade aldrig hänt i Danmark tidigare – och knappast någon annanstans.

I och med fallet Das Beckwerk bryter något nytt in på den danska litteraturscenen. Det visar inte bara hur det litterära rummet öppnas mot en bredare förståelse av det litterära fältet, det pekar också på en allmän tendens inom den danska litteraturen i riktning mot "dokumentär fiktion". En form som också varit framträdande inom samtidsfilmen. Det är detta som den danske författaren och kritikern Poul Behrendt i sin bok Dobbeltkontrakten kallar en "estetisk nyskapelse" i det danska litterära landskapet. Tanken är att ett litterärt verk inte längre begränsas till fiktionens universum utan att litteraturen medvetet involverar verkligheten, och att man till litteraturens fält också måste räkna den offentlighet i vilken författaren verkar. Ett annat iögonfallande exempel är Knud Romer Jørgensens roman Den der blinker er bange for døden (2006), som orsakade debatt för att författaren å ena sidan menade att hans konstnärliga frihet var säkrad genom beteckningen "roman", och å andra sidan i intervjuer och på andra ställen hävdade att det som stod i boken var ren och oförfalskad sanning. Detta gav upphov till starka reaktioner bland författarens före detta klasskamrater, från trakten där boken utspelar sig.

När en roman ges ut som roman är det så att säga fritt fram för författaren att använda sig av verkligheten – yttrandefriheten är obegränsad, i konstens namn. Det går inte att skydda sig. Trenden var kanske som tydligast i filmens värld, där ett antal titlar i den så kallade mockumentärgenren lekte med gränsdragningarna. Författaren Janne Teller har rentav skrivit en roman, Kom (2008), med problematiken som explicit tema.

Det vore fel att säga att det här är det centrala temat på den danska litteraturscenen. Snarare handlar det om ett fenomen som hänger samman med mer omfattande händelser. Det är ju ingen hemlighet att den så kallade Muhammedkrisen, som den brukar kallas i Danmark – eller karikatyrstriden som den fått heta på andra håll – under en period spelade en viktig roll i Danmark. Diskussionen om yttrandefriheten blev mycket central. Den radikala, positiva tolkningen av yttrandefriheten innebär dock att det inte tycks finnas några gränser för vad man kan tillåta sig i konstens namn. Med hjälp av ett collage bestående av manipulerade klipp från tv och nyinspelade scener med skådespelare framställde Morten Hartz Kapler i filmen AFR (2007) den dåvarande danske statsministern Anders Fogh Rasmussen som både homosexuell – vilket han inte är – och en mjukis som ångrar Danmarks engagemang i Irak – vilket inte heller kan sägas stämma. Statsministerns tolkning av yttrandefriheten som absolut gjorde att han inte kunde kritisera filmen utan att riskera att göra det som han menade att man aldrig får hemfalla åt, nämligen censurera.

Hittills finns det inget exempel på att en författare blivit dömd för att ha förolämpat en verklig person. Han eller hon har alltid kunnat skydda sig bakom den konstnärliga friheten. Om fallet Das Beckwerk utfaller till målsägandens fördel kommer de juridiska konsekvenserna att bli oöverskådliga. Om ett sådant prejudikat skapas har man till och med domstolsbeslut på att litteraturen inte får delta i den verklighet som omger den. Såvida författaren inte vill riskera att få ett åtal på halsen. Det paradoxala är förstås att yttrandefriheten här blir kraftigt inskränkt eller – allt beroende på domens utfall – åtminstone utmanad.

Men det är svårt att peka på en enda dominerande trend i den danska litterära offentligheten. För det mesta lever motstridiga tendenser sida vid sida. Därför blir den här artikeln också i lika hög grad ett försök att beskriva litteraturens position i Danmark, alltså ett försök att beskriva de teman som frodas internt i litterära kretsar. Detta är särskilt relevant, eftersom en tendens i litteraturen är just denna att gränserna mellan det litterära fältet och en bredare offentlighet bryts ned.

Litteraturen i Danmark har länge levt i en skyddad tillvaro i ett litterärt reservat. I en offentlighet där man efterfrågar åsikter av alla de sorter – bara de sticker ut och är kortfattade nog – har skönlitteraturen det svårt. Det som skulle kunna se ut som att litteraturens ställning stärks, i och med lanseringen av särskilda litteraturbilagor i danska dagstidningar, är i själva verket ett uttryck för motsatsen: Nämligen att litteraturen inte har någon plats i den bredare samtidsdebatten. Den opererar i sitt eget slutna rum – frikopplad från de diskussioner om politik och samhälle som förs runtomkring. Inom ett avgränsat fält diskuteras litteraturen av likasinnade människor och i själva litteraturen, utan att störa eller störas av obehöriga.

