Latest Articles


03.07.2009
Toomas Hendrik Ilves

Who are we? Where are we?

National identity and mental geography

Over the last thousand years, Finland, Estonia, Latvia and Lithuania have had multiple identities and been members of several empires. Now, writes the President of Estonia, "we should be looking to create identities that go beyond those that history has foisted upon us". [ more ]

02.07.2009
Martin M. Simecka

Still not free

01.07.2009
Stefan Jonsson

The first man

29.06.2009
Tatiana Zhurzhenko

The geopolitics of memory

25.06.2009
Timothy Snyder

Holocaust: The ignored reality


New Issues


03.07.2009

Gegenworte | 21 (2009)

Die Wissenschaft geht ins Netz [Science goes internet]
03.07.2009

Mute | 12 (2009)

The creative city in ruins
03.07.2009

Varlik | 7/2009

Eurozine Review


24.06.2009
Eurozine Review

So what's our problem?

"Hungarian Quarterly" divines the future of the forint; "Index on Censorship" gives libel law a bad press; "Samtiden" doubts whether Norwegian police women are any freer with the hijab; "Le Monde diplomatique" (Berlin) applies the belt to Europe's cordon sanitaire; "Mittelweg 36" sees solidarity outgrow the nation; "Roots" says yes to Europe, but not at any cost; "Kulturos barai" does not dismiss the idea of a new Lithuanian Grand Duchy; "Le Monde diplomatique" (Oslo) calls the European elections a farce; "Rili" wants to keep the market out of universities; and "Fronesis" explains what 2°C means in an expertocracy.

09.06.2009
Eurozine Review

Happy birthday, Mr Habermas

26.05.2009
Eurozine Review

In monads' land

05.05.2009
Eurozine Review

Advanced profligate capitalism

21.04.2009
Eurozine Review

A kind of Tory communist



http://www.blaetter.de/usa2008.php
http://xwords.fr
http://www.atlas-der-globalisierung.de
http://www.readme.cc
http://www.kakanien.ac.at
http://www.eurozine.com/about/who-we-are/contact.html

My Eurozine


If you want to be kept up to date, you can subscribe to Eurozine's rss-newsfeed or our Newsletter.

Articles

Literary perspectives: Estland

I väntan på den stora estniska romanen


En undersökning som gjordes år 2005 visade att Estlands mest populära författare, att döma av bibliotekslånen, var den amerikanska författaren av kärleksromaner Nora Roberts. Därefter följde Sandra Brown och Agatha Christie. Estlands egen litterära tungviktare, Jaan Kross (född 1920) lyckades kvala in sist på topp 20-listan.

Att bästsäljare säljes och läses mer än andra böcker säger sig självt, men statistiken visade också att biblioteken var medansvariga för resultaten. Inköpen av kärleksromaner och annan genrelitteratur överskred vida inköpen av så kallade litterära romaner, vare sig det gällde estniska eller utländska titlar, samtida eller klassiska.

Literary perspectives


Eurozine's series Literary perspectives provides an overview of diverse literary landscapes, describing the current literary climate in specific European countries, regions, or languages.

Carl Henrik Fredriksson
Introduction: The re-transnationalization of literary criticism
Gábor Csordás
Hungary: Mastering history through narrative?
Matt McGuire
Northern Ireland: Shaking the hand of history
Ales Steger
Slovenia: A hollowed-out generation
Timofiy Havryliv
Ukraine: Longing for the novel
Margot Dijkgraaf
The Netherlands: "Profound Holland" and the new Dutch
Märt Väljataga
Estonia: Waiting for the Great Estonian Novel
Daniela Strigl
Austria: Anything but a "German appendix"
Jonas Thente
Sweden: Beyond crime fiction, handbags, and designer suits
Andrea Zlatar
Croatia: Post-traumatic stress disorder
I extrema fall håller lokalbibliotek 15 titlar av Barbara Cartland på det begränsade hyllutrymmet, men inte ett enda verk av Leo Tolstoj – för att inte tala om den estniska litteraturens stora namn. Medan nästan samtliga lokalbibliotek prenumererar på skvallertidningen Kroonika, är kulturtidskrifter som Vikerkaar och Loomingytterst sällsynta på hyllorna.

Inte så konstigt att det estländska författarförbundet rasade och pekade på den estniska bibliotekslagen: "De offentliga bibliotekens uppgift är att ge befolkningen tillgång till fri och ograverad information, kunskap och den mänskliga tankens och kulturens bedrifter, samt att främja livslångt lärande och självstudier." Förbundet kallade på inköpsregleringar.

