Latest Articles


23.07.2014
Eurozine Review

The world's echo system

In "ResetDOC", Seyla Benhabib critiques humanitarian reason; "Blätter" reports on Europe's new refugee movement; "openDemocracy" expresses alarm at the expulsions of a predatory capitalism; "Springerin" looks at the Arab Spring's legacy in contemporary art; "Dérive" sees through the technology-driven smart city hype; "Vikerkaar" visits the post-socialist bazaar; "Magyar Lettre" publishes an extract from Endre Kukorelly's memoir; in "Letras Libres", Margaret MacMillan sees parallels between 1914 and 2014; "L'Espill" looks at new forms of Spanish nationalism; "Fronesis" calls for a more radical discussion of crises; and "Schweizer Monat" talks to the lyricist Durs Grünbein. [ more ]

23.07.2014
Ferry Biedermann, Nat Muller

No stone throwing in glass houses

23.07.2014
Farid Hafez

The Arab Spring and "Islam"

22.07.2014
Durs Grünbein, Michael Wiederstein

A place, a garden, some time

23.07.2014
Raúl Zurita

A new poetry will be born

New Issues


Eurozine Review


23.07.2014
Eurozine Review

The world's echo system

In "ResetDOC", Seyla Benhabib critiques humanitarian reason; "Blätter" reports on Europe's new refugee movement; "openDemocracy" expresses alarm at the expulsions of a predatory capitalism; "Springerin" looks at the Arab Spring's legacy in contemporary art; "Dérive" sees through the technology-driven smart city hype; "Vikerkaar" visits the post-socialist bazaar; "Magyar Lettre" publishes an extract from Endre Kukorelly's memoir; in "Letras Libres", Margaret MacMillan sees parallels between 1914 and 2014; "L'Espill" looks at new forms of Spanish nationalism; "Fronesis" calls for a more radical discussion of crises; and "Schweizer Monat" talks to the lyricist Durs Grünbein.

09.07.2014
Eurozine Review

Courage of thought vs technocracy

25.06.2014
Eurozine Review

Every camera a surveillance camera

11.06.2014
Eurozine Review

All about the beautiful game

28.05.2014
Eurozine Review

New fascisms coated with sugar



http://www.eurozine.com/articles/2011-05-02-newsitem-en.html
http://mitpress.mit.edu/0262025248
http://www.eurozine.com/about/who-we-are/contact.html
http://www.eurozine.com/articles/2009-12-02-newsitem-en.html

My Eurozine


If you want to be kept up to date, you can subscribe to Eurozine's rss-newsfeed or our Newsletter.

Articles
Share |


Minnets geopolitik

Kontroverserna kring en soldatstaty i Tallinn och ett monument i Kiev speglar Östeuropas nya minnespolitiska skiljelinjer. Statsvetaren Tatiana Zhurzhenko visar hur minnet av kommunismen i de forna sovjetiska satellitstaterna blivit ett geopolitiskt slagfält.

Sedan 1989, liksom efter 1945, har Europa tvingats konfrontera sitt kontroversiella förflutna. Samtidigt har historien skrivits om och det nationella minnet institutionaliserats i de post-kommunistiska länderna. Men den nationella minnespolitiken kan bara förstås mot bakgrund av den senaste tidens geopolitiska förändringar: kalla krigets slut och utvidgningen av EU. De pågående diskussionerna kring möjligheten till ett gemensamt europeiskt minne fokuserar hellre på en önskad europeisk solidaritet än på den europeiska kontinentens nya splittringar och maktkamper. Men minnespolitik skiljer sig föga från energipolitik, och handlar mindre om ett kommunistiskt förflutet än om en framtida politisk och ekonomisk hegemoni på den europeiska kontinenten. Med andra ord, den är alltid en minnets geopolitik.

Kommunismens minne bränns igen

European histories


The comfortable historical consensus long obtained within and among western European countries has been undermined by the eastern enlargement of the EU. Europeans are still far from an all-embracing "grand narrative", assuming this is worth striving for at all. [more]
2002 publicerade Charles Maier en artikel som kom att bli vida refererad i senare debatter kring Europas historiska minne.[1] Han skiljer där mellan det "varma", ännu inte svalnade, minnet av nazismens brott, och det relativt kortvariga, "kalla", minnet av kommunismen, som med tidens gång ofrånkomligen berövas sin intensitet. Medan Förintelsen kvarstår som symbolen för absolut ondska i den mänskliga historien har Gulags och den stalinistiska terrorns fasor, trots fördömanden från ett samlat Europa efter det sovjetiska imperiets kollaps, inte fått ett motsvarande institutionellt erkännande (såsom museer, utbildningsprogram och kompensation för offren).

Hur övertygande Maiers argument än ter sig har det under det senaste decenniet framkommit bevis som kräver en revidering av hans tes, åtminstone dess andra led. Efter femton år av lyckad övergångsprocess, med kulmen i EU-anslutningen, tycktes de östeuropeiska ländernas räkenskap över sitt förflutna äntligen vara avslutad. Men vad vi ser idag är att minnet av kommunismen återigen börjar brännas i Östeuropa. Minns Kaczyn'ski-brödernas avkommunistifieringskampanj i Polen, där Institutet för nationellt minne förvandlats till ett redskap i den inhemska politiken; tänk på kontroverserna och de politiska striderna kring minnet av kommunismen i Ungern (där högerdemonstranter i september 2006 iscensatte en "repris" av den anti-sovjetiska revolutionen 1956); eller beakta konflikten kring statyn över en sovjetisk soldat i Tallinn 2007, som spred sig bortom de estnisk-ryska relationerna och fångade den europeiska allmänhetens intresse.

Diskussionen kring det kommunistiska förflutna antog europeiska proportioner efter att Sandra Kalniete, en framstående lettisk politiker, i sitt öppningstal vid bokmässan i Leipzig 2004 hävdade att de två totalitära regimerna – nazismen och kommunismen – var "lika brottsliga".[2] Debatten tog ny fart 2005 med firandet av 60-årsdagen av segern över fascismen, ett jubileum som synliggjorde öst- och västeuropéernas oförenliga förhållningssätt till sin moderna historia. Det framstår nu med all önskvärd tydlighet att Västeuropas bekväma efterkrigskonsensus i och med utvidgningen av EU kommit att sättas ifråga: för somliga av de nya EU-medlemmarna symboliserar Jalta inte de allierades seger över nazismen, utan det delande av Europa som ledde till att halva kontinenten utlämnades åt fyrtio år av förtryck.

