Den ryske poeten och konstnären Dimitrij Prigov dog i måndags på ett sjukhus i Moskva. Han blev 66 år gammal. Prigov räknas som en av de viktigaste sen- och post-sovjetiska poeterna; han publicerade otaliga böcker och hans många offentliga framträdanden väckte nästan alltid stort uppseende. Prigov var en av få ryska konstnärer som verkade både före och efter Sovjetunionens fall. Inte konstigt då att förhållandet mellan konst och makt tillhörde hans favoritteman.

Dimitrij Prigov var nästan allting: författare, performancekonstnär, tecknare, soc-artist (en blandning av socialrealism och popkonst)... Framför allt var denne "Moskvakonceptualismens partiark" en maximalist. Han skrev mer än 25 000 dikter och genomförde tusentals uppläsningar. Kulturteoretikern Boris Groys beskrev en gång Prigovs maximalistiska diktargärning – minst tre texter per dag – som "den romantiska Moskvakonceptualismens viktigaste projekt".

Tillsammans med Lev Rubenstein var Prigov en av ledargestalterna inom den så kallade konceptualismen och etablerade visuell performance som en betydande konstform i Ryssland. Karriären för denna märkliga konceptualist fick ett lika abrupt som bisarrt slut: kvällen före en performance där Prigov, reciterande sina dikter sittande på en garderob, skulle hissas upp längs fasaden till det tjugotvå våningar höga Moskvauniversitetet, drabbades han av en hjärtinfarkt.

Prigov, som under det chrustjevska tövädret – "kommunismens vegetariska period" – utbildade sig till skulptör på Stroganov-institutet i Moskva, fick tidigt lära sig vad (sovjetisk) konst egentligen handlade om. Bara hans allra mest stupida skulpturer blev utställda – på dagis och lekplatser. Skulptörens utmejslande av socialismen övergick på sjuttiotalet i det monumentala företaget att i diktform dokumentera allt sovjetiskt – vilket alltså resulterade i över 25 000 texter.

Under Sovjettiden hade poeter hur som helst något av popstjärnestatus – och Prigov han skrev om allt: om kackerlackor och milismän, om Catullus och Reagan, om samtliga centralsekreterare i Kommunistpartiet, om Hitler, Eva Braun, Arnold Schwarzenegger och Vladimir Putin. Om allt som var politiskt korrekt och inkorrekt.

Prigov var berömd både i Ryssland och utomlands. På senare år var han en av få företrädare för det ryska litterära avantgardet som offentligt tog till orda mot de så kallade patrioternas härjningar i Kreml. Det sovjetiska sättet att förhålla sig till konsten – med morot och piska, med munkavle och privilegier – upplever i dessa dagar en renässans. När Guggenheim i New York ställer ut "undergroundkonst", då ser naturligtvis Putin till att dyka upp på vernissagen.

"Problemet är att makteliten – och i Ryssland är det samma sak som den politiska eliten – idag förfogar över extremt mycket pengar", sa Prigov nyligen i österrikisk radio. "Pengar är det enda som genererar makt och prestige. Och pengarna flyter iväg till väst och det är på denna nivå som väst kommer till oss." Allt detta bidrar till upprättandet av en "maktens vertikal" – just det som Prigov kämpade emot under hela sitt liv.

Trotsande den traditionella bilden av Poeten (som i Ryssland måste vara mer än bara en diktare) reciterade han extatiskt sina "Asbuki" – alfabeten – som utvecklade sig till formliga massakrer på världshistoriens alla kändisar. Och alltihop ackompanjerat av några av jazzens verkliga storheter, som Mark Pekarski eller Tarassov. Till slut blev bara det ryska alfabetets allra sista bokstav över: JA – jag. Och detta jag var naturligtvis Prigov.

"Tyvärr finns det fortfarande inget riktigt bra rankingsystem inom litteraturen, så som det finns på musikens område", menade Prigov. "Vad vi behöver är flera olika kategorier av typen 'bästa countrysångare', 'bästa rockartist', 'bästa poplåt'... Det handlar ju egentligen om att vara den bästa i sin egen kategori och inte om att bråka om vem som är världens bästa musiker överhuvudtaget."

Det fanns bara två som var undantagna från denna radikalt demokratiska, eller snarare parodiskt marknadsdemokratiska kategorisering. Den ena var Pusjkin, den andra naturligtvis Prigov själv.

Med hjälp av apokalyptiska understatements beskriver Prigovs prosa en värld som egentligen är omöjlig att leva i. Glatt sarkastisk försökte Prigov i det som kom att bli hans sista performance lära en katt tala. Gång på gång upprepade han orden "Skaschi Rossija!" – säg Ryssland! – som om det skulle leda till ett slags realitetsvinst. Till slut sa katten: "Mjau".

När det kom till kritan kände denna "Stachanovec", denna överproduktive arbetare i den ryska litteraturproduktionen, bara till ett sätt att överleva: genom arbete. Nyligen publicerade han ytterligare en 600-sidig roman med titlen Renat och draken, en berättelse om oskuld och allehanda monstrositer.

På senare tid ägnade sig Prigov alltmer åt bildkonst. Så sent som i maj deltog han till exempel i fyra olika utställningar inom ramen för konstbiennalen i Moskva. På en av de utställda bilderna kunde man se Prigov själv som en lidande Kristus, överkletad med grönt slem.

Hans förslag att slutgiltigt täcka över alla ryska realister i det statliga Tretjakovgalleriet hade förmodligen stött på patrull i form av en gammal bekant, nämligen Milismannen, en fiktiv figur som Prigov återkom till gång på gång och som fungerar som ett slags mytiskt överdriven väktare mellan himmel och jord. I Ryssland var det – och är det – inte lätt att bli av med denna figur.

På sin post står Milismannen
Och låter blicken sväva ända bort till Vnukuvo
Mot väst och mot öst spejar Milismannen
Därbakom är det bara öde och tomt
Men mot mitten med Milismannen
Öppnar sig blicken från all sidor
Från alla sidor faller blicken på Milismannen
Från öster faller blicken på Milismannen
Från söder faller blicken på Milismannen
Från havet faller blicken på Milismannen
Från himlen faller blicken på Milismannen
Och från jorden med... För han gömmer sig inte

Published 2007-07-18