1. Problemet : vems Europa?

1900-talets slut har ställt samhällsvetare inför en stor utmaning. Vid första påseendet verkar både modernitetens klassiska institutioner och de termer, med vilka vi gör oss en föreställning av världen, ha ifrågasatts genom globaliseringen. Man talar om slutet på nationalstaten, om imperiernas fall, om att institutionerna har ersatts av nätverk och så vidare. Samtidigt har nationalstaterna och nationalismen genomgått en anmärkningsvärd pånyttfödelse, och spekulationerna om hur nya imperier uppstår, när den nya världsordningen tycks ge den gamla uppdelningen mellan centrum och periferi ny form, har fått nytt liv. Det verkar som om vi bevittnar en intensifiering av modernitetens ambivalens, snarare än en postmodern blandning eller återanvändning; det är åtminstone tydligt att vissa platser har givit nytt liv åt gamla former, medan andra platser verkar generera något nytt med oklara konturer. Var exakt uppstår nationalismen, och varför uppstår den just på dessa platser, medan något helt annat uppstår på andra – dessa frågor kräver en analys från fall till fall och kan inte besvaras genom generaliseringar av globala trender.

Här kommer jag att behandla följande fråga: Vilken konstitutionell princip kommer att gälla för den nya sortens sociopolitiska strukturer i det nya Europa? Jag undviker avsiktligt termen "nationalstat", eftersom det är mycket sannolikt att nationalstaten inte blir den huvudsakliga strukturen – och även om så blir fallet kommer den förmodligen att fylla andra funktioner. Detta är naturligtvis en mycket hypotetisk fråga, eftersom det fortfarande finns många slumrande tendenser inom det förenade och förenande Europa, och det är inte helt klart vilken som till slut kommer att bli den rådande. I likhet med Jacques Derrida är vi också medvetna om att "[n]ågot unikt är på väg att hända i Europa, i vad som fortfarande kallas Europa, även om vi inte längre riktigt vet vad eller vem som går under det namnet". Och "[v]i frågar oss hoppfullt, ängsligt och bävande vad detta ansikte kommer att likna. Kommer det fortfarande att likna något? Kommer det att likna ansiktet hos en persona som vi tror oss känna: Europa?"^[1]

Detta Europas nya ansikte brukar betraktas som ett problem framför allt för eliterna – både då det gäller EU:s institutionella reform och dess framtida utvecklingsstrategi (en union av nationalstater eller en federation och så vidare) och det konstrueras med hjälp av en klassisk politisk "teknik" – i egenskap av elitistiskt projekt är det byggt på samma sätt som en nationalstat, det vill säga uppifrån och ned. Det problem som undersöks i denna text är mer eller mindre det sätt på vilket "Europa" och EU betraktas nerifrån, det sätt på vilket denna tydligt utmejslade men begreppsmässigt vaga struktur föreställs i människors vardagsmedvetande – därtill människor från ett EU-kandidatland, Bulgarien. Varför är detta viktigt? Därför att verkligheten är en produkt av både konstruktion och föreställning, därför att dessa båda processer har ett inbördes förhållande och strukturens stabilitet beror av tillämpningen av konstruktionstekniker som motsvarar människors värderingar och normer och som, i detta avseende, byggs över och förhåller sig adekvat till denna imaginära verklighet.

Det synsätt som presenteras här grundar sig på en analys av en av de tendenser som är typiska för Bulgarien – ett postkommunistiskt land som vill gå med i det förenade Europa och som för närvarande får vänta på en andra antagningsrunda. Bulgarien befinner sig ofta utom synhåll för de forskare som inriktar sig på Östeuropa eller på den europeiska utvidgningen, detta av två anledningar: För det första tillhör det inte de länder som har nått längst då det gäller övergången från kommunism eller det framtida EU-inträdet, och för det andra är det varken ett extremfall, så som före detta Jugoslavien, eller en nybildad nationalstat med alla de utmaningar som en sådan nybildning står inför. Bulgarien är ett vanligt land, som varken är misslyckat eller framgångsrikt – ett land med fungerande demokrati utan framträdande demokratisering, med en marknad som hävdar sig i ekonomin men ändå måste hävda sig som marknadsekonomi, med minoritetsproblem men utan problem med minoriteter och så vidare. Skulle detta icke-extrema land, som i sig är ett typiskt exempel på en del av den postkommunistiska världen, kunna ge oss möjligheter att förstå den nya sortens politiska konfiguration inom framtidens utvidgade europeiska union? [...]

