Utsikten att Jörg Haiders FPÖ skulle ingå i den österrikiska regeringen skrämde upp hela det "legitimt demokratiska" politiska blocket i västvärlden: från den socialdemokratiska vänstern till de konservativa kristna, från Chirac till Clinton - för att inte tala om Israel. Samtliga uttryckte sin "oro" och tillkännagav åtminstone symboliska åtgärder för att försätta Österrike i diplomatisk karantän, tills dess att denna sjukdom försvinner eller visar sig vara mindre farlig.

Vissa kommentatorer uppfattar denna skräck som ett bevis för att den antifascistiska konsensus som funnits i Europa efter andra världskriget fortfarande består. Men är allt verkligen så enkelt? Till att börja med måste vi erinra oss den väl dolda men ändå omisskännliga sucken av lättnad inom det rådande demokratiska fältet när de högerpopulistiska partierna för ett decennium sedan på allvar etablerade sig i Europa. Budskapet i denna lättnad löd: Äntligen en fiende som vi alla tillsammans på allvar kan hata, som vi kan offra - exkommunicera - för att demonstrera vår demokratiska samsyn! Denna lättnad bör läsas mot bakgrund av vad som brukar kallas en framväxande "postpolitisk konsensus".

Tvåpartisystemet, den förhärskande politiska formen i vår postpolitiska era, upprätthåller skenet av ett val där det egentligen inte finns något. De båda polerna förenas i den ekonomiska politiken - både Clinton och Blair upphöjde nyligen den "strama finanspolitiken" till den moderna vänsterns främsta grundsats: en stram finanspolitik gynnar den ekonomiska tillväxten, och tillväxten ger oss möjlighet att driva en mer aktiv socialpolitik i vår kamp för större social trygghet, bättre utbildning och sjukvård... Skillnaden mellan de två partierna reduceras i slutändan till två motsatta kulturella ståndpunkter: en multikulturalistisk, sexuell "öppenhet" kontra traditionella "familjevärderingar". Och det är slående att högeralternativet tilltalar och försöker mobilisera vad som finns kvar av den vanliga arbetarklassen i våra västerländska samhällen, medan den multikulturalistiska toleransen har blivit ett motto för de nya priviligierade "symboliska klasserna" (journalister, akademiker, företagsledare...). Detta politiska val - socialdemokrat eller kristdemokrat i Tyskland, demokrat eller republikan... - kan inte annat än påminna oss om vår belägenhet när vi vill ha ett artificiellt sötningsmedel på ett amerikanskt café: detta ständigt återkommande val mellan Nutra-Sweet Equal och High&Low, mellan små blåa och röda påsar, där nästan varje person har sina egna preferenser (undvik de röda, de innehåller cancerogena ämnen eller vice versa), och där detta löjliga fasthållande vid det egna valet endast understryker alternativets fullständiga meningslöshet.

Och gäller inte detta också TV:s sena talk-shower där "friheten att välja" innebär att välja mellan Jay Leno och David Letterman? Eller läsk: Coke eller Pepsi? Det är ett välkänt faktum att "stäng dörren"-knappen i de flesta hissar är ett helt funktionslöst placebo som placerats där endast för att ge individen ett intryck av att hon på något sätt är delaktig, att hon bidrar till hissresans hastighet - när vi trycker på denna knapp stänger sig dörren precis lika snabbt som när vi trycker på våningsknappen utan att "snabba på" processen genom att också trycka på "stäng dörren". Detta extrema fall av låtsasdeltagande är en passande metafor för individens delaktighet i vår "postmoderna" politiska process.

Och detta för oss tillbaka till Haider: anmärkningsvärt nog är den nya populistiska högern - Haider i Österrike, Le Pen i Frankrike, republikanerna i Tyskland, Buchanan i USA - den enda politiska kraft av betydelse som fortfarande väcker den antagonistiska reaktionen Vi mot Dom. Något märkligt inträffade i New York i slutet av november 1999: Lenora Fulani, den svarta aktivisten från Harlem, gav sitt stöd till Pat Buchanans presidentkandidatur och förklarade att hon skulle försöka få honom till Harlem och mobilisera väljarna där för hans räkning. Båda medgav meningsskiljaktigheter i ett antal nyckelfrågor, men betonade "sin gemensamma ekonomiska populism och framför allt sin antipati gentemot frihandeln". Varför denna pakt mellan Fulani, en extrem vänsteranhängare av marxist-leninistisk politik, och Buchanan, en kall krigare i Reagans anda och en ledande högerpopulist?

Många liberaler skulle reflexmässigt svara att extremerna - "totalitaristiska" höger- och vänsteralternativ - möts i sitt avvisande av demokratin samt, i dagsläget, i sin gemensamma oförmåga att anpassa sig till den globala ekonomin. Delar de dessutom inte en antisemitisk agenda? Den antisemitiska tendensen bland radikala svarta i USA är välkänd, och vem minns inte när Buchanan provokativt kallade den amerikanska kongressen för "ett av Israel ockuperat territorium"? Istället för dessa liberala plattityder bör man fokusera vad som faktiskt förenar Fulani och Buchanan: båda låtsas tala å den "försvinnande arbetarklassens" vägnar. Har inte själva arbetet (manuellt arbete i motsats till "symbolisk" verksamhet), snarare än sex, kommit att bli en obscen oanständighet som bör undanhållas offentlighetens ljus? Denna tradition, som går tillbaka till Wagners Rhenguldet och Langs Metropolis , där arbetet äger rum i underjordiska mörka grottor, kulminerar idag i de miljoner anonyma arbetare som svettas i tredje världens fabriker, från kinesiska arbetsläger till indonesiska eller brasilianska löpande band. Deras osynlighet gör att västvärlden kan unna sig att babbla på om "arbetarklassens försvinnande". Men vad som är avgörande i denna tradition är det likhetstecken som sätts mellan arbete och kriminalitet - föreställningen om att arbete, hårt arbete, ursprungligen är en oanständig kriminell verksamhet som bör hållas dold.