Men de lokala bibliotekarierna, ofta tuffa och respektingivande damer, blev inte svaret skyldigt. Offentliga bibliotek är viktiga centra för lokala sociala aktiviteter, hävdade de, och deras finansiering beror till viss del på besökssiffror. Bibliotekariernas uppgift består lika mycket i att möta besökarnas behov som att forma dem. Och hursomhelst så är de samtida estniska författarnas egocentriska, obskyra och obscena verk knappast lämpliga att fånga besökare med.

Detta det senaste argumentet förklarar måhända inte frånvaron av klassiker på hyllorna, men innehåller ändå ett korn av sanning.

Debatten dog så småningom ut. Det finns fortfarande ingen centraliserad inköpspolicy och biblioteken och författarförbundet samarrangerade en del uppläsningsturnéer, som emellertid inte har påverkat utlåningsstatistiken. Om saken kan betraktas som en konflikt mellan obildade bibliotekarier som inte bryr sig om litteratur, och bortskämda författare som inte bryr sig om läsare, så borde ett passande svar vara: Åt helsike med er bägge två.

Men debatten pekade också på att det estniska författarförbundets auktoritet var orubbad. Det litterära livet i Estland kretsar kring denna organisation och dess trehundra medlemmar – författare, dramatiker, översättare, kritiker och dylika yrkesgrupper. Förbundet instiftades 1923 i den nya estniska republiken, inkorporerades under kommunismen i det stalinistiska systemet av konstnärsfack, vars uppgift var att fungera som buffert mellan konsten och regimen: hålla rätt på författarna med hjälp av särskilda privilegier.

Under 1960- och 1970-talen utvecklades i de flesta östeuropeiska länder ett dubbelt kultursystem: officiell kultur och undergroundkultur. Men inte i Estland. Kanske berodde det på det blygsamma befolkningsantalet att estländarna inte hade råd med bägge systemen. Författarförbundet kom att husera såväl kommunistiska kollaboratörer som nonkonformister och dissidenter. I många östländer gick förbunden under efter sammetsrevolutionen, men Estlands står fortfarande starkt – förmodligen starkare än den estniska litteraturen själv.

I dag är Författarförbundets främsta uppgifter att stödja den inhemska litteraturen ideologiskt och ekonomiskt. Litteraturen får också stödpengar från en offentlig stiftelse som förvaltar skattepengar från tobak, alkohol och spel. Stiftelsen delar årligen ut strax under 1 miljon euro.

Dessa två välvilliga institutioner kan oavsiktligt ha bidragit till en situation där författandet är ganska skilt från läsarnas intressen och inte bryr sig speciellt mycket om att locka publik. Om man antar att litteratur – liksom övriga mänskliga aktiviteter – växer ur dödssynderna, är det i Estlands fall knappast girigheten som spökar. Fåfängan är en troligare kandidat: i ett litet land är det lättare för en författare att bli känd än läst. Om man har publicerat en bok och också råkar vara ung och snygg, kommer man snart att väcka mediernas uppmärksamhet. Även om det knappast innebär särskilt ökade försäljningssiffror.

Hur är det då med bibliotekariernas uppfattning om den samtida estniska litteraturen som alltför självcentrerad, esoterisk eller obscen att rekommendera till läsarna?

Anklagelserna om obscenitet kan vi utan tvekan lägga åt sidan, även om ärendet har valsat runt i en lysten press. Men det ligger något i anklagelsen om självcentrering, eftersom många författare har hävdat att det enda sättet att skriva autentiskt i dag är att skriva ur den egna erfarenheten.

Sålunda har Tonu Onnepalu (född 1962) deklarerat i sin bok Harjutused (Övningar, 2002): "de enda böckerna som kan skrivas är de i vilka det inte finns några andra karaktärer än Jaget. Ingenting förutom inre ingivelser observerade externt. Böcker med karaktärer, med alla möjliga sorters morbröder och kusiner, ers nåder, registratorer, Ivan Pavlovitjer och Lady N:er hör hemma i det förflutna, till de stora perioderna av viktiga händelser."

Till all lycka är Tonu Onnepalus "Jag" tillräckligt innehållsrikt, intelligent och klarögt för att göra hans självbiografiska utflykter och reflektioner kring kultur, dagspolitik och sexualitet oemotståndligt och rentav voyeuristiskt läsvärt.

I augusti 2006 lät veckotidningen Eesti Ekspress litteraturkritiker svara på frågan om vem som var den bästa författaren av dem som debuterat efter 1991. Onnepalu, med fem prosaböcker och flera diktsamlingar skrivna under flera olika pseudonymer, kom på första plats.