Debatterna i det utvidgade EU återspeglar liknande tendenser i Europas post-sovjetiska periferi. Färgrevolutionerna i Georgien och Ukraina markerar det mest betydande skiftet till en anti-kommunistisk minnespolitik i dessa länder sedan självständigheten. I maj 2006 invigde Georgiens president Micheil Saakasjvili, inspirerad av exemplen från Tallinn och Riga, Museet över sovjetisk ockupation i Tbilisi, och en institution med samma namn och funktion etablerades i Kiev kort därpå. I november 2006 antog det ukrainska parlamentet en lag enligt vilken Holodomor (svältkatastrofen 1932-33) erkändes som ett folkmord på den ukrainska befolkningen, och två år senare iscensattes 75-årsdagen av denna tragedi som den mest ambitiösa åminnelsekampanjen i Ukraina sedan självständigheten. I maj 2006 etablerades Institutet för nationell åminnelse i Ukraina, efter polsk modell. I januari 2010 tilldelades Stepan Bandera, den kontroversiella ledaren för den radikala nationaliströrelsen och en symbol för det anti-sovjetiska väpnade motståndet, postumt titeln "Ukrainas hjälte" av avgående president Jusjtjenko.

Den mest uppenbara förklaringen till dessa nya tendenser i det europeiska minneslandskapet är generationsskiftet. Unga politiker och intellektuella, som till följd av sin ålder inte bär bördan av det förflutna och saknar luckor i sina biografier, vänder "den sena födelsens nåd" (Helmut Kohl) mot de äldre generationerna på politikens Olympos. Det ökande avståndet till den kommunistiska eran, liksom den demografiska faktorn, bidrar till att förklara varför den nya minnespolitiken finner stöd i de östeuropeiska samhällena. Men detta är inte enda anledningen.

Paradoxalt nog är en viktig orsak till den rådande vågen av åminnelser i det "gamla" Östeuropa den lyckade anslutningen till den Europeiska unionen. Före 2004 var EU-anslutningen ett nationellt mål som krävde ett visst mått av solidaritet och som sådant höll de nationella eliterna i schack. När det slutliga målet för den post-kommunistiska övergången – "återvändandet till Europa" – nu har uppnåtts, bryts den gamla pakten mellan högern och vänstern och ett politiskt vakuum uppstår i vilket gamla spänningar framträder på nytt.

I de flesta östeuropeiska länder återtog de reformerade kommunistiska partierna makten kort efter 1989, och hade inget annat val än att genomföra ekonomiska reformer. Trots ökande ojämlikhet och frustration lyckades de konsolidera sina nationer under den svåra övergångsperioden. I det polska fallet har statsvetaren Aleksander Smolar argumenterat för att "genom sitt 'svek' gentemot socialismen till förmån för demokrati och marknad blockerade vänstern paradoxalt nog den anti-reformistiska alliansen, och bidrog därmed till att integrera de nostalgiskt bakåtblickande av sina anhängare i samhället."[3] Vänsterns framgångar kunde givetvis även hänföras till de byråkratiska erfarenheterna och nätverken från den gamla nomenklaturan, vilket gjorde den sårbar för korruptionsanklagelser från dess politiska motståndare. Och det är inte bara i Polen som de konservativas och nationalisternas retorik länkar den post-kommunistiska vänsterns korruption till dess förflutna, det vill säga dess ideologiska och strukturella band till den forna kommunistregimen. Den ofullständiga avkommunistifieringsprocessen, nödvändigheten av att "göra upp med det förflutna", har således blivit politiskt instrumentaliserad. Detta kan kanske också förklara varför diskursen kring minnet av kommunismen i många post-kommunistiska länder idag domineras av den politiska högern. Kriminaliseringen av hela den statssocialistiska perioden, dess förbehållslösa likställande med nazismen, underminerar inte bara den kommunistiska, utan även den socialistiska traditionen i Östeuropa, och splittrar således de östeuropeiska samhällena. Kommunismen är dock, till skillnad från nazismen, en del av 1900-talets stora berättelse om modernitet och framsteg, och dess arv kan inte behandlas på samma sätt.

I det "nya" Östeuropa har det växande intresset för det historiska minnet i Ukraina och Georgien – de två post-sovjetiska länder som genomgått färgrevolutioner – en rad orsaker. De två västvänliga presidenterna Jusjtjenko och Saakasjvili försökte fullfölja den halvhjärtade övergången till demokrati, och återskapa sina nationer som europeiska. De initierade Samfundet för demokrati (Community of Democratic Choice) i syfte att omdefiniera regionen kring Östersjön, Svarta Havet och Kaspiska havet som "en del av Europa".[4] Det är ingen slump att Saakasjvili från början föreslog ett regionalt toppmöte i Jalta med syfte att "understryka slutet för Jalta-systemets uppdelning av Europa och behovet av att konsolidera frihet i vad som tidigare var Moskvas intressesfär."[5] Det "stora språng" som skulle föra dessa länder från det svårtydda eurasiska geopolitiska rummet till det europeiska (eller euro-atlantiska) krävde en ny minnespolitik skild från den gamla som betraktades som ambivalent, hybridisk och postkolonial. Både Jusjtjenko och Saakasjvili distanserade sina länder symboliskt från det forna imperiet genom att externalisera det kommunistiska förflutna och samtidigt nationalisera det historiska minnet. Som ett svar på EU:s utvidgningsprocess försökte de mobilisera de mest dynamiska och västvänliga delarna av sina samhällen i ett försök att hinna ifatt det "europeiska tåget". Men i takt med att EU-medlemskapet blir mindre viktigt att förhålla sig till tycks minnes- och identitetspolitikens nationalistiska inriktning ta över den "europeiska", och instrumentaliseringen av "offerstatusen" ställer sig i vägen för försöken att etablera rättvisa under övergångsperioden.

Både i det "gamla" och det "nya" Östeuropa utgör det alltmer brännande minnet av kommunismen ett fenomen som följer på EU-utvidgningen. Processen har blivit en katalysator för debatter kring det kommunistiska förflutna och om minnespolitik i såväl de nya EU-medlemsländerna som hos deras grannar.

