Fatima Mernissi
Dan Brundin
Fatima Mernissi/Glänta
Eurozine
Glänta
Glänta 4/2005 (Swedish version) and Le Monde diplomatique 11/2005 (German version)
2006-01-05
Digitala Sheherazader
Sheherazade, berättaren i Tusen och en natt, är en av få framträdande kvinnliga gestalter i islamsk mytologi. Fatima Mernissi drar en linje mellan henne och al-Jaziras nya engelskspråkiga kanal som ska ta upp kampen med BBC och CBS. Just nu, hävdar Mernissi, försöker de manliga arabiska eliterna bygga hamnar och etermedier snarare än att stärka den militära makten. Och de sätter sin tillit till kvinnorna, "digitala Sheherazader".
I maj 2005 lyssnade jag uppmärksamt på frågor från de trettio journalister som min spanska förläggare hade bjudit in för att marknadsföra översättningen av min bok Les Sindbads Morocains. Av frågorna att döma -- de handlade alla om slöjor och terrorism -- framgick det tydligt att journalisterna inte hade en aning om det som i dag engagerar arabvärlden: al-fitna raqmiya (digitalt kaos), hur informationsteknologier raserar rummets begränsningar. Det centrala problem som i dag oroar alla i arabvärlden -- eliter som massor, statsöverhuvuden som gatuförsäljare, män som kvinnor -- är det 'digitala kaos' som IT framkallar och som har raserat hudud, den rumsliga begränsning som delade upp universum i en privat sfär där kvinnor och barn antogs vara fredade, och en offentlig där vuxna män utövade sin påstått problemlösande auktoritet. För betydelsen av hudud, de rumsliga avgränsningar som utesluter kvinnor från den privata sfären, se mina böcker Beyond the Veil (Bloomington: Indiana University Press, 1987) och Le Harem Politique (Paris: Albin Michel, 1987).
Men det nya är att till och med imamer föreslår att vi ska sluta fundera på statiska lösningar som att stärka auktoriteten genom att underbygga hudud (rummets avgränsningar), för att i stället koncentrera oss på att uppfinna strategier som underbygger en etisk nomadcivilisation, där ordning skapas genom individuellt ansvar.
Att navigera eller inte navigera
Föreställ dig oron hos en förälder som läser den egyptiske psykoanalytikern Khalil Fadils artikel "The Electronic Disfiguration of Our Children" (i den kuwaitiska al-Arabi, en av de mest spridda kulturtidskrifterna). Där identifieras barnet som det mest sårbara offret för de västerländska elektroniska krigsspel som invaderar "våra barns rum och är tillgängliga på de Internetkaféer som nu finns i varenda gathörn". Enligt Khalil Fadil bidrar dessa krigsspel till att sporra våldsamma beteenden bland arabisk ungdom eftersom de förhärligar "avskildhet, narcissism och avsky för den andre", egenskaper som alla reflekterar kulturella val gjorda av de västerlänningar som producerar dessa spel. Khalil Fadil, "The Electronic Disfiguration of Our Children", al-Arabi 552, november 2004, s 174-177. Webbplats: www.alarabimag.net.
Men om elektroniska krigsspel är nog så illa, är sex ännu värre, enligt Ahmed Mohamed Alis artikel "Electronic Sex Attack on the Arab World" i den saudiarabiska tidskriften al-Majalla. Denna fördärvliga attack har pågått sedan 1999 menar han, och beskriver "den ofattbara vinst som görs genom att via Internet marknadsföra virtuell prostitution eller elektronisk sex" till araber. Föräldrarna är totalt villrådiga beträffande hur de ska göra, säger han och citerar den egyptiske professorn i psykologi, al-Hami Abdelaziz: "De inser att deras barns framtid hänger på att de bemästrar dessa nya teknologier, men är rädda för att barnen halkar in på pornografiska webbplatser. Faktum är att föräldrarna är totalt obeväpnade och illa rustade för att skydda sina barn från sådana faror". Ahmed Mohamed Ali, "Electronic Sex Attack on the Arab World", al-Majalla 1261, 17 april 2004, s 61.