2. Metodologisk ram: centrum och periferi

[...] Vi kan se denna relation mellan centrum och periferi i alla politiska system – i gamla och nya imperier, i den moderna nationalstaten – skillnaden ligger i graden av de respektive centrumens konsolidering. Till skillnad från ett imperium där det centrala värdesystemet, i de båda betydelserna "förenade [...] juridiska kategorier och universella etiska värden",^[2] hävdar sig genom tvingande politiskt herravälde (därför att imperiet förenar många kulturellt och ekonomiskt heterogena territorier med egna minicentrum), uppstår den moderna nationalstaten som ett enhetligt, auktoritärt centrum som strävar efter att homogenisera ett givet territorium i ekonomiska, kulturella, politiska och administrativa avseenden. Dessutom lyckades den moderna nationalstaten föreställa sig en gemenskap "som uppfattas som ett djupt, horisontellt kamratskap ".^[3] Broderskap och horisontellt kamratskap i denna mening är möjligt just därför att värdesystemets universalitet fördubblas av marknadsutbytets universalitet – ekonomiskt utbyte förutsätter och kräver ett gemensamt språk och en gemensam värdekod; ekonomisk homogenisering som baseras på marknadsutbyte går således hand i hand med kulturell homogenisering. Som Immanuel Wallersteins och Jürgen Habermas analyser på ett lysande sätt visar framkallar just inblandningen i den nya världsekonomin en politisk och kulturell homogenisering av de moderna staterna och gör dem till nationalstater – föreställda gemenskaper med starka nationella identiteter.

Men eftersom nationalstaten blir världsekonomins huvudaktör (Braudel, Wallerstein), tar utvecklingen av denna världsekonomi form av en strukturering av själva staterna – vissa blir centrum och andra förblir periferier, andra åter blir semiperiferier. Detta egentliga införlivande av nationalstaterna i världsekonomin, det vill säga deras placering i ett övernationellt rum som nu är globalt, gör det principiellt möjligt att ersätta det nationella centrumet med ett annat. Och detta är huvudtesen i denna text – nämligen att världsekonomins centrala zoner också kan bli symboliska centrum, genom att de ersätter de nationella symboliska centrumen. Detta är möjligt särskilt för regioner som uppfattar sig själva som perifera visavi det nationella centrumet, och som lätt skulle kunna söka efter ett annat centrum, med större universellt giltig symbolisk auktoritet, för att därigenom mildra sina periferikomplex – åtminstone i den mån som de skulle bli ett värdefullare centrums periferi. Eller också kan de pragmatiskt vända sig till ett ekonomiskt starkare centrum, i hopp om att bli dess metropol. Detta spel om centrum och periferi möjliggör också en växling av symboliska gränser, och denna växling kan likaledes söka uppnå institutionell, om än inte rumsbestämd, form.

Den viktigaste fråga som utforskas i denna text är därmed huruvida "Europa ", med bland annat den kapacitet som det får genom EU, kan visa sig bli ett sådant centrum – i både symboliskt och ekonomiskt avseende – för de regioner som är perifera med hänsyn till nationalstaten, och huruvida det, om det kombineras med en "regionernas Europa "-ideologi, kan legitimera uppkomsten av en ny regionalism bortom nationalstaten, detta på två olika sätt. För det första utvecklar den sig inte utmed nationalstatsgränserna, därför att dess centrum inte föreställs vara beläget inom ett visst territorium – centrumet befinner sig med andra ord inte "på" utan "över", bortom en konkret, förutsägbar territorialitet. För det andra befinner sig denna sorts region bortom nationalstaten, såtillvida att den täcker delar av nationalstater, delar som bildar en gemensam region – och i denna bemärkelse befinner den sig inte heller "i" utan "runtomkring". Jag tror inte att detta angreppssätt har förlorat sin relevans ännu (även om många postmodernitetsteoretiker i princip inte vill vidkännas denna typ av strukturering, utan i stället förlägger allting till språkspelens och nätverkens sfär, till exempel Lyotard, eller till simulacras eller den enkla återanvändningens sfär, till exempel Baudrillard), och just från detta teoretiska perspektiv skulle jag vilja undersöka föreställningarna om olika politiska konfigurationer i ett östeuropeiskt, postkommunistiskt land efter Sovjetimperiets fall.

