Den energi vänstern till helt nyligen sprakade av – Attac och rörelserna för global rättvisa, protesterna mot USA:s krigsförberedelser i Irak, postkolonial och nyfeministisk teori, Kommunals strejk våren 2003 – har förtunnats. Det verkar som hela vänstervågen är över.

Läget är paradoxalt eftersom den etablerade politiken, oberoende av opinionsmätningarnas partisympatier, samtidigt rör sig märkbart åt vänster. Kraven på omvälvande systemskiften har tystnat. Fredrik Reinfeldt driver moderaterna in mot politikens centrum och nyliberalismen är isolerad till några stökiga arbetsrum på folkpartiets riksdagskansli.

Regeringen talar om möjliga skattehöjningar. För fem år sedan hade de som vågat dekapiterats. Nu bemöts de med försiktiga harklingar. Jobben är tillbaka överst på dagordningen och Rapport redovisar sedan i våras arbetslöshetsstatistik på samma sätt som börsindex och valutakurser. Och för ett år sedan (Arena 4/05) var Björn Elmbrant först ut med att märka ett nyväckt intresse för klassperspektiv hos Göran Persson.

På internationell nivå finns liknande mönster. EU politiseras. Världsbanken tycks vilja återgå till mer pragmatisk fattigdomsbekämpning samtidigt som skuldavskrivning växt till möjlig realitet och länderna i Syd revolterat i WTO. Demokratirörelserna rullar vidare, tyranner faller och i spåren följer inte förutspådd marknadsliberal USA-hegemoni. I stället tonar det nya Latinamerika fram som ny modell. Bushadministrationen slåss stenhårt för en annan ordning, men blir mer och mer isolerad. Resten av världen vill helt enkelt nåt annat än att underordna sig Washingtons imperiedrömmar.

Vänstervågen ser alltså ut att rulla upp genom institutioner och strukturer. Några intensiva år av demonstrationer, nyorientering, städning av spöken i garderoberna, internationella jättekonferenser, nätverksbyggande, gräl, tidskriftstillverkning, opinionsbildning och fackligt arbete börjar ge resultat. Än mest som normalisering efter nyliberalismens framfart. Men med potential för mer. Mycket mer.

Tony Blairs valseger i Storbritannien 1997 bevisade att socialdemokratin inte var en utslagen dinosaurie och även om den tredje vägens politik reducerades till ren ekonomism så hade något satts i rullning av de häftiga diskussionerna. Den blev uppsvingets startpunkt. Hämningarna släppte. Vänstern var inte en samling losers.

Så kom demonstrationerna i Seattle senhösten 1999. Från USA blåste en stark radikal aktivistvind med protester mot varumärkesterror, sweatshops, marknadsdriven likriktning och doktrinär frihandelsyra. Och den hade oväntat starkt stöd i den allmänna opinionen. Med tredje vägen, rättviserörelsen och protesterna mot nyliberal politik låg vänstern i fas med samtiden för första gången på decennier.

En modern tolkning av världen tog helt enkelt form. Globaliseringens och tjänstesamhällets maktordningar reddes ut av forskare som Manuel Castells, Saskia Sassen och Pierre Bourdieu; av skribenter som Naomi Klein, Vandana Shiva och Arundhati Roy. De förenades av praktisk handlingsvilja och radikal pragmatism – här är en massa problem som måste lösas – och var inte låsta av smala ideologier eller trånga doktriner. Perspektiven skiftade, jorden vred sig mot en mer radikal solsida.

Det bör alltså vara upplagt för klang och jubel. Ändå sprider sig en tilltagande känsla av förlamning och missmod. Vänsterpartiets underliga returresa ner i kommunistträsket är en akut förklaring. Vem vill behöva återuppleva dubbelmoralen från före murens fall? Viktig motor i vänsteruppsvinget har ju tvärtom varit en kritisk självreflektion. Inte underligt att kommunismens omotiverade comeback sprider trötthet. Vem känner minsta entusiasm över hammaren och skäran?

Men det finns fler förklaringar till förlamningsläget. Demonstrationerna i Göteborg under EU-toppmötet 2001 med svarta blockets våldsromantik, polisens repression och mediernas demonisering var ett svårt bakslag. Attacrörelsens oförmåga att infria de stora förhoppningar som man väckte skapade besvikelse. Svårigheterna att bemöta 11 september, den revolutionära islamismen och USA:s så kallade krig mot terrorismen är en daglig brottningsmatch.

Den uppenbara oförmågan att växla in bra analyser och krav på perspektivskiften till konkreta politiska reformförslag är också ett knepigt misslyckande. Den gör vänstern tunn och realpolitiskt svag, till mer skal än substans, binder kvar i ett motstånd mot en nyliberal anstormning – som inte längre finns – och hindrar nästa steg: att bli en reformrörelse. Att vara mot tar därför aldrig steget till att bli för något annat.

Men vänsterns avgörande låsning är Europafrågan. Motståndet mot inte bara medlemskap utan även olika försök att demokratisera och politisera EU sprider förlamning och inkonsekvens. Majoriteten har helt enkelt valt bort vår tids stora demokratistrid: den europeiska. Isolationismen föder en rad andra underliga lägen: skepticism mot demokratirörelser med EU-stöd i Serbien, Ukraina, Georgien, Libanon och andra ställen; en renässans för gamla nationalistiska fällor som haveriet på Ordfront magasin var uttryck för; en total handlingsförlamning inför USA:s dominans över internationella frågor som Palestinakonflikten; en konservativ vilja att avbryta en historisk möjlighet att vidga den demokratiska välfärdsstatens glänta och en blockering inför krav på öppna gränser och fri rörlighet.

Det enda konsekventa är att motståndet mot konstitutionen bygger på en politisk lögn: att den är nyliberal. Kortslutningarna accelererar sedan lätt in i konspiratoriska världsbilder, till ett läge där man känner större samhörighet med revolutionära islamister än med samtidens demokratirörelser och till en radikalismens fantasyvärld som utesluter varje möjlighet att få den populära rörelse som tog fart efter Seattle att utvecklas.

Våren 1992 skrev idéstrategen Janerik Larsson på dåvarande SAF en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken "Är högervågen på väg att ebba ut?" där han besviken noterade hur nyliberalerna i rask marschtakt var på väg ut i den politiska vildmarken – renlärig och självvalt marginaliserad. Han blev sannspådd.

Risken är överhängande att den radikala vänstern är på väg ut i en liknande vildmarkstillvaro "där man inte behöver söka någon verklighetsförankring för idéerna", som Janerik Larsson skrev om högern för 13 år sedan. Möjligheten att skapa ordentliga avtryck i politiken minskar då, även för resten av vänstern, och det tidiga 2000-talets progressiva uppsving riskerar att bara bli en kort paus i en mer uthållig vandring mot ökade orättvisor, girighet och taskig samhällsekonomi.

Published 2005-06-16