Men det som än en gång är intressant är att en ny attityd har visat sig: att sätta igång och försöka hitta en lösning i stället för att ödsla tid på att klaga, som araber brukar göra. En del etiskt sinnade webb-operatörer försöker, som Patricia Kubala förklarar i sin artikel "The Other Face of the Video-Clip: Sami Yusuf and the Call for al-Fann al-Hadif", utnyttja den teknik som porrsajter använder, för att med hjälp av videoklipp sprida islamska värderingar bland ungdomar. Sami Yusuf är en brittiskfödd muslim med azerisk bakgrund, som "snabbt håller på att bli en av de mest populära religiösa sångarna bland muslimer världen över". Patricia Kubala, "The Other Face of the Video-Clip: Sami Yusuf and the Call for al-Fann al-Hadif", Trans-national Broadcasting Studies 14, våren 2005, www.tbsjournal.com/kubala.html. Detta är ett exempel på hur den tidigare så fruktade informationsteknologin används för att motarbeta flodvågen av sex. Vad debatten om videoklipp lär oss är att man antingen omvandlas till en flink digital surfare eller dör.
Det var den här sortens omstörtande kulturella förändringar i arabvärlden -- där männen slutligen gett sig i kast med att bli skickliga digitala nomader i stället för att klaga över gränsernas sammanbrott och drömma om harem -- som jag under min vistelse i Madrid 2005 försökte förmedla till de spanska journalisterna, besatta av slöjor och terrorism. Även om den spanska staden Gibraltar ligger endast 13 kilometer från den marockanska hamnstaden Tanger, insåg jag att spanjorer i allmänhet inte hade en aning om den revolution som informationsteknologin har orsakat i vår del av världen. Och en anledning till det är det faktum att jag på mitt flotta hotell i Madrid, som berömde sig för att vara utrustat med satellit-TV, varken kunde se min favoritkanal al-Jazira eller någon annan av de 200 panarabiska satellitkanaler som sänds ut över Medelhavsområdet. Vid ett tillfälle försökte jag illustrera denna stora förändring genom att berätta om den anmärkningsvärt stora mängd kvinnor som jag mötte under en vistelse i Bahrain i mars 2005. Jag försökte beskriva historikern Mai al-Khalifa, som på mindre än ett årtionde har skapat flera moderna utrymmen -- museer och kulturcentra -- som uppmuntrar till dialog mellan könen och generationerna. Jag försökte förklara för de spanska journalisterna att kvinnornas oväntade framträdande på den offentliga scenen kring den oljerika Persiska viken är en viktigare indikator än slöjorna i det muslimska migrationssamfundet, men de var fångade i sina egna slöjor och sin egen terror.
Arabisk kafé-TV: Kvinnliga historiker ersätter magdansöser
Kaféet vid mitt universitet, Muhammad V i Rabat, var fullt av unga studenter och lärare när Mai al-Khalifa deltog i ett program i TV-kanalen al-Arabiya, en ny, saudiarabiskt finansierad rival till al-Jazira. Kaféinnehavaren skruvade mekaniskt upp volymen på TV:n eftersom han beundrade programledaren Turki Ad-Dakhil -- en trollbindande ung man som framträder klädd i gulfområdets traditionella vita dräkt, bara för att överraska med sina fräcka kommentarer om alla slags auktoriteter. Man måste komma ihåg att magdansöser eller sångerskor var de enda kvinnor man kunde se på film eller TV -- som kom till Marocko på 1960-talet -- när jag var barn i Fez. Intellektuella kvinnor hade inte en chans. På kaféet i Rabat märkte jag en slående förändring: samtalen avstannade trots att Mai al-Khalifa var klädd i vit dräkt som en yrkeskvinna och föreföll vara på sin vakt, till skillnad från magdansöserna som oupphörligt blinkar och svänger med sina händer och rumpor.
Könsförhållandet på kaféet var typiskt för Marocko: av ungefär fyrtio gäster var tio kvinnor. Marockanska kvinnor, däribland jag själv, är så utmattade av sina dagliga sysslor att de sällan ens funderar på att gå ut på kvällen. En av Mai al-Khalifas mest kända böcker behandlar karmaterna, en kontroversiell shiagrupp som på 900-talet gjorde uppror mot de sunnitiska abbasidkaliferna. Av vissa historiker beskrivs karmaterna som terrorister, av andra som grundare av den första islamiska republiken. Jag trodde att det var det ämnet som Turki, programledaren på al-Arabiya, skulle inleda med.