Tonu Onnepalus generationskamrat Peeter Sauter (född 1962) skapar större avstånd mellan sig själv och sina protagonister. Men hans förhållande till romantraditionen är lika obekvämt som kollegans. "Jag tycker inte om att kalla mig författare; det är ganska obehagligt, oroande", brukar han gärna upprepa trots att han har publicerat flera novellsamlingar. Sauters internationella berömmelse må vila mest på hans veckolånga spritmaraton ombord på Europe Literary Express år 2000, men hans litterära meriter är inte mindre imponerande. Hans förmåga att skapa sympati för sina okonventionella karaktärer och skaka om våra bekväma moraliska fördomar har gjort honom till – med Tonu Onnepalus ord – sin generations stora moralist.

Den friformade genre som Onnepalu nyligen anammat, som blandar självbiografisk reflektion och essäistiska grubblerier, föregreps i den estniska litteraturen av Jaan Kaplinski (född 1941) på 1980-talet. Kaplinski är förmodligen den mest välkända av estniska intellektuella. Hans senaste bok – Seesama jogi (Samma flod, 2007) – tog tolv år att skriva och är hans första riktiga roman. Det är en semi-självbiografisk berättelse som utspelar sig på 1960-talet och låter politiska och sexuella intriger överlappa varandra.

Där Kaplinskis bok bygger en finstämd, brittsommaraktig stämning är Ene Mihkelsons (född 1944) senaste roman Katkuhaud (Pestgrav, 2007) en djupt störande och olycksbådande bok. Liksom tidigare nämnda författare bygger Mihkelsons romaner i mycket på självbiografiskt material. Katkuhaud behandlar bland annat de helgonförklarade estniska frihetshjältarna – skogsbröderna – och travar frågetecken runt deras aktiviteter.

Jag vet inte om det är rätt att kräva av romaner att de skall ge en överblick av, eller åtminstone en aning om, hur det är att leva på en speciell plats under en speciell tid. Författare kan ha andra, lika legitima syften. Men en framtida historiker som studerar dagens estniska skönlitteratur med sådana förväntningar kommer sannolikt att bli frustrerad.

De flesta samtida estniska romanerna handlar om det förflutna eller om fiktiva tider, medan de som handlar om samtiden är insnävade på privata erfarenheter. De breda skildringarna handlar inte om nutiden och nutidsskildringarna är inte breda. Men i alla fall: om han inte läser romanerna som dokument utan snarare som arkeologiska artefakter, som även mot sin vilja vittnar om sin tids sanningar – då kommer han att få en hyfsad aning om de förhoppningar och farhågor, fasor och besattheter som fanns i det postkommunistiska Estland.


Texten är en förkortad version av det engelska originalet.

 



Published 2007-10-10


Original in English
Translation by Jonas Thente
First published in Dagens Nyheter, 26 September 2007 (Shortened Swedish version)

© Märt Väljataga
© Dagens Nyheter (Shortened Swedish version)
© Eurozine
 

Focal points

European histories

http://www.eurozine.com/comp/focalpoints/eurohistories.html
For solidarity to exist in the enlarged EU, an historical awareness must be developed that includes the experiences of new members. [more]

Media landscapes: Central and eastern Europe

http://www.eurozine.com/comp/focalpoints/medialandscapes.html
How Media autonomy in Europe's "newer democracies" is being inhibited by market forces and continuing political intervention. [more]

The malady of infinite aspiration?

http://www.eurozine.com/comp/focalpoints/financialcrisis.html
Sound in principle or sick at heart? Articles on the financial crisis, compiled under Durkheim's memorable phrase, "the malady of infinite aspiration". [more]

Editor's choice

Laurent Mauriac, Pascal Riché
Online journalism: Transposition or transformation?

http://www.eurozine.com/articles/2009-05-22-mauriacriche-en.html
The editors of the pioneering French politics website explain their concept for bridging the gap between print and the Internet. [more]

Literature

Andrea Zlatar
Literary perspectives: Croatia
Post-traumatic stress disorder

http://www.eurozine.com/articles/2009-03-31-zlatar-en.html
Common to new Croatian writing is the postwar experience, with marginal characters exploring tensions between individual and society. [more]

Katharina Raabe
The read expanse

http://www.eurozine.com/articles/2009-04-16-raabe-de.html
In the twenty years since the fall of communism, literature has been lifting the fog settling over the historical expanses of eastern central Europe. [more]

Conferences

Eurozine emerged from an informal network dating back to 1983. Since that time, a variety of European cultural magazines have met once a year in European cities to exchange ideas and experiences. In the meantime, approximately 100 periodicals from almost every European country have become involved in these meetings.
European histories
The 22nd European Meeting of Cultural Journals
Vilnius, 8-11 May 2009

http://www.eurozine.com/comp/focalpoints/vilnius_european_histories.html
The 22nd European Meeting of Cultural Journals took place in Vilnius, Lithuania, 8 to 11 May 2009. Under the heading "European Histories", the Eurozine conference explored the role of history and memory in forming new identities in a Europe in change. [more]

powered by publick.net