Den norske författaren Jan Kjærstad fick för inte så längesedan frågan om vilken roll litteraturen har i samhället. Och hans svar var entydigt: absolut ingen. Det här är lika sant för den danska litteraturen som för den norska. Åtminstone fram till nu. Medan den litteratur som i Damark tidigare bemöttes sesriöst i regel ägnade sig åt formella nyskapelser och inåtvänd gestaltning av människors nära relationer i kortprosaform, är tendensen nu att reservattänkandet långsamt håller på att lösas upp.

Ofta efterlyser man politiskt engagemang i dansk samtidslitteratur. Om en poet smyger in en hänvisning till 11 september i en dikt blir han eller hon prisad som en engagerad och särskilt relevant författare. Emellanåt gör det att hon eller han utropas till representant för politikens återkomst i litteraturen. Men förutsägelsen håller sällan streck – och är för övrigt också ett totalt missvisande krav att ställa på litteraturen. För hur politisk litteraturen är avgörs helt och hållet av mottagandet och de litterära miljöernas självuppfattning. I Danmarks litterära offentlighet utspelar sig den vanliga kampen mellan litteratur som säljer – och därmed automatiskt misstänkliggörs av vad som kan kallas en litterär elit – och den "smala" litteraturen, som odlas i slutna litterära kretsar och knappt säljer, men som ofta prisas av en enig kritikerkår. Som tur är finns det undantag.

Ett tag efterfrågade man en stor samtidsroman som kunde teckna bilden av Danmark efter regeringsskiftet 2001, då det högerpopulistiska Dansk Folkeparti släpptes in i värmen som parlamentarisk bas för regeringen. Men man slutade snart. Inte för att det inte fanns behov av att ställa diagnos på ett samhälle i upplösning, utan för att ingen, bortsett från några halsstarriga författare och kritiker, längre trodde att litteraturen kunde fylla någon viktig funktion utanför sin egen värld. Regeringens uppgörelse med vad man kallade "smakdomare" undergrävde författares och intellektuellas legitimitet som deltagare i beskrivningen och diskussionen av det danska såväl som det omkringliggande samhället. Uppgörelsen med "smakdomarna" drabbade speciellt de författare som på ett eller annat sätt kunde betecknas som kulturradikala, oavsett om de själva accepterade en sådan etikett eller inte.

Statsministern lyfte själv, på ett personligt och positivt sätt, fram författaren Jens Smærup Sørensen, vars generationsroman Markedage (2008) svarade mot en längtan efter litteratur som tar itu med frågor om ursprung och identitet. I likhet med statsministerns egen uppväxt fick Smærup Sørensens berättelse spegla övergången från det traditionella bondesamhället till ett nytt paradigm, präglat av ständig beredskap inför globalisering och omställningar. Smærup Sørensen är på intet sätt en nykomling i författarkretsar, däremot i den litterära offentligheten. Även om försöken att avkräva litteraturen ett aktivt och direkt deltagande i den aktuella diskussion om politiska förhållanden sällan fallit väl ut, är det ingen orimlig fordran att den åtminstone borde sträva efter att teckna sin samtid. Vilket Smærup Sørensen gör, och på vissa håll framhålls han som den som kommit allra närmast ett svar på årtiondets längtan efter en stor dansk samtidsroman.

Jakob Ejersbo är ett annat bra exempel på en författare som förmått intressera sig för annat och mer än inåtvänd självhävdelse och dessutom lyckats uttrycka det i en stilistiskt ambitiös form. 1990-talets danska litteratur präglades av en sorts "skrivarkurslitteratur", som i avsaknad av den engagerade litteraturens centrala teman och med välskrivande, ofta kvinnliga, författare som Helle Helle, Christina Hesselholdt och Kirsten Hammann med flera, erbjöd en, möjligen efterlängtad, inblick i de personliga problemens universum. Trenden kritiserades för att vara tematiskt oambitiös och alltför fokuserad på form. I centrum stod det ironiska porträttet av till synes välfungerande medelklassmänniskor som inte kunde leva upp till kraven på lycka i samliv och arbetsliv. Trendens popularitet gav författarna stora framgångar på väg in i det nya årtusendet. Med precisa, kyliga meningar ställdes små, privata problem i centrum i denna stilistiskt övertygande nya trend.