Jalta för evigt: Rysslands fall och uppgång

Men det finns ytterligare en viktig orsak till det rådande intresset för minnet av kommunismen i Österopa, nämligen Rysslands förändrade roll på den europeiska kontinenten. Under 1980-talets andra hälft sköljde samma minnespolitiska våg över Ryssland som över andra östeuropeiska länder. Och impulserna till detta återuppväckande kom dessutom från imperiets centrum: hemliga arkiv öppnades, Solzjenitsyns tidigare förbjudna skrifter gavs ut i pocket och Andrej Sacharov talade till De folkdeputerades kongress i Moskva. Den brutala kollektiviseringen, svälten och utvisningarna, den stalinistiska terrorn och Gulag-systemets fasor – alla dessa tidigare sovjetiska tabun blev föremål för offentlig debatt. Men det sovjetiska imperiets kollaps, tillsammans med de forna satellitstaterna och sovjetrepublikernas anspråk på offerstatus, lämnade Ryssland praktiskt taget ensamt med det historiska ansvaret för världskommunismens brott – en börda som var den post-sovjetiska ryska eliten övermäktig. Motorn bakom det sena 80-talets glasnost-politik, de ryska liberalerna och demokraterna, såg enligt Dina Khapaeva det sovjetiska förflutna som ett svart hål man föredrog att glömma, och offrade således "minnesarbetet" till förmån för modernistiska och västvänliga illusioner.[6] Även om den antikommunistiska tolkningen av Sovjets förflutna hade kommit att dominera den officiella ryska debatten under Jeltsins presidentskap, gav hans nyliberala politik och åtföljande "vilda kapitalism" i många ryssars ögon avkall på den demokratiska idén. Jeltsins antikommunism kom att associeras med besegrandet av Ryssland/Sovjetunionen i kalla kriget och västs ideologiska underkuvande av ett politiskt och ekonomiskt svagt Ryssland.

Resultatet var ett demoraliserat och förvirrat ryskt samhälle som blickade tillbaka nostalgiskt snarare än kritiskt. Inte undra på att avpolitiseringen och "normaliseringen" av det kommunistiska förflutna blivit till officiell policy under Putin. Den anti-demokratiska kuppens nederlag i augusti 1991 utgör inte den ryska historiens "nya början", snarare har den sovjetiska historien skrivits om för att betona kontinuiteten med det imperiella förflutna. Dagens officiella historiepolitik passar den återupplivade ideologi enligt vilken staten utgör den traditionella källan till Rysslands identitet. Under senare år har denna inställning till det sovjetiska förflutna byggts in i det nyligen konstruerade ideologiska paradigmet om "suverän demokrati", som förnekar den västerländska modellens universalitet och skänker legitimitet åt Rysslands "egna väg".

Man bör inte förvånas över att den sovjetiska berättelsen om det Stora patriotiska kriget blivit det ryska historiemedvetandets symboliska centrum och i själva verket det nya Rysslands urscen. Som Boris Dubin har påpekat utgör Sovjetunionens seger över fascismen – efter att Oktoberrevolutionen, socialismen och SSSR förlorat sitt symboliska värde – troligen dess enda okontroversiella bidrag till världshistorien. Dubin menar att orsaken till kontinuiteten i berättelsen om det Stora patriotiska kriget i det ryska kollektiva medvetandet står att finna i Brezjnev-eran. Idag är det inte bara den relativa säkerhet och välfärd som kännetecknade dessa år, utan även den kollektiva identiteten, som kommit att bli föremål för nostalgi. Känslan av ett gemensamt öde, av att tillhöra ett "vi", som i så stor utsträckning saknas idag, har hämtats från 70-talets konstruktion av det Stora patriotiska kriget.[7] Khapaeva, en mer radikal kritiker av krigsmyten, ser som dess huvudsakliga funktion att skyla över, undertrycka och omdana det traumatiska minnet av Gulag och den stalinistiska terrorn i det sovjetiska/ryska samhället, och betraktar därför detta narrativ som det största hindret för en försoning med det förflutna.

Men myten om det Stora patriotiska kriget strukturerar inte enbart den ryska identiteten, den har också geopolitiska implikationer. Den första rör det post-sovjetiska rummet. Ryska utrikespolitiker, oförmögna att frigöra sig från den "sovjetiska bördan", ser detta rum som Rysslands "geopolitiska egendom".[8] Moskvas politik, som fokuserar på att upprätthålla status quo i det post-sovjetiska rummet och kräva lojalitet från de post-sovjetiska politiska eliterna, förblir fast i gamla historiska stereotyper. Medan det Stora patriotiska kriget som historisk händelse i allt högre grad nationaliseras, projiceras den gamla stalinistiska klichén om "nationalistiska medlöpare" på dagens samtida "förrädare" – de forna sovjetrepubliker vars eliter gjort det euro-atlantiska valet och vänt Ryssland ryggen. Det vill säga de baltiska staterna, och mer nyligen Ukraina. Deras policy att söka återupprätta den anti-kommunistiska, nationalistiska, underjordiska rörelsen och partisangerillan som protagonister i "frihetskampen" ses av Moskva som anti-rysk och – särskilt i det slaviska Ukrainas fall – som ett svek gentemot "vår gemensamma historia".

Den andra geopolitiska dimensionen av krigsmyten är paneuropeisk. Den "stora segern över fascismen" säkrade inträdesbiljetten till världsmakternas klubb för Sovjetunionen/Ryssland, den legitimerade dess nya status på den europeiska kontinenten och dess nya intressesfär. Ryssland, som Östeuropas befriare från de "fascistiska barbarerna", blev således inte bara en mäktig, utan också en "europeisk" nation. Sedan segern över nazismen har inte bara EU, utan även Sovjetunionen, härlett sin legitimitet ur denna 1900-talets centrala händelse – om än på olika sätt. Vad som idag står på spel för Moskva i de rysk-polska, rysk-estniska, och rysk-lettiska konflikterna kring den moderna historien är Rysslands status som "europeisk nation" och dess symboliska kapital som "Europas befriare". Här använder jag termen europeisk i den geopolitiska betydelse den hade innan den Europeiska unionen. Ryssland betraktar sig själv som en europeisk makt för tjugohundratalet, och "segern över fascismen" förkroppsligar en nostalgi för den gamla europeiska ordningen grundad i maktbalansen.[9] Moskva är fortfarande övertygat om att politiken produceras i Paris, Berlin och London, och ignorerar sina forna satelliter för att istället tala med de "gamla" europeiska nationerna över huvudet på de "nya". Genom att insistera på det oåterkalleliga i andra världskrigets utfall påminner Moskva om att inträdesbiljetten till den europeiska klubben betalades under kriget, och utfärdades i Jalta 1945. Genom att fördöma "neo-fascismen" och "glorifieringen av nazistiska kollaboratörer" i de baltiska staterna och i Ukraina, positionerar sig Moskva som den sanna beskyddaren av europeiska värden, sannare än Europa självt.

