Runtom i Europa pågår diskussioner som förr eller senare kan få genomslag på EU-nivå. Politiska hållningar i ett EU-land kan påverka oss alla, oberoende av var vi bor. Men de nationella mediernas fokus är nästan uteslutande riktat mot EU-beslutens återverkningar i det egna landet.

Undantagen från denna regel är brittiska eller amerikanskägda tidningar som riktar sig till en affärsintresserad elitpublik. Den som vill förstå maktstrukturer i dagens Europa har stor nytta av att läsa International Herald Tribune (ägd av New York Times) och de europeiska upplagorna av Wall Street Journal eller Financial Times. De delar inte upp världen i inland och utland.

Den nationellt baserade nyhetsjournalistiken tillämpar däremot ett vi – och domperspektiv både i förhållande till EU och till övriga medlemsländer. Stora delar av den politiska debatten runtom i Europa ligger i permanent mediaskugga, likartad i alla EU-länder.

Den europeiska journalistikens fokusering på det nationella skylls ibland på språkgränser. Men det räcker inte som förklaring. Vad som står högt på dagordningen i ett EU-land kan framstå som likgiltigt i grannlandet, oberoende av språkförståelse. Den nationellt betingade klyftan illustreras av de motsatta attityderna till prostitution i Sverige och Danmark och de rättsliga skillnaderna i definitionen av invandrares villkor. Tack vare bron är Malmö och Köpenhamn i praktiken samma stadsmiljö. Men när det gäller symboliskt laddade värdefrågor är Öresund bred som en ocean. I den mån skillnader diskuteras handlar det mera om nationell statuskamp än om sakligt meningsutbyte.

Inte ens i det tyskspråkiga området – Tyskland, Österrike och den tysktalande delen av Schweiz – spiller de nationella debatterna över gränserna. England och Irland har engelskan som förenade faktor, men symbolgränsen är nationell. Och svensk opinionsbildning har nästan ingen kontakt med den finlandssvenska diskussionen.

En orsak till journalistikens fokus på det nationella kan sökas i mediers historiska roll som nationsbyggare. Europeiska tidningar (och etermedier) är en integrerad del av nationalstaternas framväxt. Och 1900-talets konflikter om självständighet och demokrati – andra världskriget, kalla kriget, konflikterna i ex-Jugoslavien, invandringen av utomeuropéer – har fortlöpande laddat om journalistiken med nationell symbolik.

Jämfört med USA är europeiska mediers historia kopplad till politiska kriser. Hitlers fall förändrade presstruktur och etermedier i många av Europas länder. I Tyskland finns idag inte en enda tidning som existerade före andra världskriget. I de länder som Tyskland hade ockuperat gick motståndsrörelsen ofta hårdhänt fram med tidningsägare och redaktörer som valt att samarbeta med nazismen. Beslag och nedläggningar var legio. Och i ett antal länder blev motståndstidningar nya inslag i efterkrigstidens presstruktur. Information i Danmark och Verdens Gang i Norge har båda denna bakgrund.

I Frankrike beslagtogs 649 tidningar efter befrielsen. Motståndsrörelsens publikationer övertog lokaler och teknik. Le Monde uppstod på befrielsedagen. Den flyttade in i huset där en av de värsta samarbetstidningarna funnits. Samma roll som den nationella frihetens plattformar i förhållande till den gamla epoken fick tidningar som El Pais i Spanien när Franco gick bort och Gazeta Wyborcza i Polen när kommunismen föll.

EU-historien har ingen motsvarande symbolkraft, och mångfalden av språk omöjliggör gränsöverskridande medier, i varje fall i förhållande till breda publikgrupper. Det finnsinga förutsättningar för breda, agendasättande tidningar på europeisk nivå. Men man behöver inte vara EU-anhängare för att inse att de nationella mediernas fokus måste vidgas. Oberoende av hemland utnyttjar dagens europeiska politiker nyhetsförmedlingens fokusering på det nationella. Oppositionspolitiker kan framställa sig som patrioter i förhållande till det europeiska förhandlingsspelet. Och ministrar kan gömma sig bakom EU:s maktstrukturer när de inte vill ta ansvar för beslut som de själva varit med om att fatta i Bryssel.

Hur ser allianser och konflikter mellan Europas regeringschefer ut när besluten fattas i EU-maktens kärngrupp, Ministerrådet? Det vet vi sällan något om, eftersom förhandlingarna sker utan insyn. Av ren självbevarelsedrift borde vi intressera oss för politiska debatter i EU:s medlemsländer. Det ger oss en chans att förstå maktspelet som leder fram till EU-besluten.

Haveriet för idén om en överstatlig europeisk författning visar att EU-projektet nu måste göras om från grunden. Hittills har projektet handlat om att territoriellt baserade nationalstater som har en månghundraårig historia av blodiga konflikter ska växa samman till en union genom förhandlingar och uppgörelser på toppnivå. Frågor om hur skillnader i etnicitet, religion, ideologi och kulturella traditioner, förstärkta av språkgränser, ska relateras till dessa övernationella strukturer har lämnats därhän. Det har i sin tur skapat en jordmån för demagoger som har gjort invandring och EU-makt till nationella symbolfrågor.

Den viktigaste existerande motkraften mot nationell isolering är elektroniska och intellektuella nätverk som Eurozine, Lettre International och Le Monde Diplomatique. Men nätverkens genomslag är begränsat. För merparten européer är det fortfarande traditionella medier som sätter dagordningen.

Nationellt baserade kunskapsfält, intressen och värderingar i Europa måste möta och påverka varandra. Frågor som invandring, rörlig arbetskraft, kampen mot terrorism, prostitution, miljöhot och resursfrågor som rovdriften på fisk kan inte avgränsas och lösas nationellt. Bristen på en gränsöverskridande europeisk offentlighet är EU-projektets akilleshäl.

Published 2006-06-21