Den unge prosaisten Jan Sonnergaard visade upp något nytt. Visserligen kunde han inte leva upp till den lovande debuten Radiator (1997), som var ovanlig på flera sätt: ett isande generationsporträtt av en illusionslös ungdom, som med bitande ironi både blottställde och försvarade Sonnergaards egen generations flykt från ideologin och en återkomst för novellen som genre. Andra och tredje delen av novelltrilogin, Sidste søndag i oktober (2000) och Jag er stadig bange for Caspar Michael Petersen (2003), fick 2009 en uppföljare i romandebuten Om atomkrigens betydning for Vilhelm Funks ungdom, en beskrivning av de existentiella konsekvenser som erfarenheten av atomhotets realitet fick för 1980-talets yuppies och punkare: Varje dag skulle levas som om den var den sista.

Man har klagat på att den senaste tidens danska historia helt enkelt inte varit tillräckligt intressant eller viktig för att bli föremål för litterär iscensättning. Med grannen i söder, Tyskland, som raka motsatsen. Om det är sant som det sägs, att all politisk litteratur är dålig, men all bra litteratur politisk, då är det lätt att peka ut den nya litteraturens kandidater till litteraturhistorien. I offentligheten har man helt enkelt slutat att vänta. Självklart diskuteras och synas den danska samtidslitteraturen i sömmarna på alla möjliga platser, men det sker nästan uteslutande utifrån litteraturreservatets egna villkor och regler. Litteraturen har, liksom det mesta på Danmarks konstscen, blivit ett marginaliserat nischfenomen för specialintresserade. Den engagerade, kritiska konsten har för längesedan övergett litteraturens domäner och glidit över till andra genrer, som exempelvis dokumentärfilm och nya journalistiska genrer.

I takt med att journalistiken professionaliseras blir behovet mycket stort av en litteratur där det också erbjuds perspektiv och nyanser som de traditionella "verklighets"-genrerna inom journalistiken inte längre är bra på. Därför tenderar litteraturen i allt högre utsträckning att försöka gripa in i den aktuella verkligheten. Journalisterna, som i dagspressen inte får utrymme – eller tid, för den delen – blir tvungna att vända sig till boken för att på ett någorlunda tillfredsställande sätt kunna berätta de historier som måste berättas. Här kan man nog också hitta svaret på en annan fråga. Nämligen hur det kan komma sig att kriminalromanen – särskilt den skandinaviska – har rönt så stora framgångar. Kriminalromanen är en genre som i klart större utsträckning än de flesta förmår inkorporera samhällskritik utan att det verkar påklistrat eller konstruerat. Framgångsrika danska deckarförfattare som Morten Hesseldahl, Sissel Jo Gazan, Leif Davidsen, Jan Stage och Jussi Adler-Olsen är kanske inga lysande stilister, men deras romaner – som Hesseldahls Drager over Kabul (2007) och Natten er lige begyndt (2009) – knyter an till högaktuella teman som islamsk terrorism och social misär. Här handlar det om en nästan journalistisk form som tar avstamp i breda sociala teman och levererar varan i form av spänningsmättad och effektiv suspense. Dessa författare diskuteras dock, med viss rätt, sällan i den specifikt litterära offentligheten – och i så fall bara som en del av deckarfenomenet.

Så var spelar litteraturen överhuvudtaget en roll? Den danske kritikern och kommentatorn Rune Lykkeberg gav hösten 2008 ut den skarpa samtidsdiagnosen Kampen om sandhederne, som blev en av de mest rosade och omdiskuterade debattböckerna på länge. Boken levererade en glödande och originell analys av det danska politiska klimatet sedan 2001. I en stelnad dansk debatt utgjorde framhållandet av de så kallade kulturradikalas självgodhet som bidragande orsak till "systemskiftet" en överraskande och skarp poäng. Men det verkligt ovanliga var faktiskt att Lykkeberg använde skönlitteraturen som en av diagnosens primärkällor. Litteraturens kulturradikala koryféer, som Klaus Rifbjerg, hamnade i skottlinjen, och boken lyckades på ett övertygande sätt återupprätta litteraturen som ett legitimt och framför allt relevant uttryck för samtiden – utan att reducera den till illustration för en specifik åsikt. Med andra ord drog Lykkeberg ut skönlitteraturen ur sitt trygga reservat bland litteratörer, i litteraturbilagor och på universiteten – och tog verkligen författarnas förmåga att diagnostisera en bredare samtidsverklighet på allvar. Det var längesedan man såg det i danska sammanhang.

