I mitten av februari var det tänkt att abortfrågan skulle komma upp till debatt i det polska parlamentet. Det var hög tid. Kvinnorna i Polen har levt med en av Europas mest restriktiva abortlagstiftningar i över tio år. Bara den irländska är värre.

Kvinnorörelsen var väl inte direkt optimistisk, men med en ny socialdemokratisk regering skulle frågan åtminstone komma upp till debatt. Motståndarsidan skulle få möta verkligheten som den sett ut sedan mars 1993: abortturismen med bussar som kör fram och tillbaka över gränserna till Ukraina och Vitryssland; den underjordiska abortverksamheten som har läkarkårens tysta medgivande i alla lite större polska städer; gynklinikernas annonser i polska dagstidningar om "full service" och "allt, absolut billigast". Och så kvinnorna som inte ens fick abort trots att deras hälsa stod på spel. Kränkningarna av deras lagliga rätt.

Allt det här hade man behövt debattera och föra fram i ljuset, men lagförslaget kom inte ens upp på agendan. Många i den socialdemokratiska partigruppen kom inte till omröstning. Talmannen Wlodzimierz Cimoszewicz deklarerade att han över huvud taget inte tänkte ta upp frågan i parlamentet under den här mandatperioden.

För kvinnoorganisationerna, som kämpat så länge för att det här lagförslaget skulle komma upp till debatt, var resultatet katastrofalt. Polska kvinnors grundläggande mänskliga fri- och rättigheter stod på spel. I motivtexten till lagförslaget hade man formulerat sig så här:

Att kunna ta självständiga och ansvarsfulla beslut om barnafödande, antal barn, samt tidsfristen mellan graviditeterna är varje individs grundläggande rättighet. Denna rätt har sin grund i den polska konstitutionen. Rätten till värdighet, till privatliv, och till skydd av föräldraskap är viktiga konstitutionella rättigheter som inte kan realiseras med nu gällande lagstiftning.

Jag plöjer svenska tidningar i slutet av februari men hittar inte ett ord om det polska bakslaget. Blir knappast förvånad. Det är ju så den svenska offentligheten ser ut. Allt ljus på feministpartiet. Men ett påtagligt ointresse för det kampen faktiskt gäller.

De som arbetar med abortfrågan (RFSU, biståndsorganisationer, sjukvårdspersonal, feministiskt medvetna politiker) vet förstås att frågan om kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter i dag ingår som en bärande del av den feministiskt medvetna globala rättviserörelsen. Och att vi ligger bra till. Sverige brukar hyllas för sina insatser för ökad sexuell och reproduktiv hälsa i länder som Bangladesh och Colombia.

De flesta är också medvetna om att det religiösa och fundamentalistiska motståndet hela tiden ökar. Ändå är abortfrågan i den svenska politiska debatten på många sätt en ickefråga.

Jag frågar RFSU:s ordförande Katarina Lindahl om hon möter motstånd och hon svarar att nej "vi möter inget motstånd, men inte heller något stöd. Regeringen säger att den vill driva abortfrågan, men lyfter den aldrig som en jämställdhetsfråga. Den enda jämställdhetsfråga Sverige driver kraftfullt internationellt är trafficking och prostitution."

Sedan ett och ett halvt år utreder den svenska regeringen om utländska kvinnor bör få rätt att få abort i Sverige. Den svenska aborträtten gäller nämligen bara kvinnor som är bosatta i Sverige (däremot kan vårdföretag som Stockholm Care, Sahlgrenska Care och Uppsala Care, erbjuda till exempel knäledsoperationer till utlänningar i den mån det finns "överkapacitet" och patienterna kan betala).

När jag ringer utredningens huvudsekreterare Ulla Åhs i februari 2005 är kansliet nyinrättat och arbetet ett år försenat. När jag säger att det verkar som om regeringen har förhalat utredningen protesterar hon inte.

Utredningen Utländska kvinnors rätt att få abort i Sverige tillsattes av Lars Engqvist hösten 2003 efter press från en aldrig sinande motionsflod från feministiska riksdagsledamöter. Ett år senare nämner Mona Sahlin utredningen i ett tal i FN och fullföljer därmed de goda svenska ordens politik. Idel välvilja, inget som händer.

När man läser direktiven till utredningen framträder i stället en överdrivet försiktig, för att inte säga defensiv, argumentation. Det regeringen i första hand oroar sig för är nämligen inte kvinnors rätt till abort i andra länder, utan de utrikespolitiska konsekvenserna som en aborträtt för utländska kvinnor skulle kunna få.

