Lördagsnatten den 14 september 2002 drabbade en fruktansvärd storm Siciliens sydkust. Hagel stora som tennisbollar gjorde bucklor i parkerade bilar och lokalbefolkningen sade senare att de aldrig sett eller hört något liknande. Vid 11-tiden på kvällen, medan Agrientokustens turister ännu dansade på ett café på Realmontes strand, hördes rop från havet. Några minuter senare tog sig ett antal afrikaner upp på stranden. När de äntligen förmådde tala, berättade de för caféets gäster att deras båt hade sjunkit vid ett rev ca 100 meter utanför kusten och när turisterna tittade ut mot havet såg de en kapsejsad båt som låg på sidan i vågorna, med människor fastklamrade längs dess sidor.

De lokala fiskebåtarna var för små för att ta sig fram i vågorna, och när väl polisen larmats och Agriento-borna tillkallat militärbåtar med kraftiga sökarljus, hade båten sjunkit djupare ner i vattnet. I ljuset av blixtarna såg åskådarna med skräck hur en efter en av dem som klamrade sig fast längs båtens sidor tappade greppet och försvann under vattenytan. Under de närmaste timmarna räddades 95 av afrikanerna och fördes till stranden. Omkring 30 drunknade. På morgonen när stormen dragit förbi och stranden återigen var fridfull och solig fanns det inte längre mycket kvar, förutom klädtrasor som spolats upp vid vattenbrynet, och delar av en flytväst som snabbt togs om hand av Realmontes skräpsamlare. Kapsejsade båtar – carrette di mare eller havskärror som italienarna kallar dem, 10-12 meter långa och målade i klarblått och gult med arabisk skrift – är inte ett nytt fenomen längs Siciliens kust, där tiotusentals asylsökande anlänt under de senaste åren på jakt efter ett nytt liv. Båtar som är byggda för ett dussintal passagerare anländer med 100 eller fler människor ombord och även när det inte är storm händer det ofta att de förliser.

Under de lugna dagar som följde fortsatte fler döda kroppar att flyta upp till ytan vid Realmontes strand, uppsvällda och lila, med skinnet bortfläkt av revets vassa vulkaniska klippor. En av de döda kropparna tillhörde en ung flicka som enligt polisläkarens bedömning inte var äldre än 15 år.

De flesta av de döda hade inga namn, eftersom de överlevande var oförmögna eller ovilliga att berätta vilka de var. Vad gällde de överlevande, de extra communitari som italienarna kallar de afrikanska och asiatiska migranter som når deras kuster, verkade inte de heller ha några namn, eller bara förnamn, (eftersom de brukar berätta mycket lite om sig själva när de frågas ut). De flesta berättade dock gärna om annat, om resans fasor, bristen på mat och vatten, det mardrömslika ögonblicket då båten slog emot revet. Men beträffande vilka de var, eller varifrån de kom, sade de ofta ingenting. De som svarade på frågor ändrade sin berättelse nästa dag. Det var först efter ett tag som de berättade att de var liberianer och även då misstänkte sicilianarna, som hört dem tala franska, att de inte kom från det engelsktalande Afrika utan det franskspråkiga. Bland de räddade fanns en fetlagd, ljushyad man, med fickorna fullproppade med dollarsedlar. Han vägrade helt att tala och sicilianarna – som vant sig vid scafisti, människosmugglare – drog slutsatsen att hans tystnad hade att göra med maffian, som kontrollerar en stor del av människosmugglingen från Tunisien. De som smugglas över till Sicilien är kända för att ha fått noggranna instruktioner om att inte avslöja någonting och att göra sig av med alla sina identitetshandlingar, så att de inte kan skickas hem eller deras smugglare spåras. Man hittar ofta pass, identitetshandlingar, fragment av brev och foton längs stränderna, uppspolade av vågorna bland bråten som ligger och skräpar i sanden.

Under de därpå följande dagarna togs de drunknades kroppar till begravningsplatser längs kusten, där de lades i var sitt fack i de höga murar som härbärgerar de döda. Vid varje fack satte man upp en bricka: "Liberiansk medborgare. Drunknad."

