Den 28 september röstade danskarna mot att gå med i valutaunionen. Detta är det senaste uttrycket för en euroskepticism som vägrar ge med sig. Danmark har präglats starkt av den, den finns mer eller mindre i de flesta europeiska länder men särskilt i Norden och Storbritannien. Vad är det egentligen som ligger bakom denna ovilja att delta i den europeiska utvecklingen, som präglar en stor minoritet av européerna?

Den europeiska enhetstanken slog först rot åren efter andra världskriget, framförallt bland mittenpolitiker i Frankrike, Tyskland, Italien och Benelux-länderna. Under denna tidiga period var det två saker som motiverade rörelsen. För det första fanns en stark önskan att för alltid få slut på de militära konflikterna mellan Frankrike och Tyskland. För det andra fanns här en antikommunistiskt präglad ambition att skapa en miltärmakt som kunde stå emot det som betraktades som Sovjetunionens försök att expandera västerut i Europa. Båda dessa motiv låg i linje med USA:s intressen och rörelsen åtnjöt därför ett starkt stöd från den amerikanska regeringen.

Just på grund av de antikommunistiska avsikterna mötte rörelsen däremot starkt motstånd från de europeiska kommunistpartierna i väst liksom från andra små vänsterpartier som inte ingick i den socialdemokratiska kretsen, vilken tvärtom stödde den europeiska integrationstanken. På det hela taget stödde också de konservativa partierna denna rörelse, på grund av den antikommunistiska prägeln och stödet från USA, även om det här och var fanns ett visst motstånd mot tanken på en europeisk federation.

Mycket har hänt sedan 50-talet. Den första förändringen var att de ursprungliga sex länderna, då det tidiga ekonomiska samarbetet betraktades som "framgångsrikt", beslutade sig för att utvidga gemenskapen. Utvidgningstanken välkomnades av Spanien, Portugal och Grekland. Dessa tre sydeuropeiska länder hade två saker gemensamt. De var alla på 60-talet på väg att ta sig ur diktaturer och hoppades att integrationen skulle hjälpa dem att på lång sikt säkra en mer liberal politisk struktur. De var också relativt fattiga och menade att inträdet i den europeiska gemenskapen skulle vara fördelaktigt för deras ekonomiska "modernisering" och höja den allmänna levnadsstandarden. Förhoppningarna infriades också för dessa tre länder och de utgör i dag, tillsammans med Italien, de mest oreserverade tillskyndarna av det europeiska samarbetet.

Europa ville också expandera norrut för att inkludera även Storbritannien, Irland, Sverige, Norge, Danmark och Finland. Av dessa sex är det bara Irland och Finland som har varit entusiastiska; Irland av samma ekonomiska skäl som de sydeuropeiska länderna - och med samma ekonomiska resultat - och Finland delvis av ekonomiska skäl, delvis för att helga avskiljandet från det postsovjetiska Ryssland.

Storbritannien har alltid varit skeptiskt, i synnerhet den ena halvan av det konservativa partiet, det vill säga den thatcheristiska falangen. Det har funnits två skäl till detta. Det ena handlar om gammaldags nationalism: Varför skall Storbritannien göra gemensam sak med de tvivelaktiga fransmännen, de tidigare fienderna tyskarna och de efterblivna sydlänningarna? Det andra skälet har emellertid varit mindre uttalat. USA var inte längre särskilt entusiastiskt inställt till ett enat Europa. Man började betrakta Europa som en rival snarare än som en satellit. Så även om den officiella amerikanska hållningen ända fram till i dag har varit positiv till de europeiska enhetssträvandena har den inofficiella hållningen präglats av en avsevärd kyla, särskilt vad gäller varje ansats att skapa en oberoende och gemensam europeisk armé.

Britterna har ända sedan andra världskriget skrutit med sitt "speciella förhållande" till USA. Detta tycks vara deras sista koppling till det ärofyllda imperialistiska förflutna som nu blivit så skamfilat. Det "speciella" i detta förhållande var då att USA och Storbritannien samarbetade tätare tillsammans kring geopolitiska frågor än vad de någonsin gjorde med Frankrike eller Tyskland. Thatcheristerna ville inte riskera att förlora detta genom att verka knytas alltför nära de övriga europeiska länderna.

