Att blåsa liv i en europeisk offentlighet
I en tragikomisk men ändå hoppingivande passage i den tyske 1800-talsförfattaren Gustav Freytags annars hopplöst förlegade mastodontroman Soll und Haben berättar en stolt men oansenlig provinsjournalist om vad han skrivit under dagen. Självsäkert konstaterar han att det än en gång lyckats honom att leverera något som när tidningen i morgon lämnar tryckpressarna kommer att få tsaren att förundras.
Europe talks to Europe
The European integration project has made the discussion about transnational spaces for cultural and political debate acute. Can there at all be a common Europe without a pan-European public sphere, where potentially common values and ideas can be formed and transnational political institutions can find their legitimacy?
Introduction
Europe talks to Europe: Towards a European public sphere?
Geert Lovink
Blogging, the nihilist impulse
Bernhard Peters
"Ach Europa"
Carl Henrik Fredriksson
Energizing the European public space
Leonard Novy
The silence within the Union
Thierry Chervel
Europe loses ground
Marie-Luise Knott
"That was my Beresina"
Peter Preston
Dialogue of the deaf
Peter Preston
Tomorrow the world? Unlikely
Craig Calhoun
The democratic integration of Europe
Robert Darnton, Marek Tamm
Interview with Robert Darnton
Andreas Hepp
Networks of the media
Alltför få.
Svenska tänkare skriver för svenska läsare. Precis som franska intellektuella skriver för fransmän och estniska för ester. Och vad värre är, de skriver dessutom nästan bara om svenska, franska respektive estniska ämnen, ur begränsat svenska, franska och estniska perspektiv.
Trots det i allt väsentligt lyckade införandet av euron i många av Europas länder är det fortfarande långt till en europeisering av identiteter, livsstilar och perspektiv - och till en gemensam europeisk offentlighet. Samtidigt står och faller den långsiktiga, fördjupade europeiska gemenskapen med möjligheten att utveckla just dessa karakteristika. Manuel Castells har i en artikel om det europeiska identitetsbygget (på svenska i Ord&Bild 6/2000) formulerat dilemmat så här:
tekniken är ny, ekonomin är global, staten ett europeiskt nätverk som samspelar med andra internationella aktörer - medan människors identitet är nationell, eller i vissa fall rentav lokal eller regional. I ett demokratiskt samhälle kan en sådan strukturell, kognitiv dissonans vara ohållbar. Även om det i bästa fall vore möjligt att integrera Europa utan en gemensam europeisk identitet kan varje större kris, i Europa eller i ett enskilt land, utlösa en implosion med oförutsägbara konsekvenser.
Changing Europe
The European Union has been far more successful than anyone expected when the Treaty of Rome was signed half a century ago, on 25 March 1957. But as political Europe turns 50, the questions about its future are as open as ever. [ more ]
Jan-Werner Müller
A "pause for thought" without the thought? Possible ways to talk about the future of the EU today
Jacques Rupnik
Anatomy of a crisis. The Referendum and the dilemmas of the enlarged European Union
Rainer Bauböck
Who are the citizens of Europe?
Timothy Snyder
Balancing the books
Slavenka Drakulic
Who's afraid of Europe? Opening address at the 14th European Meeting of Cultural Journals
Reinhold Vetter
Who are the true Europeans? Central eastern Europe and the EU crisis
Karl Schlögel
Europe tests its boundaries. A searching movement
Ales Debeljak
Elusive common dreams. The perils and hopes of a European identity
Göran Rosenberg
A pluralist democracy
Bernhard Peters
"Ach Europa". Questions about a European public space and ambiguities of the European project
Carl Henrik Fredriksson
Energizing the European public space
Ivaylo Ditchev
Crossing borders
Caroline Moorehead
Necessary lies
Georg Vobruba
Expansion without enlargement. The EU Neighbourhood Policy in the dynamic of Europe
Claus Leggewie
From neighbourhood to citizenship. EU and Turkey
Mischa Gabowitsch
At the margins of Europe. Russia and Turkey
Larry Wolff, Alexander Yanov
Is Russia a European country? A correspondence
Marco Pautasso
Ich wäre gerne European
Stig Saeterbakken
My heart belongs to Europe. Therefore it is broken
György Spiró
Commission for European Standards: Literary
Adam Michnik
Confessions of a converted dissident. Essay for the Erasmus Prize 2001
Claudio Magris
The fair of tolerance. Essay for the Erasmus Prize 2001
Georges Niangoran Bouah
Leave us alone!
Den viktigaste och i efterhand mest omdiskuterade av dessa artiklar var ändå den som på tyska stod att läsa i Frankfurter Allgemeine Zeitung och på franska i La Libération, skriven av Jürgen Habermas - som var den som tog initiativet till "aktionen" - och dessutom undertecknad av Jacques Derrida.
Redan det faktum att just de två europeiska intellektuella som under de senaste decennierna varit mer inflytelserika än några andra pragmatiskt skjutit alla inbördes stridigheter åt sidan för att i samtidsdebatten tala med en röst är uppseendeväckande. Världar skiljer annars deras filosofiska praktiker åt. Att deras analys dessutom präglas av en så politiskt laddad konkretion är inte mindre anmärkningsvärt.