Det är inte bara det dokumentära inslaget som är på frammarsch i samtidslitteraturen. Det speglas också av en besläktad trend, nämligen det medvetna användandet av det privata. Lyriker som den unga Lone Hørslev, som nyligen gav ut diktsamlingen med den talande titeln Jeg ved ikke om den slags tanker er normale, Skilsmissedigte (2009), är exempel på det. Och debutanten Nikolaj Zeuthen, som på omslaget till sina vardagliga dikter (Oliebål, 2009) poserar hemma i köket med fru och barn. Författare har alltid använt sig av egna erfarenheter, liksom litteraturvetenskapen alltid har sysslat med att hitta kopplingen mellan verk och författare. Men i de nämnda verken är det privata demonstrativt iscensatt som en fullt medveten estetisk strategi och därför värt allt intresse.

Men naturligtvis ser man också andra tendenser. Generationsupproret, hävdar kritikern Erik Skyum Nielsen, är något av det mest uppenbart nyskapande i den danska samtidslitteraturen 2009. Jakob Ejersbos postumt utgivna romantrilogi är ett tydligt exempel på detta, liksom Apropos Opa (2009) av den relativt unga Julia Butschkow. Den senare anspelar dessutom på författarens privata erfarenheter, då romanen behandlar hennes egen morfars SS-förflutna i Tyskland. Särskilt Ejerbos trilogi med böckerna Eksil (2009), Liberty (2009) och Revolution (2009) kommer förhoppningsvis att fungera som början till en ny sorts romanberättelse som öppnar det begränsade danska perspektivet mot en global verklighet. Här förenas den hårda existentiella berättelsen med ett perspektiv som inte bara placerar individen i världen, utan också presenterar ett mycket större globalt fält för den danska litterära offentligheten.

Men även om en ny uppmärksamhet och en ny dokumentär tendens väcker nya förhoppningar om att den danska litteraturen ska kunna bidra med väsentliga impulser och perspektiv i en offentlighet präglad av få nyanser och stereotypa framställningar, är de strukturella förutsättningarna för att denna litteratur ska kunna skapas aningen dystra. Avregleringen av bokpriserna i kombination med att det främst är bästsäljare som efterfrågas, innebär att mellanskiktet i dansk litteratur har det svårt. Om det är avregleringen eller den generella ekonomiska avmattningen som är orsaken är just nu mycket svårt att säga. Men säkert är att förlagen har sparkat personal och reducerat antalet titlar. Det ärevördiga förlaget Borgen, som har en lång tradition av att ge ut lyrik, har skurit ned på nästan all skönlitterär utgivning. Det satsas i hög grad på säkra kort, vilket man knappast kan klandra någon för. Men det är förstås synd, och på sikt en potentiell katastrof om nya författare, vars första titlar inte säljer så bra, helt och hållet förlorar möjligheten att bli utgivna. Då kommer underlaget för den nog så omdiskuterade återväxten att vara borta.

Men vi ska inte vara för snabba med att begrava litteraturen, som sagt finns det också en mängd positiva tendenser i den danska litterära offentligheten, vilka det finns all anledning att lyfta fram. Jakob Ejersbo lever dessvärre inte längre, men hans monumentala verk kommer att finnas kvar som undantaget som bekräftar regeln. Att det är möjligt att skriva konsekvent och relevant om en värld som är större än den danska. Claus Beck Nielsen är som tur är bara död i sitt eget fiktiva universum och lever vidare i bästa välmåga – dock med ett åtal på halsen. Det nya oheliga kontraktet mellan nya litterära uttryck med något väsentligt att säga och författarens agerande i en offentlighet, som sträcker sig utöver avgränsade litterära forum, väcker förhoppningar om en litteratur som vill mer än enbart tjäna författarnas överlevnad och ge dem erkännande i den litterära miljön.

Published 2010-09-21

Original in Danish
Translation by Martin Engberg, Linda Östergaard
First published in Ord&Bild 3/2010 (Swedish version)

Contributed by Ord&Bild
© Andreas Harbsmeier / Ord&Bild
© Eurozine