3. Efter Sovjetimperiets fall – "sökandet efter ett centrum som håller ihop"

Inte enbart Sovjetunionen utan hela Sovjetblocket ("Sovjetlägret") grundades på imperiets princip – den kommunistiska ideologin, som ansågs universell – och det centrala värdesystemet infördes genom politiskt (och ibland militärt) tvång. Det politiska herraväldet utövades över kulturellt och ekonomiskt heterogena territorier, sammanbundna av en politiskt centraliserad, voluntaristisk makt snarare än av marknaden eller någon annan form av utbyte. Det är anledningen till att denna sammanlänkning helt byggde på de politiska tvångsmedlens kraft, och i samma ögonblick som detta tvång försvagades föll imperiet sönder i smulor. Inom själva Sovjetimperiet hade en nationalstaternas frigörelseprocess påbörjats redan på 1960-talet, och när det politiska greppet lossnade, var de nationalstater, som genom denna frigörelseprocess hade nått en relativt självförsörjande ekonomisk och politisk nivå, snabba att anpassa sig till den globala ekonomin, genom att omstrukturera sina ekonomier på ett mer eller mindre effektivt sätt. Detta gällde till exempel Ungern, Tjeckien, Polen och Slovenien.^[4] I de fall länderna var starkt beroende av COMECON, enbart profilerade efter och anpassade till COMECON-marknader, och underlät att genomför radikala ekonomiska reformer, har de nationella ekonomiernas anpassning till den nya situationen, vilken har krävt en öppning gentemot de globala marknaderna och den globala ekonomin, varit svårare att genomföra och ofta ineffektiv. Bulgarien är ett karakteristiskt exempel på detta.

Å ena sidan industrialiserades Bulgarien verkligen under kommunismen, genom att en rad företag grundades – företag som emellertid var direkt beroende av COMECON-ekonomin och sakna saknade egna resurser. Studier av det nära kommunistiska förflutna har visat att grundandet av ett särskilt företag i sin tur inte berodde på tillgänglig infrastruktur och någon särskild sorts ekonomiska argument, utan på viljan hos den respektive tungviktaren inom kommunistpartiet från just denna del av landet. Den på detta vis uppbyggda ekonomiska strukturen bildade de facto inte någon infrastruktur, och efter den artificiellt underhållna toppelitens misslyckande – det vill säga misslyckandet för de sociala, inbördes maktförhållandena inom partistaten – sönderföll Bulgarien i en rad socialt fragmenterade lokaliteter där avindustrialiseringen snabbt inträdde.

Avindustrialiseringen berodde dels på att det statsunderstöd, som den ovannämnda, artificiellt underhållna "infrastrukturen" var helt beroende av, var på tillbakagång samt på COMECON-marknadernas undergång. Denna process intensifierades genom den avkapitalisering av den nationella ekonomin som gick under namnet konkreta ekonomiska aktörers kapitalbildning – en process som inte enbart ägde rum i Bulgarien, och som Daniel Stark lämpligen har definierat som privatiseringen av tillgångar och förstatligandet av förluster. Detta ledde i sin tur till undergång för den artificiellt underhållna ekonomiska homogeniseringen av det bulgariska territoriet och till överdrivna förväntningar på staten att den skulle klara av den ekonomiska tillbakagången och antingen återupprätta en tidigare, visserligen liten men icke desto mindre stabil ekonomisk säkerhet, eller också genomföra reformer för att underlätta för de privata företagen. Eftersom ingetdera skedde på flera år – att återgå till ett förutvarande sakernas tillstånd var omöjligt, samtidigt som reformerna var mycket försenade – sjönk förtroendet för nationalstatens politiska institutioner, och detta har varit en stabil tendens sedan 1994.^[5] Det institutionella centrumet började förlora prestige – både som politiskt styre och som ekonomisk resursfördelare.

