New York, 11 oktober 2001

För några dagar sedan gjorde jag något väldigt dumt. Jag skulle göra min första resa utanför staden sedan den 11 september. Jag ville att det skulle bli ett trevligt, avslappnande besök hos en vän i Boston för att rensa ut dålig luft och oro ur mitt huvud.

Efter att jag tagit mig genom metalldetektorerna och röntgenmaskinerna på JFK väntade jag vid Deltas disk för att få de nya uppgifterna inskrivna på min biljett, eftersom den ursprungliga resan - den 13 september - hade ställts in. Överallt stod uttråkade poliser, liksom också soldater, tulltjänstemän och sheriffer i obekanta uniformer. Men kvinnan vid disken verkade vara på riktigt gott humör; hon såg till och med ut att kunna prestera lite ironi.

När hon ställde den reglementsenliga frågan om någon hade hjälpt mig packa vräkte jag ur mig: "Ingen utom tre mörka killar med Kalasjnikovs". Varifrån kom det?

Innan jag kunde säga till henne att jag skämtat höll jag på att korsförhöras av anhopningen auktoriteter i olika uniformer, nöjda över att få nånting att göra. De studerade mitt körkort, ringde och checkade numret med sina databaser, sökte genom mitt handbagage, talade om för mig att jag åkte av mitt flyg "av säkerhetsskäl", men kanske kunde få ta nästa. Överpolisen skällde ut mig som en drillsergeant.

"Har du någon aning om vilken dumhet du gjorde nyss? Här har vi förlorat alla de där poliserna och brandmännen vid World Trade Center och du tror att det är ett stort skämt. Folk är otroligt spända - jag hör dig inte hålla med mig - och du öppnar din stora käft och sinkar hela systemet. Hur gammal är du? Har du barn? Vad skulle du säga till dina barn om de sagt det som du nyss sade?"

"Jag skulle säga vad du sade: att det var otroligt dumt."

Han verkade vara en bra karl som spelade en roll han inte riktigt kände sig bekväm i. Jag insåg att allt han ville var att jag skulle be om ursäkt: Jag hade vägrat spela samma spel som han.

"Jag är ledsen" sa jag. Han verkade andas lite lättare.

Men jag kunde inte låta bli att se framför mig en glimt av Sovjetunionen före perestrojkan. (Tänk på Kunderas roman Skämtet , där en kommentar som min växer till en politisk mardröm.) Det enda jag velat göra var att lätta upp stämningen lite, men jag hade försökt göra det i en atmosfär där "auktoriteterna" inte kan tillåta sig själv att se skillnaden mellan nervositet, sarkasm, och att vara nationens fiende.

Alla tycks komma ihåg vädret i New York den 11 september. Det var en anmärkningsvärt mild dag - klar himmel, perfekt temperatur, den sortens dag som New Yorkborna ser som sin belöning för den plåga de utstått under sommaren. Kanske vädret den dagen har fastnat i vårt minne för att det understryker händelsens absurditet, eller för att det på något sätt gör attackens exakta ögonblick outplåneligt. Under min livstid är det bara Kennedymordet som har haft samma effekt.

I dag, en månad senare, har de av mina vänner som befann sig närmast tornen den morgonen det forfarande svårt, eller omöjligt, att berätta om det de såg. Många såg människor som hoppade från 92:a våningen men de talar bara om det privat, och inte heller då särskilt detaljerat. En psykolog som jobbat med krishjälp för företag som hade sina kontor i tornen berättade för mig om fasor som inte rapporterats i medierna: "Det fanns massor av kroppar, döda och levande, som folk steg på då de flydde. Jag har flera gånger talat med en kille som inte kan sluta se framför sig bilden av hur han steg på någons huvud, tittade ner och insåg att killen fortfarande levde, och såg upp på honom." En annan vän till mig som i flera timmar satt fast i en byggnad i närheten sa att då han till slut nådde gatan, såg han "saker" som inte borde ha funnits där - och eftersom de var täckta av ett tjockt lager damm, smög han sig bara förbi.

På nästa nivå - d.v.s. folk som var nära nog att se det inträffade men tillräckligt långt ifrån för att undgå fasorna - finns det forfarande ett fortsatt behov inte bara av att berätta sina historier gång på gång, utan också av att göra anspråk på det inträffade som sitt, som om att äga det skulle få dem att känna sig mindre maktlösa. Några av mina vänner - som i mina ögon förefaller lite granatchockade, lite förvirrade - delar in alla andra i olika grader: om man befann sig ovanför 14:a gatan när det hände, säger de, eller om allt man såg var tevebilderna, då upplevde man det egentligen inte alls.