Jag läser. Enligt Socialstyrelsens allmänna råd om tillämpning av abortlagen har bestämmelsen om att aborträtten bara gäller kvinnor bosatta i Sverige "tillkommit för att motverka att kvinnor från andra länder med mera restriktiv lagstiftning söker sig hit enbart för att få abort" (dir 2003:134). Nu har utredningen att ta ställning till huruvida den svenska polisen i framtiden kan komma att tvingas jaga utländska abortsökande: "De stater som kriminaliserat abort kan komma att begära rättsligt bistånd från Sverige, t ex hjälp med husrannsakan och beslag."

Kan det sägas tydligare? Att slippa genomgå en graviditet och föda oönskade barn ses inte som en grundläggande mänsklig rättighet, utan som ett hot!

Och hur var det nu med de fria rörligheterna i Europa? De där fyra pelarna som slår undan benen på svensk alkoholpolitik och låter oss lyfta a-kassa i andra EU-länder? När tjänsten heter abort, och människan som vill röra sig över gränserna är en ofrivilligt gravid kvinna, då argumenterar ingen enligt denna princip. Jo, med ett undantag, Storbritannien, som varje år låter tiotusentals irländskor få abort. Varför är vi så rädda när den brittiska regeringen inte är det?

Men om det nu är så att den fria rörligheten gör halt vid våra sexuella och fertila kroppar, vilka principer ska i så fall gälla för dem? Jag läser vidare: "att andra länder har en mer restriktiv lagstiftning har i många fall sin grund i kulturella och religiösa betingelser" (min kursivering). Inte ett ord om att abortpolitiken i länder som Polen är ett utslag av en högervridning av den förda politiken (den forne solidaritetsledaren Lech Walesa lär ha kohandlat med kyrkan om de polska kvinnornas aborträtt för att komma till makten). Inte ett ord om att det bedrivs ett ideologiskt mycket medvetet motstånd mot kvinnors fri- och rättigheter, med religionen som alibi. Att det kort sagt inte handlar om "kulturella och religiösa betingelser" (Frankrikes och Spaniens linje är ju till exempel en helt annan) utan om gammal hederlig konservativ, patriarkal och religiös maktutövning.

När det här skrivs gör den döende påven Johannes Paulus sitt troligtvis sista politiska utspel i abortfrågan. Och sällan märks hatet mot både kvinno- och gayrörelse så tydligt som när Höga Stolens PR-kontor höjer rösten (bara det ett argument för att dessa båda sociala rörelser borde samarbeta mycket mer). Abort kallas "laglig utrotning", homoäktenskap är en del av en ny "ondskans ideologi" och så vidare.

Men nu är abortfrågan som sagt en ickefråga i den breda svenska offentligheten. Därför är det ingen som påminner om att polska och irländska kvinnors situation faktiskt rör oss. Om abortresorna till Polen på 1960-talet. Om Ewonne Winblad som borde ha medalj. Om det politiska uppvaknandet hos både kvinnor och män som banade väg för 1975 års svenska abortlag.

Nä. I stället vidarebefordrar svenska medier slappt och sentimentalt de senaste rapporterna om påvens utdragna dödskamp. Att boken Minne och identitet just har kommit ut, där Johannes Paulus likställer abort med folkmord, spelar ingen roll.

Journalisten Maria Carlshamre (fp), som blev inkryssad i EU-parlamentet på ett liberalt feministiskt program, bekräftar bilden av att abortfrågan är en ickefråga också i Europaparlamentet. Inte ens i FEMM – utskottet för kvinnorättigheter – kommer den upp på bordet. En massa annat ska avhandlas under året – trafficking, våld mot kvinnor, uppföljningen av FN:s Kvinnokonferens i Peking 1994, sjukvård, fattigdom och politisk representation – men inte abort. Arbetet leds dessutom av det ineffektiva och illa strukturerade konservativa slovakiska kvinnoalibit Anna Zaborska.

Fast det går inte tillbaka, menar Maria Carlshamre. Å andra sidan går det inte heller framåt. Om det är något man bör oroa sig för så är det ineffektivitet.

För Sveriges del kan det politiska läget tecknas något ljusare. Abortlagen är i dag allmänt accepterad, det politiska stödet grundmurat, och ingen känner sig särskilt hotad om någon kristdemokrat motionerar om en ny undre abortgräns vid vecka tio. Nej, den mörka bilden handlar i stället om Sveriges vacklande position globalt och bristen på politiskt agerande inom Europa. En av mina feministiska hjältar, Christina Zampas, juridisk rådgivare för Center for Reproductive Rights (en av dessa amerikanska mega-NGO:er verksam över hela världen) ger ett exempel på hur svenska politiker antingen fegar ur eller flyttar fokus:

Jag minns så väl när Göran Persson sa att han förstod italienarnas irritation efter att José Manuel Barroso fick backning på att göra Rocco Buttiglione till kommissionär. Att ni i Sverige inte heller vill att EU-parlamentet ska komma och lägga sig i den svenska regeringens politik. Jag kunde inte förstå varför han var tvungen att använda just det tillfället för att betona staters självständighet. När det äntligen fördes en debatt om mänskliga rättigheter i EU. När grundläggande principer om allas lika värde stod på spel. Jag var ursinnig.