Då det gäller det centrala värdesystemet uppfattades den kommunistiska ideologin, också under den kommunistiska regimen, som tomma ord som uppbackades av stark makt. "Motsättningen mellan ord och handling" diskuterades ständigt, även på officiell nivå. Det officiella värdesystemet förlorade sålunda sin helighet, det berövades sin mening och blev praktiskt ineffektivt även under kommunismen, i synnerhet på 1980-talet. Till vardags började man hävda individualistiska värden som personlig – materiell och yrkesmässig – framgång. Då myndigheterna insåg att den kom kommunistiska ideologin befann sig i kris sökte de under tidigt 1980-tal förfäkta en nationalistisk ideologi – det överdådiga firandet av den bulgariska statens 1300-årsjubileum, liksom de bulgariska turkarnas namnbyte, som ideologiserades och uppfattades som ett återvändande till rötterna. Men eftersom främjandet av denna ideologi sammanföll med den kommunistiska regimens kris blev den aldrig särskilt populär.

Efter kommunistregimens fall och det påföljande icke-reformistiska limbo som varade i flera år förlorade således nationalstaten sina betydelsefulla centrum – både värdesystemet och de centrala institutionerna hamnade i kris. I denna mening splittrades Bulgarien på två sätt – territoriellt, eftersom den ekonomiska sammanbindningen i hög grad upplöstes, och värdemässigt – det var oklart vad som band samman människorna i ett samhälle. Detta var inte det gemensamma förflutna, därför att uppfattningen om det förflutna delade befolkningen i två stora läger – anhängarna av det kommunistiska förflutna och antikommunister – och inte heller var det den gemensamma framtiden, eftersom endast ett fåtal människor nådde stora framgångar i livet, medan den överväldigande majoriteten saknade framtidsutsikter på individuell nivå.^[6] Den existentiella "kronotopen" råkar därmed i kris – det finns inget tydligt förflutet, och inte heller någon tydlig framtid.

Denna anomiska krissituation har framkallat "ett sökande efter ett centrum som håller ihop"^[7] den samhällighet som är på väg att upplösas. De två mest uppenbara alternativen är att återupprätta de nationalistiska idealen och den nationalistiska ideologin i syfte att stabilisera nationalstaten, eller att förflytta centrumet bortom nationalstaten. Och eftersom Bulgarien inte kan mobilisera egna resurser för att klara krisen är den naturligaste lösningen att söka efter ett legitimt centrum bortom nationalstaten. Utifrån detta perspektiv har Europas utvidgningsideologi välkomnats med lättnad och glädje både på nationell och lokal nivå.

4. Europa som det nya centrumet – Varför Europa?

Flera orsaker ligger bakom att alla^[8] gladeligen har omfamnat den ideologi som talar om införlivandet med EU: För det första är EU, det vill säga Västeuropa, symbol för civilisationen, i betydelsen ekonomiskt välstånd och ekonomisk blomstring – med andra ord just det vi vill uppnå. För det andra är Europa symbol för kultur – för en gammal och expanderande kultur som det är lätt att bevisa vi också är en del av. EU blir därmed både standard och norm, vår eftertraktade framtid och vårt välförtjänta, värdiga förflutna. Europa tillhandahåller den perfekta "kronotopen" – å ena sidan den önskade framtiden och å andra sidan en som-vore-den-upplevd värdekod. Europa tillhandahåller således det önskvärda och legitima värdesystemet.