Det var just medvetenheten om denna brittiska hållning som under lång tid fick de Gaulle att motsätta sig varje närmare koppling mellan Europa och Storbritannien. Han betraktade Storbritannien som USA:s trojanska häst. Det är viktigt att följa utvecklingen av de Gaulles - och därmed också de franska gaullisternas - syn på Europa. General de Gaulle var definitivt en antikommunist, men samtidigt mycket misstänksam mot USA och han ville få med också Ryssland (inte kommunismen) i de geopolitiska överenskommelserna. Till en början var därför ett USA-stött, antiryskt Europa en styggelse för honom. Men han var också övertygad om att en fransk-tysk försoning var nyckeln till att återge Frankrike dess roll i världssystemet och han förstod att ett starkt Västeuropa på lång sikt inte skulle tjäna USA:s intressen. Han förstod det bättre än vad amerikanerna gjorde på 60-talet. Så han började bli mer och mer positivt inställd till det Europa som han föreställde sig och det var just därför som han var på sin vakt mot Storbritanniens inträde i den europeiska familjen.

När det gäller de nordiska länderna är historien en helt annan. Där har motståndet funnits både till höger och till vänster på den politiska skalan. Skälen till högerns motstånd har varit de gamla vanliga: nationalism, främlingsrädsla, förakt för Sydeuropa. Men vänstern (eller delar av den) har angivit helt andra skäl för sitt motstånd. Europa, sade man, kommer att bli en imperialistisk makt i förhållande till tredje världen. Skandinavien, sade man, är åtminstone socialdemokratiskt. Ett enat Europa kan komma att präglas mycket mer av en konservativ ekonomisk politik och utgöra ett hot mot välfärdsstaten. Och Europa är inte tillräckligt demokratiskt. Denna sista anklagelsepunkt är naturligtvis riktig, men lösningen vore alldeles uppenbart att öka de federala inslagen i enhetssträvandena och på så sätt se till att representanterna för den verkställande makten väljs på ett mer normalt vis, vilket skulle minska "det demokratiska underskottet". Slutligen finns här en dold rasism, en känsla av moralisk överlägsenhet jämfört med européerna på kontinenten.

Sedan 1989 har det förts en diskussion om utvidgningen österut, om att införliva också de före detta kommunistiska staterna i Öst- och Centraleuropa. På det hela taget vill dessa länder också inkluderas i den europeiska gemenskapen - av två skäl. För det första handlar det om samma ekonomiska motiv som låg till grund för den sydeuropeiska entusiasmen. Det andra skälet handlar emellertid om att definitivt vända Ryssland ryggen och bedyra att man kulturellt och politiskt tillhör väst, vilket får de öst- och centraleuropeiska länderna att vilja närma sig både Västeuropa och USA. Båda dessa motivkomplex har fått västeuropéerna att bli på sin vakt, eftersom man inte är säker på om man är beredd att betala det ekonomiska priset för utvidgningen eller på om man verkligen vill ge sig i lag med en grupp länder som kommer att lägga hinder i vägen för Europas politiska frigörelse från USA.

Var står vi då i dag? Den europeiska tullunionen är ett faktum och inkluderar 15 länder. Den monetära unionen förenar elva av dessa. Detta var det steg som danskarna vägrade att ta. Det så kallade Schengenavtalet, som möjliggör fri rörlighet över gränserna, förenar en mindre grupp och den förmenta europeiska militära styrkan ännu färre länder. Något avgörande steg i riktning mot en politisk federation kommer inte att tas inom överskådlig tid; först måste det förmodligen till en militär överenskommelse. Hursomhelst måste man nog tänka sig en politisk federation som inte inkluderar de norra delarna av Europa.

Så just nu behöver inte USA oroa sig för att det skall skapas en rival som kan bjuda något verkligt motstånd på det geopolitiska området. Och detta faktiskt främst på grund av det sätt på vilket delar av den nordiska vänstern röstar, ironiskt nog just de delar som är mest antiamerikanska. Det är dessa som har varit tungan på vågen och förhindrat Danmark, Norge och Sverige att ta det steg in i Europa som skulle föra dem till samma nivå som Frankrike, Tyskland, Italien och Benelux-länderna - de ursprungliga sex som fortfarande utgör den europeiska rörelsens kärna.

Published 2001-02-12