Frågan för sicilianarna var vad de skulle göra med de överlevande, vilka alla samtliga sökte asyl. Vissa togs till härbärgen för att invänta inrikesministeriets kallelse till Rom. Där skulle de intervjuas för att undersöka om de var berättigade till flyktingstatus och om det sålunda skulle vara tillåtet för dem att bo och arbeta i Italien. Andra försvann i tysthet under natten och antogs ha sällat sig till Italiens blomstrande informella ekonomi. Men något i stormens våldsamhet och skeppsbrottets fasa hade berört Realmontebornas hjärtan och två unga par – en bror och en syster och ett gift par – erbjöds en lägenhet i byn av Röda Korsets lokalavdelning efter att det blivit känt att de två unga kvinnorna var gravida. Realmonte kände att man ville beskydda dessa två flickor, som båda fortfarande var tonåringar. Och när de under våren födde sina barn, skänkte invånarna dem barnvagnar och babysängar, lagade mat åt dem och försökte lära dem att ta hand om sina spädbarn.

Men sedan förändrades stämningen. Problemen började när barnmorskan tillkännagav att flickan som hävdade att hon var där med sin bror, i själva verket hade sex med honom. Ryktet spred sig snabbt i samhället. Var det möjligt, frågade sig byborna, att de två i själva verket inte var bror och syster, som de hävdat? Och om inte, varför hade de sagt så? I bybornas ögon fanns det något avskyvärt i en sådan lögn. Skeppsbrottet fick ringarna på vattnet att sprida sig längs med hela Siciliens sydkust. Uppe i San Biagio Platani, en liten stad belägen högt uppe bland sommarens betesmarker, bjöd en bydoktor och hans fru in 15 av de unga afrikanerna att bosätta sig medan de väntade på sina kallelser till Rom. Fem av dem var kvinnor och när man upptäckte att en var gravid, tog bybefolkningen, liksom i Realmonte, hand om henne. Man hittade jobb till männen. Men när våren kom hade förhållandet mellan folket i San Biagio Platani och deras afrikanska gäster börjat bli lite spänt. Enligt dr Palumbo accepterade alla till att börja med besökarnas motvilja att berätta särskilt mycket om sig själva. Men alla trodde att deras förtegenhet skulle försvinna när de väl kände sig säkra och uppskattade. Det gjorde den emellertid inte, snarare växte den sig starkare. Afrikanerna började ändra sina namn, därefter sina åldrar och sedan alla möjliga detaljer kring sina resor som de tidigare låtit undslippa sig. Flera av flickorna visade sig vara gravida och när en av dem först uppgav att hon var 18, därefter 25 och sedan 22 år, var dr Palumbo först road och därefter smått irriterad; han bad henne att välja en ålder och hålla sig till den, om så bara för bekvämlighetens skull.

Under senvåren fanns inte särskilt mycket välvilja kvar varken i Realmonte eller San Biagio. Sicilianarna kunde helt enkelt inte förstå varför människor som de slösat sådan äkta tillgivenhet på inte verkade lita på dem tillräckligt för att anförtro dem sina verkliga historier i gengäld. De kände sig utnyttjade. Om så bara några få förtroenden skulle enligt dr Palumbo ha gjort stor skillnad. En morgon när San Biagio vaknade hade tre av besökarna gett sig av med den tidiga morgonbussen till Palermo. I april fanns ingen kvar. Till och med de gravida flickorna hade åkt och inte en enda av dem hade sagt adjö. I Realmonte stängde de två paren med sina spädbarn sina dörrar och fönsterluckor och undvek sina värdar, som vid det här laget, kränkta och oförstående, helst ville att de skulle flytta vidare.