Att stävja revisionismen av andra världskrigets historia var det huvudsakliga syftet med premiärminister Putins officiella besök i Gdansk, där europeiska ledare den 1 september 2009 samlades med anledningen av 70-årsdagen av den nazistiska invasionen av Polen och andra världskrigets begynnelse. I en lång och välargumenterad artikel i Gazeta Wyborcza medgav Putin att Molotov-Ribbentrop-pakten visserligen var moraliskt oförsvarbar, men oundviklig under omständigheterna, och relativiserade den genom att peka på München-överenskommelsen ett år tidigare. Han skiftade fokus från Molotov-Ribbentrop-pakten till den anti-Hitler-koalition som han benämnde som "1900-talets vändpunkt, en av det föregående århundradets viktigaste händelser".[10] Enligt Putin bevisade mellankrigstiden att det är omöjligt att etablera ett effektivt kollektivt säkerhetssystem så länge Ryssland exkluderas.

Som en symbol för efterkrigstidens europeiska ordning förblir Jalta således referenspunkten när det historiska minnet diskuteras. För östeuropéer är Jalta en symbol för kommunismens förtryck, för västs svek och för nationell förödmjukelse. För det ryska ledarskapet utgör det den största geopolitiska triumfen. Rysslands viktiga roll i koalitionen mot Hitler, dess bidrag till "civilisationens seger över barbarism, livets över döden",[11] symboliseras av Jalta. Trots att politiska gränser och intressesfärer i Europa har förflyttats önskar Ryssland bevara sin status som europeisk makt. Idag mer än någonsin behöver Ryssland det symboliska kapitalet från den "Stora segern" och "befrielsen av Europa" för att legitimera sina ambitioner om en ny, starkare ställning på den europeiska kontinenten.

Men genom att hävda att man hör till det "gamla" Europa undgår Ryssland att se att Europa lärt sig avstå från att använda historien som ett geopolitiskt argument. De senaste årtiondena har detta "gamla" Europa utvecklat en ny åminnelsekultur – en sonandets kultur. Inom den ryska officiella diskursen lämnar dock stoltheten över den Stora segern inget utrymme för ett sörjande av stalinismens offer eller kritiskt ansvarstagande för de egna gärningarna. Med andra ord har Ryssland inte genomgått övergången "från triumf till trauma", som den tyska sociologen Bernhard Giesen uttryckt det.

Ryssland har återhämtat sig efter "förödmjukelsens årtionde" och återuppstått som ett oberoende maktcentrum öster om den europeiska kontinenten. Man följer sina egna regler och tvekar inte att använda sin position som supermakt inom energisektorn för att vinna geopolitiskt inflytande. Rysslands ökande makt i Europa beledsagas av försök att omvandla det sovjetiska förflutna till en väsentlig del av Rysslands imperialistiska glans. Denna utveckling göder de forna sovjetsatelliternas, numera de nya EU-medlemmarnas, traditionella ryssfobi. För dessa länder utgör Ryssland per definition Europas motsats. Det ökande intresset för det kommunistiska förflutna i det utvidgade Europa kan således ses som ett symptom på oron över Rysslands nya ekonomiska och politiska ambitioner och inflytande.

Återuppbygga nationen – externalisera kommunismen

Historikern Tony Judt har visat att den demokratiska konsolideringen och den snabba ekonomiska återhämtningen i efterkrigstidens västeuropeiska nationer lyckades inte minst tack vare att man externaliserade fascismen och nazismen som främmande fenomen.[12] Nazityskland betraktades som ensamt ansvarigt för det förödande kriget, dess brott och dess offer, inklusive Förintelsen. Övriga nationer föredrog att glömma sina egna "lokala" fascist- och nazistsympatisörer, sin frivilliga eller påtvingade medverkan i nazismens förbrytelser. Det antifascistiska motståndet och partisanrörelsen fick en central betydelse i de nya nationella berättelserna – med början i Frankrike och Italien. Efter 1945 föredrog de länder som tidigare varit allierade med Hitler, länder som förbundit sina territoriella ambitioner med hans aggressiva planer, även de att se sig själva som offer. När väl de mest betydande kollaboratörerna straffats, upplevde sig efterkrigstidens europeiska länder renade från det fascistiska förflutna. Fascismen kunde framställas som en isolerad episod i den nationella historien, förorsakad av någon yttre kraft – aggression, Anschluss, ockupation. Det tog åtminstone en generation innan denna myt slutligen ifrågasattes och en debatt om den smärtsamma sanningen påbörjades.

Denna efterkrigstidens selektiva minnesförlust och traumabortträngning, som utgjorde en del av kalla krigets geopolitik, står givetvis i stark kontrast till dagens våg av minnespolitiskt intresse i Östeuropa. Men tittar man på hur dagens östeuropeiska nationer hanterat det kommunistiska förflutna sedan 1989, framträder vissa paralleller till efterkrigstiden. De nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa har sin grund i externaliserandet av det kommunistiska förflutna, där kommunismen framställts som ett främmande fenomen som genom en extern kraft (sovjeterna) påtvingats nationen mot dess vilja. En av de mest populära versionerna av denna berättelse, Milan Kunderas metafor om kommunismens Europa som det "kidnappade Väst", framkallade bland västeuropéer på ett framgångsrikt sätt solidaritet med deras med-européer, vilka sågs som offer för Moskva och som ofrivilligt dragna in i öst. Vad som gör somliga versioner av denna berättelse särskilt kraftfulla är den underliggande dikotomin mellan "Europa" och "Asien", civilisation och barbarism. Kommunismen framställs som en asiatisk, barbarisk kraft som hotar den europeiska civilisationen. Den här typen av orientalisering gör det än lättare att externalisera kommunismen.