Men till min stora förvåning valde han i stället en väldigt personlig infallsvinkel: varför orsakade Mai al-Khalifa och de projekt hon stödde så mycken kontrovers? Hon var den första kvinnan i Bahrain som utsågs till departementsråd för kultur och det nationella arvet, en befattning som inbegriper mer av nyskapande strategisk planering än rutinmässig administration. Var det för att hon var kvinna, eller för att hon betraktades som inkompetent eftersom hon hade akademisk bakgrund och därför skulle vara oförmögen till pragmatiskt handlande? Vissa personer på informationsministeriet menade att intellektuella är alltför isolerade från verkligheten för att kunna driva kulturprojekt på ett effektivt vis, argumenterade Turki. Det var då Mai al-Khalifa avbröt med ett kort men häftigt uttalande: "Att intellektuella är oförmögna att uppfinna effektiva kulturella strategier är ett fullständigt felaktigt antagande", sa hon medan hon strök tillbaka sitt skimrande svarta hår från ansiktet. Sådana påståenden, tillade hon, är typiska för byråkrater som i själva verket är totalt olämpliga för att utforma de dynamiska kulturella strategier som krävs för att arabvärlden ska kunna möta utmaningen från de nya teknologierna, och detta av den enkla orsaken att de saknar visioner. "Jag är en intellektuell som har både en klar framtidsvision (ru'ya) och förmågan att agera genom att starta framgångsrika, nyskapande projekt." Endast intellektuella, betonade hon, har ru'ya, den värdefulla gåva som är så viktig i dagens globala kaos.
På kaféet var reaktionerna på al-Khalifas svar häpnadsväckande. Folk skrattade glatt och en av studenterna ställde sig upp och deklamerade den palestinske författaren Mahmud Darwishs dikt om sin landsman Edward Said, en dikt där tolkningen av det förgångna blir nyckeln till den palestinska diasporans framtid: "Om ditt förgångna är en svår erfarenhet, låt din framtid bli meningsfull genom att utveckla en vision [...] Min dröm styr mina steg. Och min vision tar plats i mitt knä likt en vänligt sinnad katt". Mahmud Darwish i sin nya dikt "Tibak", som inspirerats av hans besök hos Edward Said i New York, i Dubai at-Taqafia 1, oktober 2004, s 43.
Just den tragiska frånvaron av en tydlig framtidsvision är, enligt arabiska intellektuella, en av de bidragande orsakerna till den förvirring och brist på politiskt engagemang som gör unga människor så utsatta för de våldsamheter som sprids på Internet.
En av den arabiska förskingringens nya röster, palestiniern Khaled Hroub som bor i London och är ytterst inflytelserik bland unga eftersom han är programledare på al-Jazira, argumenterar i sin senaste bok om Hamas för att generationsklyftan är särskilt explosiv i vårt arabiska samhälle. Khaled Hroub, Hamas: Political Thought and Practice, Washington DC: Institute for Palestine Studies, 2000. En av orsakerna bakom terrorismen är den demografiska klyftan mellan den åldrande minoriteten av beslutsfattare och den ungdomliga majoritet de ska representera. I en burlesk artikel i Arabförbundets akademiska tidskrift noterar Khaled Hroub att arabledarnas "dekadenta ålder" (chaykhoukha) inte är till någon hjälp när det gäller att utforma adekvata strategier för befolkningens unga majoritet. Den lilla minoritet som har monopol på politiskt beslutsfattande, skriver han, "opererar med en samling begrepp och referensramar som har väldigt liten relevans för de ungas egna problem". Det är denna politiskt-demografiska skilsmässa, konstaterar han till sist, som ligger bakom "våra yngre generationers katastrofala förakt för politik". Khaled Hroub, "Arab Chessboard Changes and their Relation to Reform Slogans", Shu'un 'Arabiya 118, 2004. Och detta leder oss till frågan varför ungdomarna på kaféet reagerade så häftigt när ordet ru'ya nämndes i TV-programmet.
För att bygga framtiden måste araberna resa i det förflutna: Demokratiseringen av museiindustrin
Ett sätt att hjälpa unga människor ur deras förvirring och bristande politiska engagemang är att ge dem tillgång till det förflutna genom att bygga museer för massorna. Det tragiska är att kaliferna hade monopol på museer, konstskapande och konstsamlingar, och behöll allt detta som sin speciella lyx. Det är detta despotiska beslagtagande av det förgångna och av alla nyskapande områden, från konst till inhemskt konsthantverk, som förklarar varför museer och tidsnavigering är så känsliga ämnen i dagens arabiska massmedia.
