Lothar Baier
Svenja Hums
Lothar Baier
eurozine
Ord&Bild
2000-03-31
Den välsignade glömskan
Den europeiska ignoransens kamp mot den österrikiska minnesförlusten
En störtflod av kritik har riktats mot Österrike sedan FPÖ tog plats i regeringen. Självutnämnda Österrikeexperter förklarar alprepubliken pestsmittad och satt i karantän. Nu är det slut med den skamlösa Wienoperetten. Men bara genom att Europa glömmer sin egen historia kan Österrike förskjutas ur den europeiska familjen, skriver Lothar Baier.
En välkänd rolig historia berättar att alprepublikens mest framgångsrika turistpolitiska kupp efter 1945 är att ha gjort Beethoven till
österrikare och Hitler till tysk. Skämtet härstammar antagligen från Tyskland där det har roat många, men nu när FPÖ sitter i
regeringen i Wien och omvärlden betraktar Haider som Hitlers gengångare är det slut med sådana lustigheter. Liksom andra
kulturskatter återbördas Beethoven nu till sina rättmätiga ägare, det vill säga Tyskland, staden Bonn och den övriga musikälskande
världen, medan Hitler åter blir österrikare, och ingenting annat. Detta passar tyskarna bra, eftersom det innebär att de återigen
reflexmässigt kan tala om "österrikaren Hitler", ansvarig för allt, så fort någon för Nazityskland på tal. "Den österrikiska hyndan är fortfarande dräktig", tillkännagav Salman Rushdie, världsberömd expert på området
centraleuropeisk veterinärmedicin, i början av februari i New York Timesefter att ha undersökt fallet Haider.
(Artikeln trycktes också i Expressen 9.2 2000.) Och halva världens massmedier tog ivrigt fasta på diagnosen,
eftersom alla nu skriker efter en politisk abort med åtföljande sterilisering. Ett stort antal läkare, legitimerade och mindre
legitimerade, står för närvarande böjda över patienten Österrike. Konstigt nog nöjer de sig inte med att diskutera metoderna för en
operation som kan bota patienten; helt i strid med sin yrkesetik slösar de sin verbala energi på att skälla på sjuklingen. De förebrår
honom inte bara att han har låtit det gå så pass långt, än värre är att han har hemlighållit att det är så illa ställt med honom och att
han har smugit sig in i den fina europeiska familjen under falska förespeglingar. Där sitter de skenheligt "vid sina träbord, låter sig serveras apfelstrudel och varm choklad med vispgrädde av flickor i
dirndlklänning och pojkar i lodenkläder, och diskuterar Mozart, Sissi och den sköna blåa Donau"; så skildrade den franska
specialisten på Österrike, Nicole Bacharan (plötsligt vimlar det av Österrikespecialister i Europa), det
österrikiska sceneriet för Le Mondes läsare (15.2 2000). Egentligen, låter analytikern oss förstå, har de helt andra
saker i tankarna än Mozart, vispgrädde och charmanta kejsarinnor. Äntligen har det avslöjats: att man röstat fram Haiders parti och
låtit det ta plats i regeringen bringar, precis som vid ett analytiskt genombrott, hemliga fantasier i dagen. Nu är det slut med den
skamlösa Wienoperetten. Som straff för att ha haft fräckheten att föra hela världen bakom ljuset med hjälp av sin alpglöd, sina
Salzburger Nockerl och sin Johann Strauss förtjänar österrikarna nu lite extra stryk. Hos många utländska kommentatorer smyger det sig in något märkligt förolämpat och kränkt när de uttrycker sin oro över den
senaste tidens politiska utveckling i Österrike. Likt barn som just har kommit på att jultomten inte finns står observatörerna och
stampar ilsket i golvet. Spelet där Österrike framställer sig som offer, utropar de, är bara lögn och bedrägeri! Gärningsmän var de,
österrikarna, närmare bestämt den allra värsta sortens gärningsmän. Upp till 40 procent av koncentrationslägervakterna, avslöjar Nicole Bacharan i Le Monde, var österrikare. Det var alltså till SS de sprang. Det är inte så