I vanliga fall brukar diskussionerna om vad som egentligen kan utgöra grunden för en europeisk identitet förlora sig i en diffus kulturell eller religiös förhistoria. Vaga föreställningar om demokrati och frihet blir ännu luddigare när de i högtidstalen pekas ut som europeiska patent. Den uppgift som tycks föresväva de flesta som ger sig på att peka ut de särskiljande karakteristika som kan få den gamla kontinenten att hålla samman är ett slags återförtrollning, att sprida ett mytiskt eller i alla fall mystiskt skimmer över ett Europa som instrumentaliserats och reducerats till ett ekonomiskt projekt. Hur tomma de symboler som man då hamnar i är blir närmast övertydligt i eurosedlarnas obestämda arkitekturmotiv. Var finns den europeiska identiteten i exempelvis femeurosedelns konturlösa akvedukt? Vad har den för känslomässig och symbolisk densitet? Vilka gemensamma drömmar kan den bära?
I det sammanhanget är Habermas och Derridas artikel ett under av samtidshistoriskt förankrad substans. Minst lika intressant som analysen och slutsatserna i Habermas och Derridas artikel är emellertid själva ansatsen. Det hela är snarare en händelse än en text. Det handlar om en intervention, ett performativt manifest för just det som texten både är och frambesvärjer: en diskussion om Europa i Europa - en europeisk offentlighet.
I Spanien koncentrerade man sig framför allt på Savaters inlägg, i Italien på Ecos och Vattimos. I den tyskspråkiga pressen har reaktionerna varit flest, men inte heller där har man varit särskilt intresserad av det som skrivits och publicerats på italienska eller spanska. Utanför de länder där de ursprungliga texterna trycktes har engagemanget varit ännu mindre.
Trots det storartade upplägget har Habermasinitiativet så blivit ett talande exempel på hur svårt det är att i det Babylon som går under namnet Europa få till stånd ett transnationellt diskussionsrum värt namnet. Det finns många fler.
Att sådana ambitioner kan bli dyra visar tidningsmagnaten Robert Maxwells havererade projekt The European som 1990 lanserades under mottot "Europas första nationella tidning". Som mest hade The European en upplaga på 180 000, varav mer än hälften i Storbritannien. I Sverige - ett av de europeiska länder där den fick mest uppmärksamhet - nådde upplagan aldrig över 5 000, alltså inte mer än etablerade men marginaliserade tidskrifter som Ord&Bild eller Arena. I mitten av 90-talet förvandlades The European under Andrew Neils ledning till ett veckomagasin som lika väl hade kunnat heta "The Anti-European". Och så dog den, sörjd av få och långt från den ursprungliga visionen om en alleuropeisk nyhetstidning för en bred läsekrets. De sammanlagda förlusterna för det knappt decennielånga äventyret beräknas till ungefär 70 miljoner pund.
När den tvåspråkiga, tysk-franska kvalitetstevekanalen Arte nyligen fyllde tio år kunde man sola sig i glansen av de inte mindre än 1 260 priser och utmärkelser som kanalen hunnit hösta in, men till det blygsamma målet att nå en "marknadsandel" på en ynka procent var det fortfarande långt. Artes stolta devis lyder "Europa tittar på teve" (tyska: "Europa sieht Fern"), men sökandet efter åtminstone en tredje partner vid sidan av Tyskland och Frankrike verkar utsiktslöst och inte ens i dessa länder har man lyckats skapa en profil stark och lockande nog för att man ska kunna tala om en solid grund för något som liknar en europeisk offentlighet.
Istället för att betrakta småsyskonen inom tidskriftsvärlden med en märklig blandning av avund (format och prestige) och förakt (upplagestorlek och genomslag) skulle de nationella dagstidningarna - överallt i Europa - kunna ta initiativ till publicistiska samarbeten som kan glänta på dörren till en större värld. Det kan till exempel handla om för- eller eftertryck av tidskriftsartiklar - i kortad eller oavkortad form - i långt större utsträckning än idag eller syndikeringsavtal med utländska tidskrifter, och då inte bara från den engelskspråkiga världen. Så skulle man kunna utnyttja och förstärka de ansatser till en gränsöverskridande offentlighet som finns i tidskrifterna och samtidigt få de nödvändiga impulser som krävs för att man ska kunna fullgöra sin uppgift som kritiskt och opinionsbildande forum i ett sammanhang där de ledande opinonsbildarna inte längre nödvändigtvis är svenskar - eller fransmän eller ester. Inte minst när det gäller etablerandet av nations- och koncernöverskridande publicistiska nätverk har dagstidningarna mycket att lära av sina tidskriftskolleger.
Visst kan vi fortfarande skratta åt den svenska motsvarigheten till Gustav Freytags tyska provinsjournalist, närmare bestämt den ledarskribent på den minimala lokaltidningen Smålands Allehanda som insisterade på sin plats i en större offentlighet då han envist hutade åt Bismarck: "Vi har redan förut varnat den tyske kanslern för att framhärda i sin nuvarande politik och upprepar nu denna varning..."
Ja, vi kan skratta. Men nog finns det också en lockelse i den sortens övermod.
Published 2004-05-13
Original in Swedish
© Eurozine







