EU framstår som en stor, gammaldags maskin. Nånting hämtat ur en roman av Jules Verne. En gång futuristisk, nu allt mer rostig och otymplig. På kommandobryggan kämpar tusentals flitiga tjänstemän med att försöka hitta rätt kurs och sedan dessutom få maskinen att lyda kommando. Men den verkar omöjlig att styra, de flesta inne i apparaten börjar slå sig till ro eftersom det tycks gå av sig själv, man får väl anpassa sig till maskinens rörelser, tänker de.

Den stora utvidgningen österut är visserligen en viktig fråga, men den löser nu upp sig i förhandlingsvärldens teknikaliteter. Det breder i stället ut sig en känsla av att status quo nog är lugnast. Inga nya omvälvande förändringar, ingen mer gränsupplösning och integration, det räcker nu, är de underförstådda budskapen från politiskt håll.

Ny politisk allians

Den tyske filosofen Jürgen Habermas förklarar stilleståndet med att en ny politisk allians trätt fram. Marknadsliberaler som är tillfredsställda med EMU och den ekonomiska integrationen sluter sig nu samman med nationalstatligt tänkande euroskeptiker som exempelvis Göran Persson. Tillsammans fryser de utvecklingen i ett status quo där marknaderna är integrerade, men politiken fortfarande splittrad.

Priset blir fortsatt social utslagning och en allt svagare demokrati, skriver Habermas i sin omtalade och skarpt formulerade politisk-filosofiska pamflett Den postnationella konstellationen (Daidalos 2001).

I stället efterlyser han en aktivistisk demokratisk politik. En utmaning mot viljebristen.

Det finns olika vägar ut ur den centralistiska och byråkratiska återvändsgränden. Att avveckla hela maskinen och återgå till den gamla nationalstatliga ordningen, avvisar Habermas kategoriskt. Det är inte förenligt med vänsterns välfärds- och jämlikhetsambitioner. Ännu mer kategoriskt avfärdar han Manuel Castells och olika futurologers mer svävande förslag som han kallar: "en självavvecklingens politik som låter staten försvinna in i postnationella nätverk". Eftersom nätverk i allmänhet är exkluderande, måste man ställa frågan om de klarar demokratins krav.

I radikaldemokratisk mening

I stället argumenterar Habermas för en federal rättsordning och en alleuropeisk politisk och demokratisk offentlighet. I någon mening är idéerna revolutionära - inte i socialistisk, men i radikaldemokratisk mening. Han anknyter till ungefär samma idétradition som Anders Ehnmark skriver om: den republikanska.

Tysklands utrikesminister Joschka Fischer har läst och försökt göra realpolitik av Habermas. Hans omdiskuterade tal i Berlin den 12 maj förra året finns på svenska i Ord&Bild (nr 6/2000). Och i ett samtal med den franske socialisten och EU-skeptikern Jean-Pierre Chevènement, som ofta kallas suveränist, utspinner sig bland annat följande meningsutbyte (i Ord&Bild nr 1/2001):

Fischer: Vi borde kunna enas om att överskrida den gamla europeiska ordningen. På den punkten är jag en fransk revolutionär - jag vill lämna varje form av ancien régime bakom mig. Mot barrikaderna!
Chevènement: Men då måste vi göra revolution.
Fischer: Det var det jag ville säga med mitt föredrag i Berlin. Jag borde ha förstått att ni skulle uppfatta mig som en farlig Robespierre eller Danton!
Chevènement: Problemet är att vi inte vet om vi är redo att göra revolution eller mot vem.
Fischer: Mot ancien régime i Bryssel!

Central motsättning

Deras samtal fångar en nu central motsättning inom europeisk vänster. Förenklat uttryckt går den mellan en vilja att utveckla en mer överstatlig politisk ordning i EU, eller att behålla det mellanstatliga samarbetet på så många områden som möjligt.

Båda sidor använder samma argument: demokratin och den sociala rättvisan. En suveränist som Chevènement menar att demokratin är historiskt bunden till nationalstaten. En europeisk demokrati är i princip omöjlig att utveckla, beroende på bland annat språk- och kulturskillnader.