konstigt, Hitler var ju en av dem. Men att sedan spela offer och dessutom som "Austria" låta sig placeras först i den alfabetiska
listan över offernationer vid minnesmärket i Auschwitz - det är höjden av fräckhet. Det "falska offret vill inte se, inte förstå",
förklarar Le Monde-skribenten med en psykoanalytisk lustighet. "Som vid varje allvarlig neuros finner han
konfrontationen med verkligheten outhärdlig." Beskrivningen av Österrike som ett falskt offer är visserligen inte felaktig, men historiskt sett bygger den i bästa fall på
halvsanningar. Om det nu handlar om en "allvarlig neuros" så är Österrike inte ensamt om att ha skapat den - för att sedan
obekymrat dra nytta av sitt sjukdomstillstånd. Det var anti-Hitlerkoalitionen som skapade den österrikiska offerrollen. Enligt det
europeiska efterkrigsscenariot, som usa, Storbritannien och Sovjetunionen från 1943 skissade upp under sina många konferenser,
skulle det Österrike som 1938 integrerades i Hitlers rike åter skiljas från det tyska statsväldet och som blockneutral stat undantas
från Europas uppdelning i en västlig och en sovjetisk inflytelsesfär. De allierades koncept krävde naturligtvis en motivering som inte handlade om de allierades hegemoniska intressen utan, som alltid
när man har någonting att dölja, om moral. Om nu Tyskland var dömt att slås i bitar medan Österrike däremot tilläts behålla
samma gränser som republiken hade haft före kriget, så skedde detta, enligt de allierades kompletterande rättfärdigande, bara för att
det fram till 1938 självständiga Österrike inte hade någon som helst del i planläggningen av den katastrof som Nazityskland
åstadkom. På sätt och vis hade ju landet överfallits, visserligen fredligt och med den egna befolkningens goda minne, men trots allt
överfallits och var därför ett oskyldigt offer. Det kan hända att det strider mot den ideala människobilden att många österrikare efter 1945 beredvilligt tillägnade sig denna
kontrafaktiska läsart som de allierade hade diktat ihop, men det är inte särskilt konstigt och överensstämmer dessutom med andra
utvecklingslinjer i efterkrigstidens Europa. I Frankrike konstruerade man till exempel en egen teori för att kunna garantera de
elsassare som i egenskap av SS-män 1944 deltog i massakern i Oradour-sur-Glane i närheten av Limoges en straffrättslig lindring:
teorin om "malgré nous", om gärningsmännen som hade "tvingats" ta tjänst i ss. I början av 50-talet var halva Elsass ute på gatorna
och demonstrerade för de landsmän som stod åtalade som förbrytare i Bordeaux. Ett halvt århundrade senare kan elsassarnas
upprörda känslor bara verka fullkomligt obegripliga och upprörande om man bortser från ett avgörande faktum: indignationen kom
sig också av att mannen bakom Oradour-massakern, den tyska ss-generalen Lammerding, vid den här tiden helt ostört tilläts
etablera en byggnadsfirma i Düsseldorf. I Tyskland ansågs det helt enkelt vara viktigare att bygga än att åtala brottslingar, eller ens
skämmas över dem. Idag ser läget däremot bra ut för tyskarnas del, detta land av anstiftare och gärningsmän. Det är nästan ingen av de utländska röster
som upprörs över Österrike, dess regering och väljare som inte skolmästaraktigt hänvisar till de tyska mönsterelevernas lysande
exempel, från vilket den österrikiska förvillelsen skiljer sig på ett olycksdigert sätt. Den franska filosofen André
Glucksmann, som liksom Salman Rushdie har för vana att uttala sig offentligt om allt och inget så fort någon håller fram
en mikrofon - på ett mer politiskt korrekt sätt ju mindre han vet om ämnet i fråga - angav nyligen tonen i Le Monde (18.2 2000). "Tyskarna", skriver han, "har under tre generationer granskat sitt eget och sina släktingars förhållningssätt. På den