I dag blockerar regeringar i forna kommuniststater som Polen och Litauen en utveckling mot ökade sexuella och reproduktiva rättigheter för kvinnor. I Portugal sätts barnmorskor och 14-åriga flickor som tagit abortpiller i fängelse, ja till och med taxichauffören som kör kvinnan till abortkliniken riskerar åtal. Och så har vi länderna som knappast märks, som Malta och Färöarna, men där aborträtten är kraftigt begränsad (se Monika Wallströms artikel i bang 4/04).

I stora delar av Asien, Latinamerika och Afrika är situationen förstås ännu värre. Kvinnor dukar under av komplikationer som en frisk kvinna i västvärlden med lätthet överlever. Studerar man frågan på djupet blir det så uppenbart att abort är en kvinnofråga, en klassfråga, en mr-fråga – men också en fråga om Nord och Syd. Samtidigt finns det ett globalt socialt tryck underifrån och kvinnor genomför sina aborter till varje pris. Många kvinno- och SRR-organisationer som arbetar under direkt religiöst och politiskt motstånd har också utvecklat en förvånansvärd uppfinningsrikedom och dubbla agendor som det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till. Det utdragna kriget om rätten till kvinnors kroppar har till exempel lett fram till en helt ny begreppsapparat med ord som "pre-menstrual regulation" och "post-abortion care". Först en illegal abort, sen hjälper vi dig. Cynismen satt i system.

Men det finns ljuspunkter också på global nivå. Inte minst den medicinska utvecklingen öppnar nya möjligheter.

I artikeln "Safer Illegal Abortion – an Ethical Challenge" skriver professorn och ordföranden i IHCAR (Division of International Health) vid Karolinska Institutet i Stockholm, Staffan Bergström, om hur farliga de konventionella abortmetoderna är – för både kvinnan och abortören – i länder där abort är illegalt. Allvarliga komplikationer och dödsfall för kvinnan kan leda till fängelse och långtgående professionella konsekvenser för abortören.

Vårdpersonal bör därför stödjas i utskrivning av preparat som i dag används vid medicinsk abort, menar Staffan Bergström.

Magsårsmedicinen Cytotec har till exempel ett lika viktigt användningsområde i att den framkallar missfall, eftersom det innehåller antiprogesteron. Det är inte den bästa metoden, men den är säker och framför allt billig (några dollar). Kvinnan kan själv avbryta graviditeten och söka vård för ett helt vanligt missfall. På det här sättet reducerar man risken för att kvinnan eller vårdpersonalen utsätts för repressalier och straff.

Så hur sammanfattar man? Vad borde vara den politiska agendan? Ja, för det första behövs det politiker i Europa som vågar föra upp kvinnors rättigheter på agendan, som stödjer civilbefolkningar, inte ministerkollegor, och som vågar rikta kritik mot den politik som förs. Den politiska medvetenheten om vad som pågår i Europa måste öka.

För det andra borde vänstern i bred bemärkelse bygga strategiska allianser mot konservativ, religiös fundamentalism – och i abortfrågan bör man absolut räkna in den feministiskt radikala borgerligheten i det bygget.

NGO:er, fackförbund, religiösa samfund, män, kvinnor, gayrörelse, feminister, politiker, forskare, vårdpersonal, jurister – det demokratiska och civila trycket måste öka.

För det tredje borde vi naturligtvis ha medier som inte går maktens ärenden. I stället för att agera gråterskor över påven skulle svenska stringers till exempel samla vittnesmål om konsekvenserna av hans politik. Och ett politiskt bakslag för polska kvinnor i parlamentet borde självklart finnas med i utrikesbevakningen.

Sedan återstår förstås rätten för utländska kvinnor att få abort i Sverige. Blir det ingen sådan är det inte bara den polska regeringen som kommer kunna beskyllas för svek. I november 2005 måste den folkpartistiske utredaren Eva Eriksson ha bestämt sig.

Published 2005-06-16

Original in Swedish
First published in Arena 2/2005

Contributed by Arena
© Kristina Hultman/Arena
© Eurozine