I sin artikel om Göran Perssons syn på EU (i Arena 2/2001) utvecklade Olle Svenning en annan vanlig argumentation som bortser från den nationella frågan, men i stället sätter en socialdemokratisk politik i centrum. Med dagens maktrelationer kommer ett politiskt enat EU sannolikt att driva en marknadsliberal politik. Ett försvar av välfärd och jämlikhet sker därför just nu bäst från nationalstatlig horisont. Om maktrelationerna i Europa skiftar kan synsättet därför ändras.

Just nu är det ingen tvekan om att de som argumenterar för mellanstatligt samarbete har övertaget. Som Jürgen Habermas påpekar förordar de status quo och inbromsning.

Man kan säga att Habermas och Fischer hoppar över den sterila diskussionen om kommissionen/parlamentets makt contra ministerrådets genom sina önskemål om ett federalt Europa. Fischer utropar, grandiost som vanligt, att federalism står i motsats till centralism. Inför utvidgningen österut har EU att välja mellan federalism, centralstyrning från Bryssel eller totalt sönderfall, säger han.

Politisk federation

Jürgen Habermas hänvisar till Karl Polanyis berömda formulering från fyrtiotalet att kapitalismen måste bäddas in. Den har nu tillåtits härja fritt för länge. Men bara en europeisk övernationell demokrati kan klara den uppgiften. Annars blir det svårt att rädda demokrati och social rättvisa undan skattedumpning och politiska partier som på amerikanskt manér inte längre har någon politik eller reformvilja.

Det betyder inte att nationalstaterna försvinner, utan enas i en politisk federation där de kan behålla stor frihet och självbestämmande. Han talar om en stark andra kammare med representanter från medlemmarnas regeringar, och en folkvald första kammare.

Men huvudpoängen i Habermas bok är inte de demokratiska institutionerna utan den demokratiska offentligheten: Att Europas folk erövrar makten att styra sitt eget gemensamma öde, den ursprungliga och alltid lika revolutionära demokratitanken. Det vill säga att den Jules Verne-liknande maskinen måste stormas. Framtiden får inte längre avgöras av anonyma marknadskrafter och eurokrater.

Bourdieus uppmaning

Habermas argumentation sammanfaller med den från en annan politisk filosof och aktivist: Pierre Bourdieu. Den fransk-tyska axeln återuppstår, men nu mellan två intellektuella.

I Arbetaren (nr 14-15/01) publicerades Bourdieus intensiva uppmaning till de nya sociala rörelserna att tillsammans med fackföreningsrörelsen skapa just den övernationella, europeiska offentlighet som Habermas efterlyser. Och jag är säker på att de båda är helt ense i att den nödvändiga energin återfinns i rörelser som exempelvis Attac. För en svensk kan det låta oväntat att just Attac skulle kunna bli bryggan till ett mer enat, kanske federalt, Europa.

Bourdieu diskuterar inte federalism, men hans text pekar i den riktningen. Den politiska handlingskraften måste återskapas, skriver han. "Det gäller också att hitta en lämplig utgångspunkt för detta handlande, som i dag ligger bortom nationalstaternas gränser, liksom de därtill erforderliga medlen, som inte längre kan inskränkas till de politiska och fackliga striderna inom nationalstaternas ramar."

Båda företräder en aktivism som vill förflytta horisonten för det möjliga. Att förespråka en Europapolitik baserad på mellanstatligt samarbete, som exempelvis den svenska regeringen gör, framstår som mer defensivt.

Det är viktigt att påpeka att för Jürgen Habermas är ett demokratiskt enat Europa varken en sluten eller avslutad gemenskap, utan första steget på väg mot ett globalt politiskt projekt, en "världsinrikespolitik utan världsregering". Och han känner också försiktigt på den brittiske demokratiteoretikern David Helds diskussioner om ett kosmopolitiskt världsmedborgarskap. En gammal vänsterdröm som förvandlades till originell krumelur av kommunism och kallt krig är tillbaka och kanske också möjlig.

Published 2002-01-09

Original in Swedish
Contributed by Arena
© Arena