Offernations-paradigmet, som kännetecknar de baltiska och somliga av de östeuropeiska länderna, framställer dessa som passiva objekt för de två supermakternas – Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen – aggressiva geopolitiska planer. Supermakter som visserligen konkurrerade, men även samarbetade med varandra. Den stalinistiska regimen framställs som den största nazistiska medlöparen, och betydande politiska skillnader mellan de två diktaturerna tonas ned. Dessutom framställs den europeiska historiens två ondskor som kontrasterande mot de östeuropeiska nationernas påstått demokratiska natur, i årtionden förtryckt och slutligen befriad i och med kalla krigets slut.

Sammetsrevolutionerna har utgjort de nya demokratiernas urscen – en berättelse om nationer som slutligen tagit historien i sina egna händer. Sådana myter kan inspirera och konsolidera en nation, men måste därigenom närmast ofrånkomligen skapa uteslutningar. "Ockupanter", "medlöpare", "stalinister", "Kremls femtekolonnare" måste alla förvisas från offrens nationella gemenskap. Bara i vissa fall bär de uteslutna etniska markörer, såsom de ryskspråkiga i några av de forna sovjetrepublikerna. I denna process framträder nya sociala och politiska hierarkier, nya system för kulturell hegemoni som marginaliserar den forna eliten. Denna omfördelning av symboliskt kapital (en ironisk parallell till post-kommunistisk privatisering) påverkar hela generationer, etniska och lingvistiska grupper, religiösa samfund och professionella grupper (exempelvis tjänstemän, professorer etc).

Externaliserandet av kommunismen och den åtföljande statusen som offernation erbjuder ett moraliskt alibi – ytterligare en parallell till externaliseringen av fascismen i efterkrigstidens Europa (jämför till exempel Österrike, där myten om landet som Nazitysklands första offer dominerade fram till Waldheim-affären i mitten av 80-talet).[13] Wilfred Jilge har noterat tendensen hos östeuropeiska intellektuella att konstruera "nationella förintelser" genom vilka deras länder kan tillskrivas offerstatus: "Från denna position av moralisk överlägsenhet rättfärdigas den egna nationens brott som nödvärn [...] I denna kontext tjänar nationella stereotyper till att distansera 'ens egna' nationella historia från 'falsk' sovjetisk historia, och således till att 'rensa' 'ens egen' nation från allt som är Sovjet."[14]

Orangea revolutionen: Minnets politik laddas om

Medan de anti-kommunistiska krafterna i de före detta sovjetiska baltiska republikerna under övergången lyckades etablera en politisk hegemoni och göra sin egen tolkning av det sovjetiska förflutna gällande, föredrog den informella alliansen mellan nationaldemokrater och centrister (den forna kommunistiska nomenklaturan) i Ukraina under det första årtiondet efter självständigheten en instabil ideologisk kompromiss. Samtidigt gjorde det oöverstigliga ideologiska avståndet mellan de två huvudsakliga aktörerna på det historiska minnets slagfält – nationalisterna och de icke-reformerade kommunisterna – varje "glömskans pakt", enligt spansk modell, omöjlig.[15] Således blev den statliga minnespolitiken under Leonid Kutjma pragmatisk snarare än ideologisk, i ett försök att undvika kontroversiella frågor och tona ner oförenliga berättelser om det förflutna. Genom att göra eftergifter åt både nationalister och kommunister stödde Kutjma institutionaliserandet av minnet över Holodomor (svältkatastrofen), men motsatte sig återupprättelsen av UPA (Ukrainska motståndsarmén). Ambitionerna att skipa rättvisa under övergångsperioden i det post-sovjetiska Ukraina har varit högst begränsade. Den viktigaste åtgärden utgörs av lagen om rehabilitering av det politiska förtryckets offer i Ukraina, antagen så tidigt som 1991. Liksom i Ryssland har säkerhetstjänsten i Ukraina aldrig släppt kontrollen över KGB-arkiven, och politiska utrensningar av forna kommunister har aldrig på allvar diskuterats. Officiell minnespolitik (såsom firandet av Perejaslavfördragets 350-årsjubileum 2004) har gynnat berättelsen om Ryssland och Ukrainas "gemensamma historia". Flera element från den sovjetiska åminnelsekulturen (och då i första hand det Stora patriotiska kriget) har inkorporerats i den nya minnesregimen.

Den orangea revolutionen utgjorde en vattendelare i Ukrainas moderna historia, då den nationaldemokratiska kandidatens seger omformade det traditionella politiska landskapet. President Jusjtjenko valdes på en Europa-vänlig plattform och försökte introducera en liknande minnesregim som den som tidigare etablerats i de baltiska staterna. Han såg Ukraina som en postkolonial nation som kämpade för att frigöra sig från Rysslands politiska och kulturella inflytande. Han försökte samtidigt återupprätta den ukrainska nationalismen, som under en längre tid betraktats med Rysslands och Sovjets fientliga blick. Etablerandet av ett museum över den sovjetiska ockupationen, åminnelsen av 75-årsdagen av Holodomor och dess rättsliga status som ett folkmord på den ukrainska befolkningen samt det postuma tilldelandet av den officiella titeln Ukrainas hjälte till UPA-ledarna Roman Sjuchevitj och Stepan Bandera, var hans mest inflytelserika och kontroversiella initiativ inom detta fält. Jusjtjenko försökte institutionalisera den statliga minnespolitiken genom skapandet av Institutet för nationell åminnelse och tillskriva den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) ytterligare uppgifter såsom att kontrollera arkiv, bedriva historisk forskning och popularisera det nya officiella förhållningssättet till det sovjetiska förflutna. Men något aktivt etablerande av politisk rättvisa under övergångsperioden eller något befattande med det kommunistiska arvet var till följd av svaga demokratiska institutioner, avsaknaden av rättssäkerhet och samtliga partiers politiska manipulation av det historiska minnet, knappast möjligt. Det offentliga missnöjet med nationaliseringen av minnet, framförallt i östra Ukraina, instrumentaliserades av Regionernas parti, som kom att bli en hårdför motståndare till Jusjtjenko minnespolitik och därmed överta den roll kommunisterna spelat under 1990-talets ideologiska strider. På så sätt polariserades den offentliga opinionen och splittringen i det ukrainska samhället fördjupades. Det visade sig problematiskt att konsolidera nationen med hjälp av en "lidandets gemenskap", till viss del eftersom de etniska gränserna, till skillnad från i de baltiska staterna, mellan ukrainare och ryssar är svårdragen. Som ett multi-etniskt samhälle bär Ukrainas olika grupper (judar, polacker, krimtatarer och andra) på sina egna berättelser om lidande, vilka utmanar de etniska ukrainarnas monopolställning som kollektivt offer.

