Han fastnar. Kroppen låser sig. Ögonen rinner av rörda tårar och munnen bara gapar för plötsligt står Hans Abrahamsson där i solnedgången bland sextio tusen andra och känner mening. Så är det. Mening. Visst fan vet han att varje försök att sätta ord på de här känslorna kommer bli patetiskt men vem bryr sig när det faktiskt är så det känns och den väldiga scenen just nu ockuperas av trettio gruvarbetarbarn från världens periferi som börjar kicka ut politik på det världsrevolutionära språket hiphop. Oj. Oj. Herrejävlar. Det är Abrahamsson som stönar. Igen.

- Puh. Helt tagen är jag.

Det är invigning av världens största freakshow. Eller så är det invigning av världens just nu viktigaste politiska projekt, början på en folklig mobiliseringsvåg som sträcker sig över lång tid och en dag kommer sluta i en genuin globalisering av demokrati och social rättvisa. Än vet ingen. Hans Abrahamsson, frontfigur i svenska Attac, är övertygad om det senare. John Roemer, amerikansk professor i ekonomi, vill tro detsamma. Som nytänkande socialist har Roemer formulerat ett moraliskt påbud med högsta relevans för varje person som i dag kämpar för en mer rättvis värld: global jämlikhet har nu och framöver prioritet framför varje annat politiskt projekt. Det låter okontroversiellt. Men icke. Faktum är att när världens alternativrörelser samlas här i brasilianska Port Alegre till historiens andra World Social Forum - en veckolång idémarknad under parollen "en annan värld är möjlig" - är Roemers påbud det enda som skaver riktigt irriterat under ytan. Ska det visa sig.

Men först succén. För när det enorma demonstrationståget - med ett helt block av transsexuella som talande bevis på rörelsens heterogena modernitet - väller ner från stadens kullar är det ingen som är annat än imponerad. Poliserna garvar. Alla garvar. Och journalisterna ser sina våldsvinklar gå om intet. Sextio tusen människor, mest unga, från jordens hörn har kommit hit för att fredligt och på 800 olika seminarium knyta ihop sina nätverk och ytterligare mobilisera för framväxten av en global civil arena bortom den kommersiella. Det är ingen liten sak, och mallen västs journalister burit med sig hemifrån stämmer plötsligt inte längre. I Porto Alegre liknar "Seattlerörelsen" inte sin mediebild. Inga svarta masker. Inga krossade bankfönster. Inga kravallpoliser. Kort sagt: inga bra bilder. Därför visar CNN inte heller en enda sekvens från Porto Alegre utan låter kamerorna rulla och rulla och rulla när två svartklädda slåss med tre poliser utanför elitens parallella World Economic Forum i New York. Dårarna, som Noam Chomsky kallar svartmaskerna, får i stället för de fredliga bli representanter för kritiken av den bolagsdominerade globaliseringen. Det blir enklare så.

Men det spelar ingen roll. För är det något aktivister här börjar lära sig så är det vikten av att leva i verkligheten i stället för i medierna, och när solen bränner svetten ur det myller som pulserar omkring mellan universitetsområdet olika byggnader är det ingen som funderar på mediegenomslag. Tvärtom. Allt är så välorganiserat och fyllt med intellektuell tyngd - förutom Chomsky är Naomi Klein, Vandana Shiva, Michael Hardt, Susan George, Immanuel Wallerstein, Rigoberta Menchu och Samir Amin här - att det någonstans bortom all eufori om hur lyckat detta WSF är också uppstår funderingar kring vad allt det här egentligen handlar om. Ytan talar om frihandelskritik, fattigdomsbekämpning, feminism, fred och fackliga rättigheter. Och så är det förstås. Men för man samman fragmenten blir perspektivet ett annat och då blottläggs plötsligt bråddjupa sprickor som inte bara skär genom de grupper som samlats här utan genom hela världen och dess folk. Många av dem som rest till Porto Alegre är forskare - sociologer, etnologer, statsvetare, fredsforskare - och deras nyfikenhet gäller knappast WTO, FTAA, IMF, GATS eller någon annan frihandelsorienterad bokstavskombination. De har kommit för att studera en helt annan sak: globala spänningar och ny politisk kultur.

Stefan Jonsson, författare till boken Världens centrum , menar att "globalisering" är en retorisk term som blivit populär för att den döljer den hårda strid om olika världsbilder som även Porto Alegre blir en del av. Alla ljuger. De liberala eliternas bild av globaliseringen som en process där nya fönster hela tiden öppnas och demokrati och välstånd sprider sig över världen är lika falsk som vänsterns prat om att globaliseringen innebär en likriktning där amerikansk skräpkultur dränker all annan. Allt beror på. På en del platser har processen varit förödande. På andra fantastisk. Någon generell bild av vad globaliseringen egentligen innebär, menar Jonsson, finns inte: "Det är ett luddigt begrepp. 'Globalisering' är en täckmantel för att helt enkelt tala om 'världen' och beskrivningarna beror helt av var någonstans i världen man befinner sig. Att dagens politiker i väst ser globaliseringen som något positivt beror på att den gynnar den del av världen där de befinner sig."