Lägg till detta att nationalmuseerna, likt det i Bahrain, undervisar i tolerans genom att förklara att förståelsen av islamsk kultur bygger på kunskap om förislamska kulturer och dessutom att man är stolt över dem.
För Kamal som, till skillnad från mig själv, engagerade sig i politiken och fick sota för det genom krångel med den marockanska polisen, är det uppenbart att endast intellektuella kan hjälpa makthavarna att utforma makten. De intellektuellas utmaning består i att hjälpa de styrande med futuristiska lösningar som gör de unga kapabla att navigera ansvarsfullt på Internet, inte bara i rummet utan även i tiden. Att bemästra tiden är hemligheten bakom en smidig navigering i en globaliserad värld, där dagliga möten med främlingar är det enda sättet att försörja sig. Att resa i det förgångna, det vill säga att navigera i tiden, är det bästa sättet att lära sig tolerans och respekt för mångfald.
Det faktum att många intellektuella i politisk exil har lyckats omvandla sin personliga tragedi till en framgångshistoria, liksom Muhydin Lazikani, och återvänt som kommunikations och dialogbyggare via satellit-TV, ger dem mycket stor trovärdighet som förebilder bland unga araber.
Detta leder mig återigen tillbaka till Mai al-Khalifa, som menar att ett sätt att hjälpa de unga att komma över det digitala kaosets förvirring är att ge dem tillgång till den del av den arabiska historien där nomadism, navigering och konstant rörlighet var källan till ära. Det var det myckna resandet som räddade arabernas förfäder från att besegras av erövrare, från Alexander den store och framåt. Det är en av de läxor man lär sig om man, liksom jag, besöker nationalmuseet i Bahrain.
Alexander den store lyckades inte erövra Bahrain 331 e Kr eftersom dess invånare var navigatörer!
Allt handlar om rörlighet hävdar alla intellektuella, vare sig de är män eller kvinnor, inhemska eller landsflyktiga, sunniter eller shiiter, från överklassen eller från enklare miljöer. Ur min synvinkel kan detta skifte, från klagan till handlande, delvis förklara framträdandet av det jag kallar "digitala Sheherazader": kvinnor som anammar de nya kommunikationsstrategierna för att dessa ska kunna frigöra både dem själva och deras länder.
Man måste komma ihåg att, precis som i många andra länder kring Persiska viken, "steg antalet yrkesarbetande kvinnor i Bahrain från strax över 5% år 1971 till närmare 40% år 2004". William Fenn, "Elections: Bahrain Women Stand Up to be Counted", The Middle East, januari 2003, s 23. Detta märkliga sammanträffande mellan det elektroniska visa-kortet, kvinnornas inträde på arbetsmarkanden och deras befordran till offentliga personer kan endast förklaras av en omvälvande förändring av regionens ideologiska referensram: ett förkastande av den fanatiska konservatismen till förmån för ett maktutövande som inbegriper mer av kvinnligt beslutsfattande. De följande skildringarna från Dubai, Kuwait och Qatar ger ytterligare stöd åt denna trend.
Vilka är "de 50 mäktigaste arabiska kvinnorna"?
I en synnerligen underhållande artikel ("The 50 Most Powerful Arab Women", december 2004) i den nya, Dubaibaserade arabiska versionen av tidskriften Forbes undersökte redaktören Rasha Owais och hennes redaktionsmedlemmar denna nya trend. De nådde slutsatsen att en ny digitalt och ekonomiskt skolad kvinnotyp uppstått, vid sidan av de traditionella kvinnorollerna. Tidigare har det bara varit statschefernas hustrur och döttrar som kunnat mobilisera mer betydande medel för att sponsra medborgerlig verksamhet, men de nya "digitala Sheherazader" som jag talar om har själva blivit veritabla kommunikationsexperter."The 50 Most Powerful Arab Women", Forbes Arabic 7, december 2004, s 12-26.