Jusjtjenkos minnespolitik syftade, utöver dess inhemska politiska mål, till att legitimera Ukrainas västvänliga geopolitiska val. Således fick Ukrainas återuppfinnande av sig självt som ett kollektivt offer för den kommunistiska regimen konsekvenser även på den utrikespolitiska nivån. När Ukrainas utrikesdepartement ålades uppgiften att vinna internationellt erkännande av Holodomor som ett folkmord bifölls detta av fler än tjugo länder, däribland de baltiska staterna, Georgien, Azerbajdzjan och de östra centraleuropeiska länderna. Frågan har dock kommit att bli en av de huvudsakliga stötestenarna för de ukrainsk-ryska relationerna. Officiellt har Kiev framhållit att man håller Stalin och den forna kommunistiska regimen ansvarig för folkmordet, och vägrar tillskriva en särskild nation skuld. Samtidigt har andra ukrainska politiker, intellektuella och journalister ofta hänvisat till Ryska federationen som den legala efterträdaren till SSSR i detta sammanhang. De har hävdat att den ryska regeringen borde ta på sig ansvaret för kommunistregimens brott och officiellt be om ursäkt för sina företrädares missgärningar. Även spekulationer om materiell kompensation har förekommit. Inte undra på att Moskva, som redan mött anklagelser om folkmord och krav på vedergällning från andra forna sovjetrepubliker, såg den nya ukrainska minnespolitiken som ett hot. Det ryska ledarskapet betraktar svältkatastrofen som en "gemensam tragedi" och avfärdar definitionen av den som ett folkmord på en specifik nationell grupp. Denna position delas av de flesta ryska historiker och intellektuella (däribland den bortgångne Aleksandr Solzjenitsyn). När Ukraina 2007 inledde en storskalig kampanj för att vinna världsomspännande erkännande av Holodomor som ett folkmord, fortsatte "minneskrigen" mellan Kiev och Moskva i FN, OSCE och andra internationella organisationer. Och när ett ukrainskt NATO-medlemskap diskuterades vid toppmötet i Bukarest i april 2008 antog det ryska parlamentet en resolution i vilken den ukrainska tolkningen av svältkatastrofen starkt förkastades.[16] I november 2008 avböjde president Medvedev i ett öppet brev sin ukrainska kollegas officiella inbjudan till åminnelsen av 75-årsdagen av Holodomor. Medvedev motiverade sitt beslut med hänvisning till en principiell meningsskiljaktighet gällande folkmordstesen.

I det post-sovjetiska Ukraina har minnet av andra världskriget varit särskilt kontroversiellt och politiserat. Som den ukrainska historikern Vladyslav Hrynevych noterat var Ukrainas roll under kriget ambivalent: "det var ett offer för både stalinistisk och hitlersk ockupation; ett land av motstånd mot två totalitära regimer; både en kollaboratör och en segrare som var med och grundade FN; men också ett land som förlorade ett andra slag för självständighet och nationell statsbildning."[17] Motsägelserna är inbyggda i Ukrainas självbild, ett land vars nuvarande gränser uppstod efter andra världskriget, och således gynnades av Stalins geopolitiska triumf. Det var den sovjetiska annekteringen av östra Polen 1939 som gjorde "återförenandet av ukrainskt territorium" möjlig. Således har nationaldemokrater och nationalister, även om de fördömer Molotov-Ribbentrop-pakten och den sovjetiska ockupationen av västra Ukraina, aldrig ifrågasatt "återföreningens" legitimitet.[18] Alternativa berättelser om andra världskriget bidrar till den notoriska polariseringen mellan landets östra och västra delar. Medan västra Ukraina delar de baltiska staternas åminnelsekultur baserad på hjältedyrkan av de anti-sovjetiska frihetskämparna, är deras popularitet i landets övriga regioner låg. Sovjetiska ritualer och symboler för åminnelsen av kriget återfinns fortfarande i de flesta delar av landet. Den sovjetiska myten om det Stora patriotiska kriget vidmakthåller synen på ukrainare och ryssar som tillhörande en öst-slavisk eller ortodox "civilisation", och stöds därmed av Moskva.

Jusjtjenkos politiska upprättelse av Ukrainska motståndsarmén (UPA) blev ytterligare en källa till splittring i de ukrainsk-ryska relationerna. Liksom i de baltiska staterna instrumentaliserade Moskva frågan om samröret med nazismen och Förintelsen i Ukraina för att kompromettera Kievs politik i västs ögon. I sin kritik över Jusjtjenkos beslut att tilldela Bandera, en nationalist, titeln Ukrainas hjälte, menade Putin att den orangea revolutionen, snarare än ett uttryck för västvänlig liberalism, "var en spottloska i ansiktet på de politiska beskyddarna i väst".[19] Jusjtjenkos beslut kritiserades även av judiska organisationer och av Polen, där UPA hålls ansvarigt för massakern på polacker i Volynien 1943.

Minnespolitik och vapenstillestånd: nya geopolitiska ordningar

Med östutvidgningen av den Europeiska unionen å ena sidan, och Rysslands växande makt och ambitioner å den andra, växer spänningarna och nya skiljelinjer framträder i Östeuropa. Spänningar och konflikter som tar sig uttryck i den symboliska kampen om det kommunistiska förflutna. Utvidgningen av EU har skapat ett behov av ett transnationellt, gemensamt narrativ om den europeiska historien. Samtidigt har den gett bränsle åt populistisk nationalism i hela unionen, medan den för periferin väckt hoppet om att en dag kunna ansluta sig till klubben. I de nya medlemsstaterna använder populisterna det kommunistiska förflutna som ett politiskt vapen mot sina motståndare; i EU:s post-sovjetiska grannländer används historien istället för att göra anspråk på en europeisk identitet och som ett sätt att frigöra sig från Moskva.