Det är inte lätt för människor som har flytt från våld och förföljelse, eller ens fattigdom och hopplöshet, att hantera sanning. När berättelsen är deras enda verkliga pass, när de har kastat bort sina identitetshandlingar och försökt återuppfinna sig själva, är det svårt att inte brodera ut umbäranden i det förflutna. Flyktinglivet är fullt av rykten. Bland dem som väntar på att intervjuas för att få flyktingstatus – antingen av UNHCR, som beslutar om flyktingstatus i drygt 40 länder, eller av immigrationsverken i de länder som själva tar beslut i dessa frågor – cirkulerar rykten om att det är mer troligt att vissa nationaliteter får asyl än andra, att vissa berättelser fungerar bättre än andra och att vissa berättelser sannolikt berör intervjuarna känslomässigt mer än andra.

Handeln med "goda" historier, historier som ger asyl, har blivit allmänt vedertagen i flyktingkretsar, bland människor som är livrädda för att deras egen verkliga historia inte är tillräckligt kraftfull. Hur lätt, hur naturligt, är det då inte att forma det förflutna på ett sådant sätt att det ger större hopp om en bättre framtid. Människohandlare, som transporterar sina kunder till västvärlden, är kända för att rekommendera identiteter, att ge råd om vilka nationaliteter som sägs ligga på listan över länder till vilka asylsökanden inte kan sändas tillbaka till utan att bryta mot Flyktingkonventionens paragraf om non-refoulement – att ingen skall skickas tillbaka till platser där förföljelse och fara för det egna livet råder.

Under de senaste åren – i och med att antalet människor som anlänt till västvärlden och sökt asyl ökat kraftigt och därmed även pressen på immigrationstjänstemännen att avslå så många ansökningar som varit möjligt – har idén om vad som är sanning och vad som är lögn fått en särskild sprängkraft i flyktingfrågor. Trovärdighet har blivit den måttstock utifrån vilken allting bedöms. Om man upptäckter att en asylsökande inte talar sanning avvisas denne automatiskt, hur äkta själva motiven än må vara. "Brist på trovärdighet" – det vill säga antagandet att den asylsökande personen ljuger – har i stora delar av västvärlden blivit den främsta anledningen till avslag. För advokaterna har det därför blivit mycket viktigt att övertyga sina klienter om att de endast får berätta sanningen. På samma sätt har upptäckten av en lögn, hur oviktig den än må vara, blivit en uppgift för immigrationstjänstemännen, som erkänner att en lögn, "något som vacklar, hur litet det än må vara, som resesättet eller avresedatumet!", gör det möjligt för dem att göra sig av med ett fall (ett asylärende). Tragedin blir ett faktum när den verkliga historien, den sanna historien, är starkare än den påhittade och skulle försäkra en om flyktingstatus medan den falska inte gör det. Det är sannerligen inte lätt för de asylsökande; men inte för intervjuarna heller, som tvingas vara oerhört vaksamma på lögner i desperata människors historier.

Osanningar omger flyktingarna. Under de senaste åren har en fientlig kampanj mot dem som anländer till västvärlden utan identitetshandlingar – vilket i stort sett alla asylsökanden tvingas göra – vunnit terräng, särskilt i Europa. Lögnaktiga invandrarfientliga krafter, vilka manipulerar både statistik och regeringsuppgifter och spelar på den lättrogna allmänhetens rädsla och onda aningar, har börjat producera sensationella prognoser om en framtida invasion av desperata och giriga invandrare. Migration Watch UK, en självutnämnd oberoende expertgrupp, varnar på sin webbsida för att "vi kan förvänta oss åtminstone 200 000 och kanske 250 000 invandrare från länder utanför EU om året!" På UNHCR i Genève, där ett slag för närvarande utkämpas mot västländernas alltmer restriktiva asylpolitik, betraktas den brittiska sensationspressen och deras ständiga attacker på flyktingar, med stor skepsis och avsky.