Kanske de har rätt. Säkert är att fotografierna och ljusen överallt i staden, de provisoriska altaren, blommorna och breven som tejpats på väggarna utanför brand- och polisstationer förefaller vara otillräckliga uttryck för vår sorg och fasa. Det faktum att folk donerat blod, pengar och tid - allt de kunnat tänka sig! - vittnar om behovet att nå bakom tevebilderna för att göra det inträffade verkligt.

Första gången jag försökte se platsen var fyra dagar efter attacken. Jag lyckades inte komma närmare än flera kvarter därifrån, och det enda jag kunde se var ett underligt elegant rökmoln som liksom de dödas flyende själar ringlade upp ur spillrorna. (Vissa konstnärer har som minnesmärke föreslagit ett enormt hologram av tornen, som antagligen skulle påminna lika mycket om den där spöklika rökpelaren som om byggnaderna.) Den andra gången, för ett par veckor sedan, kom jag tre kvarter från platsen - till korsningen av Broadway och Vesey Street. Trots att jag och de andra som stod där och gapade hade en begränsad utsikt kunde vi se tillräckligt för att förstå det som teve inte lyckats förmedla: hur enormt mycket spillrorna vägde. Föreställ er total förstörelse av 100 kvarter av vilken europeisk stad som helst, upptravat i en hög på ett område av 10 kvarters storlek, och ni börjar ha någon uppfattning av rena massan av spillrorna, och omöjligheten av några överlevande. Ingen kunde ha överlevt. De hade inte en chans.

I dag, med väder lika behagligt som den 11 september, lyckades jag ta mig fram till själva platsen. Som ni kan ana var det något av ett antiklimax. Spillrorna av den byggnad jag kom närmast - en av de mindre på norra sidan - hade rensats på alla stora stålbjälkar, cementplattor och förvridna metallskelett vilket på något sätt fick det att se mindre farligt, men mer dött ut, som om spillrorna hade tuggats till bitar lämpliga att svälja. Nu såg spillrorna ut som vilket annat industribråte som helst, trots att de omkringliggande byggnaderna definitivt såg ut som om de utsatts för bombning. Kanske för att hela platsen tydligt var på väg att bli banal, alldaglig, kände jag en våg av bedrövelse för offren. De kommer verkligen att glömmas bort, eller bara bli ihågkomna som de första olycksfallen i vad som kan visa sig vara ett krig utan slut.

Att använda "konfliktfylld" om amerikanernas politiska känslor dessa dagar är en nästan komisk underdrift: alla tänker allt samtidigt.

Jag har hört före detta 60-talsradikaler tala om "nazistiska" terrorister och svära att ompröva sina åsikter om våld. Jag har hört en lågmäld, opolitisk skådespelerska rasa över USA:s imperialistiska arrogans, landets barbariska ignorerande av tredje världen, den skenheliga beundran av poliser och brandmän (som i den här staden alltid setts med en hälsosam smula respektlöshet), hur vår borgmästare - som i vanliga fall ses som en kontroversiell figur som inte döljer sin makthunger - upphöjts till en nationens hjälte. Och jag har hört min dotter försöka uttrycka virrvarret av motsägelsefulla tankar som rör sig i hennes huvud: "Snälla pappa, missförstå mig inte. Jag känner en otrolig sympati för dem som dog i tornen. Men man måste delvis se attacken som ett uttryck för samma protest mot globaliseringen och de multinationella bolagen som låg bakom folks ilska i Seattle och Genève. Jag vet att du inte kommer att hålla med om det här, men trots att det var en destruktiv handling och bin Ladin är en rik jävel som inte nödvändigtvis eftersträvar en omfördelning av tillgångarna, så tycker jag att det är något inspirerande i att en så liten grupp människor kan påverka världens enda supermakt."

Förutsägbart nog har de amerikanska etermedierna undvikit motsägelsefullheten. Nyhetsuppläsarna uttrycker sig i patriotiska klichéer, och det fåtal av de som ringer in som efterfrågar en analys av USA:s Mellanösterpolitk blir oftast ignorerade, inte på ett auktoritärt sätt men nästan som en irritation, ett förargligt försök att gå mot de rådande vindarna. Trots att det förekommer en massa höger-ryggdunkande, flaggviftande och prat om "de onda" och "att försvara friheten och självständigheten" - och att kända personer som Susan Sontag och komikern Bill Maher har blivit anklagade för att uttrycka "opassande" åsikter - så är stämningen inte riktigt repressiv än, men vi får väl se. Till exempel The New York Times har gjort ett gott jobb med att rapportera om situationens mörkare sidor, såsom den interna maktkampen mellan CIA och FBI, hur affärer och lägenheter plundrades av personer som måste ha varit räddningsarbetare och brandmän, hur man aldrig kommer att få veta namnen på illegala invandrare som dog i tornen eftersom deras familjer är rädda att bli spårade och utvisade.