Idag förhåller sig de två supermakterna, USA och Kina, till varandra mer och mer som Kapital och Arbete. usa håller på att förvandlas till ett företagsledningens och bankväsendets land, medan dess "försvinnande arbetarklass" (invandrade mexikaner och andra som huvudsakligen arbetar inom servicesektorn undantagna) återuppstår i Kina, där den stora andelen amerikanska varor, från leksaker till elektronisk hårdvara, tillverkas under förhållanden som är idealiska för kapitalistisk exploatering: inga strejker, begränsad rörlighet för arbetskraften, låga löner... Förhållandet mellan USA och Kina är långt ifrån enbart antagonistiskt, det är på samma gång djupt symbiotiskt. Den historiska ironin är att Kina förtjänar titeln "arbetarklasstat" - Kina har blivit staten för det amerikanska kapitalets arbetarklass.

Enda gången som vi i Hollywoodfilmer får se produktionsprocessen i hela dess intensitet är när actionhjälten lyckats ta sig in på superskurkens hemliga område och hamnar mitt i ett intensivt arbete (destillering och förpackning av droger, konstruerandet av en missil som skall förstöra New York...). När superskurken i en Bondfilm som vanligt, efter att ha tillfångatagit Bond, tar honom på en rundtur i sin illegala fabrik - är inte detta det närmaste Hollywood någonsin kommer den socialrealistiskt stolta skildringen av arbetet i en fabrik? Och den funktion som Bonds ingripande självfallet fyller är att spränga denna produktionsplats i småbitar för att vi skall kunna återvända till det dagliga skenet av en tillvaro i en värld med en "försvinnande arbetarklass"...

Detta leder oss över till varför den nya populistiska högern spelar den strukturella nyckelrollen i legitimerandet av den nya liberaldemokratiska hegemonin. Högern är den negativa gemensamma nämnaren för hela den center-vänsterliberala skalan: den tillhandahåller, genom att vara utesluten (den kan inte accepteras som regeringsparti), den liberala hegemonins negativa legitimitet; beviset på deras "demokratiska" inställning. På så vis förskjuter dess existens den politiska kampens verkliga fokus (som självfallet är kvävandet av varje radikalt vänsteralternativ) till hela det "demokratiska" blockets "solidaritet" gentemot den rasistiska, nynazistiska faran. Däri vilar det slutgiltiga beviset för den liberaldemokratiska hegemonin på dagens ideologisk-politiska scen, en hegemoni som fullbordades när den "tredje vägens" socialdemokrati dök upp. Den "tredje vägen" är just socialdemokrati under kapitalistisk liberaldemokratisk hegemoni (det vill säga berövad sin minimala subversiva udd), vilket tillintetgör varje referens till anti-kapitalism och klasskamp.

Dessutom är det absolut avgörande att de nya högerpopulisterna idag är den enda "allvarliga" politiska kraft som tilltalar folket med en antikapitalistisk retorik, om än höljd i nationalistiska/rasistiska/religiösa termer (multinationella företag som "bedrar" den vanliga hederliga arbetaren i vår nation). Vid Front Nationals kongress för några år sedan tog Le Pen upp en algerier, en afrikan och en jude på scenen, kramade om dem och sade till de församlade åhörarna: "De är inte mindre franska än jag - det är representanterna för det stora multinationella kapitalet som försummar sin plikt gentemot Frankrike som är det verkliga hotet mot vår identitet!" Hur hycklande sådana yttranden än är visar de ändå tydligt hur den populistiska högern har lagt beslag på den ideologiska terräng som vänstern lämnat öppen.

Här spelar den liberaldemokratiska Nya Mitten (som den kallas i Tyskland) ett dubbelt spel: den framställer högerpopulisterna som vår gemensamma fiende samtidigt som den på ett effektivt sätt manipulerar denna högerskräck för att hegemonisera det "demokratiska" fältet, det vill säga för att definiera terrängen och vinna över, eller tukta, sin verkliga motståndare, den radikala vänstern. Och vid tilldragelser som när Haiders parti tog plats i regeringen (vilket vi bör komma ihåg har sin föregångare i Finis nyfascistiska Alleanza Nazionales plats i Berlusconis regering i Italien för ett par år sedan), får den postpolitiska och postideologiska Nya Mitten tillbaka sitt eget budskap i dess inverterade - sanna - form. Extremhögerns plats i regeringen är det pris som vänstern betalar för sitt avståndstagande från varje radikalt projekt, för att de accepterar marknadskapitalismen som "the only game in town".

Published 2000-04-13