Shaikha Lubna al-Qasimi från Dubai
Om man surfar in på Förenade Arabemiratens landsöversikt på Internet inser man snabbt att ekonomi- och planeringsministern är en kvinna: Shaikha Lubna al-Qasimi. Se Förenade Arabemiratens webbplats, landsöversikt: www.tradearabia.com/tatools/countries/uae_gov.asp. Innan hon tillträde denna post var al-Qasimi, som har en examen i datavetenskap från University of California, högsta chef för avdelningen för informationssystem vid Dubais hamnmyndighet, där hon deltog i lanserandet av landet som ett globalt digitalt centrum. Dubai, tillkännagav hon stolt i en intervju från 2001, "är idag den elfte största hamnen i världen och den största i regionen. Den har ett sofistikerat e-system som knyter ihop hamn med lastning och därmed reducerar pappersarbetet och underlättar en effektiv lasthantering". Vijaya George, "Shaikha Lubna al-Qasimi: 'I have earned my desk'", www.womenone.org/index.html. Enligt lokala rykten placerades Shaikha Lubna, den första kvinna som fick en ministerpost i Arabemiraten, vid just detta departement eftersom "det var i allvarligt behov av en återupplivning" -- så gammalmodig och föråldrad var dess struktur. Se porträttet av Shaikha Lubna i "The 50 Most Powerful Arab Women", s 21.
Endast tre år senare berömde shejk Ahmed bin Saeed al-Maktoum, ordförande i Dubais civilflygsdepartement, den flygplats Shaikha hjälpt till att digitalisera. Han talade med stolthet om den som en milstolpe i kvalificerad design för framtiden: "Se på vår nya flygplats som bara är fyra år gammal och redan har nått sin maximala kapacitet på 22 miljoner passagerare. Förra året hanterade vi 21,7 miljoner, i år kommer vi att nå 25 miljoner, och nästa år, 2006, när vår nya terminal öppnar, förväntar vi oss att slussa igenom 30 miljoner passagerare". Se artikeln "Soaring Higher On Robust Growth" i Arabian Knight, våren 2005, s 19. Denna nya tidskrift, som trycks i Bahrain, sätter inte ut några artikelförfattare.
I själva verket är det så att trögtänkta människor, som fortfarande identifierar Persiska viken med beslöjade kvinnor och traditionell arkaism, kommer att gå miste om den väsentliga poängen: den styrande eliten, som tidigare bestod av enbart män, investerar nu i kvinnliga begåvningar som det vinnande kortet i sin nya informationsbaserade makt. "Vi har ett system för våra barn där vi uppmuntrar dem att först samla erfarenhet utanför koncernen", säger miljardären Muhamed al-Sayer, som är ordförande för en kuwaitisk koncern som kan ståta med tio företag i sin fålla. "Min dotter Lulwa tillbringade till exempel åtta år på Gulf Bank och är nu dess Head of Treasury. Manliga och kvinnliga familjemedlemmar ges samma möjligheter". Se artikeln "Knight of Trading" i Arabian Knight, våren 2005, s 46.
Det är denna fascinerande paradox som förklarar att digitala Sheherazader, kvinnor från styrande familjer kring Persiska viken, kan framträda som strategiska partners till de olika emirer som vill förändra grunden för sin globala makt: från arkaisk konservatism till IT. Och om man letar efter dessa nya kvinnor i stället för att koncentrera sig på de beslöjade damerna -- vilket många européer gör -- häpnar man över deras hastigt växande antal.
Maha al-Ghunaim, en "digital Sheherazade" från Kuwait
I Kuwait återfinns den mycket unga Maha al-Ghunaim, vice ordförande och verkställande direktör för Global Investment House, "som 2004 har rapporterat rekordhöga nettovinster på 21,3 miljoner kuwaitiska dollar (72,9 miljoner dollar)". När hon ska förklara sin framgång sammanfattar Maha i några meningar att allt handlar om disciplinerad yrkesmässighet: "Vi är stolta över att vara skickliga på att ge ekonomisk rådgivning, att bistå vid olika topporganisationers omstruktureringar, att skapa värde och lösgöra investeringskapital. Vi ger mervärde genom att förstå såväl marknaden som klienters behov." Se artikeln "Global Sets New Records" i Arabian Knight, våren 2005, s 58.
Shaikha Hanadi Nasser bin Khalid al-Tani från Qatar
Genom att finansiera den berömda satellitkanalen al-Jazira, förvandlade den begåvade qatariske emiren sin lilla huvudstad Doha till en global aktör -- mot den bakgrunden kan man förvänta sig att här finna "digitala Sheherazader" som utnyttjar landets avancerade hantering av den nya informationsteknologin. Så är fallet med Shaikha Hanadi Nasser, en affärskvinna som har blivit en nyckelperson i egenskap av verkställande direktör för Amwal, ett qatariskt investeringsbolag "som har inrättat en fond om 1 miljard riyal som ska koncentrera sig på Dohas värdepappersmarknad". Se "Amwal unveils 1b-riyal Qatar Gate Fund", Arab Gulf News, 21 augusti 2005. [1 miljard riyal motsvarar ca 2,2 miljarder svenska kronor.]
