Thembie Manana är en sjuksköterska som ger hembaserad vård åt människor i de utspridda byarna runt Mkhayeni i norra delen av den lilla sydafrikanska staten Swaziland. Från och med början av förra året har hon vid sidan av detta arbete förestått ett dagis för cirka 20 barn nära sitt hem.

Barnen är alla föräldralösa vars föräldrar har dött i aids och de kallas officellt för ²föräldralösa och sårbara barn². Dagiset är ett aderton kvadratmeter stort rum av tegel, hastigt byggt för att ge barnen någonstans att gå på dagen, för att leka tillsammans och börja lära sig läsa.

På kvällarna springer de fritt i sina föräldralösa hem, ibland övervakade av grannar.

– Det finns inget där, säger Manana bittert. Hon skrattar åt idén att söka hjälp från kommunen.

Olaglig hjälp

Thembies dagis skapades av den lokala organisationen Swaziland Positive Living, eller SWAPOL. Den grundades av en grupp kvinnor för nio år sedan och erbjuder nu omsorg och stöd åt människor som lever med hiv/aids, samt föräldralösa och sårbara barn på 45 orter.

Barnen och deras grannar lever i enkla lerhyddor. Det finns ingen elektricitet och inget rinnande vatten. Efter regn samlar människorna vatten från en liten bäck som de delar med boskap. När bäcken är torr, vilket den är största delen av tiden, måste de gå åtta kilometer för att hämta vatten från en damm. Det här är en afrikansk miljö som de flesta i Finland och andra rika länder är vana vid. Men Swaziland är annorlunda.

SWAPOL:s verksamhet gränsar till det olagliga. Surrealistiskt nog har organisationen blivit klassificerad som en terroristorganisation av regeringen. Regeringen erbjuder endast osystematisk behandling av aids vid rudimentära hälsokliniker som sponsoreras av oberäkneligt utländskt stöd.

Swaziland styrs av den absoluta monarken, Kung Mswati III som har 13 fruar. Varje fru lever i ett eget palats med ett massivt följe av betjänter. Palatsen är utspridda runtom i landet och när kungen eller en av hans fruar åker hemifrån blockeras vägar och de kungliga eskorteras av ett långt följe av poliser och arméfordon.

SWAPOL gjorde förra året det grava misstaget att arrangera en protest mot att kungen spenderade 50 miljoner på sina fruars shoppingresor till Europa och USA. Den nationella dagstidningen, Times of Swaziland, skällde då ut SWAPOL för bristande respekt för kungen.

Enligt FN:s klassificering är Swaziland ett medelinkomstland. Förvisso konsumerar landets kungligheter och marionettministrar också på ett iögonenfallande sätt. Huvudstaden Mbabanes centrum gnistrar av shoppingcenter och olika affärskedjors butiker. Dess rika förorter sträcker sig upp längs de omgivande bergens sluttningar. Där finns mängder av värdshus och härbärgen för turister från Europa och andra länder som kommer för att förundra sig över landets kungliga seder och rika natur.

Men om du rör dig längre bort från staden hittar du bostadsområden och byar i fattigdom och misär. 70 procent befolkningen på 1,2 miljoner lever under fattigdomsgränsen. Den förväntade livslängden är i snitt 33 år. Hiv-tätheten är högst i världen: nästan 30 procent av de vuxna, 49 procent av unga kvinnor mellan 25 och 29, samt 43 procent av gravida kvinnor är hiv-positiva.

Fattigdom och sjukdom håller snabbt på att göra landet fullständigt dysfunktionellt, till en ödemark. Under de närmaste årtiondena kommer befolkningsmängden att krympa med 33 procent, enligt den konservativa bedömning som gjorts av USA-baserade Population Reference Bureau.

Underjordisk opposition

Det offentliga livet är centraliserat kring monarkin. Alla ministrar och ämbetsmän är utnämnda av kungen eller av hans stamhövdingar. Alla företag ägs till 20 procent av kungen eller betalar höga skatter till den kungliga familjen.

Alla politiska partier är olagliga. Ett av dem är People's United Democratic Movement (PUDEMO) vars ledare Mario Masuku tillbringade ett år i häkte och dök upp igen förra året för att leda rörelsen under jorden. Många av PUDEMO:s medlemmar lever i exil grannlandet Sydafrika. År 2007 sköts partiets viceledare Gabriel Mkhumane, ihjäl i Sydafrika av swaziländska agenter.

– Vi måste operera under jorden, för om vi alla blev tvingade i exil skulle den styrande eliten ha vunnit, säger Masuku under en tidig morgonintervju på en öde restaurang i Mbabane.
– Vårt budskap måste höras härifrån: att vi vill ha en flerpartidemokrati, fria val och en början på en landsomfattande dialog om hur vi ska uppnå dessa.

Under de senaste åren har stränga åtgärder vidtagits mot PUDEMO:s medlemmar. Många har dött i polisarrest. Spontana gatuprotester har slagits ner och demonstranter har blivit misshandlade.

PUDEMO har ett mångfacetterat program för att stimulera internationella bojkotter av Mswati-regeringen, upprätthålla en massröselse under jorden och genomföra sabotageoperationer mot staten. De sista har hittills haft liten verkan. Den mest vågade, att bomba en bro och en väg till kungens huvudresidens förra året, misslyckades fatalt och de inblandade dödades eller skadades.

Swaziland kallas av en del regimkritiker i Sydafrika för en feodal kvarleva.
– Det är en felaktig bild, säger Masuku.
– Swaziland har de flesta elementen av vilken som helst modern kapitalistisk stat, plus feodalismen, som är rotad i monarkin.
Sedan 2005 har landet en ny konstitution som kungen använder som kuliss.
– Det är för att lura EU och andra regeringar som vill se en demokratis utstyrsel innan de investerar eller ger bidrag, säger Zodwa Dlamini, en PUDEMO-medlem i exil i Sydafrika.
– I verkligheten finns det ingen laglig ordning. Allt är godtyckligt. Swaziland styrs av en kunglig maffia.
– Det här är ett mycket litet land och det finns inga strategiska intressen eller resurser som skulle intressera de rika länderna i Europa och Nordamerika, säger Bheki Makhubu, redaktör för The Nation som är landets enda oberoende nyhetsmagasin.
– Saker och ting är mycket värre än i Zimbabwe, men se på allt internationellt oväsen för situationen där.

The Nation är ibland skrapt kritisk mot regeringen, och hånade på ett av sina omslag etablissemanget för att vara en Musse Pigg-demokrati, medan den å andra sidan förklarar kärlek och hängivenhet till kung Mswati i sina ledare. Det är en överlevnadstaktik som tycks ha fungerat. The Nation har varit förbjuden endast en gång, och då för en mycket kort tid.

Masuku och de andra PUDEMO-aktivisterna tror inte att det har så stor betydelse. Kungen kan tolerera lite kritik så länge den riktas mot inkompetenta ministrar eller ledare.
– Han tycker om att se dem kämpa mot varandra. Det får honom att framstå som mogen och förnuftig, säger Zodwa Dlamini.

Varje eftermiddag låser Thembie Manana ettrumsdagiset i Mkhayeni och barnen går åt olika håll till sina tomma hem. Hon ser dem gå. Sedan lyfter hon den tunga kärran med två 25-liters vattenbehållare och går iväg mot den lokala bäcken.

Published 2010-03-11

Original in English
Translation by Nora Hämäläinen
First published in Ny Tid 4 (2010)

Contributed by Ny Tid
© Mark Waller / Ny Tid
© Eurozine