Å andra sidan befinner sig våra institutioner i kris, medan de europeiska institutionerna åtnjuter anseende. Nästan alla europeiska länder omfattar acquis communautaire, och följaktligen är det synligaste beviset för "europeiskhet" hos oss att också omfatta acquis. Dessutom lanseras en rad EU-program och EU uppfattas allt mer som en stor, finansiell donator. Följaktligen uppfattas också EU, om än inte lika tydligt, allt mer som ett institutionellt centrum som fastställer de politiska reglerna och omfördelar de ekonomiska resurserna.

Denna bild av EU går också att känna igen vid en analys av språkbruket i valmanifesten (i 2001 års val) hos alla betydande politiska partier i Bulgarien. EU diskuteras i termer av "vi följer deras direktiv, inför europeisk standard, omfattar och tillämpar deras sociala, utbildningsmässiga och så vidare modeller, underkastar oss europeiska normer, tillämpar The European Charter of... och utnyttjar deras fonder och instrument inför anslutning". Man närmar sig allting utifrån en passiv position och ju närmare ett parti kommer makten, desto mer innehållslöst blir dess tal om EU.

Bulgariens politiska elit uppfattar följaktligen EU som både ett nytt symboliskt och ett nytt institutionellt centrum.

Med tanke på de ovan anförda skälen till det bulgariska samhällets dubbla fragmentering är framträdandet av Europa som det nya centrumet på lokal nivå lätt att förutsäga. Jag skall här presentera de visioner om Europa som människorna från en liten stad i södra Bulgarien har, vilket framkom genom kvalitativ forskning som utfördes under år 2000, och jag skall sedan rekonstruera den politiska innebörden av detta tänkta Europa.

Att föreställa sig Europa från det lokala perspektivet: den nya symboliska auktoriteten: "Europa" som norm.

Alla intervjuade utan undantag bedömde Bulgariens situation i jämförelse med Europa på samma sätt – "Europa" utgör måttstocken, både i fråga om livskvalitet och professionalitet. Denna måttstock uppfattas som Normen i fråga om vad som är "ett normalt liv", det liv som alla människor borde få leva. "Våra normallöner bör vara fem gånger högre om vi skall kunna närma oss Europa något." "Vi befinner oss långt ifrån europeisk standard", eller: "Vår utbildning håller europeisk standard" – dessa är vanliga fraser. Denna uppfattning är ambivalent – "vi, liksom alla européer, borde få leva ett normalt liv men gör det oftast inte". Människor kände sig långt ifrån Europa i fråga om levnadsstandard och logistik, och nära, eller till och med i Europa i fråga om yrkeskunskaper. De kände sig som européer, men utanför Europa.

Här är ett utdrag ur ett veckobrev från en lokal NGO, under mottot: "Låt oss förbereda oss för en värdig dialog" (det vill säga med "Europa"). Texten börjar så här: "Även om den bor i Bulgarien, i Europa, är befolkningen i Rhodopi-området långt mer omotiverad och missgynnad genom en kombination av geografiska och socioekonomiska omständigheter." Och slutar: "Vi har ambitionen att ha en mångsidig utbildning av personal som [...] slutligen kommer att nå den nivå där Europas och världens dialog förs." Man kan se att texten börjar med ett tydligt periferikomplex, och från detta perspektiv uppfattas "Bulgarien" ligga lika långt bort från Rhodopi-bergen som "Europa". Och i slutet "hoppar" texten till den verkligt viktiga nivån – "Europa" och "världen", och förbigår Bulgarien. Det nya symboliska centrumet har alltså redan etablerats och det är "Europa" som är inkarnationen av "Den Högsta Normen", den "Topp" som man kan nå om man är rätt utbildad – en ny kulturell homogenisering, skulle Gellner ha uttryckt saken, börjar med denna nya höga kulturella norm.^[9] Och detta sker både på officiell nivå (realiserandet av acquis communautaire innebär samma sak) och till vardags.

