När Henrik Berggren den 1 september 2000 tillträdde posten som ny kulturchef på Dagens Nyheter valde han att i sin programartikel använda beteckningen "kulturradikal" för att spegla sina ambitioner och sin uppfattning om hur kulturredaktionen bör arbeta under hans regim. Det är ett intressant och säkert mycket genomtänkt val, inte minst med tanke på de frågetecken som den senaste tiden rests kring kulturredaktionens möjligheter att arbeta fritt och obundet. Historiskt förknippas kulturradikalismen just med en kompromisslös, kritisk oavhängighet och Berggren skriver också om att "fritt granska allt mänskligt". Även om hans perspektiv, i god kulturradikal anda, är individualistiskt i den meningen att det utgår från den enskilda människans "rätt till äkthet", går det naturligtvis inte att låta bli att tolka hans diskussion om frihetens villkor också som en institutionell markering.

Berggren vill "göra anspråk på att bära 1900-talets kulturradikala hållning in i det nya millenniet". Detta är nu inte ett alldeles okomplicerat påstående. Vad i de senaste hundra (eller kanske snarare 120) årens kulturradikala tradition är egentligen värt att föra vidare och återaktualisera? Vad är det som krävs av en kulturradikalism för 2000-talet?

I Norge pågår just nu en het debatt om kulturradikalismens historia och nödvändigheten av att uppdatera utgångspunkterna för en ny samhällsanalys och kritisk estetik. Det hela började med en artikel av litteraturvetaren Eivind Tjønneland, publicerad i den litterära tidskriften Vagant i slutet av förra året. Tjønneland skisserar där tre faser som kulturradikalismen gått igenom sedan det moderna genombrottet i slutet av 1800-talet - och efterlyser en fjärde. Han kritiserar hårt - mycket hårt - unga norska författare och intellektuella för att retirera in i kulturkonservatism, nyreligiositet och självplågeri. Mot detta vill han ställa en revitaliserad kulturradikalism som har frigjort sig från en uttjänt, reflexmässig antiamerikanism och från den förutsägbara kritiken av populärkultur och konsumtionssamhälle. Debatten har sedan fortsatt, framför allt i Morgenbladet , och pågår alltså fortfarande.

Det går att vara skeptisk mot Tjønnelands läsningar av enskilda verk och samtidigt finna hans appell intressant. Hans vida svingar mot ett intimiserat och konservativt kulturklimat torde träffa också stora delar av det svenska kulturlivet. Därför har vi bett honom att sammanfatta sin historieskrivning och sin kritik i en artikel som inleder detta nummers Tidsspegel.

Den svenska kulturradikalismen har egentligen inte sedan början av 20-talet haft samma karaktär av stark, frihetlig och obunden strömning som i Norge. När Tomas Forser i artikeln "Utopi och besinning" (publicerad i Ord&Bild 3/1993) ställde de olika traditionerna bredvid varandra konstaterade han att den svenska samförståndsandan "och den affirmation som ges det svenska moderniseringsprojektet, verkar med betydande kraft också bland kulturens aktörer". Tilltro till det rationella samtalet och praktiskt omdaningsarbete snarare än fri opposition alltså. Istället för radikalitet, besinning.

En svensk definition av en kulturradikalism för 2000-talet måste förmodligen ta sin utgångspunkt i en annan historieskrivning än den norska. Men när vi publicerar Tjønnelands artikel är det ändå med förhoppningen att denna text skall kunna bidra till en fördjupad diskussion om kulturradikalismen också här. Eivind Tjønnelands kritiska artikel är inte det enda exemplet på praktisk nordism i detta nummer. Utgångspunkten är inte högtidstalens identitetsideologiska svammel om något slags metafysisk nordisk enhet. Som Sven Rinman, i ett extremt kritiskt skede i de nordiska ländernas historia, skrev i Ord&Bild 11/1939 går kulturfronten inte "mellan Norden och världen i övrigt, den går tvärs igenom folk och samhällen, och naturligtvis i sista hand tvärs igenom oss själva".

Just därför är varje möjlighet att vidga synfältet en möjlighet att få syn på oss själva. Och Norden är i detta avseende - av praktiska skäl - en utomordentlig utgångspunkt. Här finns historiska och samtidskulturella likheter att bottna i, en språkgemenskap vars potential alltjämt återstår att utnyttja - och här finns vitt skilda perspektiv på exempelvis det som är temat för detta nummer: litteraturen och kritiken.

Att vi trycker merparten av de danska och norska litterära bidragen i detta nummer på originalspråken är att betrakta som ett uttryck för denna praktiska nordism. Det svenska språket är tillräckligt litet för att "tvinga oss" till den öppenheten.

Published 2000-12-15