avnazifiering som hade föreskrivits av de allierade följde en självavnazifiering som splittrade familjer och förändrade människor
ända in i själen. Vad gjorde vi? Och våra föräldrar? Och våra mor- och farföräldrar? Genomsnittsösterrikaren undvek den typen av
mental tortyr [...] Österrike höll de skamkänslor som dess grannland gick igenom på avstånd, och tog ledigt från historien." Och varför var det så? "Att ständigt sysselsätta sig med det förflutna är ett tyskt särdrag. Österrikarens mentalitet är en annan." Det
är inte Glucksmann som säger detta, utan Jörg Haider. Den här gången tycker Glucksmann dock att denna Belsebub från Kärnten beskriver situationen på ett "träffande" sätt. I sin iver att europeisk-konformistiskt höja
tyskarna, som påstås föra en oavbruten kamp mot sitt förflutna, till skyarna och låta österrikarna falla desto längre, märker den
subtila filosofen inte att han så småningom övertar FPÖ-ledarens etniska kategorier, de som han samtidigt säger sig avsky av hela
sitt hjärta. För vad betyder "mentalitet" egentligen i samband med respektive lands bearbetning av den nationalsocialistiska historien? Under
de första åren efter kriget hanterade tyskarna i väst inte sitt nationalsocialistiska förflutna ett dugg annorlunda än österrikarna, trots
de allierades "ducation": de ville också ta ledigt från sin historia. Kritiska utländska korrespondenter som reste till
Efterkrigstyskland, däribland Stig Dagerman och Hannah Arendt, gav vältaliga vittnesbörd
om detta:
Det förmodligen mest slående och också mest skrämmande med den tyska verklighetsflykten är emellertid att man
hanterar fakta som vore det ingenting annat än åsikter [...] I Sydtyskland berättade en kvinna, som för övrigt var
genomsnittligt intelligent, att ryssarna hade startat kriget genom att anfalla Danzig - detta är bara det grövsta exemplet bland
många andra. Men detta att förvandla fakta till åsikter begränsar sig inte bara till krigsfrågan; under förevändningen att alla
har rätt att ha sin egen åsikt råder det på alla områden ett slags gentlemen's agreement som säger att alla har rätt att vara
okunniga,
skrev Hannah Arendt 1950 i den amerikanska tidskriften Commentary. Men skrev hon om
österrikare eller tyskar? Att tala om att tyskarna, som Glucksmann skriver, "under tre generationer har granskat sitt förhållningssätt"
(medan österrikarna, för att tala med Le Mondes skribent Nicole Bacharan, har rullat tummarna, strukit sina
dirndlklänningar och sörplat varm choklad), finner jag skrattretande. På 50-talet gick jag i gymnasiet i Västtyskland, på 60-talet
studerade jag på tyska universitet och lärde känna Bundeswehr inifrån, där det vimlade av gamla nazister. Ända till mitten av
60-talet hade det inte stört någon i min gamla hemstad att den ansvariga för gymnasierna, en representant för det liberala fpd, fram
till januari 1945 hade varit SS:s utbildningsansvariga i Auschwitz; det var först en gensaga - för övrigt inlämnad i Wien - från den
före detta Auschwitzfången Hermann Langbein som satte stopp för den duktiga, tyska pedagogens fortsatta avancemang. I mitten
av 60-talet var många västtyskar positivt inställda till att avsluta den knappt påbörjade, i vilket fall som helst illa omtyckta, rättsliga
bearbetningen av det nationalsocialistiska förflutna genom att preskribera brotten. Det finns konkreta historiska faktorer som förklarar varför saker och ting senare blev helt annorlunda och varför förhållandena i
Tyskland och Österrike så småningom utvecklades i något olika riktningar. I och med statsfördraget 1955 var Österrike en