På Porto Alegres forum kommer folk från alla delar av världen och när klockan glider mot fyra en het eftermiddag blir Stefan Jonssons ord blixtbelysta i sal 228. Fläktar spinner och nyfikna med armsvettringar stora som tallrikar slår sig ner på plaststolar när Luis Andersson från Venezuela och Guillermo Perez från Peru berättar den brutala historien om Latinamerikas informella sektor. Krisen i Argentina ligger som en otäck fond till de tvås rabblande av procentsiffror av de arbetande i olika länder som numera livnär sig i informella sektorn: Mexiko 42, Peru 59, Venezuela 51, Colombia 56, Brasilien 46. Kort sagt handlar det om hälften av kontinentens befolkning och för Argentinas del är det i dag poänglöst att ge en siffra, men alla vet att redan står en stor del av dem som före jul hade en ordnad tillvaro med jobb och hem i ett av Latinamerikas mest utvecklade länder på Buenos Aires trottoarer och säljer krimskrams eller sig själva. Luis Andersson torkar sig i pannan.

- På 80-talet var informella sektorn ett begrepp för folk som sålde sex eller droger, i dag är det en sektor inom vilken en majoritet av vår befolkning försörjer sig så gott det går. Det har gått fort utför, och det här är verkligen ett gigantiskt problem som vi omöjligen kan lösa själva. Vi behöver hjälp från arbetarrörelser i Europa och USA.

Han skickar en bild från periferi till centrum. I västs opinionsbildning framställs de senaste årens ekonomiska processer som visserligen turbulenta och orättvisa i fördelning men ändå som bättre än varje alternativ - även för världens sämst ställda. Globalisering och ökad handel gynnar alla, brukar både politiker och ekonomer säga. Men det är en myt. Tillväxten i tredje världen var större mellan 1960 och 1980 än mellan 1980 och 2000, och den som besökt en latinamerikansk metropol det senaste decenniet vet antalet utslagna mångdubblats. På några år. Caracas, Quito, Buenos Aires - alla är i dag megastäder vars trottoarer är ockuperade av hungrande desperados.

Och det är här allt kommer tillbaka till John Roemer. För när det en disig morgon i Porto Alegre blir dags för en stor konferens om global facklig kamp är det ingen slump att något fack från Europa inte finns representerat i panelen. Inte ett enda. De radikala facken i syd, ihärdigast är sydafrikanska Cosatu och brasilianska CUT, vill inleda en världsomspännande facklig dialog om hur världens arbetarrörelser ska börja agera gemensamt till försvar inte för de nationellt svagaste utan för de globalt svagaste - men då är den rika världens fack inte intresserade.

Frånvaron talar. Och även om ingen i all denna kosmopolitiska trevnad just nu vill prata om saken är problemet tydligt. Några viskar om "den potentiella kilen" men avslutar helst resonemanget innan tankarna vandrar vidare mot framtidens möjliga katastrofer. Världen har sannolikt aldrig varit mer skör och känslig för hastiga sammanbrott än nu och någonstans vet alla att globaliseringens effekter slår mycket olika i nord och syd och att det som är dåligt i ett kort perspektiv kan vara bra i ett långt. Och tvärtom. Marknadsliberaler har förstås rätt när de hävdar att globaliseringen inte är ett nollsummespel, men likväl kommer processen alltid att kantas av vinnare och förlorare. Några där. Andra här. Några då. Andra nu. En del kommer att leva hela liv som förlorare. Det är detta Roemer sätter fingret på och när han kallar global jämlikhet för "socialismens stora projekt" är det fråga om en radikal och på vissa håll rätt svårsmält dimension av solidaritetstänkande. I boken Socialism sammanfattar Mats Wingborg Roemers kontroversiella slutsats: "Det är inte bara överklassen i den rika världen som har något att förlora på global jämlikhet, utan även i viss mån de rika ländernas arbetarklass."

Där är problemet. Eller utmaningen. Rätt mycket pekar just nu på att en period inletts då en hel generation i den rika världen faktiskt kommer förlora på globaliseringsprocessen och under ytan i ett sånt skede ligger självfallet fin jordmån för reaktion. Utslagen av nationell höger har inte varit få i Europa på sistone och lyckas de nya populisterna smitta bredare delar av samhället med ett snävt "vi måste vakta det vi har"-tänkande är förstås projektet global jämlikhet kört.