Det diplomatiska kriget mellan Ukraina och Ryssland över Holodomor, liksom konflikten mellan Tallinn och Moskva över bronssoldaten, har visat att Ryssland försvarar det moraliska kapital som är förknippat med segern över fascismen som sitt "sista territorium" och som en viktig geopolitisk tillgång. Snarare än att helt enkelt förneka stalinismens brott och svältkatastrofens tragedi försöker Moskva till varje pris förhindra deras symboliska kapitalisering av Ukraina och andra grannar. De sistnämnda har dock anledning att föra ett "minneskrig" med Ryssland. Enligt Tonis Saarts var framväxten av en "nationalistisk defensiv demokrati" i Estland resultatet av ett påskyndat EU-inträde och en misslyckad "påtvingad europeisering", vilket gav utrymme för högerpartiernas politik.[20] I det ukrainska fallet kan man finna liknande tendenser, även om europeiseringen här visade sig vara i stor utsträckning reell.

De två senaste årens vapenstillestånd i den europeiska kontinentens minneskrig kan förklaras av den nya geopolitiska ordningens stabilisering efter de amerikansk-ryska relationernas återhämtning å ena sidan, och den Europeiska unionens interna kris å den andra. Medan EU är upptaget av intern konsolidering, konstitutionella reformer och ekonomisk kris, och Obama-regeringen förflyttat sina geopolitiska prioriteringar från Östeuropa, tycks Ukrainas medlemskap i EU och NATO för tillfället fallit bort från dagordningen. Rysslands påtryckningar, det orangea ledarskapets misslyckande och den ukrainska elitens interna splittring i centrala frågor kring identitet och kollektivt minne, omintetgjorde den ukrainska regeringens försök att vinna internationellt erkännande av Holodomor som ett folkmord på den ukrainska nationen. I april 2010, efter att president Janukovitj utarbetat en ny officiell ukrainsk ståndpunkt gällande Holodomor som låg nära den ryska, förkastade PACE[21] de föreslagna ändringarna av resolutionen om Holodomor, enligt vilka svältkatastrofen officiellt skulle tillskrivas status som folkmord. Frågan om Ukrainska motståndsarmén förstörde också Ukrainas relation till Polen, som varit landets mest entusiastiska förespråkare i EU. I besvikelse över den politiska utvecklingen i Ukraina valde Europa att ställa sig bakom den polska (och ryska) kritiken av Jusjtjenkos minnespolitik. I februari 2010 antog Europaparlamentet en resolution enligt vilken hans utnämning av Stepan Bandera som nationalhjälte fördömdes.

 

  • [1] Charles S Maier, "Heißes und kaltes Gedächtnis. Über die politische Halbwertszeit von Nazismus und Kommunismus", Transit, nr 22, 2001-2002.
  • [2] Claus Leggewie, "Battlefield Europe – Transnational Memory and European Identity", Eurozine 2009-04-28, ursprungligen på tyska, översättning Simon Garnett, www.eurozine.com/articles/2009-04-28-leggewie-en.html.
  • [3] Aleksander Smolar, "Poland: The radicals in Power", Eurozine, 2006-09-28, ursprungligen på franska, översättning till engelska (från tyska) av Simon Garnett, www.eurozine.com/articles/2006-09-28-smolar-en.html.
  • [4] Vladimir Socor, "Saakashvili-Yushchenko 'Borjomi Declaration' Broadens Euro-Atlantic Integration Vision", Eurasia Daily Monitor, 2005-08-15, www.jamestown.org/programs/edm/single/?tx_ttnews%5Btt_news%5D=30785&tx_ttnews%5BbackPid%5D=176&no_cache=1.
  • [5] Ibid.
  • [6] Dina Khapaeva, Goticheskoe obshchestvo. Morfologiia koshmara [Gothkretsen: Mardrömmens morfologi], Moskva: NLO, 2008.
  • [7] Boris Dubin, "Goldene Zeiten des Krieges. Erinnerung als Sehnsucht nach der Breznev-Ära", Osteuropa, vol 4-6, 2005.
  • [8] Sergei Markedonov, "Rossiia Vladimira Putina i SNG: missiia bez tseli" [Vladimir Putins Ryssland och OSS: en mission utan mål], NZ, vol 50, nr 6, 2006.
  • [9] Ivan Krastev, "Russia vs. Europe: the sovereignty wars", Open Democracy, 2007-09-05.
  • [10] Vladimir Putin, "Karty historii - powod do wzajemnych pretensji czy podstawa pojednania i partnerstwa?" [Historiens blad - en orsak till ömsesidig anklagan eller grund för försoning och partnerskap?], Gazeta Wyborcza, 2009-08-31.
  • [11] Sergei Lavrov, "Uroki Velikoi Pobedy" [Den stora Segerns lärdomar], Diplomat, nr 5, 2005.
  • [12] Tony Judt, Postwar. A History of Europe Since 1945, London: Heinemann, 2005.
  • [13] Cornelius Lehnguth, "Opfer Österreich. Erinnerungspolitik von Waldheim bis Haider", Blätter für deutsche und internationale Politik, nr 5, 2006.
  • [14] Wilfried Jilge, "Zmahannia zhertv" [Offrens tävlan], Krytyka, nr 5, 2006.
  • [15] Oksana Shevel, "The Politics of Memory in a Divided Society: a comparison of post-Franco Spain and post-Soviet Ukraine", Slavic Review, vol 70, nr 1, 2011.
  • [16] Evgeny Finkel, "In Search of a Lost Genocide: Historical Policy and International Politics in Post-1989 Eastern Europe", Global Society vol 24, nr 1, 2010, s 68.
  • [17] Vladyslav Hrynevych, "War after War: Battle for WWII Memory in Ukraine", Russkii vopros [Den ryska frågan], nr 1, 2010, www.russkiivopros.com/index.php?csl=46, 2012-10-10.
  • [18] Wilfried Jilge, "The Politics of History and the Second World War in Post-Communist Ukraine (1986/1991-2004/2005)", red Jilge, Wilfried and Stefan Troebst, Gespaltene Geschichtskulturen? Zweiter Weltkrieg und kollektive Erinnerungskulturen in der Ukraine, Stuttgart: Franz Steiner Verlag (Themenheft der Jahrbücher für Geschichte Osteuropas, vol 54, nr 1 2006).
  • [19] "Putin: Bandera otlichalsia osoboi zhestokost'iu" [Putin: Bandera utmärkte sig genom särskild grymhet], UNIAN, 2010-02-15, www.unian.net/rus/news/news-362920.html .
  • [20] Tonis Saarts, "The Bronze Nights", Eurozine, 2008-10-10, original på estniska, översättning till engelska Christopher Moseley, www.eurozine.com/articles/2008-10-10-saarts-en.html.
  • [21] Europarådets parlamentariska församling, Ö a.