För att avsluta denna ofullständiga lista med porträtt av digitala Sheherazader måste vi ställa följande fråga: hur kan vi förklara att dessa arabiska män, förment arkaiska kvinnomisshandlare, plötsligt välkomnar kvinnors talanger och investerar i deras initiativkraft? Håller de arabiska gudinnorna på att återkomma från det fäste i Mecka dit de tvingades retirera efter det att kristendomen invaderade Medelhavsområdet? Eller är det sufismen, islams starka mystiska dimension, som prisar kvinnans styrka och nu förs fram av massmediala stjärnpoeter som Adonis eller satellittevestjärnor som Muhydin Lazikani? Tyvärr har jag inte tillräckligt mycket information för att ta itu med den första frågan. Vad gäller den andra lyssnade jag noga på min vän Kamal som, sent den där kvällen på kaféet i Rabat, berättade för mig att de mest intelligenta av arabiska män, som poeten Adonis och Muhydin Lazikani, nu vänder sig till sufismen. Denna gren av den andliga islam anser att främlingar och mångfald är berikande, och menar att mångfalden börjar i könsskillnaden.
En av de iögonfallande nymodigheterna i arabvärlden är att många mäktiga intellektuella, så som Adonis, förkunnar att de identifierar sig med kvinnor som människor vars rättigheter krossas. Adonis, "The Woman is the Key to the Universe", intervju i Dubai at-Taqafia 4, oktober 2005, s 43. Det behöver knappast tilläggas att många kvinnor, så även jag, använder sig av dessa författares böcker som kvällslektyr, och ökar deras försäljningssiffror genom att ge bort deras böcker som presenter.
Avslutning: När kalif Harun al-Rashid började ägna sig åt kommunikation, hjälpte hans fru Zubeida till med att planera vägarna
Enligt Kamal är kalif Harun al-Rashid, som tog makten i Bagdad år 786 e Kr (år 170 efter hijra), en nyckelperson när det gäller att lösa gåtan med "digitala Sheherazader". Hans fru Zubeida gjorde sig själv berömd genom att gräva brunnar längs den väg mellan Bagdad och Mecka hon själv hade låtit bygga för att förvandla den årliga pilgrimsfärden (hajj) till en bekväm och engagerande resa. Prinsessan Zubeida, förklarade historikern Masudi på 800-talet, "lät bygga åtskilliga karavanhärbärgen i Mecka och fyllde staden och pilgrimsvägen med cisterner, brunnar och byggnader som står kvar än i dag. Hon byggde också flera härbärgen för resande längs gränsen mot Syrien och vid Taurus, och donerade pengar till dem".
Man måste komma ihåg att både Harun al-Rashid och Zubeida var hjältar i Tusen och en natt, som diktades av Bagdads manliga gatuberättare under 700- och 800-talen. I sina berättelser speglade de såväl den muslimska elitens som massans fascination för främlingar som en källa till magisk mångfald. Och för män är den mest fascinerande främlingen definitivt kvinnan. Så även om "Sheherazade" i Tusen och en natt antas vara persiska, var det arabiska kvinnor som prinsessan Zubeida -- som både lyckades förföra kalif Harun al-Rashid och samtidigt gräva brunnar och bygga murar -- som inspirerade våra historieberättare i Bagdad. Se min bok Shahrazad åker västerut: olika kulturer, olika harem (2001), övers L Anér Melin, Stockholm: Norstedts, 2002, kapitel 8, s 123-135. Men medan dessa manliga historieberättare förbjöd sin påhittade Sheherazade att tala under dagen och begränsade hennes aktivitet till natten, har moderna historiker upptäckt att Zubeida utövade sin makt utan uppehåll, dygnet runt. Omar Kahhala, A'laam An-Nissa (Women's Who's Who, Celebrities of the Arab and Islamic Worlds), Damaskus: Muassasat ar-Risala, 1982, del II, s 26. Att begränsa kvinnors makt till natten och förbjuda dem att utöva sin auktoritet under dagen, vilka männen ska ha monopol på, är en reflex som går ända tillbaka till monoteismens kamp mot gudinnorna, och sammanfattas väl i den berömda, sloganliknande mening som på ett mekaniskt sätt avslutar varje berättelse i Tusen och en natt: "I detta ögonblick såg Sjeherazade dagen gry och tystnade försiktigt".Tusen och en natt, övers N Holmberg, Stockholm: Bonniers, 2001. Den musikaliskt rimmade arabiska meningen lyder så här: "Wa adraka Scheherazade Aç-çabah, fa sakatat ani al kalam al mubah."