Silvia Estrada-Claudio, filippinsk representant för Världskvinnomarschen, säger att hon är livrädd för att globaliseringsprocessen ska driva västs fack åt höger. Självklart, säger hon, blir det ingen global rättvisa om inte den rörelse som möts här snart får ordentlig kontakt med de starka europeiska facken.

- Men när jag talat med olika fackliga företrädare i Europa märker jag att de är väldigt rädda för de processer som nu pågår. De menar att ett allt för radikalt fokus på global solidaritet kan få deras medlemmarna att välja det nationella i stället för det globala intresset, att en spricka mellan facken i syd och facken i nord ska uppstå. Minsta steg i den riktningen är förstås livsfarligt. Lite ser jag de rika fackens frånvaro här som ett tecken åt det hållet.

I Hotel Continentals lounge pågår en annan dag ett annat fackligt möte och där finns faktiskt en representant från Europa. Hon heter Cecilia Brighi, kommer från italienska centralorganisationen CISL, och ger ett annat perspektiv på de rika fackens valhänta agerande i den mobilisering av ett globalt civilsamhälle som nu pågår. Visst är hon besviken på kollegerna - hon tror att de gör ett ödesdigert misstag i att inte vara med i Porto Alegre - men är snabb att påpeka att man inte får blanda ihop fackföreningar med NGO:s.

- Fackföreningar är komplicerade organisationer. Vi företräder alla arbetare, både goda och dåliga, de som röstar på demokrater men också de som stödjer diktatorer. Många löntagare är egoister. Tyvärr. För en toppstyrd NGO är det lätt att snabbt vara på plats här och ge ett modernt och sympatiskt intryck. Vi måste förankra vårt agerande på ett helt annat sätt. Det tar tid och det är därför vi uppfattas som tröga.

World Social Forum 2002 avlutas en tisdag. När klockan slår fyra bankar ett regn mot glastaket till kafét där Hans Abrahamsson och America Vera-Zavala, 26 år och svenska Attacs mest kända ansikte, sitter och bråkar om ett papper: slutdokumentet.

- Det där jävla papperet är ju ingen kreation av dynamiken och mångfalden här utan en skapelse av personer som måste ha ett sånt papper bara för att de aldrig lärt sig mäta politisk aktivitet på något annat sätt. Ni är som journalisterna; om ett sånt papper inte skrivs ser ni inte att något hänt. Jag hatar det där dokumenttänkandet. Det är kvävande, säger America Vera-Zavala.

Abrahamsson skrattar till. Han är en självprövande man på 53 år som tål stryk och inser plötsligt att deras diskussion formats till en spegel av det ämne som vid sidan av John Roemers tes är mer spännande än något annat här: förändringar i politisk kultur.

America sväljer ett bloss. Hans nickar. Regnet drar bort och båda är väl medvetna om de utomparlamentariska rörelsernas avgörande betydelse för den framtida vänstern. Kombinationer, korsbefruktning, kulturutbyte - så lyder nyckelbegreppen.

Just frågan om politisk organisationskultur har två dagar tidigare drivits till sin spets av Michael Hardt, författare till den uppmärksammade boken Empire , i en het debatt om nationell suveränitet. Hardt menar att den mest grundläggande konflikten mellan de tusentals grupper som kommit till Porto Alegre gäller synen på nationalstaten; sprickan mellan suveränister och kosmopoliter är uppenbar och Hardts poäng är att förklaringen till de olika ståndpunkterna inte ska sökas geografiskt - skiljelinjen går inte mellan nord och syd eller mellan rika och fattiga länder - utan mellan olika idéer om politisk organisering. Han kritiserar suveränisterna för att vara "antiglobalister" och menar att det framför allt är företrädare för de gamla politiska strukturerna - partier och andra centralistiska organisationer - som håller fast vid idén om stärkt nationell suveränitet och mellanstatlighet, medan det är de nya sociala rörelserna som utgört den kraft som nu pressar på mot en mer genuin global politisk ordning. Och detta, menar Hardt, faller sig helt naturligt eftersom de förras - avtagande - makt är helt knuten till den nationalstatliga ramen medan de senares - ökande - makt är byggd via lösliga horisontella nätverk och inte minst kring frågor där nationsgränser aldrig varit relevanta. Hans slutsats blir därför att ju mer den nya rörelsen smittas av parlamentarisk logik - World Social Forum domineras redan av det brasilianska vänsterpartiet PT och i Porto Alegre finns en aktiv delegation från franska socialistpartiet - desto mer kommer rörelsen formas i antiglobalistisk riktning.

Det vänskapliga bråket mellan America och Hans handlar om detta. Delvis. Ingen av dem kan kallas suveränist. Tvärtom. Här sitter två övertygade kosmopoliter och sörplar kaffe medan deras olika syn på slutdokumentet - det skåpar ut nyliberalism som system, kräver skuldavskrivning för de fattigaste länderna och förespråkar självbestämmande för alla ursprungsbefolkningar - blottar vitt skilda sätt att tänka kring politik. Oavsett innehåll är papperet av enorm vikt för Hans; han håller det stadigt med båda händerna och synar varje stavelse, gläds åt en punkt, svär åt en annan.