Published 2013-06-18


Original in English
Translation by Daniel Gustafsson
First published in Glänta 1/2013 (Swedish version); Eurozine (English version)

Contributed by Glänta
© Tatiana Zhurzhenko / Glänta
© Eurozine
 

Eurozine BLOG

On the Eurozine BLOG you can follow and comment on all coverage of the Kyiv conference, "Ukraine: Thinking together", including daily updates from Eurozine editors.
CHeFred
Thinking in times of change

http://www.eurozine.com/blog/in-defence-of-freedom-of-expression/
There are both differences and similarities between the current events in Ukraine and the revolutions of 1989. In fact, the conference "Ukraine: Thinking Together" does have a predecessor: a meeting of eastern European intellectuals with their western counterparts that took place in Vienna in 1990. [more]

Focal points     click for more

Ukraine in focus

http://www.eurozine.com/comp/focalpoints/publicsphere.html
Ten years after the Orange Revolution, Ukraine is in the throes of yet another major struggle. Eurozine provides commentary on events as they unfold and further articles from the archive providing background to the situation in today's Ukraine. [more]

The ends of democracy

http://www.eurozine.com/comp/focalpoints/democracy.html
At a time when the global pull of democracy has never been stronger, the crisis of democracy has become acute. Eurozine has collected articles that make the problems of democracy so tangible that one starts to wonder if it has a future at all, as well as those that return to the very basis of the principle of democracy. [more]

Russia in global dialogue

http://www.eurozine.com/comp/focalpoints/eurocrisis.html
In the two decades after the end of the Cold War, intellectual interaction between Russia and Europe has intensified. It has not, however, prompted a common conversation. The focal point "Russia in global dialogue" seeks to fuel debate on democracy, society and the legacy of empire. [more]

The EU: Broken or just broke?

http://www.eurozine.com/comp/focalpoints/eurocrisis.html
Brought on by the global economic recession, the eurocrisis has been exacerbated by serious faults built into the monetary union. Contributors discuss whether the EU is not only broke, but also broken -- and if so, whether Europe's leaders are up to the task of fixing it. [more]

Time to Talk     click for more

Time to Talk, a network of European Houses of Debate, has partnered up with Eurozine to launch an online platform. Here you can watch video highlights from all TTT events, anytime, anywhere.
George Pagoulatos, Philippe Legrain
In the EU we (mis)trust: On the road to the EU elections

http://www.eurozine.com/timetotalk/in-the-eu-we-mistrust-on-the-road-to-the-eu-elections/
On 10 April, De Balie and the ECF jointly organized a public debate in Amsterdam entitled "In the EU we (mis)trust: On the road to the EU elections". Some of the questions raised: Which challenges does Europe face today? Which strategic choices need to be made? [more]

Support Eurozine     click for more

If you appreciate Eurozine's work and would like to support our contribution to the establishment of a European public sphere, see information about making a donation.

Vacancies at Eurozine     click for more

There are currently no positions available.

Editor's choice     click for more

Dipesh Chakrabarty
The climate of history: Four theses

http://www.eurozine.com/articles/2009-10-30-chakrabarty-en.html
Freedom has been the most important motif of accounts of human history since the Enlightenment. Yet, only with the planetary crisis of climate change is an awareness now emerging of the geological agency human beings gained through processes linked to their acquisition of freedom. [more]

Literature     click for more

Olga Tokarczuk
A finger pointing at the moon

http://www.eurozine.com/articles/2014-01-16-tokarczuk-en.html
Our language is our literary destiny, writes Olga Tokarczuk. And "minority" languages provide a special kind of sanctuary too, inaccessible to the rest of the world. But, there again, language is at its most powerful when it reaches beyond itself and starts to create an alternative world. [more]

Piotr Kiezun, Jaroslaw Kuisz
Literary perspectives special: Witold Gombrowicz

http://www.eurozine.com/articles/2013-08-16-kuisz-en.html
The recent publication of the private diary of Witold Gombrowicz provides unparalleled insight into the life of one of Poland's great twentieth-century novelists and dramatists. But this is not literature. Instead: here he is, completely naked. [more]

Literary perspectives
The re-transnationalization of literary criticism

http://www.eurozine.com/comp/literaryperspectives.html
Eurozine's series of essays aims to provide an overview of diverse literary landscapes in Europe. Covered so far: Croatia, Sweden, Austria, Estonia, Ukraine, Northern Ireland, Slovenia, the Netherlands and Hungary. [more]

Debate series     click for more

Europe talks to Europe

http://www.eurozine.com/comp/europetalkstoeurope.html
Nationalism in Belgium might be different from nationalism in Ukraine, but if we want to understand the current European crisis and how to overcome it we need to take both into account. The debate series "Europe talks to Europe" is an attempt to turn European intellectual debate into a two-way street. [more]

Conferences     click for more

Eurozine emerged from an informal network dating back to 1983. Since then, European cultural magazines have met annually in European cities to exchange ideas and experiences. Around 100 journals from almost every European country are now regularly involved in these meetings.
Making a difference. Opinion, debate and activism in the public sphere
The 25th European Meeting of Cultural Journals
Oslo, 29 November - 2 December 2013

http://www.eurozine.com/comp/oslo2013.html
Under the heading "Making a difference. Opinion, debate and activism in the public sphere", the 2013 Eurozine conference focused on cultural and intellectual debate and the production of the public sphere. [more]

Multimedia     click for more

http://www.eurozine.com/comp/multimedia.html
Multimedia section including videos of past Eurozine conferences in Vilnius (2009) and Sibiu (2007). [more]


powered by publick.net