Faktum är att den enda ärliga politiska reaktionen är en som i sig innehåller flera lager, och som inte är lätt för etermedierna att rapportera. Men folk i allmänhet tycks ha insett det: de som är uppfyllda av ilska kan inte låta bli att medge att USA bär en del av skulden. De som ställer sig kritiskt till supermaktens synder kan ändå inte hjälteförklara bin Ladin eller avfärda tusentals människors död, människor som visserligen tjänade världskapitalismen, men ingalunda förtjänade att dö.

Det kanske svåraste sättet att se på det inträffade är ur domedagssynvinkeln. Den låter ungefär så här: i det långa loppet kommer kanske det vi bevittnat i attacken mot tornen liksom också misslyckandet i Vietnamkriget att vara de första stegen i en upplösning av det amerikanska "imperiet". Denna nedgång tycks följa en klassisk modell ("förvirring inom samhället, gränser utåt som sträckts för långt") som lärda män från Gibbons till Toynbee skrivit brett om. I dag då en ihopsamlad "koalition" attackerar ett land som inte finns och en osynlig fiende, är det inte svårt att inte se romerska legioner och plutoner av brittiska "rödjackor" marschera iväg till krig de inte blivit tränade att föra? Och, hur vanhelgande det än kan låta, finns det inte till och med paralleller mellan förstörelsen av tornen och dumpandet av te i Bostons hamn för 250 år sedan? Vårt samhälles verkliga uppgift kanske inte är att dra i krig (med tanke på naturen hos en supermakt, finns det något realistiskt alternativ?) utan att studera fallna imperium som Frankrike och England för att se vad vi kan göra anspråk på som vårt när kollapsen kommer - som fransmännen gjort med maten och modet och engelsmännen med sitt anmärkningsvärda språk.

För mig har den mest genomgripande aspekten med den senaste månaden varit uppkomsten av de obekanta känslor som gjort New Yorkborna sömnlösa och fått dem att bete sig så excentriskt som jag gjorde på flygplatsen.

Efter att tornen fallit skyndade jag genom staden för att vara med min 17-åriga son (hans syster var på Västkusten, långt utom fara), och efter att hennes förskolelektioner avbrutits kom min ex-fru, strax efter också hennes pojkvän. Det var den typiska det sena 1900-talets dekadenta "familj" - skådeplatsen för oändliga amerikanska sitcoms, och för fundamentalister världen över ett typexempel på allt som är fel med USA - men trots allt en familj. Vi behövde varandra den dagen, vi behövde få röra varandras varma kroppar.

Inom några timmar började e-mailen komma. De längst bortifrån - Moskva, Bangalore - kom först, som om det var svårast för dem som befann sig längst bort att tro att vi faktiskt nästan alla överlevt. Snart började vi ringa varandra i cirklar som blev allt större tills det redogjorts för alla. Gamla älskare ringde, för länge sedan förlorade vänner och gamla studiekamrater. För en stund steg vi över vår solipsism, vårt ständiga begär efter framgång, i några rätt underbara ögonblick - här ekar igen dagarna efter Kennedymordet - återkrävde vi våra liv som medlemmar i en gemenskap.

Nu, en månad senare, är det där nästan försvunnet. Om nånting så delar vi en lågmäld känsla av skräck. Framtiden som en gång tycktes vara fullständigt under vår kontroll - förutsatt att vi slutade röka och gick till gymet tre gånger i veckan - är nu mörk och osäker. Alarmerande berättelser om attacker mot oskyldiga människor har börjar höras, nånting som New York slapp de första veckorna; vissa av våra mer galna bröder söker tydligen vägar att uttrycka den oro vi alla känner, medvetet eller inte.

Men är det möjligt att se åtminstone en liten gåva inbäddad i vår rädsla och avsky? Då "kriget mot terrorismen" pågår från år till årtionden tills vi till slut glömmer hur "fred" kändes, kommer kanske de sundaste av oss att återupptäcka det senaste århundradets mest övertygande filosofi - existentialismen, själv delvis en produkt av kriget. En akut medvetenhet om vår dödlighet och om övermodet i att tänka att våra liv inte lyder under någon högre makt som Slumpen eller Tragedin, kan både förödmjuka oss och ge oss energi, göra oss mer mänskliga. Kanske vi till och med lär oss att skratta åt dumma vitsar igen.

Published 2002-01-08

Original in English
Translation by Solveig Arle
Contributed by Ny Tid
© Ny tid
© eurozine