"Europa" som donator, som det nya ekonomiska centrumet

Samtidigt brukar människor förknippa "Europa", som redan betyder "EU" eller "Västeuropa", med en viktig ekonomisk donator, med en rik plats där människor vet hur man tjänar pengar. Detta är mest en NGO-uppfattning om Europa, men med de nuvarande fördelar som finansiella instrument inför ett inträde i form av SAPARD^[10] och ISPA^[11] ger, blir denna uppfattning alltmer populär. Frågan "hur kan vi komma ifatt dem?" ställs igen i detta sammanhang, men i mycket mer konkreta och instrumentella termer: Hur kan vi komma över de europeiska pengarna, framför allt, och allmännare, hur tjänar man pengar "i Europa"? Denna bild av Europa är alltså instrumentell, utilistisk; bilden av ett framgångsrikt, välskött kommersiellt företag som förutsätter en särskild affärs- och organisationskultur, detta är inte någon medborgerlig politisk bild. Denna "affärsmässiga " bild har visat sig ha åtminstone två viktiga positiva effekter: För det första har föreställningen om hur förvaltning sker på ett framgångsrikt sätt förändrats, och för det andra är en ny sorts företagskultur på väg att utvecklas, särskilt inom affärsgemenskapen, en kultur som verkligen försöker att hitta nya nischer i "väst" och till exempel locka västerländska turister till Bulgarien.

Den gamla bilden av nationalstaten som den huvudsakliga omfördelaren av ekonomiska resurser har nu ersatts av bilden av EU, som kan ge oss pengar och som kan lära oss hur man tjänar pengar, allt för att vi skall bli "sanna européer". Då nationalstaten uppfattas som fattig, som något som inte kan ge oss någonting, leder detta till en omdefiniering av det verkliga politiska maktcentrumet och till uppkomsten av en ny, lokalt baserad övernationell regionalism. Eftersom kommunpolitiker inte kan räkna med något extra stöd från regeringen har de koncentrerat sig på penninginsamling från internationella program och europeiska strukturer:

Vår kommun är medlem av en europeisk struktur – det europeiska förbundet av gränsregioner. På vårt eget initiativ. Och detta hjälper, främst då det gäller kontakter – kontakterna med grannlandet Grekland har byggts upp genom detta förbund. Vi är en gränsregion. Detta förbereder oss för det eventuella öppnandet av gränserna i denna region. Vi driver gemensamma projekt med grekerna och förbereder oss för att nyttja de europeiska strukturfonderna.

Detta leder till en klar uppfattning om regionalt styre:

Ett av de största hindren för en balans mellan centralisering och decentralisering är frånvaron av ett regionalt självstyre. Eller som de kallar det i Europa: den andra nivån av självstyre. Den andra nivån är viktig för uppbyggandet av en infrastruktur, eftersom detta inte berör endast en kommun.

Och detta leder direkt till en "regionernas Europa"-ideologi i rent pragmatiska syften. "Vi föredrar att bli en region i Europa och att ha förbindelser med Grekland. Detta kommer också att hjälpa oss att bli av med vårt underlägsenhetskomplex gentemot Sofia, och vi blir européer direkt" (NGO-aktivist). Faktum är att de redan hade etablerat en bulgarisk-grekisk euroregion – "Rhodopi". [...]