icke-ockuperad, suverän, västorienterad stat, som dock inte var integrerad i västalliansen, och i den egenskapen utnyttjades landet
ofta som en knutpunkt mellan öst och väst. Så länge landet fungerade som mötesplats, också gastronomiskt och kultur-turistiskt, var
det ingen i utlandet som intresserade sig för hur många gamla nazister som satt i de olika, också socialdemokratiskt ledda,
regeringarna. Genom Tyskland gick däremot kalla krigets frontlinje, vilket gjorde att också det nationalsocialistiska förflutna hamnade i
skottlinjen. Det dröjde inte länge innan prominenta gamla nazister i den västtyska statsapparaten uppmärksammades. Grannen DDR
försatte inte tillfället att öppet kritisera deras närvaro. Mycket av det material som inte var tillgängligt i väst kom från ddr. Med
utgångspunkt i dessa dokument började den generation som hade växt upp på 60-talet att undersöka Tysklands nationalsocialistiska
förflutna. Det kom impulser också från västländerna. Tyskland tog inte frivilligt itu med sin nationalsocialistiska historia; det
krävdes ständiga påstötningar såväl från utlandet som från personer i landet. Detta har inte resulterat i, och hade inte heller kunnat resultera i, någon kontinuerlig bearbetning av det förflutna, i någonting som
majoriteten av alla tyskar har sett som sin uppgift och som i slutändan skulle ha kunnat röna framgång; den som påstår någonting
annat kommer med amsagor som, i bästa Glucksmannstil, är kryddade med mentalitetsprat. Det är till och med
mycket som talar för den östberlinska författaren Friedrich Dieckmanns tes att Förbundsrepubliken Tyskland har
just det misslyckade "bemästrandet av det förflutna" att tacka för sina ekonomiska och politiska framgångar. Ur detta perspektiv är
likheten mellan Tyskland och Österrike mycket större än många tyskar vill erkänna, dessa tyskar som idag, till skillnad från de
utskällda österrikarna, kan sola sig i den europeiska välviljans glans. Sedan slutet av 80-talet, alltsedan Kurt Waldheim, en gång respekterad över hela världen som generalsekreterare för FN, avslöjades
som medioker före detta medlöpare och medbrottsling, har det skett ett och annat i Österrike. Inte inom staten, som är lika trög
som vanligt, men i samhället där det är tydligt att saker och ting har börjat att röra på sig. Individer och grupper som länge hade
sysslat med landets nutidshistoria fick plötsligt gehör för sina idéer. Diskussioner inleddes. Utan detta förarbete skulle det också
vara svårt att förklara varför så många människor idag går ut på gatorna i Wien och andra städer i detta land, så ovant vid
demonstrationer och strejker. Europa, som berömmer sig av att vara en "värdegemenskap", vet ingenting om allt detta och vill uppenbarligen inte heller veta
något. Man för en bekväm tillvaro tack vare sin egen glömska och självrättfärdiga ignorans. En spansk borgmästare som oberört ser
på när en otyglad mobb förföljer nordafrikanska invandrare får känna sig skyhögt överlägsen österrikarna: han har ju ingen Haider
i sin stad. Och enligt de europeiska vakthundar som nu skäller på Österrike är det just detta det kommer an på. Människor som
jagas bort från Europa, som jagas och dödas i Europa, räknas däremot inte. En ung österrikiska som för några veckor sedan deltog i en anti-Haiderdemonstration i Paris ställde inför TV-kamerorna den
retoriska frågan: Varför mottogs jag fram till igår med öppna armar när jag presenterade mig som österrikiska, och varför betraktas
jag idag som avskum? Svaret vet bara vinden - en stinkande vind som tidigare har blåst över den soptipp där den europeiska
"värdegemenskapen" låter resten av sitt arv ligga och ruttna. Dit hörde en gång i tiden förnuft, kunskap, upplysning, omdöme och
rättvisa.