Vid millennieskiftet skärpte Sun, Daily Mail och Daily Express tonen i kampanjen mot invandrare. Några exempel på rubriker: "Swan Bake: Asylum seekers steal Queen¹s birds for barbecues" (Sun); "Official: Asylum tearing UK apart" (Sun); och "Widow, 88, told by GP: make way for asylum seekers" (Mail on Sunday). När känslan växte att rapporteringen i brittiska medier ger en alltför framskjuten plats åt marginella grupper som försöker sprida panik och framställa asylsökanden som unga hotfulla män med kontakter i den kriminella undre världen, genomförde gruppen "Article 19" under våren 2003 en studie av mediernas rapportering i flyktingfrågor. Man kom fram till att statistiken "ofta saknade källor, var överdriven eller bristfälligt förklarad", att skvallerpressen misslyckades med att skilja mellan ekonomiska migranter och asylsökande, och att mediebevakningens fientliga inställning framkallade en känsla av alienering och skam bland flyktingar. Färska undersökningar gjorda av ICAR (the Information Centre about Asylum and Refugees in the UK) har kommit fram till att detta oförsonliga upprepande av fientlig och felaktig rapportering bidrar till en ökad fientlig inställning hos allmänheten och i sin tur till spänningar och till och med rasistiska trakasserier. UNHCR och det brittiska journalistförbundet gick ihop för att ställa samman rekommendationer för god rapportering och i oktober 2003 utfärdade den brittiska pressens opinionsnämnd, Press Complaints Commission, principer för mindre lämpliga ordval.

Trots detta fortsätter den fientliga och trångsynta rapportering som nonchalant förbiser varje skillnad mellan asylsökande, flyktingar, asylsökande som fått avslag eller ekonomiska migranter. I de flesta artiklar används termerna på måfå, som vore de synonymer. I Daily Mail har Ross Benson publicerat en artikelserie om romer, där han varnar för en invasion av zigenare i samband med EU:s utvidgning i maj 2004. De flesta tycks vara överens om att romerna fortfarande är den mest ogillade och föraktade av alla europeiska etniska minoriteter. I januari 2004 tog Sunday Times upp temat och antydde att upp till 100 000 romer var på väg. Nästa dag tillade Sun att efter tre månader i Storbritannien skulle dessa romer vara "berättigade till sjukvård, skolgång, pension och socialbidrag". Daily Express ökade då antalet till 1,6 miljoner: "Gypsies prepare to invade Britain". Även om man två dagar senare korrigerade denna siffra till 40 000, så spådde man hur som helst en "ekonomisk katastrof". Till och med The Economist talade om de "anländande horderna". Den 22 januari behandlade hela första sidan av Daily Mail en rapport från Organisation for Economic Co-operation and Development vilken hävdade att Storbritannien tog emot en femtedel av västvärldens asylsökande och hade "misslyckats med att hejda asylfloden". Artikeln visade sig senare grunda sig på 2002 års siffror och tog ingen hänsyn till det faktum att Storbritannien för närvarande ligger på åttonde plats när det gäller invandring i relation till befolkningsmängd, långt efter Österrike, Norge, Sverige, Schweiz och Irland. I vilket fall som helst får gamla EU-länder, enligt gällande EU–avtal, låta sina arbetsmarknader vara stängda för nya medlemmar under en övergångsperiod på sju år, och undersökningar har redan visat att önskan hos invånarna i de nya medlemsländerna att flytta till väst kanske inte alls är så stor. Lögner, felaktigheter, överdrifter, osanningar: det här är den nuvarande asylvärldens klimat, där politiska hållningar inte baseras så mycket på bevis som på ett svar på mediernas och allmänhetens uppfattning, och där de som söker asyl – vilka brottas med de kaotiska, motsägelsefulla och diskriminerande asylprocedurer som råder i västvärlden – kämpar för att få fotfäste genom att använda de metoder som står till buds. För inte så länge sedan sade FN:s generalsekreterare Kofi Annan till Europaparlamentet att Europas invandrarfientliga retorik "avhumaniserar människor". "Denna de mänskliga rättigheternas tysta kris", fortsatte han, "drar skam över vår värld".

Published 2005-05-18

Original in English
Translation by Göran Dahlberg and Elin Talje
First published in Glänta 3/2004 (Swedish version) and Index on Censorship 2/2004 (English version)

Contributed by Glänta
© Caroline Moorehead/Index on Censorship
© Eurozine