5. EU som nationalstat eller kontra nationalstaten?

Uppkomsten av denna Europabild påminner starkt om dess – omedvetna – föreställning om de nationalstater där nationen uppstod före staten. Det finns en gemensam kulturell kod som – nu – grundar sig på att man uppfattar "Europa " som en central symbolisk auktoritet. Den symboliska karisman, som Edward Shils skulle uttrycka saken, är så stark att till och med historien skrivs om som historien om alla de europeiska kulturer som har utvecklats på en specifik plats. Detta ger upphov till en identitetskänsla som kan definieras som en lokaleuropeisk identitet – vi befinner oss här och tillhör Europa. Utifrån detta perspektiv verkar det finnas ett enhetligt symboliskt rum, som något påminner om den process under vilken nationen utvecklas som föreställd gemenskap i Benedict Andersons bemärkelse. Denna likhet är dock endast formell. Medan den nationella identiteten är specifik – den identifierar alltid någon sorts "oss" som ställs mot främlingar i form av de Andra, och formar i denna mening en kollektiv enhet som utmärks av "ett djupt horisontellt kamratskap [...] broderskap "; i vårt fall dominerar en universell norm rörande alla människors principiella, universella jämlikhet, med Europa som denna jämlikhets symbol. "Vi är alla européer och som sådana bör vi vara jämlika"; "i egenskap av européer måste vi alla leva ett normalt mänskligt liv". Denna identitet är i denna mening principiellt öppen och tolerant, och den är oförenlig med uteslutningar (såvida man inte är icke-europé). På samma gång är den dock, just på grund av att jämlikhet är dess grundläggande princip, känslig för ojämlikheter. Den universella normen måste med andra ord inte bara vara universellt giltig utan också universellt tillämplig – vilket den inte är. Detta skapar en intern distinktion mellan dem för vilka normen har tillämpats i praktiken, och dem för vilka den fortfarande är utopisk ("alla är vi européer, men somliga ("de") är mera européer än vi är"). Följaktligen är denna identitet ömtålig, osäker och ytterst beroende av realiserandet av den universella jämlikhetsnormen, då den är alltför känslig för interna ojämlikheter. Vilken essentialisering som helst av dessa ojämlikheter skulle dock bryta ner den, och vilken principiell uteslutning som helst av särskilda grupper ersätter normens universalitet och kväver denna identitet i sin linda. Ur denna synvinkel är denna lokaleuropeiska identitet inte stabil och skulle lätt kunna omvandlas till euroskeptiska attityder.

Parallellt med denna nya identitet, kan vi också se att det socioekonomiska rummet får en ny struktur, som verkar ersätta nationalstatens gamla administrativa och ekonomiska centrum med ett nytt, symboliskt viktigare och ekonomiskt starkare centrum – "Europa", "EU". Ändå är den nya föreställda strukturen alltför flytande och den styrs inte av någon enskild, sammanhängande logik. Å ena sidan finns det ett ekonomiskt centrum – det nuvarande EU i sin helhet, vars uppgift är att uppnå en ekonomisk homogenisering av det europeiska territoriet (detta är just EU:s ideologi); men det uppfattas inte som ett politiskt centrum, eller detta spelar åtminstone ingen roll för närvarande, därför att tanken är att styret skall vara relativt autonomt på lokal-regional nivå.

I människors vardagsmedvetande byggs alltså en mycket märklig bild av Europa och EU upp, en bild som tycks medföra en omedveten nostalgi över den starka nationalstaten, men som faktiskt visar sig vara en mångsidig formation som inte styrs av nationalstatens sammanhängande logik: en konstruktion som är lokaliserad till en konkret plats, men som orienteras mot en alleuropeisk kulturell kod (en i denna mening glokal kod), mot ett abstrakt ekonomiskt centrum och mot ett politiskt mer konkret (lokalt-regionalt) styre, då det abstrakta centrumet förväntas stödja den konkreta men diffust tolkade beslutsprocessen.

Faktum är att det enda som saknas i denna paradoxala och för samhällsvetenskaperna månghövdade och mångfacetterade konstruktion är den klassiska nationalstaten, nationen som föreställd gemenskap.

Samtidigt konstrueras EU också på något sätt i linje med nationalstaten – genom att ha ett gemensamt politiskt centrum, genom att försöka homogenisera alla territorier som ingår i det, genom att införa en gemensam marknad, genom att föreställa sig själv som en abstrakt gemenskap med en delad europeisk identitet. Det enda problemet är att denna stora "nationalstat" är byggd ovanpå de reellt existerande nationalstaterna, som skulle kunna uppfatta den större "staten" som deras egen rival. Om detta inträffar skulle de kunna uppfatta EU som ett imperium, som pålägger sina provinser politiska beslut. Men detta kommer troligen inte att ske förrän "Europa" uppfattas som det legitima symboliska och institutionella centrumet.

Vad medför allt detta?