- Men herregud, säger America. Jag fattar inte hur du kan behandla det där papperet så högtidligt. Det är ju bara ett papper bland andra. Jag bryr mig inte om papper. Jag bryr mig om processer. Här finns 60 000 människor från olika folkrörelser i världens alla hörn och jag kan lova att de flesta inte har en aning om att detta dokument ens existerar. Än mindre har de varit med om att ta fram det. Det är framtaget av samma typ av personer som nu sitter och ger det status.

- Men, kontrar Hans, det faktum att en massa människor suttit och kompromissat och tillsammans försökt slipa fram vissa tydliga formuleringar, som till exempel att vi ser oss som en global rättviserörelse och slår fast att konflikter ska lösas med dialog och inte med våld, att man kort sagt kan visa upp för världen att World Social Forum i Porto Alegre enats kring vissa gemensamma ståndpunkter - betyder det inte ett endaste dugg för dig?

– Jo, men inte mycket. Jag är lika lycklig som du av den folkliga kraften här. Detta möte är fantastiskt, ett globalt inspirationstorg. Jag tror verkligen att Porto Alegre betyder någonting stort. Men inte för att några intellektuella män har lyckats skriva ett dokument utan för att folk har mötts. Jag känner att i Porto Alegre har 800 organisationer förändrats och 30 nya skapats. Det är det viktiga för mig.

Hans lyssnar. En blick ramlar ut genom fönstret där Brasiliens informella sektor kryper fram efter regnet och på nytt ställer upp plastleksaker och hemkokt sötslisk till försäljning. Dryga två år har gått sedan han var med om att starta Attac-Sverige, åtta månader sedan de traumatiska upplevelserna under Göteborgskravallerna och hela denna politiska process, i vilken Porto Alegre är en sorts höjdpunkt, beskriver han som "en enda lång terapikurs". Han är märkbart påverkad över det intensiva mötet med en ny radikal generation och när solen spricker fram mellan molnen över Porto Alegre försöker han sig på en självkritisk analys av varför dokumentet är så viktigt för honom.

- Min världsbild bygger på vad jag brukar kalla en nationalstatslogik, säger han. I denna kanaliseras frågor via organisationer, det kan vara ett fack eller ett parti, som existerar inom en geografisk enhet och där politik formas via program och beslut - alltså dokument. Jag är fostrad så. Ett hierarkiskt ordnat folkhem präglar hela mitt tänkande och jag tror det är så för de flesta i min generation. Här ligger svårigheten för de gamla sociala rörelserna när det gäller att möta de nya som dominerat här i Porto Alegre. För att inte bli en del av problemen utan en del av lösningen måste vårt sätt att förstå politik och förändring utvecklas i den riktning America pekar på. Jag håller med om det. Min poäng är bara att detta gör ont och kommer att ta tid. Men det ställer också krav på de nya rörelserna. Alternativen måste bli tydligare - liksom mandaten. Politik är mer än "processer". Därför har vi mycket att lära av varandra.

På onsdagen töms stan. Ungdomar river tält och äldre checkar ut och under några timmar förvandlas Porto Alegres flygplats till ett hav av ivriga människor som snart ska flyga hem över världen och göra vad de kan för att smitta desillusionerade delar med framtidstro.

Just framtidstro är slutordet här. John Roemers irriterande påminnelse om smärtsamma globala spänningar mellan arbetarklasser och den störande friktionen när det gäller politisk kultur - båda säkert lika avgörande för att dialogen mellan nya och gamla rörelser fortfarande går på sparlåga - är inget som ältas i onödan när det blir dags att ta farväl och dunka rygg.

Och det är inte så konstigt. Att den nationella enheten på många sätt är akterseglad både som objekt och subjekt när det gäller förbättring av världen och att den unga generationens aktivister verkar ha lättare att förhålla sig till detta är en sak. Att de nya globala nätverken måste kopplas ihop med den industrialiserade världens fack för att bli en kraft att räkna med är en annan. Men framtidstro är alltings förutsättning. Trots allt. Framtidstro är det kitt som håller ihop samhällen och rämnar den rämnar allt. "Världen är inte en handelsvara och inte jag heller" lyder det statement rörelsen samlas runt och många är de som åker härifrån med en stark känsla av att ett sådant påstående kan få brett gehör framöver. Kanske riktigt brett. För överens verkar alla här också vara om att Porto Alegres största bidrag till världspolitiken inte handlar om sakfrågor utan bara om att sätta fingret på det faktum som varit bortglömt i två decennier men som väl egentligen aldrig varit annat än självklart: världen är inte determinerad.

Published 2002-04-04