En kalif som litar på kommunikation som sin maktbas ser sin hustru som bundsförvant
Zubeida kunde verka som miljöplanerare och väg- och vatteningenjör eftersom hennes make Harun al-Rashid var engagerad i att marknadsföra islam som en kommunikationscivilisation och inte som en militär makt. Därför investerade han i den papperstillverkningsteknologi som hans persiske minister Jaafar al-Barmaki lyckades stjäla från de kinesiska krigsfångar han i många år höll i Samarkand. För en kort översikt över hur araber stal pappershemligheten från kineserna, se det arabiska ordet för papper, kaghid, i the Encyclopedia of Islam; ordets ursprung är antingen persiskt eller kinesiskt. För att förstå varför moderna emirer kring Persiska viken plötsligt investerar i IT som sin maktbas och upphöjer kvinnor till sina kompanjoner, måste man alltså gå tillbaka till Harun al-Rashids insikt om kommunikationens makt. Precis som i dag var araberna på 700-talet vetenskapligt efterblivna, men övergången till att satsa på kommunikation gjorde det möjligt för dem att hinna ifatt andra nationer. Bevittnar vi just nu, ännu en gång, ett uppsving för kvinnor som begåvade bundsförvanter när männen väljer kommunikation som sin maktbas?
Låt mig, bara för att vara säker på att ni inte tar mig för en optimistisk idiot, berätta att västerländska TV-bolag som BBC och CBS, enligt den prisbelönade frilansjournalisten Hugh Miles som skriver för The Guardian och The London Review of Books, är oroade över konkurrensen från al-Jazira, som har beslutat att lansera en engelskspråkig kanal. Hugh Miles, "What The World Thinks of Al-Jazeera", Transnational Broadcasting Studies 14, www.tbsjournal.com/miles.html. Som kvinna kommer jag att bli mer än lycklig om konkurrensen mellan öst och väst växlar från bomber och arméer till att gälla kommunikationsstrategier.
Det vi alla glömmer är att västvärlden växte till en global makt på grund av att man -- som under 1700-talets kamp mot slaveriet -- investerade i humanism och ett energiskt byggande av det civila samhället. Det förklarar den amerikanske författaren Adam Hochschild, som också var med och grundade den humanistiska tidskriften Mother Jones, i sin bok Bury the Chains: Prophets and Rebels in the Fight to Free an Empire's Slaves. Adam Hochschild, Bury the Chains: Prophets and Rebels in the Fight to Free an Empire's Slaves, Boston: Houghton Mifflin, 2005. Det går inte att förklara hur västerlänningarna dök upp och började dominera vår muslimska värld under 1800-talet genom att endast peka på teknologiska faktorer. De dominerade oss eftersom de hade en vision om en samhällelig värld.
Jag är långt ifrån en korkad optimist! Världshistorien lär oss ständigt samma läxa: imperier uppstår när de har en etisk vision och kollapsar när de förlorar den. Islam steg mot en dominant position förklarar Jahiz, min älskade visionär från 800-talet, eftersom dess profet avslöjade för sina okunniga (jahili) medaraber att makten ligger i att respektera främlingar och kommunicera med dem: "O män, [...] Araber är inte överlägsna icke-araber [...] Uttryckte jag mig klart?". Citerat ur al-Jahiz, Kitáb al-Bayan wa Tabyin (The Art of Communication and Demonstration), Libanon: al Maktaba al-Acriya, 2001.
Araberna förödmjukades, förklarade det tidiga 1900-talets "nationalister", eftersom de hade förlorat kontakten med sin humanistiska dröm. Kommer informationsteknologin att låta dem återknyta till drömmen? En sak är säker: om vi araber går ombord på den samhälleliga drömbåten, kommer vi att utföra ett mirakel: vi kommer att hjälpa västerlandet att återupptäcka sitt humanistiska jag. Det är det enda sättet att hjälpa president Bush att inse att terrorismorienterade investeringar i kameror och bomber definitivt inte är en vinnande strategi i det globala maktspelet.