Jag tror det finns ett behov av en seriös debatt om nationalstatens öde, på grund av det faktum att "nationalstatens " själva "arketyp" å ena sidan är mycket stark, men å andra sidan tappar den "gamla" nationalstatens funktioner mark i den nya situationen. Därmed måste människor så att säga vara beredda på en naturlig död för dess klassiska form. Eftersom den plötsliga chocken över dess hotande fall skulle kunna ge upphov till en rakt motsatt reaktion – ett återuppväckande av nationalismen från de politiska eliterna sida, eliter som kommer att berövas sin reella och potentiella makt och som kanske börjar spekulera i temat nationalidentitetens förlust. Och här skulle styrkan i arketypen "sökandet efter ett centrum som håller ihop" kunna vara högern till hjälp i deras spridning av en retorik, som tydligt föreställer sig ett nationalistiskt centrum, som orienteras mot integrering av mindre grupper och uteslutning av olika typer av Andra.

Å andra sidan är principerna för reglering av den på detta sätt "upp-ochnedvända ochnedvända ", föreställda kulturella-ekonomiska-politiska hybriden ganska oklara, och därmed potentiellt motsägande. Ändå är dessa principer i slutändan inte särskilt märkliga, och även om de är motsägande kanske de visar på en möjlig utveckling av de nya europeiska strukturerna, i riktning mot mer flexibla, pragmatiskt orienterade konfigurationer av det slag som regioner är. Sådana regioner kan inte uppfattas som konkreta, rumsbestämda gränser – de är konfigurationer inom vilka olika inneslutande trösklar formar olika stora rumsliga zoner som kanske överlappar eller läggs till varandra, vilket ger upphov till olika alternativ – pulseringar från respektive region. En viss regions struktur skulle kunna vara av det slaget att regionen täcker olika zoner med olika abstraktionsgrader och är svårbestämd på grund av denna flytande form och pluralism. Men det är därför denna struktur är en utmaning för den klassiska institutionella ordningen och det är därför den kommer att kräva att nya sorters beslut fattas.

Således kommer Europa, även om det förlorar ett av sina viktigaste moderna utmärkande drag – nationalstaten – återigen behålla sin identitet – sin inneboende föränderlighet, sin ständiga öppenhet, sin pluralistiskt skiftande integritet. Europa kommer att behålla sitt unika ansikte – mångsidigt, olikt allt annat.

• ^[1] Jacques Derrida, The Other Heading. Reflections On Today's Europe (1992), s 5-6.
• ^[2] Michael Hardt och Antonio Negri, Imperiet (2003), s 24.
• ^[3] Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen (1993), s 22.
• ^[4] Kulturen spelar förmodligen också en viss roll, men detta problem kräver en särskild undersökning. Även om vi begränsar oss till en undersökning av argumenten vid en av de mest upphetsade debatterna om skillnaderna mellan Central- och Östeuropa – den mellan Kundera, Wajda och Sczimeckay – ser vi att det är svårt att ge något otvetydigt svar.
• ^[5] Opinionsundersökningar från mars 2002 visar att 72 procent av Bulgariens befolkning förkastar det bulgariska parlamentets styre.
• ^[6] Petya Kabakchieva, Iliya Iliev & Yulian Konstantinov, Bulgaria: Consultations with the Poor, World Bank Report (1999).
• ^[7] Zygmunt Bauman, Skärvor och fragment (1997).
• ^[8] Det finns hos alla politiska partier ett allmänt samförstånd om Bulgariens införlivande med EU, och opinionsundersökningar visar att ungefär 70 procent av befolkningen är för EU.
• ^[9] Här har vi alltså de vardagliga versionerna av språkbruket i de bulgariska politiska partiernas program.
• ^[10] SAPARD - the Special Accession Programme for Agriculture and Rural Development. Ett av EU:s program för östutvidgningen. Detta handlar om landsbygds- och jordbruksutveckling.
• ^[11] ISPA – Instrument for Structural Policies for Pre-Accession. Ett av EU:s program för östutvidgningen. Detta handlar om struktur- och policyfrågor.

Published 2007-01-06

Original in English
Translation by Marianne Hansson
First published in Fronesis 13 (2003) (Swedish version)

Contributed by Fronesis
© Petya Kabakchieva/Transit
© Eurozine